Så var vi framme vid dagens (kanske rentav årets?) blogghöjdpunkt...
Vid kvällspromenaden igår inträffade ett lyckligt möte, där kameran för en gångs skull var med... Den brukar annars vara hemma när de bästa bildchanserna dyker upp. (På samma sätt som paraplyn har en tendens att hänga kvar i hallen när man är ute och det kommer en oväntad störtskur.)
På vägen framför mig satt plötsligt en liten citrongul dunboll och huttrade i den vinande snålblåsten. Någon kunde ha trampat på den utan att se den - så liten var den. Som tur var tittade jag ned just då, och stannade förstås.
Förväntade mig att den förskrämt skulle flyga iväg på en gång - men icke. Den var inte ett dugg rädd, utan satt kvar och plirade sött mot mig, så jag grävde upp kameran ur väskan och började fota...
 Det blåste som sagt riktigt vinande hårt och kallt (nordanvind?), så den frös nog ganska kraftigt, burrade flera gånger in huvudet invid vingen.
Men den tittade nyfiket upp när kameran pep - för den lät ju precis som en fågel... ;-)
Joggare och hästar passerade, men den satt oberört kvar.
Trodde ett tag att den kanske var skadad. Men så började den hoppa mot mig. Först undersökte den världsvant min väska, senare var den nyfiken på min klänning och försökte ta sig in under den.
Ett tag satt den invid ena skon, där den fann det vindskydd den sökte... ;-)
Är den inte söt så säg... Det var väldigt frestande att röra vid den, men jag lät bli, ifall det fanns en fågelmamma i närheten som kanske inte skulle ge den mat ifall ungen luktade människa...
Var lite orolig att den skulle bli nedtrampad om den satt kvar på vägen, så jag försökte locka den till gräset vid sidan av. När jag rörde mig följde den efter... En liten stund senare flög den ut på en åker, och sen var den försvunnen.
Försökte gissa vad det är för slags fågelunge. Har aldrig sett något liknande faktiskt. Tänkte först att det kanske kunde vara en gulsparv eftersom den var så lysande gul. Men när jag kom hem och bläddrade i en fågelbok så såg jag en bild av en grönsiska - som den liknar ännu mer, särskilt med det svarta huvudet. Även storleken (eller snarare litenheten) tyder på det - eftersom grönsiskor är ganska så mycket mindre än gulsparvar. Någon bloggläsande ornitolog kanske vet?
Mötte på ett liknande sätt en björktrastunge för några år sen - den flög inte heller iväg när jag närmade mig, trots att såväl tåg som motorcyklar passerade, och folk med hundar stannade och tittade på den märkliga scenen. Jag kunde den gången t.o.m. gå hem och hämta kameran för att ta kort på den... En annan fotograf passerade mig och tog kort på själva fågelfotandet... :-)
(OBS - min copyright på bilderna, förstås....)Etiketter: dunboll, foto, fågel, fågelunge, grönsiska, sko, smart, vindskydd |
Nämen! Vilket prakt-söto! ojoj
Ok, nu får jag lugna mig och läsa ditt inlägg.