Har sett en del filmer på sistone, men inte haft tid att recensera dem förrän nu.
Natt på museet- en ganska fumlig komedi om en nyanställd nattvakt som får problem när naturhistoriska museet blir lite väl levande. Men han löser det galant. Inte en film jag skulle rekommendera direkt - men går att se om man har en kväll över. Kul specialeffekter. Betyg: 3. Magnolia - En av de konstigaste filmer jag har sett. Eller snarare snabbspolat mig igenom. Den var väldigt seg - dessutom hade jag bråttom - så jag såg en tretimmarsrulle på drygt två timmar. Den handlar om diverse otäcka sammanträffanden - som hänger ihop eller inte. Tråkvarning. Betyg: 2. Med nöd och näppe.
La Vie en Rose - berättelsen om Edith Piaf - film som visar ett urval scener ur den genomparisiska sångerskans tuffa liv, delvis uppväxt på bordell börjar hon sjunga på krogar och som gatusångerska - innan världsscenen öppnades för henne.
Ibland skildrar filmen på ett lite märkligt sätt ett helgons, Thérèse av Lisieux, betydelse för henne. Edith blev, vilket säkert är bekant för dem som känner till Thérèse, botad från en ögonsjukdom som barn efter en bön vid hennes grav. Filmen visar på helgonets fortsatta inflytande i hennes liv - i en uppenbarelse bl.a. och i att Edith ber om att få behålla en man hon är otrogen med (han är gift och har tre barn). Ska man se det som händer då (mannen dör i ett störtat flygplan) som ett Guds straff eller vad? Edith verkar i filmen inte be till Gud utan till Thérèse (svårt att tro att det var så i verkligheten). Och det kyrkligt katolska verkar inte ha någon betydelse alls i hennes liv - man ser henne aldrig gå i mässan t.ex. Som sagt, man får ett lite märkligt intryck av skildringen av religionen. Och i och för sig av den neddekade sångerskan också.
Men nånstans finns det en styrka som bär rakt igenom. Hon har en stor röst - större än henne själv - den beskrivs träffande som att den är en katedral (i sångens form). Och man kan faktiskt inte låta bli att tänka på Gud - om än en fullständigt okyrklig Gud - som visar sig hos en mycket stark personlighet som följer kärleken framför allt. Rakt igenom svårigheterna. Övertygande. Inspirerande - faktiskt. Betyg: 4,5.
Sicko - Michael Moore har gjort det igen. En film som visar på absurditeterna i USA. Tidigare var det bl.a. vapenindustrin som fick sig en rejäl känga - denna gång är det sjukvården. Han visar hur det funkar mycket bättre i några länder i Europa (England och Frankrike) där man har en allmän sjukförsäkring och gratis vård, och otroliga förmåner - än i USA, där folk har svårt att ens få en försäkring om de har haft minsta symptom på något. Och även om de skulle kunna teckna en försäkring så täcker den inte kostnaderna vid en allvarlig sjukdom.
En kvinna som varit högsta chef på ett försäkringbolag kan inte leva med det samvete hon har efter att ha sett hur folk lämnas att dö för att de nekas vård, eftersom det hela går ut på ett bonussystem där man ska neka folk ersättning så långt det är möjligt - de som lyckas bäst befordras. Hon talar ut i en domstol efter att ha anmält sig själv. Starkt.
Man får se hur folk kastas ut på gatan från sjukhusen ifall de inte kan betala räkningen. Och får veta att Al Qaida-fångar får exemplarisk och gratis vård i Guantanamofängelset - medan frivilliga hjälparbetare från 9/11 har fått allvarliga lungskador - och inte får någon vård i USA. Inte ens ett tack för sin insats. Den handlingskraftige Moore försöker då ta dem och en del andra som drabbats av systemet till Guantanamosjukhuset för att ge dem tillgång till samma vård som fångarna - men de blir inte insläppta. Istället bär färden till Kuba, där de möts av en del positiva överraskningar....
Antingen gillar man honom eller inte - han beskylls ibland för att vinkla saker ensidigt. Inte så konstigt att de som gör fel inte vill bli avslöjade kanske....? Han visar sitt goda hjärta när han hjälper en av sina argaste motståndare som står inför att lägga ner en webbsida som går ut på att smutskasta Moore, då hans fru blivit allvarligt sjuk - och sjukförsäkringen inte räcker till... Då får han ett anonymt bidrag av Moore så han kan hålla hatsidan uppe. Själv uppskattar jag såväl Moore som våra svenska motsvarigheter - t.ex. Robert Aschberg i deras avslöjande reportage. Klart sevärd! Betyg: 4.
Den enda av dessa filmer jag sett är Michael Moore's "Sicko". Och den är väldigt bra.
Moore har en fantastisk förmåga att använda ironi och humor där hans svenska kollegor vanligtvis mest kör med indignerat rösthöjande (Janne Josefsson, Robert Aschberg). Det ger honom en annan "likeability".
Det finns ett par till, faktiskt. Morgan Spurlock (mannen bakom "Super Size Me") och Al Franken, exempelvis. Franken började för övrigt som komiker och blev senare talskrivare.
Jag önskar att min egen inblandning i Almedalsveckan skulle kunna få lite mer den effekten också :)
Hur som helst - "Sicko" är bra och en film som vi båda (!) skulle ge samma betyg. :)
Om du inte redan sett "Super Size Me" av Spurlock (eller läst boken "Jag och Super Size Me") så måste du göra det! Filmen är Hur Bra Som Helst. Och lite skrämmande om man käkar mycket skräpmat.
Han utsätter sig själv för ett experiment - han ska äta alla mål på McDonalds i en månads tid för att se vad som händer med kroppen. (Till hans hälsointresserade vegankocksflickväns stora missnöje).
Samtidigt gör han ett reportage om hur snabbmatsindustrin funkar i USA och vad det är vi egentligen köper. Morgan är inte lika gapig som Moore men väldigt kul på ett lite mer underfundigt sätt. Han har bland annat en scen när han håller upp bilder för sjuåringar som ska säga om de känner igen olika personer... Jesus är svår att känna igen. Ronald McDonald är... Ja, se själv.
Har inte sett ett enda avsnitt av grannfejden (gillar inte idén), men visst är de bra i Insider.
Och varför inte komma till Almedalsveckan själv, för övrigt? Vi kanske rent av kunde göra något på scen ihop?
Det medges att Magnolia är lång, lite svår och har en del magstarka inslag (Cruise´s karaktär). Men om man ger den tid och tålamod så tycker jag det är en fantastisk historia om trasiga relationer och försoning, med totalt övertygande skådespeleri, briljant kameraarbete, överraskande vändningar, suverän musik och starka känslor. För mig banar filmen mark för budskapet om en försonande Skapare som väver livets trådar och inbjuder till helande och upprättelse.
Vad var det som fick dig att tappa intresset? /Jonas Lundström http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jag tyckte att filmen var en riktigt mörk, svart, historia - gick omkring hela kvällen sen och kände mig illa till mods.
Det var också lite svårt ibland att hålla ihop handlingen. Men det är möjligt att jag inte kopplade samman alla trådar p.g.a. snabbspolningen - den gick nästan i dubbel hastighet - så att man precis hann läsa replikerna... Och det gjorde den säkert inte rättvisa.
Men jag var som sagt stressad när jag såg den - skulle iväg en viss tid, och samtidigt posta filmerna innan brevlådorna tömdes, och det var på håret att jag skulle hinna. Men jag tror att jag hade tyckt att den var väl långsam i handlingen även om jag hade sett den i den hastighet den var tänkt att ses i.
Nu har jag nästan inget minne alls kvar av själva filmen, handlingen.... :-(
Minns mest det intryck den lämnade, stämningen.
Enda detaljen jag kommer ihåg är att någon hoppade från ett hustak och blev skjuten av misstag av sina grälande föräldrar i fallet.
Och så vad det en knarkande tjej som träffade en polis - som också hade skjutit någon av misstag? (Fattade aldrig vad han gjort för fel så han blev av med tjänstevapnet - gissade att det var det som hänt - var det så?)
Och så minns jag några rutor med väderleksrapporter som visades då och då. Vad hade de där att göra?
Vad var det nu för fler handlingstrådar - kan du hjälpa mig att minnas?
Och hur flätades de ihop? Vore faktiskt intressant att se - kan du ge bara några exempel?
Jag vill inte förstöra filmen för oskyldiga blogg-läsare. Men filmen börjar med att man får möta en handfull trasiga människor med komplicerade relationer (den cancer döende fadern och hans machoföreläsande son, barnen i frågesporten mfl), i flera fall trasiga relationer mellan far/förälder och barn. Det tar tid att sjunka in i dessa situationer och känna med människorna, bland annat eftersom filmen hoppar mellan olika människor. Om jag visste att du skulle snabb-spola filmen så skulle jag hellre avrekommenderat från att se den. Det är inte en film man snabb-spolar.
Nu gillar jag i och för sig mörka filmer, men att du uppfattar Magnolia som mörk tycker jag är väldigt svårt att se. Har du verkligen sett filmen till sist slut. Jag tycker filmen är ett kraftigt och hoppfullt inlägg om kraften och möjligheten till försoning, om ljuset som bryter in i mörkret, och om en ledande hand mitt i allt elände, även om försoningen i vissa fall uteblir eller stannar på halva vägen.
Just det, frågesporten också... Otäckt hur barnen pressas så!
Ja visst såg jag den (snabbspolade den) ända till slutet.
Och jag ser inte så mycket till försoning i den - men minns ju inte längre så mycket av handlingen.
>även om försoningen i vissa fall uteblir eller stannar på halva vägen.
Ja - det är just det som gjorde att jag tyckte den var mörk - förutom alla tragiska öden då.
Som jag fattade det så träder "ljuset" in p.g.a. att folk inte säger sanningen. T.ex. den knarkande kvinnan som väl aldrig avslöjar sitt problem för polisen som hon inleder en relation med? Som om hon inte litar på honom. Vad är väl det för kärlek? Den vilar på en lögn.
Jag förblir tyvärr besviken - hade velat göra om det jag minns av slutet - velat införa försoning fullt ut - och i sanningens ljus.
Halvdager och halvsanning duger inte... Det gör att det onda förblir, att en rest av mörkret ligger kvar som ett raster över filmen.
Men du och andra som ser något positivt med filmen - fortsätt för all del med det... ;-)
Angående Almedalsveckan - det är förvisso (för mig) politisk satir, men det är inom ramarna för projektet "(g) som i Gud" som är ett antal kyrkor och kristna organisationer tillsammans som kör.
Skicka ett mail till mig så får vi snacka om det :)
Har aldrig orkat se färdigt Magnolia, för övrigt, trots att jag också gillar många mörkare filmer. Men berättarstilen med väldigt många trådar har gjort den för svår att komma in i för mig.
Och idén med Spurlocks film är naturligtvis inte att man ska äta McD-mat tre gånger om dagen i en månad, men vad i kroppen som påverkas av vad i maten. Bland annat kommer han fram till just att transfetter och koffein finns i så gott som allt (!) på McD. Detta tillsammans med ett antal diskussioner om hur maten marknadsförs (som inte alltid känns så juste).
Jag kan inte riktigt släppa Magnolia-debatten, med risk att låta lite grinig. Men jag vill gärna förstå hur du tänker och hur man kan uppfatta en film så olika:
-Tycker du att alla filmer bör vara feel-good där bara godhet och sanning får skildras? För mig känns detta verkligen inte sant, film och konst i allmänhet bör väl skildra alla sidor i tillvaron, även mörker, ondska och omoral? Själv tycker jag att mörka filmer ofta har mer att ge än filmer med hollywood-slut.
-La du inte märke till vändningen i filmen? (i samband med grodorna). Stöldgods lämnas tillbaka, självmord förhindras, sonen erkänner att han inte vill att fadern ska dö, knarkare-polis-paret bestämmer sig för att tala sanning och erkänner sitt behov av räddning ("save me"), behovet av förlåtelse uttalas osv. Så långt jag kan se så uteblir tendensen till vändning inte i något enda fall, även om det i fallet med det tävlande barnet är en vändning som pappan inte bejakar.
-Menar du att man kan bedöma en film bra som man snabbspolar igenom? Du är ju själv konstnär, tycker du då inte att man bör ge konstverket den tid och uppmärksam det förtjänar? Har man inte den tiden så är det kanske bättre att ägna sig åt något annat?
1) Nej, så menade jag verkligen inte. Jag gillar inte glättiga filmer heller. Men den här filmen hade verkligen vunnit på ett ljusare slut - eller på en mindre mörk handling på väg till slutet. Det var lite för mycket svärta i koncentrat helt enkelt.
2) Jag lade märke till en del små vändningar - men fortfarande fanns så mycket olöst kvar att jag inte tycker att det vände helt. Som jag förstod det som handlade t.ex. om polisparet så var de aldrig helt öppna mot varandra - utan deras relation byggde på lögn ända till slutet. Som drunknande som klamrar sig fast vid varandra men inte vill erkänna att de ohjälpligt sjunker.
3) Har faktiskt aldrig snabbspolat mig igenom en film nånsin tidigare. Men jag tror inte att jag hade haft tålamod att se filmen i vanlig hastighet, ens om jag inte hade haft bråttom - så extremt dyster och långsam i handlingen uppfattade jag den. Med snabbspolning hann man gott och väl läsa replikerna - de kom då i "normal" hastighet.
Det är väl tur att det finns de som gillar filmen - då var det inte helt meningslöst att den gjordes... ;-)
Jo, jag fattade poängen med studien. Har kanske sett filmen - i alla fall minns jag scener ur den - men jag kan också ha sett ett program om den med några enstaka klipp.
Problemet med transfetter är att de finns överallt, de tillsätts helt i onödan i stor mängd i vanlig mat - och de är cancerframkallande. När man istället kunde använda nyttigt fett. Fattar inte varför man inte gör det!
:(
/Jonas Lundström