Goya's ghosts - utspelas i Spanien i slutet av 1700-talet - målaren Francisco Goya och hans ofta porträtterade Inez hamnar i fokus, liksom "munken" Lorenzo. Katolska kyrkan visar sina allra värsta sidor - inkvisitionen lägger på ett rejält kol då man tycker sig ha tappat stinget på sistone. Det visar sig hur tortyr kan leda till de märkligaste medgivanden, och hur långt en del är beredda att gå för att dölja sanningen. Kostymfilm av annorlunda slag - här dominerar ordensdräkter och vatikansk ståt. Den får 4,5 i betyg - för personporträttens och miljöskildringens skull. Se den!
Lost souls - ännu en film med katolsk touch - Maya, en katolik som tillsammans med ett par präster involveras i exorcism, hittar spår som tyder på att djävulen är på väg att inkarneras i en intet ont anande skeptisk författare. Som upplagt för pyskologisk skräckis. Inte särskilt läskig dock, och lite seg emellanåt. Betyg: 2,5. Se den inte om du har något vettigare för dig.
Så som i Himmelen - svensk film när den är som bäst - vilket sällan inträffar.... Både komisk och tragisk. Körövning blir till ett slags terapi - för samtliga involverade - ibland går det vilt till när sanningar luftas. Som helhet vacker och norrländskt genuin. Den får en 4:a i betyg. Missa inte!
De gustibus non est disputandum-om smaken ska man som bekant inte disputera men Såsom i himmelen måste enligt min mening vara en av de mer förljugna filmerna som gått upp på biograferna. Det är inte ofta jag har lust att gå ut ur salongen men här var det väldigt nära. Jag rekommenderar Po Tidholms förträffliga analys av filmen där han genomskådar/skärskådar de bakomliggande motiven, urra burra. Jag citerar ett stycke:
"Det gemensamma draget hos praktiskt taget alla i självhjälpsbranschen såväl som alla managementteologer är betoningen på individens egen förmåga att lyckas utan hjälp från andra och utan att förändra sin omgivning - det är nyliberalismen i andlig skrud. Varje dilemma i livet utmålas som en valsituation där styrkan i tron på det goda avgör hur du ska klara dig. Det låter alltid väldigt enkelt. När Pollak talar om "att välja glädje" säger han också indirekt att det finns de som valt olycka och hamnar därmed otäckt nära Ulf Ekmans tal om att cancer är Guds straff mot dem som inte tror på rätt sätt. Varken som föreläsare, författare eller filmmakare väljer han att ta hänsyn till klass, kompetens, social status, ekonomiska förhållanden eller geografi. Alla har samma möjligheter till förlösning och den med automatik påföljande framgången. Po Tidholm: 'Så som i en reklamfilm' (DN 2005-03-05)
Nä, de filmer du har rekommenderat blir jag inte imponerad av. Hur långt går skalan? 5? 6 eller 10?
Ja, smaken är ju - och får ju - som bekant vara delad.... ;-)
Jag har inte alls samma intryck av filmen som den recenscent du hänvisar till verkar ha.
Det är ju tvärtom med andras hjälp (körledarens framför allt) som flera finner styrka och upptäcker förmågor de inte visste att de hade. De lär sig att "hitta sin unika ton", se sitt värde och välja rätt (t.ex. kvinnan som fick modet att lämna sin missbrukande och misshandlande man, eller den utvecklingsstörde pojken som för första gången fick bli en i gruppen istället för att vara utanför).
Jag bibehåller alltså ett positivt intryck av flmen - faktiskt något av det bästa jag sett av svensk produktion. Då tycker jag att det mesta i övrigt på den fronten utgör ganska träig och patetisk kalkonfilm med konstlade teatraliska skådespelare som inte får mig att tro ett dugg på det de säger.
Men detta kändes genuint - både gestaltningen av det positiva och det negativa. Bra skådespel!
Skalan du frågar efter är 1-5.
Jag har ju bloggtittat på ganska många filmer på sistone - se etiketten "film" - och nånstans hamnar också jämförelsen därför dem emellan. D.v.s. det blir en inbördes jämförelse - och eftersom några av filmerna var en stor besvikelse så hamnar andra väl högt upp på betygsskalan. Hade jag sett överlag riktigt bra filmer så hade konkurrensen hårdnat väsentligt, då hade förmodligen de som fått högst betyg nu halkat ner.
Har du förslag på några i ditt tycke kanonbra filmer så ser jag gärna dem!
(Med reservation för att jag inte själv kan välja när jag vill se filmerna - sätter bara upp dem på en önskelista, sen skickas de slumpartat, så jag hinner inte få alla som finns med på listan inom de två månader som är kvar nu av filmabonnemanget.)
Charlotte,
De gustibus non est disputandum-om smaken ska man som bekant inte disputera men
Såsom i himmelen måste enligt min mening vara en av de mer förljugna filmerna som gått upp på biograferna. Det är inte ofta jag har lust att gå ut ur salongen men här var det väldigt nära.
Jag rekommenderar Po Tidholms förträffliga analys av filmen där han genomskådar/skärskådar de bakomliggande motiven, urra burra.
Jag citerar ett stycke:
"Det gemensamma draget hos praktiskt taget alla i självhjälpsbranschen såväl som alla managementteologer är betoningen på individens egen förmåga att lyckas utan hjälp från andra och utan att förändra sin omgivning - det är nyliberalismen i andlig skrud. Varje dilemma i livet utmålas som en valsituation där styrkan i tron på det goda avgör hur du ska klara dig. Det låter alltid väldigt enkelt. När Pollak talar om "att välja glädje" säger han också indirekt att det finns de som valt olycka och hamnar därmed otäckt nära Ulf Ekmans tal om att cancer är Guds straff mot dem som inte tror på rätt sätt. Varken som föreläsare, författare eller filmmakare väljer han att ta hänsyn till klass, kompetens, social status, ekonomiska förhållanden eller geografi. Alla har samma möjligheter till förlösning och den med automatik påföljande framgången.
Po Tidholm: 'Så som i en reklamfilm' (DN 2005-03-05)
Nä, de filmer du har rekommenderat blir jag inte imponerad av. Hur långt går skalan? 5? 6 eller 10?
Maria