Detta blir en blogg-påve-följetong i två delar....
Idag anlände två påvefilmer, de tycks skicka dem tematiskt i möjligaste mån. Och jag har sett den första nu. Den handlar om Den Gode Påven - ja, själva filmen heter just The Good Pope.
Det är Johannes XXIII vi talar om.... Mannen av folket, som aldrig glömde sitt ursprung, och som under sin korta tid på påvestolen bidrog till ett rejält inomkyrkligt korsdrag. Andra Vatikankonciliet var hans goda initiativ - tillsammans med den helige Ande då... ;-)
Han motsvarade därmed inte de inomvatikanska förväntningarna på en "övergångspåve" som skulle hålla ställningarna i väntan på en noga utvald ytterst traditionell efterträdare.
Gud är ju en överraskningarnas Gud som inte ens Vatikanen rår på...
Tyvärr dog Johannes XXIII alltför tidigt - efter bara några få år på påvestolen (3 juni 1963, kl. 19:49). Ryktena menar att han blev förgiftad av fiender inom Vatikanen - filmen framställer det som att det var cancer han dog av. Vi vet alltså inte hur det var.....
Men det han åstadkom har satt kyrkan i gungning - förnyelsen är bara påbörjad. Korsdraget har visserligen under lång tid ersatts av en stängd dörr med massor av lås på - men lite luft sipprar trots allt igenom springorna i karmarna - och en dag kan dörren komma att smällas upp på vid gavel igen, om inte av en påve så av ett alltmer samlat och Gudslyhört lekfolk.
Tillbaka till filmen...
Den är filmtekniskt inte särskilt märkvärdig, och många skulle nog tycka att den är lite väl "sockrig". Men jag föll fullkomligt pladask för gestaltningen av Den Gode Påven, som jag hört talas om en del tidigare, men inte visste särskilt mycket i detalj om. Jag t.o.m. pausade och antecknade en del filmrepliker...
Han var påve under en turbulent tid i världshistorien - det kalla kriget, Berlinmuren, rymdfärder, Vietnam, och attentatet på John F. Kennedy är bara några exempel.
Påven räddade 600 judiska barn på väg till Auschwitz, och bidrog till att åstadkomma fred med Ryssland i ett läge där risken för kärnvapenkrig var överhängande. Han verkade också för kristen enhet, för religionsdialog, tog parti för de fattiga, för arbetarna, för kvinnors rätt, för de lidande, fördömda och utstötta. Han besökte såväl fängelser som sjukhus. Han tog emot kommunister som ville besöka honom. Han höll sig inte undan från folket som påvarna före honom brukade göra. Han såg sig som "allas fader". Och han uttryckte sig kärleksfullt och ömt, och förlät dem som motarbetade honom i Vatikanen för hans radikala (!) åsikters skull. Han hade vänner i alla läger - såväl konservativa som liberala. Bl.a. stod en (av den tidiagre påven) exkommunicerad fritänkande studiekamrat honom mycket nära. Där borde jag verkligen ha antecknat repliker - fullkomligt lysande!
Han beskrivs så här i trailern:
"Pope John XXIII not only revolutionised the Catholic Church... He changed history."
"The people christened him 'The Good Pope'"
"He gave hope in a time of human suffering. He brought peace to a world on the edge of destruction."
Och jag kan inte låta bli att komma med smakprov på några av de guld värda replikerna - samtliga är lagda i påvens mun, och jag förmodar därför att de till sitt innehåll, om än kanske inte ordagrant, är vad han har uttalat sig om.
"Kyrkan borde vara som en trädgård, upplyst av Gud, inte ett museum, ett mycket gammalt museum."
"Konciliet är nödvändigt, det kan inte skjutas upp längre. Föreställ dig en kyrka där allas röster blir hörda. Som blommorna i trädgården som slår ut i solen. Många själars hoppfulla blickar kommer att riktas mot detta koncilium."
"Vissa möten i livet lyser upp en inifrån. När man är ledsen dyker de upp i ens inre."
När konciliet anklagades för modernism inifrån Vatikanen:
"De här murarna skyddar inte bara dem som vill gott. Jag låter stenarna de kastar på mig ligga."
"Det måste finnas en dialog mellan alla religioner om det ska bli fred på jorden."
Om alla människor, inte bara katoliker:
"Påven måste älska alla sina barn lika mycket."
Tänk om alla påvar var som han - ett verkligt helgon... Grät mig faktiskt igenom en stor del av filmen. Glädjetårar, igenkännandets tårar.... Tack, Gud för att vi fick detta lysande exempel på hur en påve kan vara....
Härmed får Johannes XXIII bli denna bloggs skyddshelgon och kyrkoförnyelsens särskilde förebedjare....!
Behöver jag efter detta lovtal säga att filmen får 10 (i en skala där 5 egentligenär högst) i betyg...? För den bild den föredlar av personen den gestaltar.... Jag måste läsa mer om honom - samt det han har skrivit....!
Såg den filmen för något år sedan och minns bland annat den krattiga filmmusiken, men det är väl en yrkesskada ;)
Den berörde även mig.
Men får jag komma med ett filmtips som blir lite som att svära i kyrkan? Inte på grund av eventuella teologiska skillnader, utan för att de rent filmmässiga värdena är mycket bättre:
Luther (med Ralph Fiennes). Den är faktiskt riktigt, riktigt bra och den visar också en Luther som både brottas med skuld, men som också tvivlar på drag i reformationen. Samtidigt som de starkaste scenerna berör kritiken mot avlatshandeln. Och att Luther faktiskt framstår som en lirare med humor också. (Han var ju omtyckt som lärare i Wittenberg).
Och musiken är bättre ;)
(Och det här är inget försök att göra dig till protestant, utan ska bara ses som ett vanligt filmtips.)
Tack för tipset - har redan sett den. På tyska visserligen - utan textning...när den just hade släppts på dvd.
Och det gjorde mig inte till lutheran...
Fast Luther var ju katolik...
Själv hör jag till dem som inte direkt lägger märke till filmmusiken - om den inte är exceptionell.
Koncentrerar mig däremot intensivt på innehållet och bilden....
Inledningsmelodin till Pingvinresan har etsat sig fast "I want to live in paradise" - men det är det enda av allt jag hört under dessa filmveckor som jag minns - eller ens har noterat särskilt. Och det var den första av filmerna jag såg - så det är anmärkningsvärt - den fastnade vid första lyssningen - och återkommer ibland i tankarna.
Men jag minns alltså inte en enda ton från påvefilmen jag såg idag...
Inte heller från lutherfilmen - som jag tycker var lam i jämförelse. Den berörde mig inte alls på djupet. Tyckte inte om skådespeleriet. Och så inverkade nog den tyska versionen negativt. I och för sig autentiskt....
Borde kanske se om påvefilmen? Fast nej, jag tror jag vill bevara mitt första intryck.... Och imorgon är det en tre timmar lång rulle som gäller innan de ska tillbaka.
Det är en film om Johannes Paulus II.
Gissar att det blir diametrala kontraster - i alla fall under tiden på påvestolen...
JP II var ju väldigt radikal innan han blev påve - politiskt radikal - i Polen. Så ironiskt då att han satte så mycket i Kyrkan bakom galler.
Även vår nuvarande påve har varit radikal - under just Andra Vatikankonciliet hörde han till förnyarna. Sen blev det en helomvändning...
Det skall bli kul att se om du går i påvarnas fotspår Charlotte (vad gäller radikaliteten). ;-) Dvs om det blir någon helomvändning. ;-)
Läste en intervju med Biskop Anders i SvD(?) för några år sedan. Han menade sig också ha ändrats efter biskopsvigningen. Man blir kanske mindre förändringsbenägen när man får större ansvar?
Lutherfilmen är ju inspelad på Engelska, så även om den tyska dubbningen ironiskt nog gör den mer autentisk i ett stycke, är ju själva filmen så att säga omgjord i den version du sett den.
Men jag ska inte tjata - filmsmak är olika. Mig berörde filmen djupt. Kanske mest just den humor som lyser igenom i den engelska versionen. (Fiennes är dessutom en ruggigt duktig skådis, som jag annars bara sett i biroller).
Det där med filmmusik är som sagt en yrkesskada. Jag märker om musiken "passar" till filmen (vanligtvis om kompositören skrivit eller åtminstone spelat in "till filmen") eller bara är pålagd (vanligtvis när regissören har valt musik, sagt åt kompositören att göra något "som låter som det jag valt"). Har dessutom för mig att jag störde mig på extremt plastiga stråkljud i Johannes XXIII, men jag kan minnas fel.
Allt gott! Och lycka till med även nästa påvefilm!
Jag tyckte inte att lutherfilmen var dålig - bara inte bland det allra bästa jag sett... Och personen Luther berör mig inte på samma djupa sätt som jag blev berörd av personen Johannes XXIII. Det går inte att jämföra dem...
Ändå tycker jag att Luther gjorde en del bra saker - Kyrkan var i desperat förnyelsebehov - ingen tvekan om det.
Men jag blev avskräckt från att läsa så mycket mer av hans hand genom en bok jag läste bitvis ur i Mariadöttrarnas bibliotek, där hans minst sagt vulgära språk går på högvarv. Fick ett osmakligt intryck som dessvärre stannat kvar.
Men helt ok film alltså, även enligt mig.
Då får jag kanske vara glad för att jag har så uselt filmmusikminne... ;-)
Har sett den andra filmen nu - och minns inget annat av musiken än just ett stråkljud i den! Bara för att det föregår en dramatisk händelse - och fiolen är i fokus även i bild, och det är det enda ljud man hör i den annars knäpptysta omgivningen... ;-)
Annars ska filmmusiken till just den vara mycket bra - enligt en text på omslaget till filmen.
Jag tror det ligger mycket i det där. Den som får ett ämbete blir förmodligen förändrad av rollen denne förväntas inneha. Det blev väldigt tydligt i filmen jag såg idag. Blir man påve känner man kanske främst av allt tyngden på axlarna att bevara det befintliga?
Nu är väl chansen/risken att jag blir påve inte så särskilt stor... ;-)
Och jag har redan genomgått en förändring - från traditionell till radikal. Så sannolikheten för att jag skulle gå tillbaka åt det hållet är nog minimal.
Det var först när jag fann att jag var radikal - formulerade en definition och placerade begreppet bland de andra riktningarna, som jag kände att jag äntligen hade funnit min plats. Jag kände mig aldrig hemma med några andra etiketter. De skavde förfärligt - var inte alls rätt.
Såg den filmen för något år sedan och minns bland annat den krattiga filmmusiken, men det är väl en yrkesskada ;)
Den berörde även mig.
Men får jag komma med ett filmtips som blir lite som att svära i kyrkan? Inte på grund av eventuella teologiska skillnader, utan för att de rent filmmässiga värdena är mycket bättre:
Luther (med Ralph Fiennes). Den är faktiskt riktigt, riktigt bra och den visar också en Luther som både brottas med skuld, men som också tvivlar på drag i reformationen. Samtidigt som de starkaste scenerna berör kritiken mot avlatshandeln. Och att Luther faktiskt framstår som en lirare med humor också. (Han var ju omtyckt som lärare i Wittenberg).
Och musiken är bättre ;)
(Och det här är inget försök att göra dig till protestant, utan ska bara ses som ett vanligt filmtips.)