Detta blir en blogg-påve-följetong i två delar....
Idag anlände två påvefilmer, de tycks skicka dem tematiskt i möjligaste mån. Och jag har sett den första nu. Den handlar om Den Gode Påven - ja, själva filmen heter just The Good Pope.
Det är Johannes XXIII vi talar om.... Mannen av folket, som aldrig glömde sitt ursprung, och som under sin korta tid på påvestolen bidrog till ett rejält inomkyrkligt korsdrag. Andra Vatikankonciliet var hans goda initiativ - tillsammans med den helige Ande då... ;-)
Han motsvarade därmed inte de inomvatikanska förväntningarna på en "övergångspåve" som skulle hålla ställningarna i väntan på en noga utvald ytterst traditionell efterträdare.
Gud är ju en överraskningarnas Gud som inte ens Vatikanen rår på...
Tyvärr dog Johannes XXIII alltför tidigt - efter bara några få år på påvestolen (3 juni 1963, kl. 19:49). Ryktena menar att han blev förgiftad av fiender inom Vatikanen - filmen framställer det som att det var cancer han dog av. Vi vet alltså inte hur det var.....
Men det han åstadkom har satt kyrkan i gungning - förnyelsen är bara påbörjad. Korsdraget har visserligen under lång tid ersatts av en stängd dörr med massor av lås på - men lite luft sipprar trots allt igenom springorna i karmarna - och en dag kan dörren komma att smällas upp på vid gavel igen, om inte av en påve så av ett alltmer samlat och Gudslyhört lekfolk.
Tillbaka till filmen...
Den är filmtekniskt inte särskilt märkvärdig, och många skulle nog tycka att den är lite väl "sockrig". Men jag föll fullkomligt pladask för gestaltningen av Den Gode Påven, som jag hört talas om en del tidigare, men inte visste särskilt mycket i detalj om. Jag t.o.m. pausade och antecknade en del filmrepliker...
Han var påve under en turbulent tid i världshistorien - det kalla kriget, Berlinmuren, rymdfärder, Vietnam, och attentatet på John F. Kennedy är bara några exempel.
Påven räddade 600 judiska barn på väg till Auschwitz, och bidrog till att åstadkomma fred med Ryssland i ett läge där risken för kärnvapenkrig var överhängande. Han verkade också för kristen enhet, för religionsdialog, tog parti för de fattiga, för arbetarna, för kvinnors rätt, för de lidande, fördömda och utstötta. Han besökte såväl fängelser som sjukhus. Han tog emot kommunister som ville besöka honom. Han höll sig inte undan från folket som påvarna före honom brukade göra. Han såg sig som "allas fader". Och han uttryckte sig kärleksfullt och ömt, och förlät dem som motarbetade honom i Vatikanen för hans radikala (!) åsikters skull. Han hade vänner i alla läger - såväl konservativa som liberala. Bl.a. stod en (av den tidiagre påven) exkommunicerad fritänkande studiekamrat honom mycket nära. Där borde jag verkligen ha antecknat repliker - fullkomligt lysande!
Han beskrivs så här i trailern:
"Pope John XXIII not only revolutionised the Catholic Church... He changed history."
"The people christened him 'The Good Pope'"
"He gave hope in a time of human suffering. He brought peace to a world on the edge of destruction."
Och jag kan inte låta bli att komma med smakprov på några av de guld värda replikerna - samtliga är lagda i påvens mun, och jag förmodar därför att de till sitt innehåll, om än kanske inte ordagrant, är vad han har uttalat sig om.
"Kyrkan borde vara som en trädgård, upplyst av Gud, inte ett museum, ett mycket gammalt museum."
"Konciliet är nödvändigt, det kan inte skjutas upp längre. Föreställ dig en kyrka där allas röster blir hörda. Som blommorna i trädgården som slår ut i solen. Många själars hoppfulla blickar kommer att riktas mot detta koncilium."
"Vissa möten i livet lyser upp en inifrån. När man är ledsen dyker de upp i ens inre."
När konciliet anklagades för modernism inifrån Vatikanen:
"De här murarna skyddar inte bara dem som vill gott. Jag låter stenarna de kastar på mig ligga."
"Det måste finnas en dialog mellan alla religioner om det ska bli fred på jorden."
Om alla människor, inte bara katoliker:
"Påven måste älska alla sina barn lika mycket."
Tänk om alla påvar var som han - ett verkligt helgon... Grät mig faktiskt igenom en stor del av filmen. Glädjetårar, igenkännandets tårar.... Tack, Gud för att vi fick detta lysande exempel på hur en påve kan vara....
Härmed får Johannes XXIII bli denna bloggs skyddshelgon och kyrkoförnyelsens särskilde förebedjare....!
Behöver jag efter detta lovtal säga att filmen får 10 (i en skala där 5 egentligen är högst) i betyg...? För den bild den föredlar av personen den gestaltar.... Jag måste läsa mer om honom - samt det han har skrivit....!Etiketter: Den Gode Påven, film, Johannes XXIII, religion |
