Jag postar detta redan ikväll eftersom jag inte kommer att hinna blogga mycket imorgon.
***
Matt 14:13.21
När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: "Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna." Jesus svarade: "De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva." De sade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar." -"Lämna dem till mig", svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
"Sevre-Duszynska, 58, a Jessamine County resident and grandmother of three, has protested the church’s stance for the last decade.
In 1998, she disrupted the ordination of a Lexington priest at the Cathedral of Christ the King by pleading with then-Bishop J. Kendrick Williams to ordain her as well. In 2000, she impersonated a reporter to attend an annual meeting of Catholic bishops in Washington, D.C., where she grabbed the microphone and again called for the ordination of women. And in 2002, she was arrested as part of a group protesting ordination of deacons by the Catholic Diocese of Atlanta.
“To refer to God only in masculine terms empowers men but diminishes women,” said Sevre-Duszynska. “It affects how women are treated, how their children are treated. We come from God also.”
/.../
While she won’t be allowed to lead a parish, Sevre-Duszynska plans to continue her work as a community activist, a role for which she is known nationwide.
In 2001, she served a 90-day sentence after being charged with trespassing at Fort Benning, Ga., while protesting that the former School of the Americas, now the Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, was training terrorists. As she completed her sentence, she was fired from her job as a teacher of English as a second language by the Fayette County school district for not fulfilling the terms of her teaching contract. Her dismissal was ultimately overturned in a series of court decisions. She retired from the district in 2005.
In 2005, on the 60th anniversary of the U.S. bombing of Hiroshima, she was arrested again, for trespassing at a Nevada weapons testing site.
“My heroes as priests are on the fringes ... they need to challenge the government and the Vatican,” Sevre-Duszynska said.
/.../ She sees herself as an itinerant priest, not a parish priest.
“I’m happiest as a priest on the streets,” she said. “I will celebrate the Mass, I will celebrate the sacraments. But I intend to be out there on the streets being a voice for the voiceless.”"
Särskilt den här insändaren apropå en artikel var lite kul - har tänkt på citatet i fråga (ur Thomasevangeliet) ibland... :-)
IN HIS July 23 letter, referring to the Roman Catholic hierarchy's negative responses to women who are being ordained, Paul M. Paré wonders whether it would "be easier to simply declare the participants not women." Interestingly, Jesus himself has already proposed such a sex change.
Den här undersökningen av brittiska katolikers tro var ganska intressant, och stundtals förvånande, inte minst synen på reinkarnation.
*
Här en annan artikel jag fick tips om - en undersökning om katoliker och preventivmedel, apropå jubiléet av Humanae Vitae (har inte hunnit läsa artikeln än).
Tretton indiankvinnor besökte nyligen påven. Eller skulle i alla fall enligt planerna ha träffat honom för att överräcka ett dokument. Men han valde att bege sig från staden precis innan de kom. När de satte sig och bad blev de närapå utkickade ur Vatikanen.
Vad de ville? Ha upprättelse...
Det är så man får lust att åka till Assisi medan de är kvar där...
***
ROME - They went to pray. They went to see Pope Benedict XVI on his home turf. They went to ask that he rescind historic church doctrine that played a role in the genocidal onslaught of millions of indigenous people worldwide.
For 13 indigenous grandmothers, accomplishing only one of their three goals wouldn't have been so bad - had they also not been harassed by several Vatican policemen who claimed the women were conducting ''anti-Catholic'' demonstrations.
Ni kommer förmodligen inte att tro det här. Men det är kattsens sanning.
Blev duschad igår, som ett led i processen att förhindra akut kattvärmeslag (den här stan är just nu varmast i Norden, eller var det rent av Europa - det ni!). En ren nödåtgärd alltså - det handlade inte om att bli badad eller tvättad eller så. Bara rent vatten - först ljummet och sedan svalt.
Och effekten blev att jag har blivit världens gosigaste och snällaste kisse sen dess. Spinner så fort hon jag bor hos går förbi eller nuddar vid mig. Jamar och kurrar och buffar massor för att få uppmärksamhet. Kommer och vill kela. Ni ser. En helt annan kisse. Visste det... Ni tror mig inte! Men det är sant!
Själva vattnet var visserligen inte alls kul till en början. Ni vet - myten om katter och vatten - den är sann. Men det svalkade så otroligt skönt, och sen blev jag ompysslad och mysigt torkad med en handduk, och skakade mig ett par gånger, och torkade sen det sista på balkongen i den ljuvliga halvskuggan. Det gick ganska snabbt eftersom det var varmt ute. Men det luktade blöt päls, minst sagt. Har ju inte precis lite av den varan. Under torktiden tvättade jag dessutom pälsen - ja, samtidigt faktiskt. Fick den sen borstad till ett härligt fluff. Då njöt man minsann obeskrivligt...
Och det här gav mig nya oanade buskrafter och smått genialisk uppfinningsrikedom.
Imorse (kl. 3) fixade jag t.ex. min första frukost alldeles själv. Det var bara att hoppa upp på stolen och buffa ner kattmatsburken så den for i golvet med en duns och öppnades. När hon jag bor hos yrvaket kom för att se vad som hänt satt jag och käkade för fullt. Hade hon inte kommit hade jag ätit upp hela veckoransonen första natten - var så säkra. Nu är burken instuvad i en kattpåse med dragkedja. Återstår att lösa hur man ska få upp den.
Klurar även på hur man öppnar kylskåpsdörren. Hoppa högt och putta? Det får bli nästa deletapp. Ska förresten be att hon lägger ut en nattdos till första frukosten nånstans så jag inte behöver väcka henne varje gång jag vill krubba. Får faktiskt lite dåligt samvete - för hon kunde inte somna om på tre timmar sen - och hon fick ingen sovmorgon eftersom det är kyrkdag. Men jag hoppade upp i sängen lite fint ett tag senare, jamade inte mer än en gång, utan kom bara för att fortsätta gosa... Och borra in klorna djupt i hennes arm, och lägga huvudet på den. Som vanligt. Bytet är då fångat, och jag tittar oavbrutet på det....
Däremellan, lite tidigare på morr-onen mådde jag tyvärr pytonorm igen - så är det att vara katt - fick upp såväl ampelliljeblad som en stor slaskig brun pöl (yish!) - prickade den vita köksmattan denna gång, på två ställen. Bra gjort va? Svårt att träffa mattor varje gång när det finns så pass mycket mer golvyta än mattyta. Övning ger färdighet. Får se vad det blir nästa gång. Den största mattan i rummet känns som en lite för lätt match. Den lilla handknutna är nog svårare. Fast den är så skön att ligga och sova på, så det vore kanske synd att förstöra den? Kanske sängmattan? Lagom stor svårighetsgrad. Och så borde ju sjusovaren vakna av hulkandet, och tycka riktigt, riktigt synd om mig. Så jag får gosa lite.
Fick höra att en kattkollega till mig (som jag aldrig har träffat) också är påhittig - brukar öppna kökslådan och plocka ut en gummisnodd för att leka med. Jag vill också leka med gummisnoddar! Skjuta iväg dem på förbipasserande.... Stretcha tassarna. Ge hit! Kattelibums!
För övrigt så lyckades hon fånga några ytterligare jamljud igår på fånen. Därefter har jag uppfunnit ännu fler. Hon funderar på om jag möjligen är i kattmålbrottet nu, eller borde träffa en katt-talpedagog. För jag brukar jama i falsett - oftast blir det så när jag sjunger en serenad på balkongen eller jamar efter godbitar. Däremellan kommer det numera ut ett kraxande läte - det blir så när man jamar och spinner samtidigt. Fast man är ju i vanliga fall kastratsångare - såna är sällsynta nuförtiden. Men de fanns i Kattikanen tidigare har jag hört - stora körer av dem.
Jag jamar förresten betydligt tystade nu än tidigare - ropar inte högt så ofta - småpratar mer - försöker berätta saker. För det har inte längre alltid med mat att göra. Skålen kan vara full av torra kattkulor, och jag pratar ändå hejvilt. Brukar dock uttrycka mitt miss-nöje om det enbart serveras torrfoder (vilket det sällan görs) - det ska vara en godbit där också av det som finns på hennes tallrik. Annars blir jag trumpen. Men hon uppmuntrar inte att jag tigger - jag får aldrig något då - utan först när jag har gett upp och lagt mig och är tyst, eller innan jag hunnit sätta igång.
Hon tycker sig för övrigt se vissa likheter mellan mig och katten Gustaf (fast jag är miljoners miljoner gånger sötare förstås). Samma rödaktiga päls, partivis i alla fall, och samma finurliga ansikte, och samma förkärlek för mat. Återstår eldprovet för att utröna det: hur jag reagerar på lasagne. Kan hon tänkas vilja tillaga det i värmen...? Hon behöver inte ens slå på ugnen - kan göra iordning en rejäl kattportion och ställa ut den för stekning i solen - medan jag tittar på.
Nä - nu ska jag få gå ut lite på gården i koppel, säger hon jag bor hos. Det ska bli kul. Tjingeling och kattgalosch!
Så var man återigen på kattpensionat ['kattpangsjonat'] - det ska absolut inte uttalas så det låter som om jag vore pensionär redan. Vet inte för vilken gång i ordningen jag är här nu...
Men man börjar boa in sig här som en liten orm. Har snokat igenom hela lägenheten flera varv vid det här laget, och mått pyton ett par gånger av kattbollar och gräs. Så helt osökt är liknelsen inte. Även om katter naturligtvis är bäst - alla kattegorier.
Men kattans vad hett det är. 33 grader i skuggan. Skuggan! Det är så man kan hålla sig för katt - äh, menar skratt. Med den HÄR pälsen! Varför sänker hon inte temperaturen, hon jag bor hos? Ser hon inte att jag håller på att svettas ihjäl? Och varför får man som katt en sån här tjock heltäckande pälskappa just på sommaren för? Inte snällt precis. Det är så man vill raka av sig alltihopa för att få lite svalka! Fast då blir man nog inte klappad mer. Och så får man säkert ingen mat. Päls är liksom essentiellt för att skaffa sig fördelar. Päls är också jättebra att ha till att killas på benen med när man buffar på människorna. Det ger mat snabbare ju mer det killas, tycker jag mig märka.
Hon jag bor hos kom (det ska sägas till hennes fördel) med en skål vatten till mig när jag låg och dåsade och inte ens orkade lyfta huvudet. Då piggnade jag faktiskt till på en gång, men bara tillfälligt. Och än mer när det var lunch strax därefter - jag kommer alltid springande när jag hör kylskåpet eller frysen öppnas. Lax blev det som entrérätt - sen lite kattmatstrams för att fylla magen.
Hon försökte spela in mig när jag jamade efter lax, eftersom hon har så underlig humor att hon tycker att det låter förfärligt kul - men jag tystnade demonstrativt och förnärmat så fort inspelningsfånen (mobil-fånen alltså) närmade sig nosen - så hon fick bara med ett kort jam. Försökte bita i fånen. Men det var ju laxen jag var ute efter så det fick vara. Metall e' inge' gott hur som helst.
Det blir då ingen cat walk för min del idag i alla fall. Hon jag bor hos gick ut en sväng - jag märkte inte ens att hon var borta, låg kvar på samma fläck när hon kom tillbaka, orkade inte ens möta vid dörren som jag brukar.
Hon har förresten inte börjat nysa än, så där intensivt som hon brukar göra när jag anländer. Konstigt... Kanske har vant sig vid mig nu? Hon har ju haft drösar av katthår överallt efter att jag var här senast - sopade upp en stor trave från golvhörnen så sent som igår, och de sitter kvar i kläderna efter tvätten. Det ni! De försvinner aldrig! He he.... Inte ens för henne! Ha haaaaaa.....
Fast lite, lite synd är det om henne just nu, kanske, för hon får inte sova mer än några timmar på nätterna för att hennes granne röker jättemycket och det väller in i hennes lägenhet, fast fönstren är stängda, och det är hett som i en bastu. Det tar sig in via ventilerna som alltid ska vara öppna. I natt sov hon ingenting alls. Ser ganska mör ut. Bäst jag håller mig lugn. Orkar hur som helst inget annat just idag. Får satsa på att börja busa imorgon eller så.
Det här är nog som att vara vid Medelkatthavet. Tror jag tar mig en siesta. Får se om hon jag bor hos hänger på. Hon har just avslutat sitt glassätande. Jag fick ingen! Frågade i och för sig inte heller....
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.
Här är en balanserad intervju som ger båda sidornas perspektiv. Tog en timme att ladda ner på min uråldriga dator - men den är bara 10 minuter lång. Sevärd!
Katolsk kvinnlig präst gästar vigning av kvinnlig buddhistdiakon
Ja, så spännande nyheter kommer just nu från Asien.
En av de vigda kvinnorna, Victoria Rue, har startat en blogg där hon berättar om sin resa (som pågår just nu), i interreligiöst dialogsyfte, och inte minst för att träffa kvinnor i andra religioner som är pionjärer på vigningsområdet s.a.s.
Hon deltog nyligen i denna vigning av en kvinnlig buddhistdiakon (motsvarande).
***
"It's now Friday but I will try to describe a bit of what happened yesterday on July 17. I have been at the monastery of the first woman monk/bikkhuni of Thailand since Tuesday evening. But yesterday was quite amazing. At 5:30am I went with Ven. Dhammananda and her "novice" (like a deacon) and 7 or 8 volunteers making begging rounds in the nearby town. The devotion of all those who gave these women was palpable. I took video and pictures and will try to get them up on this blog soon.
Flowers and food were offered. Begging rounds are done on Thursday and Sunday. From this food, all the guests were fed who arrived for the ordination that same day. At 8am the young woman who was to be ordained had her shoulder length thick black hair cut off. I participated in this with 20 other women. She held a lotus leaf that caught the hair as it was clipped off. All the while she chanted: hair, nails, skin, flesh---to remind her of the impermanence of our bodies.
At 9am the ordination ceremony began.
A day earlier I had given Ven. Dhammananda a gift of a clear glass chalice with the words "Women's Ordination Conference" carved into the glass. WOC, as most of you know, has been organizing for women's ordination in the Catholic Church for 30 years.
And I have been a board member for the past 3 years. So it was with much gratitude that I saw Dhammananda place the chalice on a table to be used in the ceremony."
En intervju hon gjorde med den nyvigda kvinnan är också väldigt intressant - där finns bl.a. följande paralleller mellan den rörelse som viger katolska kvinnor och den "kvinnomunkrörelse" det här handlar om.
1. The Thai Sangha does not accept her ordination done in Sri Lanka by male and female monks. The Vatican does not accept RCWP ordinations.
2. There is a clear history of women ordained by the Buddha. There is a clear history of women ordained in the early church.
3.According to the Thai Sangha (like the Vatican) the ordination of women monks died out in the 1100's and can't be returned. There were women priests, deacons and bishops in the early church historically, but the Vatican denies this and when pushed to it suggests that these women were married to male deacons,priests, bishops and that's perhaps why they had the same titles.
4.There is clear need for women monks in Thailand. There were 330,000 male monks and now there are 180,000--young men are not joining. The number of male priests globally are declining in the church.
5. There have been abusive behaviors of male priests and male monks.
6. Both women monks and women priests are working to balance keeping the tradition and adding something new (inclusive language, equalizing participation of all, re-imagining rituals.
Artiklar och videoklipp börjar strömma in. Det var en välbevakad vigning av några katolska kvinnnor (tre präster och en diakon) i söndags...
Nedan några utdrag ur en artikel som kommer med delvis ny information. (Även om formuleringarna är lite lustiga i den "neutrala" balansgång tidningen försöker ha men inte riktigt lyckas med.)
Jag har också fått en fråga som jag vill vidarebefordra till er som gillar att göra efterforskningar i kanoniska lagen - gällande de manliga biskopar som vigde de första kvinnorna.
Ses dessa från officiellt håll som (själv-)exkommunicerade eller inte? De vigde ju kvinnor långt innan skrivelsen som påtalar detta kom. Och hur blir det i så fall med de sakrament de fortsätter att fira fram till sin död då namnen kommer att avslöjas? Blir resultatet en massa odöpta barn, ogifta par, ovigda präster, ogiltiga mässor etc? Vore tacksam för svar, skriv gärna på engelska, så jag kan maila över det till den som frågade.
***
"But the women who participated in the event, along with the several hundred people who spent nearly three hours in the sweltering Church of the Covenant, said they rejected the excommunications and believed that the women had been validly ordained. The women were vested with white chasubles and red stoles and greeted with a standing ovation as they were declared to be priests. They then helped preside over a service at which they declared bread and wine to be consecrated and offered what they called Communion to anyone who wished to receive it.
/.../
"Why is Rome so upset about us? Because they know the ordinations are valid," said Bridget Mary Meehan, the spokeswoman for Roman Catholic Womenpriests. "We are not intimidated. We feel so strongly."
The organization has not released the name of the bishops it says consecrated the first women bishops, saying they would face sanction by the Vatican, but says it will release the names once the male bishops die.
/.../
"I'm feeling such joy, I could rise up," Lee said in an interview after the ceremony. She pointed out that she was wearing a cross from Dignity, an organization of gay Catholics. "I am a priest for the poor and those who live at the margins, and we deserve the full sacraments of the Catholic Church," she said.
/.../
"We give witness to the whole world that it is not male gender which is the prerequisite for a valid ordination, but faith and baptism, the foundation of our dignity and equality."
Kardinal Newmans sista vilja bryts - för att undvika skandal?
Så ska kardinal Newmans kvarlevor grävas upp och flyttas - mot hans uttryckliga önskan - eftersom allra käraste vännen och prästkollegan lämnas kvar i graven när han själv färdas mot helgonprocessens fullbordande (bara ett mirakel fattas - men det inträffar säkert snart - eftersom allt annat redan är kirrat).
Man kan undra varför han flyttas. Är det för att undvika skandal och rykten? Skulle det svärta ner hans annalkande gloria ifall det skulle visa sig att han var homosexuell och inte levde i celibat?
Ja, vad ska man tro? Själv skulle jag knappast insistera så oerhört kraftigt på att begravas i samma grav som någon vän. Däremot förstås gärna i samma grav som min (blivande) man - om han dyker upp nån gång vill säga...
Så det låter då i mina öron som att dessa herrar var lite mer än bara goda vänner... Tänk om kyrkan klarade av att hantera sånt lika bra som Gud.... Tänk om också helgon fick framställas som de människor de var fullt ut...
Man minns i såna här sammanhang de tragiskt manipulerade "självbiografier" man läst - Thomas Mertons censurerade böcker, Thérèse av Lisieux' självbiografis första utgåva (utgåvor?) - med sockersöta teckningar, retuscherade foton och ändrad text.
Kyrkan behöver inga fler tillrättalagda helgon med änglavingar, svävande en bit ovan jord... Men vi behöver verkligen fler riktiga helgon av kött och blod!
***
"It was Cardinal Newman's dying wish that he be buried with his closest friend in the grounds of the house they had shared as priests.
But now, nearly 120 years after his death, Britain's most famous convert to Roman Catholicism is to be reinterred in a sarcophagus in preparation for his becoming a saint, leaving the remains of his friend behind.
The decision to separate the remains of John Henry Newman and Ambrose St John has upset figures in the Church and led some to question whether it is embarrassed about their relationship."
Apropå exkommunicering och vilka det drabbar - och inte.
Läs utdraget nedan och sen gärna hela artikeln - den innehåller mycket som är riktigt bra.
"We are, in other words, dangerously close to being more punitive of women who raise theological questions about women's role in the church than we are of any other facet of moral confusion or contention in society. And the situation is not a new one. In the 1600s, the church excommunicated Mary Ward for wanting to start a religious order of non-cloistered women. In our own era, in Indiana, they excommunicated M. Theodore Guerin, foundress of the Sisters of Providence, for starting new schools without the bishop's permission. She was canonized in 2006. In 1871, they excommunicated Mary MacKillop in Australia for trying to do the same and then beatified her in 1995. Church officials excommunicated Joan of Arc -- and burned her at the stake -- because she wouldn't agree to obey the church voices around her over the voice of God she heard in her heart. But they don't excommunicate pedophile priests who prey on children or military dictators who use genocide or ethnic cleansing as a political tool against others and massacre against their own. No, we just excommunicate those who question the practices of the church itself.
/.../
But the issue, not the system, is the issue. Instead of a difference of opinion about the role of women in religion, a subject that is at this moment of history a topic in every tradition, every religion, every part of the globe, we now have a full-blown ecclesiastical shoot-out. An "excommunication. " A casting out even of those who do not break the canon laws on the subject but who do broach the forbidden discussion. What should be seen as part of the spiritual discipline of living in hope and faith and openness to the Holy Spirit in "the-already- but-not-yet" is labeled instead as infidelity.
Finding ourselves in a time of social turmoil when all the answers of the past are being brought into question has become for many a Galileo moment. Non-thinking, euphemistically called "obedience" in such situations, has become more important than the search for light in darkness."
I en del andra inlägg har frågan tidigare berörts i förbigående, och den återkommer ofta på samma sätt i förbigående i diskussioner om annat - jag tänkte därför att det kunde vara intressant att fokusera enbart på detta för en gångs skull.
Alltså - det är inte bara tron som formar livet - utan det sker även omvänt så att livets erfarenheter, inklusive andliga erfarenheter, formar vår tro, synen på Gud, människor, hela skapelsen.
Vill du dela med dig några tankar om hur livet har format din tro så är du välkommen att göra det här.
***
Uppdatering: inlägget är stängt för kommentarer - men fundera gärna över detta för dig själv.
Ibland undrar man hur det är fatt - när motsägelserna haglar i rask takt.
Bara två exempel jag fick igår.
1) Så här sa påven i ett ekumeniskt sammanhang:
"To move forward, we must continually ask God to renew our minds with the Holy Spirit, Who speaks to us through the scriptures and guides us into all truth. We must guard against any temptation to view doctrine as divisive and hence an impediment to the seemingly more pressing and immediate task of improving the world in which we live."
Jämför detta med katolska kyrkans officiella "sorg" över anglikanska kyrkans högst väntade beslut att införa kvinnliga biskopar. Och jämför det även inomkyrkligt - tre katolska kvinnor vigs idag - och de exkommuniceras därmed.
Har hierarkin inte fallit väldigt djupt just för frestelsen att se doktrinen som särskiljande, exklusiv? Har man inte författat vissa delar av doktrinen medvetet så? Har man inte genom att göra doktrin av ordningsregler splittrat i onödan?
När det finns så mycket gott som Kyrkan kunde göra i världen istället...
Ibland undrar man hur den helige Ande ska kunna göra sig hörd genom alla inre lager vadd och öronvax hos dem som ber om ledning - men inte vill höra....
2) Och så här sa en ärkebiskop när han utlade vad en apostel är och vilka som är det:
"Young people gathered on Friday morning to hear Archbishop Charles Chaput speak on the Holy Spirit and the duty of Christians to be missionaries received a challenge to not live in a 'Catholic ghetto.'
Beginning his teaching with the question, "How many of you think of yourselves as a spiritual father or spiritual mother?" Archbishop Chaput said that the problem is, "Some Catholics, even young people like yourselves, live in a kind of a "Catholic ghetto".
/.../
There are numerous excuses for not evangelizing, the archbishop said, but the heart of the matter is that all Christians are called to be Apostles.
/.../
"First, the Apostle is aware that his mission has been entrusted to him by Jesus Himself. …Second, the Apostle is called to trust in God without preconditions, and especially without placing his trust in structures or methods. …Third, hardships and even persecution come with 'the territory' of being an Apostle. … Fourth, in this passage from Matthew, Jesus says that He will not fail in being with us to protect us … and Fifth: Jesus calls us to be very vocal, brave and explicit when we announce the Gospel; He also reminds us that we can't betray or hide the Gospel's radical demands."
Man häpnar... En ärkebiskop som ser och förkunnar hur det faktiskt (enligt bibeln) är menat att vara! Hur slank det igenom censuren?
Jämför detta med den exklusiva doktrinen som kommit till enbart för att utestänga kvinnor från tjänst - om de utvalda tolv som inte bara är apostlar, och därtill de enda autentiska apostlarna (trots att bl.a. Maria Magdalena och Paulus nämns som apostlar) - utan som anakronistiskt även ses som präster - och de nutida prästernas föregångare. Och varur det skulle följa att de nutida apostlaprästerna måste vara män. Goddag yxskaft!
Detta är ologiska felsteg i flera led. Och högst oevangeliska. Och det rör sig om selektiva bibelsnuttar, där man måste blunda under färden genom resten av bibeln om det hela ska gå ihop - och det går bara nästan ihop då.
Att etikettera nutida apostlar som en exklusiv och utvald skara celibatära män passiviserar på ett skandalöst sätt miljarder kristna!
Mitt råd till den klarsynte ärkebiskopen är att fortsätta gå ut som en sann apostel och förkunna detta evangelium i kyrkan, inte minst just för de unga (tjejer såväl som killar), så att de får en riktig bild av det hela och uppmuntras ta ansvar för den kyrka de en dag kommer att ta över, och förs in i hela det glada budskap som vi alla är kallade att förmedla till världen.
Så sant som det var sagt: alla kristna är kallade att vara apostlar. Det finns ingen ursäkt för att inte vara det. Och det finns inga gudomligt giltiga kyrkliga förbud som kan stoppa vare sig kvinnor eller män från att tjäna Kristus när Han kallar...
Och hierarkin borde föregå med precis ett så gott exempel som de vill att andra ska följa. De måste leva som de lär om de ska bli lyssnade till.
Konsumtion, klass, klassifikation - vad får det för konsekvenser?
Följande artikel är ett gästblogginlägg som tar upp några reflektioner och ställer viktiga frågor utifrån dem - ni är alla välkomna att kommentera!
***
Reflektioner kring konsumtion – klass – och några klassifikationssystem
Förutom det faktum att ökad konsumtion är ett miljöproblem och ett rättviseproblem så finns det också forskning som visar att ökat välstånd, och därmed konsumtion, inte gör människor lyckligare i en djupare mening. Man kan bli glad någon dag eller ett år över det man har köpt. Men sedan måste man köpa saker igen för att blir glad igen. Detta skulle kunna bli/vara ett en- till tvådimensionellt liv. Och detta, vill jag påstå, är inte tillräckligt för människan som människa som har förnuft, själ, hjärta och en kropp – om man inte tar det andliga med i beräkningen.
”Man blir inte det man köper”, utan man blir det man tänker och gör. Med dessa ord skulle jag vilja sammanfatta det hela. Man kan bli en hyperaktiv konsument som jobbar, älskar, tjänar pengar och köper mer varor för att tillfredställa sina egna behov eller sina föreställda behov. Men man blir aldrig det som man föreställer sig att man ska bli genom det man köper, man blir aldrig den drömbild som man föreställer sig genom köpandet. Och ändå så är det nog rätt viktigt för människan med sin litenhet i denna stora värld att kunna tillåta sig att glädjas till viss del av det materiella. Just för att människan är av kött och blod, med brister och goda egenskaper. Men om jakten efter lycka sker genom det materiella så tror jag att man misstar sig. Det materiella är nödvändigt till viss grad för den materiella fysiska kroppen om man vill leva i världen och inte utanför den, men sedan tror jag att vi alla har en annan slags kropp – den andliga, själsliga – som behöver annan slags näring som är viktigt att söka.
Den andliga och psykiska kroppen säger vilka vi egentligen är, vilka egenskaper vi har, och det är inte alltid det som man föreställer sig vara genom bekräftelser från andra och i andras ögon. För hur kan man veta med säkerhet att andra tänker och handlar rätt och riktigt mot sig själva och mot omvärlden - för att man därigenom alltid ska kunna ta omgivningens bekräftelser eller brist på bekräftelser på allvar när det gäller saker som bl.a. konsumtion? Hur vet vi att den andra vet vad som är bra? Hur kan jag själv vara säker på att jag vet vad som är bra för mig? Även om vi pratar om något som är så ”harmlöst” som konsumtion.
Det blir inte heller lättare för individer att veta vad som är rätt och fel kring så ”små” saker som konsumtion när samhället är grundat på ekonomin som bestämmer det mesta både på makro- och mikronivå. På makronivå så är det de stora företagen som satsar miljarder kronor varje år för att övertyga konsumenterna att köpa, företag som skapar behov som i själva verket inte finns från början hos människan och som man anammar och automatiskt gör till sina egna konstruerade behov. På mikronivå så är det de ekonomiska symboler du visar utåt som till stor del kan avgöra hur du blir uppfattad av andra. Och allting är relaterat till makt. Äger man något så föreställer man sig också att man äger makt just för att ”alla” har ett slags konsensus om detta, ”alla” är överens om hur saker och ting ska fungera. Det är inget man pratar om eller tänker på utan det är något som man per automatik gör och handlar efter. Vad händer då med människan under tiden om det verkligen är så som människor fungerar i samhället? Vad händer med den andliga kroppen? Vad händer när vi dag in och dag ut odlar våra andliga egenskaper i enlighet med begreppen ekonomi – konsumtion – status - makt? Vad händer med våra andliga tillstånd när vi därmed bemöter människor i enlighet med bl.a. denna formel, förutom så klart andra formler?
Dessutom så är det mesta klassat i samhället; kön, etnicitet/”ras”, funktionshinder, sexualitet, ålder och inte minst religion är klassade. Har du etiketterna rätt kön, rätt klass, rätt ålder, rätt ”ras”, rätt sexualitet, rätt religion och är hel utan och innan så är du helt ok, helt godkänd, accepterad och upphöjd i samhället. Vad händer med samhällets andliga kropp och med människans inre kropp om det skulle vara så att majoriteten människor klassar andra enligt dessa mönster och behandlar andra därefter, och om vi skulle summera alla dessa otaliga subtila och mindre subtila handlingar som grundar sig på något sådant? Vad får vi då? Vad är konsekvenserna av det hela? Vad är konsekvenserna för samhällets bestånd i en alltmer komplicerad men enkelriktad värld?
I en alltmer globaliserad värld har vi mer ansvar för våra praktiska handlingar i vardagen som påverkar människor i vår del av världen och i andra delar av världen samt naturen. Mina frågor till mig själv och till mina läsare är: Vilken slags/sorts summa av handlingar vill vi ha i samhället? Vad vill vi skörda? Vilka är konsekvenserna?
Caroline
***
Uppdatering: inlägget är nu stängt för kommentarer enligt önskan av artikelförfattaren.
Vi såg på lite kattvideoklipp igår, hon jag bor hos nu och jag.
Hon sa att hon har god lust att filma mig när jag skriker och vrålar efter mat eftersom hon tycker att jag får fram så extremt roliga och varierande ljud då (allt från NOOOOW - försöker förstås säga att jag vill ha mat NUUUU - till WOW - i beundran för dofterna - och många klara höga mjau, ibland i falsett, om det dröjer för länge, ackompanjerat av en mycket skarp blick - till lite ynkliga gnällanden och besvikna ögon när jag börjar tröttna på att ropa för döva öron, och så en förnyad serenad igen för fulla muggar).
Eller när jag kastar mig på balkongdörren och försöker öppna den som en vanlig dörr (fast det är något skumt med handtaget, det går liksom inte neråt utan uppåt, begriper inte det där, eller hur man ska få till det med tassarna med tillräcklig stuns). Vi får väl se hur det blir med Hollywoodtankarna sen... Hon skulle egentligen behöva en filmkamera för det - funkar inte så bra med en liten digitalkamera.
Helt klart var den här videon på nätet både roligast och sötast - jag t.o.m. vaknade ur min halvslummer i fåtöljen och sprang till datorn för att leta efter kattungen när jag hörde den. Hello kitty kallar vi den.
Den här lilla tecknade filmen tyckte bara hon jag bor hos var alldeles hejdlöst rolig, hon skrattade så hon nästan grät, medan jag satt i hennes knä. Själv fattar jag inte alls det roliga i den. Den är ju snarare tragisk. Tittade mycket förvånat på henne. Hoppade ner och började busa så hon inte fick se slutet.
Det här är en riktigt otäck och halsbrytande skräckis, där man tyvärr inte får veta hur det slutar. Kanske med dubbel kattbegravning? I värsta fall. Så sitter filmaren bara där och fnissar - det är så man tycker att han borde spärras in i en stinkande kattlåda!
Själv är jag riktigt försiktig ute på balkongen eftersom jag har fått se hur högt det är, tryggt sittande i famnen förstås, blickande ner - och stående på tå på min transportbox (se bild). Passade på att äta lite av några goda blommor när jag var på lagom höjd för det. Fast en av blommorna (den som liknar en liten boll med dill omkring) fick mig att nysa! Tror bestämt att jag blivit allergisk! Hur tar man bort allergi?
Hon jag bor hos har fått byta minneskort i kameran nu för att utrymmet tog slut (ändå får det plats omkring 700 bilder på korten) - ja, så går det när man har hand om en tjusig katt med härlig päls och klarblå ögon. Det behövs många minneskort!
Nåväl - jag skulle ju blogga om lycka idag hade jag tänkt - kattlycka, närmare bestämt.... Dags att börja närma sig ämnet kanske?
Lycka är en makrillbit i tomatsås! Rent spontant så där.
Hon jag bor hos tycker förresten att min päls håller på att bli rödare - om det beror på den tomatsås som makrillen simmat i ska vi nog låta vara ogissat. Men snarare är det nog min fina birmateckning som börjar ta form på allvar. Öronen och ansiktet och svansen har tydliga röda drag - likaså baktassarna. Men nu börjar ett stråk på ryggen också att bli rött, samt några fläckar på sidorna, och jag är snarare cremefärgad än vit - och pälsen riktigt glänser i solen. Det märks att jag har det riktigt oförskämt bra.... Hon jag bor hos noterade just att jag eventuellt har börjat lägga på hullet en aning eftersom jag inte direkt rör på mig annat än nödvändigt (för att få nödproviant alltså). Men så är det inte alls. Det är pälsen som är riktigt, riktigt tjock bara. Så det så!!!
Kattvärdinnan anser å sin sida att lycka är att ha en snosig katt i famnen under ett par rökfria minuter på balkongen, där luktärternas rökelsedoft sprids aromatiskt med kvällsbrisen, mot bakgrund av solnedgången.
Vi börjar känna oss lite nostalgiska nu igen, för idag ska jag hem.... Redan.
Men det lär bli en veckosession till här inom kort. Den sista? Hoppas inte... En vecka går förunderligt fort. Det är ju knappt att man hinner sätta ner tassarna innan man blir upplyft och hemburen igen....
Inte för att jag alltid gillar det där med att bli buren. Jag brukar börja sprattla efter ett tag och vrida mig som en ål - till slut brukar jag katt-åla (d.v.s. kråla i ordets längre och ursprungligare form - förresten det är ju svindlande likt kråka - slurp!) mig ner.
Bäst är att ha minst två tassar på marken. Utom när man verkligen VILL gosa förstås. Som så där tidigt på morgonen. Då fingrar framstår som det allra läckraste i världen att slicka på och hugga tag i. Och näsor. Tyärr har jag inte lyckats med det senare här - eftersom hon vet att jag brukar göra så hemma, och därför är på sin vakt.
Matte biter jag stup i kvarten, hon verkar inte bli sur eller så - men husse bet jag en gång så hårt så det blödde. Ser fram emot att få återta de vanorna nu igen....och att bit...ähum...slicka storekattsyrran igen...he he... Hon har ju haft semester nu hon med, så lite får hon väl tåla...
Imorse blev det bara en frukost. Man kan inte ens med mycket god vilja längre kalla det morgon - snarare långt gången förmiddag. Dessförinnan (vid 5-tiden) hade jag vält ner en box med disketter från en hylla, närapå haft ner några tavlor i en annan hylla (några timmar senare), och satt klorna rejält i en fin handknuten matta och rivit sönder den (vid 7-8-tiden). Allt under mycket jamande. Utan effekt. Inte ens knepet "hoppa upp i sängen och gosa" hjälpte.
Var utan mat i tio timmar. Det ni. Då var jag ganska slak. Orkade knappt få fram ett miau. Men frukosten (obs! singularis!!) serverades innan kattvärdinnan själv gjort i ordning sin frukost. Så snabbt har den aldrig kommit fram... Dessutom ingick en liten klick kräftost med en kräfta i. Och jag har därefter varit på balkongen och ylat lite för att berätta om de tragiska omständigheterna på sistone (utelämnade det där om kräftbonusen förstås). Ingen annan katt svarar.... Verkar vara ett segregerat område det här - mest med hundar som är inneboende hos folk. Illa... De skäller och har sig. Fånigt så man storknar.... Att de orkar....
Nåja, ska ju hem om en liten stund. Husse ringde alldeles före frukost om att det var dags. Ser trots allt fram emot att få lite ordning på kattorpet igen! Dock inte inkluderande nostvätt. Känner den nalkas med stormsteg....för kattvärdinnan vågar inte ta i så pass som det behövs för att få nosen helt ren. Det är det bara matte som törs. Ynk!
Meouw.... Suck! Vad jobbigt det är att vara katt iband. När man inte får som man vill. Då drar jag mig undan i min mysiga påse. Ligger och lurar. Och surar. Efter att ha jamat i all oändlighet.
Vanligen handlar det om mat. Vi har lite olika uppfattningar, jag och kattvärdinnan, om hur ofta jag behöver äta. Själv är jag av den bestämda uppfattningen att jag måste ha mat minst var fjärde timme, dygnet runt, för att inte svälta ihjäl. Hon tycker att det borde räcka med tre-fyra gånger om dygnet.
Vi har kompromissat lite under de senaste nätterna. Hon kliver upp vid 3-4-tiden och ger mig nattfrukost (man tackar!). Sen jamar jag bara lite grann när jag egentligen vill ha mer mat några timmar senare på morgonkvisten, kliver bara över henne en gång numera med sylvassa klor (hon är för övrigt helt kattklo-perforerad efter denna veckas kattlekar och tiggarrundor). Sen lägger jag mig ganska så snart och är tyst bredvid henne - tills hon går upp av sig självt. För det var ganska lönlöst att ödsla jamenergi på alla dessa frukostar. Det får räcka med två helt enkelt.
Jag jamar numera även om jag vill gå ut på balkongen och dörren inte är öppen. Då skrapar jag och trycker på den med tassarna också. Vid midnatt jamade jag jättehögt och länge, även imorse när gräsklipparen satte igång. Fattar hon verkligen inte att man vill gå ut och kolla läget - känna nattdofterna, svalkan och gräsklippet, och lyssna på alla spännande ljud? Varför kan jag inte få vara ute på balkongen ensam om nätterna? Hrmpf!
Fick inte gå ut i koppel igår heller. Hon satt och rensade ut tidningar hela kvällen. Bara hälften kvar. Men idag så har hon sagt att jag ska få gå ut en stund....
Tills dess ligger jag nog i min påse....och njuter, behagligt mätt efter senaste maten...
Veckans bibelblogg har ett liknande tema som förra veckans - med skillnaden att här handlar det inte längre bara om god säd som hamnar på olika platser - utan också om ogräs.
Välkomna att kommentera!
***
Matt 13:24-30
Han lät dem höra en annan liknelse: "Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: "Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?" Han svarade: "Det är en fiende som har varit framme." Tjänarna frågade: "Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?" - "Nej", svarade han, "då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada."
Läste just en intressant artikel - nedan några utdrag.
Senare i artikeln tas frågan om enbart män som representanter för Kristus upp - ur ett för mig nytt perspektiv. Även Gudsbildens manliga och kvinnliga sidor - och deras betydelse för Kyrkan tas upp - dessutom jämförs protestantiska och katolska kyrkan i detta hänseende.
***
""Bishops enjoy the fullness of the sacrament of orders and both priests and deacons are dependent upon them in the exercise of their authority. For the priests are the prudent fellow workers of the episcopal order and are themselves consecrated as true priests of the New Testament, just as deacons are ordained for the ministry and serve the people of God in communion with the bishop and his presbytery."
According to the most authoritative Catholic sources, therefore, priesthood and episcopacy are so closely united in the unity of holy orders and the unity of the local church round their bishop, that the question of women bishops and women priests are one and the same question.
/.../
For the community of Roman Catholic theologians the simple issue is: are the arguments for excluding women from ordination given by the Vatican valid or not? Did Jesus Christ establish a norm when only choosing men under the initial twelve? Did the subsequent reluctance to ordain women in the Church derive from cultural prejudices, or from an awareness of a presumed divine and revealed injunction originating in Jesus himself? The answer determines the fate of women deacons, priests and bishops - all in one stroke.
And what is their verdict?
By all evidence available to me, I estimate that three-quarters of Catholic theologians disagree with the official position held out by the Vatican. They do not accept as proven that Jesus Christ himself excluded women from future ministries. They point at cultural bias against women as the culprit of anti-women decisions in tradition."
Miaoooo.....! Kattsan(d) också - bloggen beter sig lite skumt idag minst sagt... Det går inte att ladda in foton som vanligt. Men för en stund sen gick det att ladda in dem så de hamnade i en högerfil allihop - tur det, annars skulle ni inte ha fått se mig i min tjusiga grotta - mitt nya favvoställe där jag gärna ligger och spanar.... Och nu gick det inte att få in en bild här annat än centrerat. Hoppas de fixar det där snart, lite jobbigt när man får ladda om alla foton en massa gånger för att se vad som funkar.
Tack och lov så har jag fått energi så det räcker för sånt där krångel - fick i mig en liten laxbit precis. Som efterrätt till kattlunchen. Och imorse blev det tre kattfrukostar - nytt rekord! Egentligen ville jag ha lite nattsnacks omkring 01.30, men det gick hon inte med på, kattvärdshusvärdinnan. Fram tills dess busade jag hejvilt och for omkring som om jag haft en mus under varje tass som gav mig fart.
Sen väckte jag henne några gånger bara för att testa om det var frukostläge. Strax efter kl. 03.30 gick det bättre. Det var första frukosten. Den andra fick jag vid 7-tiden, och den tredje framåt 10.15. Inte illa. Inte mycket visserligen - bara så pass att jag höll tyst (jag slutar annars inte att jama högljutt samt jaga hennes fingrar för att tugga på dem). Igår blev det lite prosciutto för att dryga ut kattlunchen. Yummie.
Hon funderar nu som bäst över om jag är mer en gourmet eller en gourmand.
Gillar som sagt att sitta på balkongen och jama också - jag jamar nästan hela min vakna tid för tillfället. För man vet ju aldrig om det kan medföra en liten matbit. Oftast gör det tyvärr inte det. Men skam den som ger sig.
Idag har salladen och morötterna fått komma ur den prasslande plasten som blåstes upp av vinden hela tiden. Plantorna är stora nog att klara sig utan skydd nu verkar det som. Det var kul att se på när plasten försvann. Jag har försökt ta mig upp på balkongräcket två gånger på sistone - det finns bara ett ställe nu där man kan ta sig ända upp - men jag blev tyvärr stoppad. Fast jag kunde kika över kanten när jag stod där på tå ovanpå kattlådan. Spännande!
Annars föredrar jag påsen. Särskilt när solen skiner på den så det blir ett gyllene ljus därinne. Supermysigt!
Och så är jag världens sötaste katt - så det så. Annars skulle jag ju inte bli plåtad hela tiden - eller hur...? Nån logik måste det finnas i det...
Får se om jag får gå ut en stund i koppel snart.... Det var ett tag sen nu.
Idag firar vi kissekatter förresten Vår Fru av Kattberget. Ifall ni undrar. Alla katters beskyddarinna alltså.
Refr: Rosa Carmeli, florida Maria, intra tua nosgere viscera. Et post mortem transfer ad aethera, O Maria!
1 - Radix Jesse, germinans flosculum, hic adesse me tibi servulum, patiaris. Inter spinas, quae crescis, lilium, serva puras mentes fragilium, tutelaris.
2 - Per incerta prudens consilium, per adversa juge solatium largiaris. Armatura fortis pugnantium; furunt bella, offer praesidium Scapularis.
3 - Mater dulcis, virgo purissima, cristianis esto propitia, Stella maris. Paradisi clavis et janua, fac nos duci quo, Mater, gloria coronaris.
Flos Carmeli (Karmels blomma)
1 - Flos Carmeli, vitis florigera - splendor coeli, Virgo puerpera, singularis. Mater mitis, sed viri nescia - Carmelitis esto propitia, Stella Maris!
2 - Radix Jesse germinans flosculum - Hic adesse me tibi servulum patiaris! Inter spinas quae crescit lilium, - serva puras mentes fragilium, tutelaris!
Fick en artikel om en av de kvinnor som kommer att prästvigas i Boston snart.
Hon har tidigare skrivit detta inlägg i bloggen om sin tjänst bland de hemlösa i "Lejonparken".
***
"Lee said the group is breaking in good conscience a rule that they say discriminates against women.
"As Rosa Parks did when she sat on the bus," Lee said, "we are sitting on the bus."
Lee said she was raised a Methodist but converted to Catholicism in 1991.
In 1998, she worked at Florida Gulf Coast University and helped to develop the master's of social work program. She holds a doctorate of ministry degree and a doctorate in social welfare.
Lee said she has a twinge of sadness about not being recognized by the Catholic Church. She said she is "praying the church will open their eyes and their ears."
Lee's Church in the Park ministry hold services every Friday night in Fort Myers' Lions Park.
She said the church offers food, clothing and counseling to more than 100 members, the majority of the congregation being homeless.
The Rev. Walter Fohs of Lamb of God Church in Estero said Lee more than deserves the ordination. Lamb of God holds joint services with Lee's congregation.
"She is tireless in her work at Church in the Park," Fohs said.
He said the ordination is also vital to the Catholic community as "a necessary sign of the future of the church."
Fohs said, without criticism of the Catholic Church, that a Christian ministry "has to be inclusive and speak to a wider population.""
Läste en intressant bloggartikel som lyfter upp ett brett spektra av frågor apropå jubiléet av Mulieris Dignitatem i år. Nån som märkt något direkt av "firandet" förresten?
Hoppas det märks mer när SvK drar igång sitt ganska så olikartade kvinnofirande i höst....
Anglikanska kyrkan firar just nu för fullt. Delvis.
***
"This year the Catholic Church is celebrating the 20th anniversary of Pope John Paul II’s Apostolic Letter Mulieris Dignitatem (The Dignity of Women). In it the Pontiff refers to “the genius of women” and so, two decades later, several seminars in different parts of the Roman Catholic Church are studying how (whether?) “this genius” is being celebrated.
/.../
While the Catholic Church is studying the steps it took in the last twenty years, the Anglican Church decided to take a veritable plunge. Those in favour are calling it a leap forward. Several women groups – and not just women groups - are lauding this decision for it recognises the dignity and equality of women. In a certain sense the decision is the logical consequence of another controversial one taken by the Anglican community ten years ago: the ordination of women priests.
Those against call it a fall into the chasm. The vote came in spite of the fact that more than a thousand clergymen threatened to leave the Church of England unless sufficient safeguards were put in place for those who objected to women bishops. One has got to see now whether the compromise reached will accommodate the dissenters and manage to keep them within the fold. The compromise will take the form of a "national code of practice," which could include suggesting a woman bishop delegate her duty of care towards objectors to a "complementary bishop" who would be male.
Final legislation that would lead to the ordination of a woman bishop within the Anglican congregation is considered to be about two or three years away from completion.
Four hundred and eighty clergymen had left the Church of England, mostly for the Roman Catholic Church, when women were allowed to be ordained. Seventy subsequently returned."
Någon som trodde att dekretet nyligen skulle avskräcka? Nej då... Här vigs det på. Skörden är stor - men arbetarna få.
Egentligen är det skrämmande hur blinda man har varit genom tiderna för diskrimineringen mot kvinnor såväl i samhället som i Kyrkan. Och i den senare skyller man på Gud! Än mer otäckt är det att den partiella blindheten för en del räknas som en eftersträvansvärd dygd.
Nu är ämbetsfrågan inte direkt någon jämställdhetsfråga för mig utan en kallelsefråga (kan vara värt att upprepa för nyare läsare) - men sedd även i det perspektivet blir det onekligen frapperande.
Det enda jag förespråkar är att man tar Gud på fullaste allvar - det gör man inte när både kvinnor och män upplever sig vara kallade men bara män får pröva kallelsen i Kyrkans famn och omhuldas hela vägen och sätts på piedestal när de väl är vigda - medan kvinnorna slängs ut på gatan ifall de vågar följa kallelsen.
Vem har starkast kallelsemedvetande? Den som får en tryggad framtid och väljer den bekväma vägen? Eller den som vet att hon inte kommer att ha någon officiell uppbackning - och ändå följer den som kallar?
Vem blir den bästa tjänaren av dessa?
Jag vill inte generalisera - det finns säkert bra präster av båda sorterna - men tycker att det ligger något i det - och ställer det därför på sin spets här.
***
PRESS RELEASE
First U.S. Womanbishop Ordains Roman Catholic Womenpriests on July 20, 2008, Church of the Covenant, Boston, Massachusetts
Two hundred and thirty-two years ago, our American forefathers dreamed of a country where all men were created equal. That dream, of course, remained imperfect for many years while people of color were enslaved and all women were denied the right to vote and to hold office. The men who met in Boston and in Philadelphia preparing the way for the Declaration of Independence, the Constitution of the United States, and the Bill of Rights had compelling theological reasons to deny women – and people of color – the right to vote. God, they firmly believed, had made some people more ontologically equal than others. The time has finally arrived when Abigail Adams’ request to her husband John to “Remember the ladies” has come to fruition. The United States, like many other countries in the world, had at long last, a woman presidential candidate.
Today, women in the Roman Catholic Church, invite the hierarchy to heed our foremother Abigail’s request to “Remember the ladies,” that is, fifty per cent of every congregation in every parish in the world. The Church of Jesus Christ in whom it is said that there is no male or female in Christ Jesus, has said repeatedly that it has no power to ordain women because the Lord God almighty, who made men and women in God’s very image, has tied their hands in this one particular issue. However, the church has been directed by Vatican II documents to develop a sense of history and to understand the sensus fidelium, the sense of the faithful. The last fifty years indicate that the Holy Spirit expects women to be treated as full partners in every respect in the world and in the church. Sixty-six per cent of the faithful have indicated that they would support women priests just as many Americans indicated that they were ready for a woman chief executive.
Jesus founded a church that lives and breathes through the action of the Holy Spirit who constantly renews the face of the earth. Just as the status of women in many societies has changed, so the status of women in the church needs to change. The very health of the church depends upon a full acceptance of women into every level of church governance.
And so, it is with great joy that Roman Catholic Womenpriests announces the ordination of three women to the priesthood and one to the diaconate on Sunday, July 20 at 3:30 P.M. at the Church of the Covenant in Boston, Massachusetts. Gloria Carpeneto of Baltimore Md., Judy Lee of Fort Myers, Florida, and Gabriella Velardi Ward of New York City will be ordained to the priesthood, and Mary Ann McCarthy Schoettly of Newton, New Jersey will be ordained to the diaconate with the first U.S. bishop, Dana Reynolds, presiding. All are welcome to participate in this most joyful event to sing a new church into being, one that reflects the faces of all of God’s children.
(Kattöversättning av "morsning, korsning", sekr. anm.)
Jag dikterade inledningen till detta inlägg från sängen till min sekreterare, eftersom jag var lite upptagen med att putsa pälsen så den skiner. Men nu är jag på plats igen. (Tänk att det ska vara så svårt att stava till "Miaaaauuuooooyyyy!" hrmpf - nu har jag rättat till en bokstav som blev fel.)
Igår var ingen särskilt rolig dag, för jag fick vara ensam flera timmar, för hon jag bor hos var i katt-olska kyrkan och sen på cykeljakt - tyvärr hade hon otur igen - en jättefin cykel som hon hade tittat ut var utread, hade gått åt som fåglar i en kattflock - de tar inte in den igen, sa de till henne i affären.
Det blev mest bara till att ligga och sova när jag var ensam. Trist, man blir så seg efter att ha sovit så länge. Hade ingen direkt matlust heller förrän på kvällen när jag fick mer permanent sällskap. Hon tittade förvisso till mig flera gånger under dan - men jag matstrejkade från torrfoderskulorna då - man måste ju markera läget på något sätt (fast lite skinka från en pizza slank ner - mutor går absolut an). Måste nog helt enkelt ha en betjänt till hands som matar mig med delikatesser hela dagarna. Det känns absolut så.
Att gå ut på balkongen är en höjdare - i dubbel bemärkelse - ger mig alltid en kick. Går omkring där och nosar. Sitter och spanar. Brukar sätta mig framför dörren och jama klagande när jag vill ut, krafsar och trycker också på den ifall den är lite på glänt - i bästa fall tar jag mig ut på egen hand. Har dock blivit lite nojig av balkongdörren - om den far igen så det låter lite rusar jag med ilfart in under badkaret och vägrar komma ut. Kattvärdinnan får lirka och lyfta ut mig. En kattborste gör susen i såna lägen - då spinner jag snart järnet. Superskönt att bli borstad!
Idag var det inte jag som väckte sjusovaren utan en juste granne som röker som en borstbindare (kattborstbindare?), och non-stoprökte från kl. 5 på morgonen och flera timmar framåt. Röken vällde in i stora sjok. Vi kunde inte andas härinne. Än mindre sova. Jo, jag slumrade till ett slag, men hon som bara sovit tre timmar masade sig upp. Det är väldigt ofta ett enda rökgasande även under dagarna. Inte Alls Kul.
Fast sen blev det däremot riktigt kul - för det kom spännande hantverkare hit. En bytte kökskran - hela kranen bytte han till en ny - fast det bara droppade lite. Så gör de numera, sa han. Den verkar vara vattenransonerande också, strömmar inte ut mer än hälften så mycket som ur den gamla. Måste bara lära mig hur den funkar - verkar vara lättare att få vatten ur - inte lika trög, mina tassar ska nog kirra det galant. Vattenhantverkaren kommenterade dessvärre inte min kattliga närvaro med ett ord. Men han var snäll och hjäpte till med handfatsrensning också - fast gästhemsvärdinnan bara ville veta hur man skruvar loss rören (hon hade tänkt rensa själv - är ganska självständig för att vara människa, må jag säga...). Så fick hon alltså två råttor fångade i en och samma tass av en ren händelse. Jag inspekterade förstås på nära håll att allt gick rätt till med rören.
Sen kom min absoluta favvo hittills av hantverkarna - ventilationstjejen som mätte utluften - och öppnade en köksventil i fläkten rejält så det ska strömma ut bättre. Sen ägnade hon resten av tiden åt att berömma mig och klappa mig lite. Riktigt trevlig tjej det där. Hon har själv en raskatt - viltfärgad abessinier. Nåja, alla kan inte ha en helig birma. Särskilt inte så helig som jag...
Hoppas att en tredje hantverkare kommer medan jag är här (en som ska laga ett vädringsfönster där ena haspen har gått av och spräckt rutan). Om det nu är en kattintresserad sån förstås. Jag gillar när det är liv och rörelse (och trevliga kommentarer) omkring mig. Allt som är tillbörligt centrerat omkring mig gillar jag kloskarpt.
På bilderna ser ni mig dels i en stor papperspåse som jag tyckte var jättekul att gå in i igår kväll och sen ligga och smygtitta ut ur. Perfekt gömställe. Och så en närbild när jag var på väg mot kameran idag med ett av mina finurligaste uttryck. Tyvärr suddig - men så blir det ju när man är riktigt nära kameran och dessutom rör på sig.
Längre odlingskommentarer känns i det här läget ganska så överflödiga....
Det mesta på balkongen har vuxit djungelartat de senaste veckorna, och slagit ut i blom.
De första tomaterna har börjat utvecklas (i den stora skogen till höger på bilden längst ner - igår fick plantorna flytta upp på ett litet bord, har hjälpt till lite med pollineringen med en pensel eftersom insekterna inte är så många här uppe). Det verkar inte bli många tomater, men ändå. Hoppas de hinner mogna innan hösten.
Persiljelådorna bildar en miniatyrskog i andra hörnet av balkongen. Sallad och morötter finns ännu i balkonglådor under plast för att förhoppningsvis växa lite tryggare (bortom blåst och hällregn). Ärterna växer långsammast av allt. Rädisorna är nyligen omplanterade eftersom de hade det alldeles för trångt - de verkar tyvärr bli träiga. Men man kan tugga på dem lite och känna smaken.... Har skördat den största av dem i helgen.
Solrosor, olika slags sommarblommor (mest klint i olika blå/röd/lila/vita färger) och luktärter blommar - de senare sprider en fantastisk doft.
Den blålila blombänken (med rosor, melonplantor och rädisor på) är nymålad. Har även fått en liten skörd på kanske 7 jordgubbar, några åt gången. Solvarma. Himmelskt goda. Inte alls som köpta som har fraktats lång väg.
Smultron blev det dock inga - de plantorna kalasar bladlössen på sen förra året, och de har inte ens orkat blomma. Men jag ger inte upp. Kanske jag får några smultron nästa år...
Katten är ett hemtrevnadsstylingtillägg. En tillfällig balkongbonus.
Så var man på plats här igen. Det ska bli kul med lite semester... He he....
Fast numera är det nästan lika kul hemma också. Och jag har fått vandra lite i fjällen sen sist, och storesyrran har slutat fräsa åt mig. Får till och med slicka hennes päls en aning. Trots att jag käkar hennes mat så snart jag kommer åt.
Livet leker....
Och nu är man här som sagt, för att göra gästhemmet osäkert igen. Kom Hit På Egen Risk! Jag har väldigt vassa klor nu - mycket vassare än sist, för de har inte blivit klippta. Praktiskt när man ska väcka sjusovaren. Vilket jag har gjort en gång i timmen i natt. Bara för att påminna om att det snart är dags att gå upp och ge mig frukost. Så hon inte glömmer.
Min päls har också blivit längre och tjockare - riktigt härlig Birma-päls. Kolla in fotona och njut av anblicken... Det kommer nog bättre foton senare - där man ser mer av pälsen.
Nu är jag på bushumör - men har inte hunnit med så mycket än. Får ta igen det framöver. Känner mig lite lugnare rent allmänt ändå - inte lika sprallig. Fast det är nog bara högst tillfälligt.
Det blir en massa katthår mellan tangenterna när jag skriver - så värdinnan får sitta och plocka bort dem sen när hon själv ska skriva - men nåt ska hon väl ha att göra, förutom att serva mig då - och snyta sig. Hon nös i ett, och näsan rann hela kvällen igår - verkar som om allergin har blivit värre. Men nu verkar hon ha hämtat sig. Det verkar vara värst första dan jag är här varje gång. Hon får väl skylla sig själv. Som sagt - man kan vara allergisk mot så mycket annat - så varför välja just katter?
Så är Tistou snart på väg på kattsemester här igen.... Om ett par timmar närmare bestämt.
Ni som har följt bloggen ett tag vet vad det innebär - och kan se fram emot en del nya foton - och förstås: en bloggande kattpersonlighet.
Jag ser fram emot en karuselltillvaro ett par dar framåt - med en livlig kattkompis. Hoppas bara få sova lite mer på nätterna än senast, han lär ha vant sig nu vid att enbart få en frukost.... Och inte så förfärligt tidigt heller....
Eventuellt medföljer en kofta denna gång som han kan tugga på - så kanske mina får vara ifred... Vantar är dock inget alternativ - kofta ska det vara - menar finsmakaren.
Fick den tanken idag - att bloggosfären faktiskt påminner om klostermiljön - genom att personer som är så olika de bara kan bli slipas mot varandras olikheter.
Så länge de inte undviker varandra förstås. De som gör det drar sig undan det grova sandpappret som tar bort de värsta kantigheterna. Innan det är dags för finputsningen.
Här några citat av Johannes av Korset i anslutning till detta. Hittar dem just nu bara på engelska på nätet. (Byt ut "monastery" och "community" mot bloggosfären.)
"Remember that when you entered the monastery, you did so that “all may fashion you and try you. Thus, to free yourself from the imperfections and disturbances that can be engendered by the mannerisms and attitudes of the religious you live amongst, and draw profit from every occurrence, try to imagine all in the community are artisans, as indeed they are - living there just in order to prove and try you.”
“Some will fashion you with deeds, others with words, and others with thoughts and looks against you. To all of this be submissive, as the statue is to the craftsman who carves it, to the artist who paints it, and to the gilder who embellishes it.”
“If you fail in these matters, you will never learn how to overcome your sensitiveness and feelings, nor will you get along well in the community with the religious, nor attain holy peace, nor free yourself from many stumbling blocks and evils.”
"He believed that God made man for only one purpose : God wishes to live united with man.
"You marry the person you love most. You marry the person whom you consider as the most beautiful and precious in your eyes. You marry the person without whom you feel life would be impossible to live. God feels all this when he ponders about you and me.
In this union, the soul submerges itself in a strong way in God - and He gives himself even more fully to her. Passionate love on the part of God. Passionate love on the part of man. A passion which leads to total union between God and man.
The Saint prefers the word union to the word perfection, because union is more dynamic, more alive. Perfection implies the law, something cold and dead; it implies stress and effort. Union on the other hand means togetherness, love. It means necessarily two persons, a relationship which grows and develops. It means self giving by God and self giving by man. It means a tension of love." (God is a Feast)
"Every wish and aim of the soul - and of God - in all its works, are the end and completion of this state, therefore the soul does not tire until it comes to this state ... Now it is resting in the arms of its beloved, by whom she feels embraced continually in the spirit. This embrace is real and through it the soul lives the life of God."
I repeat. This is not a simulation but a reality. And the greatest news this morning is that you can be the protagonist of this adventure of love. Christian life is not obey - live a respectable life - be a good boy - and you go to heaven if you have followed the rules... It is a love story."
"Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.
Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.
