Har en längre tid tänkt skriva lite mer om tro, andligt liv - om de svindlande djupen (varje morgon de senaste dagarna har den tanken dykt upp) - men som ni sett har annat kommit emellan... :-)
Nu läste jag just ett intressant inlägg av Allotetraploid som Z hänvisar till i sin blogg idag.
Och då rann inspirationen till igen...
När jag började städa bland pappren efter omtapetseringen för några dagar sedan, blev jag sittade med ett papper där jag nån gång för länge sedan har klottrat ner ett par citat på baksidan: "The lovers of God have no religion but God himself." (Dag Hammarskjöld)
Så sant....! Allt är avskalat. Yttersta enkelhet. "Jag pekar på månen och de ser på mitt finger." (Buddha)
Man stannar lätt vid detaljer som skymmer det som finns bortom. Därav alla människoregler - den inrutade och inhägnade tron - en "fingertro". Därav alla ordkonfrontationer troende emellan, om sånt som inte har med det väsentliga att göra....
Om morgnarna för tillfället läser jag en spännande liten bok - "Den heliga närvaron" av Henri Le Saux - Benediktinen som for till Indien och fick insikter som vidgade hans syn på tron.
Liten bok, men med stort innehåll.
Några citat även ur den:
"Att be innebär helt enkelt bara att tro att vi lever i Guds mysterium. Att vi är omslutna av detta mysterium. Ja, att vi kastas in i och nu är inneslutna i det." "Ingen bild eller idé som vi skapar oss om Gud är Gud själv utan förblir - med nödvändighet och för alltid - endast vad vi tror och tänker om Gud."
Sådana föreställningar kan - i värsta fall - bli till avgudar som skymmer sikten...
De bilder vi gör oss är tecken som visar på verkligheten - men inte Verkligheten själv (jfr. citatet av Buddha).
Men tecknen kan - i bästa fall - föra oss i kontakt med Gud.
"Även den mest fullkomliga bön använder sig med nödvändighet av tecken och symboler, ty det mänskliga sinnet är skapat så av Gud, men här används de fritt och suveränt och pekar alltid på det Bortom där endast Verkligheten bidar i Gudomens outgrundliga tystnad." "Gud är alltid närvarande för oss. Det finns inte ett ögonblick, inte en plats i vårt dagliga liv, vad vi än sysslar med, där Gud inte är närvarande. Det finns inte ens några särskilda tillfällen eller sysselsättningar där Gud är mer närvarande för oss eller tvärtom, mindre. Gud är alltid densamme, den Allsmäktige, Oändlige, Evige. Han förändras inte, Han varken "kommer" eller "går" från en plats till en annan. Han är alltid och överallt. Han är sig själv i sin fullhet. Inte i någon mening kan Han sägas vara mera "här" och mindre "där", eftersom Han är odelbar." "I själva verket är det enbart hos sig själv som Gud alltid är närvarande. /.../ Skapelsen helt enkelt förmedlar denna närvaro, detta Guds mystiska liv i sig själv. Allt som existerar, varje varelse som lever och tänker, gör detta genom att vara en del av Hans vara, Hans gudomliga liv och medvetande om sig själv."
Gud finns redan i oss - och vi i Gud - annars skulle vi inte kunna leva.
"Säger vi: 'Låt oss först tänka på luften som omger oss och sedan andas?' Med eller mot vår vilja, medvetet eller omedvetet andas vi och fortsätter att andas; oavlåtligen strömmar luft i våra lungor. På samma sätt är det med den gudomliga Närvaron, som är ännu väsentligare för vårt liv, för hela vår existens, än till och med luften som vi andas."
"Livet i bön och kontemplation innebär helt enkelt att förverkliga Guds närvaro i oss."
Och detta är inte en unik kallelse för vissa utvalda - utan gäller oss alla!
I februari 2008, kommer det, som jag tidigare nämnt, att hållas en kvinnokonferens i Vatikanen med anledning av 20-årsjubiléet av encyklikan Mulieris Dignitatem.
Detta dokument stängde (om än tillfälligt) dörren till möjligheten att viga kvinnor, så frågan kommer knappast att tas upp på mötet - om nu inte den helige Ande har en och annan överraskning att komma med... :-)
Till Vatikanmötet är bara ett hundratal personer från olika länder inbjudna - men till en internetkonferens som ordnas av womenpriests.org är alla intresserade välkomna fr.o.m. januari 2008, för att samtala utifrån dokumentet, som delats upp i sex delar:
*Equal dignity of men and women in creation *Jesus Christ and women *Women as mothers *The Bride and Bridegroom *Women and the Eucharist *Women and the Primacy of Love.
Även avdelningen CIRCLES på deras webbsida har öppnat ett separat forum om detta. Där finns redan en hel del material att läsa och kommentera.
Det internationella samtalet här i bloggen pågår också ännu om frågan. Välkommen att bidra med dina tankar!
Fråga John Wijngaards om katolska kvinnliga präster
Jag har fått svar från John att han kan tänka sig att svara på era frågor om detta ämne.
Så nu välkomnar jag alla att ställa alla frågor ni har - på engelska. (Det går också bra att maila frågor till mig på svenska ifall någon vill att jag översätter.)
Han har forskat mycket om detta ur ett katolskt perspektiv - så passa på nu att ta reda på "allt"!!!
***
John - you're very much welcome to this discussion about women priests from a Catholic view point. Thank you in advance for sharing your insights with us!
Would you like to begin to shortly tell us who you are, and about your research, to those readers who don't know so much about this yet (although I've recommended your books many times here and in other blogs!).
Here is a link to an article you've written - for those who hasn't read it yet:
I also - once again recommend this excellent book of yours to everyone who is interested in the subject - I suppose they can order it through the Women Priests website?
"The Ordination of Women in the Catholic Church - Unmasking a Cuckoo's Egg Tradition"
Welcome, everyone to pose your questions in the comments field!
Denna berättelse låg och väntade i min mailbox igår. Tänkte att den kunde få värma också er...
***
Isaiah 65:24 *Before they call, I will answer*
This story was written by a doctor who worked in South Africa.
One night I had worked hard to help a mother in the labor ward. In spite of all we could do, she died, leaving us with a tiny premature baby and a crying two-year-old daughter. We would have difficulty keeping the baby alive, as we had no incubator (we had no electricity to run an incubator). We also had no special feeding facilities. Although we lived on the equator, nights were often chilly with treacherous drafts. One student midwife went for the box we had for such babies and the cotton wool that the baby would be wrapped in. Another went to stoke up the fire and fill a hot water bottle. She came back shortly in distress to tell me that in filling the bottle, it had burst (rubber perishes easily in tropical climates). *And it is our last hot water bottle!* she exclaimed. As in the West, it is no good crying over spilled milk, so in Central Africa it might be considered no good crying over burst water bottles. They do not grow on trees, and there are no drugstores down forest pathways.
*All right,* I said, *put the baby as near the fire as you safely can, and sleep between the baby and the door to keep it free from drafts. Your job is to keep the baby warm.* The following noon, as I did most days, I went to have prayers with any of the orphanage children who chose to gather with me. I gave the youngsters various suggestions of things to pray about and told them about the tiny baby. I explained our problem about keeping the baby warm enough, mentioning the hot water bottle, and that the baby could so easily die if it got chills. I also told them of the two-year-old sister, crying because her mother died.
During prayer time, one ten-year-old girl, Ruth, prayed with the usual blunt conciseness of our African children. *Please, God,* she prayed, *send us a water bottle. It'll be no good tomorrow, God, as the baby will be dead, so please send it this afternoon.* While I gasped inwardly at the audacity of the prayer, she added, *And while You are about it, would You please send a dolly for the little girl so she'll know You really love her?* As often with children's prayers, I was put on the spot. Could I honestly say Amen? I just did not believe that God could do this. Oh, yes, I know that He can do everything, the Bible says so. But there are limits, aren't there? The only way God could answer this particular prayer would be by sending me a parcel from homeland.
I had been in Africa for almost four years at that time, and I had never, ever received a parcel from home. Anyway, if anyone did send me a parcel, who would put in a hot water bottle? I lived on the equator! Halfway through the afternoon, while I was teaching in the nurses' training school, a message was sent that there was a car at my front door. By the time I reached home, the car had gone, but there on the veranda was a large 22-pound parcel. I felt tears pricking my eyes. I could not open the parcel alone, so I sent for the orphanage children. Together we pulled off the string, carefully undoing each knot. We folded the paper, taking care not to tear it unduly. Excitement was mounting. Some 30 or 40 pairs of eyes were focused on the large cardboard box. From the top, I lifted out brightly colored knitted jerseys. Eyes sparkled as I gave them out. Then there were the knitted bandages for the leprosy patients, and the children looked a little bored. Then came a box of mixed raisins and sultanas - they would make a batch of buns for the weekend. Then, as I put my hand in again, I felt the - could it really be? I grasped it and pulled it out - yes, a brand-new rubber hot water bottle. I cried. I had not asked God to send it; I had not truly believed that He could.
Ruth was in the front row of the children. She rushed forward, crying out, *If God has sent the bottle, He must have sent the dolly, too!* Rummaging down to the bottom of the box, she pulled out a small, beautifully dressed dolly. Her eyes shone! She had never doubted. Looking up at me, she asked, *Can I go over with you and give this dolly to that little girl, so she'll know that Jesus really loves her?*
That parcel had been on the way for five whole months. Packed up by my former Sunday school class, whose leader had heard and obeyed God's prompting to send a hot water bottle, even to the equator. And one of the girls had put in a dolly for an African child - five months before, in answer to the believing prayer of a ten-year-old to bring it *that afternoon.*
*Before they call, I will answer* (Isaiah 65:24). This awesome prayer takes less than a minute. Prayer is one of the best free gifts we receive. There is no cost but a lot of rewards. Let's continue praying for one another.
Den som är road av statistik och dylikt hittar nu en ny avdelning i spalten till höger:
"Hitlänkat - statistik"
Där går det att se andra bloggares reaktioner på mina inlägg (i sina bloggar), samt vilka som nyligen har länkat hit, och vilka ämnen som jag skrivit mest i bloggen om, hur ofta jag skriver, etc, etc.
Tyvärr har jag inte lyckats få in en funktion som gör att delar av denna information syns som en liten ruta - men lösningen är kanske på väg - i så fall dyker den upp där så småningom.
Styrs kyrkan av ideologier eller av teologi? Eller av en märklig mix?
Så här står det i wikipedia om (politiska) ideologier:
Politiska ideologier är idéer om hur samhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn, det vill säga en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur "det goda samhället" bör se ut, något som ibland kallas "utopi".
Prova att byta ut "samhället" mot "kyrkan".
Skrämmande....
Det tycker jag förklarar varför det ser ut som det gör...
Liberalt, konservativt, hierarkisering, institutionalisering, diskriminering, etc, etc.
När det väl EGENTLIGEN borde handla om ren teologi?
Inte så mycket - om något - av det formalistiska och de detaljerade regler som vi ser i kyrkorna kan grundas på vad vi vet om Gud.
Jag instämmer med församlingsmedlemmen och bloggaren Pers (R.I.P.) personliga definition av ideologi, men nu insatt i ett kyrkligt sammanhang: "helst inte".
Jag läste just en artikel av Øyvind Tholvsen i Dagen apropå den uppståndelse som en artikel där om ikoner av Peter Halldorf lär ha väckt. (Den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter...suck.)
Det här känns lite som att förflyttas tillbaka till de osande kyrkostriderna under de första århundradena. Och samtidigt är det högaktuellt också genom den heta kvinnoprästdebatten nyligen.
Det får konsekvenser för ens teologi hur man ser på historien.
Monica bloggar intressant om ämnet - tack så mycket, Johan för tipset! Har fått "länkfnatt" som ni ser - vilket ju gynnar era bloggar i statistiken, så ingen lär väl klaga... :-)
Jag har nu i min tur bänkat mig på första parkett för att följa samtalet där, än så länge i tystnad, som kanske bryts så småningom. Ni vet ju alla vilken sida jag står på i ikonfrågan....
Den avgjordes för övrigt - till ikonernas fördel - nån gång under 700-talet e. Kr. om jag minns rätt. Orsak: eftersom Gud har inkarnerats som människa så är det därefter tillåtet att avbilda t.ex. Jesus på en ikon. Inte för att dyrka i form av en bild, utan som ett öppet fönster mot himlen. Som Peter skriver: ”Den som kysser ikonen kysser Kristus”.
Den som har varit i en ortodox kyrka kan knappast ha undgått det idoga ikonkyssandet. Ikonerna besöks av allt från vackra gamla rynkiga kvinnor med sjalett till små barn som lyfts upp för att nå att kyssa ordentligt - inte bara på ett ställe, utan vanligen 4-5 ställen. Det ikonkyssande som förekommer i Bjärka-Säby kan väl inte på långt när tänkas nå upp i de proportionerna....? :-)
Och om det mot förmodan skulle göra det - vad vore det för fel med det?
I anslutning till ikonkyssandet finns det en artikel om relikkyssande som medfört två mirakel på Cypern. Den som behöver helande, som har provat allt, och inte finner lindring nånstans griper snart efter varje halmstrå. Själv skulle jag inte tveka ett ögonblick om jag var i närheten. Då skulle jag kanske kunna måla (ikoner såväl som annat) igen....
Øyvind skriver i den förstnämnda artikeln om vad han har upplevt på Bjärka-Säby:
"Kyrkohistorien ges en annan dignitet än vi är vana vid, särskilt tiden före delningen på 1000-talet. Detta synliggörs i gudstjänstlivet där man på Bjärka-Säby ibland kan höra följande sägas: ”Första läsningen hämtar vi från Matteus 28:18-20…” och senare: ”Andra läsningen hämtar vi från Johannes av korset som skriver…” Är detta ett sätt att synliggöra att man inte håller med om reformationens ledord om ”Skriften allena” utan snarare jämställer Skrift med Tradition? I så fall har man då antagit en katolsk eller ortodox syn på teologins grund? Detta är mycket viktiga frågor för frikyrkan att diskutera. Det får konsekvenser för hur vi ska göra när vi firar gudstjänst, synen på nattvarden, synen på ledarskap i allmänhet och på kvinnliga ledare i synnerhet, synen på församlingen, och icke minst: synen på inkarnationen och hur vi får en relation med Gud.
Om vi ska gå på Peter Halldorfs linje, måste vi tänka om oerhört radikalt. Det skulle troligtvis vara mycket bra för ekumeniken. Men är vi som frikyrka beredda att göra en sådan vändning i vår kunskapssyn och historiesyn?"
Jag har själv tyvärr inte varit på Bjärka-Säby än, men det vore mycket intressant med ett besök vid tillfälle.
Som katolik kan jag ju bara inflika att vi aldrig skulle byta ut några bibelläsningar mot läsningar ur helgons skrifter under mässan. Men - undrar jag återigen stilla: är det så oerhört farligt att lyssna också till Guds vittnen ibland?
På första parkett.
Det går bra att kommentera allt detta här i bloggen.
Det har många gånger förvånat mig, och fortsätter att förvåna mig, att det finns en del personer som är helt och hållet stängda inför argument från en annan synvinkel än den de själva företräder. De tar inte in dem, väljer att blunda också när de konfronteras med dem.
Vanligen är denna synvinkel mycket snäv och fundamentalistiskt anammad. T.ex. av katoliker som "blint" sväljer allt som påstås i katekesen eller från Vatikanen, utan att reflektera över det, annat än med syfte att ta det till sig och sedan slå andra i huvudet med paragrafer och andra uttryck för "hela" sanningen.
Detta är inte alls ett typiskt katolskt fenomen, det förekommer i alla sekteristiska sammanhang, men det blir extra tydligt när det uppträder i en kyrka som är menad att vara just katolsk - allmännelig.
Jag brukar inte skriva om enskilda debattörers agerande i min blogg - så detta får bli ett undantag enbart för att belysa problemet.
Fenomenet visade sig tydligt i ett urspårat bloggsamtal som avslutades häromdagen, varefter Tuve deklarerade (i sin egen blogg) att han inte tänker läsa en mycket välskriven bok som jag rekommenderade, som har en ödmjuk framtoning och som är stringent teologisk/historisk - och som skulle kunna visa honom att kyrkan med all sannolikhet har fel i sin nuvarande uppfattning om kvinnors tjänst i kyrkan:
"The Ordination of Women in the Catholic Church - Unmasking a Cuckoo's Egg Tradition" (skriven av John Wijngaards).
Jag undrar vad ett sådant starkt motstånd mot sanningen grundas i. Hur kan man med flit vilja hålla fast vid något som uppenbarligen inte stämmer? Rasar hela (den inre) världen ihop om kyrkan visar sig ha fel i en fråga? Om ofelbarheten som man så ivrigt försvarat - plötsligt visar sig vara ofullkomlig och mänskligt bristfällig - i utsatt läge för att begå allvarliga misstag.
Nej, inte rasar världen ihop inte - men efter ett djupstudium skulle kyrkan, på solid grund, kunna ändra uppfattningar som är formade utifrån felaktiga antaganden.
Den här artikeln ger ett litet smakprov på vad de som har svårt för kvinnliga präster inte vågar studera närmare för att inte riskera att behöva ändra uppfattning i frågan. John Wijngaards har skrivit flera böcker i ämnet som verkligen går på djupet - så detta är just bara ett ytterst litet smakprov ur hans forskning.
John skriver bl.a. om de studier som gjorts i ämnet - på påvligt uppdrag - som kom fram till att inget i Bibeln hindrar kvinnor från att vigas.
Detta för beställaren "oväntade" resultat av utredningen tystades tyvärr genast ner. Och sen har en radda nya argument konstruerats i rask takt - emot detta. Det nya och nu ofta framlyfta som "ofelbara och slutgiltiga" dokumentet om kvinnan hör dit.
Det är inte seriöst att agera så - och det tyder på att man inte vill se sanningen ens på högsta nivå. Det liknar allra mest en prestigekamp från deras sida.
Tuve, som liksom den pseudonyme vännen X, tyvärr ofta inte lyckas skilja mellan sak och person, vilket försvårar sakdebatten oerhört, gav sig genast på John som person i sin redogörelse för varför han inte vill läsa den rekommenderade boken. Verkligen trist att se. (Jag väljer att inte kommentera Tuve osakliga påhopp även på mig i sin sammanfattning - det han skriver visar inget annat än hans egen inskränkthet och fördomsfullhet.)
Jag tycker tvärtom att man måste respektera en person som John, som så till den grad följer sitt samvete att han lämnat sin prästtjänst p.g.a. sin uppfattning i frågan - efter decennier av forskning.
Och jag tycker att man måste våga läsa skrifter av personer som har en annan inställning. Det duger inte att ta på sig skygglappar om man vill nå - hela - sanningen, så långt vi kan nå fram till den. Själv har jag läst väldigt mycket av meningsmotståndare - och ingående prövat deras teorier teologiskt - och kommit till resultatet att alla argument jag hittills påträffat är ihåliga.
Därför behöver frågan diskuteras på bred front och lyftas fram för djupstudium - inte minst ur ett historiskt perspektiv. Kyrkan uppmuntrar till uppriktigt sanningssökande. Måtte alla katoliker en dag inse detta...
En vän skickade en länk till denna blogg där Carl McColman just har gett sig in på den "omöjliga" uppgiften att skriva en riktigt bra bok om de första stegen på mystikens väg.
Han behöver hjälp, som ni ser! Har ni erfarenhet av detta så blir han nog glad om ni svarar på hans frågor.
Jag vill uppmärksamma denna ännu inte avslutade långkörare separat igen, eftersom den drunknat i "senaste kommentarer"-fältet av annan debatt.
Sjur ställer där fyra intressanta frågor:
1) Hvilke kilder kan man bruke for å finne Ur-tradisjonen?
2) Var Ur-tradisjonen ikke-hierarkisk?
3) Er ikke-hierarki en grunnleggende kristen verdi som gjelder til alle tider?
4) Hvis man er tilhenger av tradisjonsutvikling som tilpasser seg samfunnsrammene, kan det da være fornuftig å gå inn for at neste utviklingstrekk er ikke-hierarkiske menigheter? For eksempel fordi hierarkiene tidligere har gjort for mye skade slik at folk i dag ikke vil nærme seg kristen tro som inneholder hierarki?
Välkomna att reflektera vidare i det inlägget över hierarkins vara eller icke vara!
Det finns numera ganska så många dåliga förklaringar till detta - inte bara historiska - det poppar också upp moderna skapelser i genren. Den ena mer absurd och patetisk än den andra.
Det sträcker sig från biologi till kvinnofobi i "the exclusive boy's club".
Vinnarna i klassen "absolut sämsta argument" kommer här.
Håll i er!
* En anledning skulle vara att män är mer förtappade än kvinnor - därför inkarnerades Gud i Jesus - för att frälsa det förtappade manliga väsendet.
Jaha, så plötsligt är Eva inte längre den mest syndiga av de första människorna - utan Adam får själv den största skulden - hör och häpna! När det inte längre hjälper att peka ut kvinnor som de mest usla varelser som befolkat jordens yta vänder man på resonemanget... Ja, hjälp!
* Män skulle också av naturen vara mindre andliga än kvinnor.
Hmmm... Vore det inte bättre om präster i någon mån var förebilder och ledsagare vad gäller andligt liv - och i så fall tycks kvinnor vara mer lämpade enligt detta resonemang. Inte ska väl blinda leda seende i det andliga livet?
* Ytterligare en anledning är att män av naturen inte kan ge liv - och därför behöver få kompensera för detta (psykologiskt?) genom att fira eukaristin.
Hmmm.... Kan enbart kvinnor ge liv för egen maskin s.a.s.? Jag trodde att både män och kvinnor var involverade i livgivandet, men jag kan ju ha missat något i de så för prästämbetsdiskussionen viktiga biologilektionerna.
Män föds nämligen med något som inte kvinnor har rent biologiskt - som gör dem till det enda giltiga prästmaterialet. Jag har inte fått något enda svar när jag då frågat vad detta kan tänkas vara för en unik prästkroppsdel.
Om prästämbetet till stor del handlar om livgivande, och kvinnor genom barnafödande och ammande har en naturligt utökad erfarenhet av det jämfört med män - borde då inte kvinnor vara mer lämpade även utifrån detta resonemang? Och handlar det om ett andligt livgivande hamnar vi ju återigen på samma ställe som i punkten ovan.
Med exakt samma argument kan man än mer hävda att enbart kvinnor bör vara präster eftersom de av naturen har allt det som män bara kan härma på ett futtigt sätt genom att försöka komma så nära det går - vilket de alltså tydligen gör genom att vara präster. Väldigt ovanligt resonemang må jag säga.
Män måste alltså i princip bli präster eftersom det är de som minst liknar Gud! Ljudet i skällan brukar ju gå i rakt motsatt riktning: att kvinnor inte kan efterlikna Kristus som är så högtstående på alla sätt och därför föddes till man.
Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta åt allt detta - men jag ger en massa credit till Jacob som har skrivit om detta i sin blogg - nedanstående är ett direkt citat därifrån som förtjänar att läsas i sin helhet - då det snarare leder tankarna till motsatsen av vad han och jesuitpatern han hänvisar till vill åstadkomma genom sitt resonemang. Har fetmarkerat de "bästa" bitarna.
Hittar du hit någon annanstans ifrån och har missat de senaste dagarnas rafflande långkörare i ämnet ur en annan synvinkel så går det att hitta den här.
***
Enligt den amerikanske jesuiten Raymond Gawronski så ville Kristus ta sig ner till de lägsta djupen av gudlöshet, och män till skillnad från kvinnor tenderar att vara mindre religiösa, och mer benägna att lita på sin egen förmåga, arrogans och högmod om man så vill. Kvinnor å andra sidan är mer av naturen mottagliga och livgivande, kvinnor brukar vara mer troende än män. Och från ett sådant perspektiv passar det utmärkt att Kristus uppenbarar sig som en man.
Jag citerar Gawronski: So it is man, then, first and foremost, who needs to be shown how to live: And, again, from the Christian point of view, this means to be shown how to die that he may live. Detta får en oerhörd betydelse för Kristi offers karaktär som tog plats på korset men som alltjämt aktualiseras i mässan, en man är inte livgivande av naturen på samma sätt som en kvinna är det.
Såhär uttrycker Gawronski det: The sacrifice at the altar, at the foot of the Cross, is all about blood. A man does not bleed of himself: He must take a knife and cut. A woman bleeds naturally. The sacrifice is a meal: A man has no nourishing breasts to offer, unlike the woman. And the paradox of the peculiar dignity of the male is that at this alter he is able to be by intention that which the woman is by nature: an initiate into the mystery of life-giving, nourishing death. Here it is the supernatural life that he is begetting.
Eftersom "nåden inte förstör naturen" som den skolastiska axiomen lyder så handlar Kristus i egenskap av hans mänskliga natur som är manlig, när han dör på korset för att vi skall få evigt liv. Och då ger han liv genom att frivilligt ge sitt eget, han gör det genom "intention" som Gawronski uttrycker det eftersom det är på detta sätt mannen ger liv, detta är mer karaktäristiskt för män än för kvinnor som är mer livgivande av naturen. Därmed inte sagt att kvinnor inte handlar på detta sätt medvetet, men de blir ju hjälpta av sin natur vilket män inte blir på samma sätt.
Detta är vad prästen uttrycker och vad som händer när vi firar mässan. Och då kan man svara dem som kommer med invändningen att om vi ska vara bundna till Kristi val av apostlar så skall alla präster även vara judar. För vad prästen ska symbolisera är just den typ av livgivande och självuppoffring som Kristus gör i egenskap av en man. Skulle man viga kvinnor till präster så skulle man döda denna symbolikens djup och frälsningens kosmiska karaktär skulle fördunklas.
***
Precis tvärtom, käre Jacob....
Fram för en genuin katolsk teologi som inkluderar både män och kvinnor i en gemensamt livgivande och andligt rik prästtjänst...!
Här och var poppar det upp tecken på en påbörjad förnyelse - i katolska kyrkan.
Läste just om Don Sante Sguotti, en italiensk präst som tänker förlova sig i december, men fortsätta leva i celibat. Det har visst rört om lite i den vatikanska grytan, medan hans församling närmast helhjärtat står bakom honom.
Bra taktik kanske - att vara rejält utmanande - utan att bryta mot några formella regler?
Han har skrivit en bok, om sin situation förmodar jag: "Il mio amore non è peccato". (= Min kärlek är inte synd?)
Han har också en hemsida, tyvärr bara på italienska, men jag kunde förstå så pass att det snart kommer att hållas ett seminarium där frågan om omgifta katolikers mottagande av kommunionen kommer att diskuteras.
Sidan illustreras också med ett inledande bildspel om fariseiska katolikers favoritsport: stenkastning.
Det finns verkligen många förnyelsebehov i vår tids kyrka....
***
Detta inlägg utgör samtidigt ett 300-inläggsjubiléum i bloggen....
Den "vinkande" pelargonen slog ut sin första knopp imorse och hälsade mig välkommen till frukostbordet - den är ett litet skott från England, som knappt fått blad än, men som genast började blomma. Äkta engelsk pelargon alltså.
Tyvärr klarade sig inte ett annat skott därifrån av en alldeles fantastisk intensivt knall-djup-cerise pelargon - den fick aldrig rötter, och vissnade för gott för ett par dar sen...
Hibiskusen blommade för någon vecka sedan. Som tungor av eld...
Försöker få ett par olivskott att slå rot - men de vill inte ta sig - och bladen börjar nu vissna... Det är nog bättre att försöka få tag på ett par färska oliver som utgångspunkt.
Bättre verkar det lyckas med några jordnötter från Kongo - de ser ut som groddar innan de är rostade - petar man ner dem i jorden börjar de skjuta skott och nya jordnötter ska sedan underjordiskt växa fram likt potatisar i miniatyr.
Orkidéerna är på G också - alla utom en har fått nya kraftiga blomstänglar, och även skott på gamla stänglar - så detta blir verkligen en rekordblomning så småningom. Troligen gillar de västerläget på fönstren här bättre än österläget där jag bodde förut (tips till andra orkidéfantaster).
Ifall någon vet hur man bäst får smultron- och jordgubbsplantor i kruka att övervintra på balkongen vore jag glad. Hörde att man kan linda tidningspapper omkring dem - betyder det enbart ett lager kring krukorna, eller ska de även täppas till upptill? Behöver de inget ljus alls under ett halvår...? Ska man linda om dem medan bladen ännu finns kvar, eller först när de vissnat helt? Någon som vet?
Biskopar säger "no, no" till katolska kvinnliga präster - men "yes, yes" till bordeller
Nu på söndag (imorgon) vigs ytterligare två katolska kvinnor till präster, i S:t Louis, USA.
Detta har hänt vid så pass många tillfällen nu att man kan tycka att det inte borde väcka så mycket uppmärksamhet längre. Men i motsats till andra biskopar som har tagit det hela mer med ro, och på sin höjd mumlat något om "självexkommunicering", så är den lokale katolske biskopen där eld och lågor - han säger att han tänker både exkommunicera kvinnorna och vidta andra "disciplinära åtgärder". En av kvinnorna som kommer att vigas undrar om han tänker bränna dem på bål...?
En annan bloggare uppmärksammar just denna nyhet som hon för övrigt fick samtidigt med nyheten om att en annan katolsk biskop stödjer legaliserandet av bordeller, eftersom detta "alltid" har funnits (!). Sant katolsk tradition alltså...?
Samtidigt "glöms" det bort att kvinnor alltid hade tjänstgjort i kyrkan i vigda ämbeten, lika länge och på samma villkor som män - ända tills kyrkan förbjöd det för kvinnor. Och man poängterar i vår tid att det aldrig kan införas eftersom kyrkan inte anser sig ha auktoritet att införa det. Den stackars hierarkin står alldeles maktlös och handfallen i enbart denna fråga. Medan man tydligen ansåg sig ha auktoritet att förbjuda Guds kallelse till kvinnor...?
Tydligen är det alltså i bordeller och vid spisen som katolska kvinnor hör hemma....?
Och som offentliga förespråkare för en exemplariskt stockkonservativ hållning, förstås. Det är sådana nya kvinnliga katolska ledare vi har att vänta inom kort, som jag tidigare nämnde. Undrar hur man anser sig ha auktoritet att införa dem...?
En sådan "exceptionell" kvinna har för övrigt nyligen av Bush utnämnts till ambassadör vid Vatikanen, framgår det i denna kardinals blogg. Orden räcker inte ens till för att prisa hennes förträfflighet...
En intressant debatt om bl.a. hierarki och urkyrklighet pågår sedan en tid tillbaka längre ner i bloggen - det går fortfarande bra att fylla på med nya tankar där.
Det inlägget är det som hittills fått flest kommentarer - just nu är det 106 stycken...
Sjur, en nytillkommen debattör skrev där just den förmodligen längsta bloggkommentaren hittills i min blogg.... Dubbelt rekord alltså! :-)
Så långt blogg-Guinness.
Hoppas att några karismatiskt bevandrade bloggläsare från såväl pingstkyrkligt som katolskt håll vill svara på frågorna i gårdagens inlägg...
Samt att någon kunnig naturvetare vågar ta sig an frågan i inlägget dessförinnan om hur något samtidigt kan vara poröst och ogenomträngligt.
Vintern verkar för övrigt nu ha kommit för att stanna - snön lyser verkligen upp. Men rysligt kallt är det...!
Alla som redan börjar längta efter våren får snart lite vackra foton av blommor (från min fönsterbänk) att titta på i bloggen under väntan.
En ortodox vän (nybliven prästseminarist i USA) skriver för tillfället en uppsats om karismatiska saker - så han vill nu veta "allt" om en katolsk och en pingstkyrklig syn på detta...
Själv hade jag en intressant brevväxling med en ortodox präst för några år sedan om den helige Ande i ortodoxa kyrkan, inklusive karismatik. Så detta är i högsta grad ett ekumeniskt ämne...
Istället för att till svar skriva en bautauppsats om min syn på saken, tänkte jag göra det hela intressantare både för min vän och för andra - och lägga ut hans frågor till "expertpanelen" här.
Jag bad honom skriva på engelska för att förmedla hans frågor även internationellt till en katolsk karismatisk lista - men han är svensk, så ni kan svara på svenska här. Då kan han också komma in i samtalet och kommentera och ställa följdfrågor.
Ser fram emot en intressant diskussion om skillnader mellan en katolsk och pingstkyrklig syn - samt glädjer mig åt ett samtal om ämnet i sig - det talas ju inte precis mycket om det i katolska sammanhang - p.g.a. fördomar...?
Min teori vad gäller olikheter, så här i starten, är att skillnaden nog inte är så stor - det enda jag kan komma på just nu är att katoliker brukar betona sakramenten i anslutning till karismatiken, vilket jag inte tror pingstvänner gör (utom sannolikt i Bjärka Säby...!). Men i övrigt - vad finns det för skillnader?
Nedan följer hans brev med alla de många frågorna.
***
Dear Sister,
+Thank God+ for generous faithful Christians.
I am interested in learning more about the Charismatic Catholic understanding of 1 Corinthians chapter 12 and 14. Especially chapter 14. I am looking at the gifts of The Holy Spirit, and how they are understood and presented in the Roman Catholic experience.
What exactly is speaking in tongues? How is it manifested in the worship environment, historically, and contemporary?
What is the prophetic gift? How is it manifested? How are these related to a liturgical life.
What is, if at all, a baptism in the Holy Spirit? Aren't Roman Catholics Chrismated with the seal of the gifts of The Holy Spirit?
Doesn't the gifts manifest themselves within the worshiping community? If not what does one have to do to experience them, or develop them?
How, if at all, is prayer different? The liturgy?
These are some more specific questions regarding these chapters. I hope and pray that they might serve as start and opening in the discussion regarding these two chapters.
I am an Eastern Orthodox seminarian writing a small paper in Church History looking at the traditional, or historical understanding of these chapters, and a contemporary take in the Charismatic movements in Christianity. Especially within the Pentacostal and the Catholic traditions. So I would appreciate a response sooner rather than later.
I ett annat inlägg väcktes frågan om ande-fysiska kroppar - d.v.s. Jesu uppståndelsekropp - och kanske vår nya kropp efter döden.
Men jag undrade då också över något som en naturvetare som läser detta kanske kan förklara.
Rent fysiskt - vetenskapligt - så är ju våra kroppar inte fast materia - utan i princip skulle man kunna sticka handen rakt genom en människa, liksom genom allt som finns omkring oss.
Detta eftersom det finns mellanrum mellan celler, atomer etc.
Så varför kan man inte kan sticka handen genom ett bord - eller gå rakt igenom en människa - (annat än symboliskt)?
Vad är det som håller ihop de icke sammanfogade partiklarna så att de agerar som om de vore "fast" och sammanhängande materia?
Skrev en dikt om detta för många år sen - hoppas nu att denna fråga, och övriga frågor i dikten, kan få ett svar, förutom mitt icke-vetenskapliga svar på slutet... :-)
Vad finns kvar när allt är delbart?
Allt kan finfördelas, plockas i s ä r till molekyler, partiklar, atomer och mindre än så.
Vad är det som hindrar att man sticker handen genom en människa?
Varför faller vi inte i bitar när vi reser oss upp?
Varför splittras inte fågelsången intill ohörbarhet?
Vad är det som hindrar upplösningen av detta ordnade kaos?
Kärleken är det som fogar ihop och håller samman människor och fågelsång - som håller allt i sin hand.
Jag har nyligen lovat ett par bloggläsare att blogga om helvetet.
Och detta beror i sin tur på att jag blivit tillfrågad om att bli intervjuad i radio om detta ämne...
Ska bli intressant - för jag är ju van att vara den som ofta ställer en massa kluriga frågor - eftersom jag är nyfiken på att höra svaren och fundera vidare, särskilt om svaren inte är enhetliga... :-)
Har en del tankar om detta ämne förstås (som inte hör till mina favvoämnen precis), men innan jag eventuellt går in lite på hur jag tänker om det så skulle jag vilja höra om hur ni ser på det - från era olika perspektiv - det vore väldigt intressant!
(Kommer för egen del att utveckla det mer i programmet så allt kan jag tyvärr inte avslöja här och nu!)
Reportern kom bl.a. med teorin att helvetet verkar vara på väg att försvinna ur religionerna.
Stämmer det, tycker ni?
Eller har det tvärtom tilltagit i en del kretsar?
Vad beror i så fall det på (d.v.s. det alternativ ni tror stämmer)?
Predikas det (aldrig, ibland, eller ofta) om helvetet i era sammanhang?
Hur ser ni på helvetet ur en mer personlig synvinkel?
Och i anslutning till det - hur ser ni på skärselden (särskilt ni som är katoliker)?
Det vore spännande om även andra än kristna ville svara på detta!
Tänkte inte skriva något långt inlägg idag - det pågår redan en intressant "hierarkidebatt" i ett tidigare inlägg, som gärna får fortsätta (se även senaste kommentarer).
Jag inväntar också besked från banken om hur det går med insamlingen. Men allt tyder på att den bör ha passerat 700 kr och nu är på väg mot 1000 kr! En fin start!
Kan också meddela att den första snön har anlänt under natten. I morse var det vitt på marken och på trädgrenarna.... (Så är det fortfarande, men nu är det redan mörkt ute så det syns inte.)
Så här kommer årets första virtuella snöboll.... Får se vem den träffar först. Den som först ser detta och skriver en snökommentar, alltså... :-)
(Försökte rita en snöboll med *-tecken, men den förstördes när man postade den - så det fick bli en härlig 1400-talsfresk av ett snöbollskrig som illustration istället... En detalj av Venceslao Gennaio Castello Buonconsiglio Trento.)
Testar nu Firefox. Det var verkligen en besvikelse. Allt går mycket långsammare på nätet, och de rörliga bilderna i bloggen envisas med att komma upp till vänster (de är placerade i mitten), och min hemsida klingar inte längre av musik.
Firefox är alltså ljudlöst och segt (texten här skrivs in i extrem slowmotion), och den visar inte bilder som den ska.
Trist! Och lite förvånande eftersom den fått så god kritik.
Vad har ni för erfarenhet av det?
P.S. Samtalet om katoliceringen av frikyrkorna fortsätter - se senaste kommentarer!
Tänkte ta upp detta igen, eftersom det drunknade bland många andra blogginlägg som lades in samtidigt förut.
Som jag alltså skrev tidigare så har jag startat en insamling till en ortodox vän (präst) i Sydafrika, som nyligen blev av med sin (förtids-) pension från England, han arbetade som lärare där innan han blev präst. Han får sin vanliga pension om drygt två år, då kommer han att klara sig på den, tills dess har han ingen inkomst och är i princip beroende av människors välvilja.
Hans kyrka har inga resurser - han har inte fått någon inkomst genom den, utan levt på sin lilla förtidspension och på de pengar novisen lyckats dra in genom extrajobb - som ibland har kostat mer än de inbringat! Sydafrika är inte precis Sverige, och de som desperat behöver ett arbete utnyttjas lätt av sina överordnade. Novisen körde t.ex. långtradare på nätterna (alltför långa sträckor), ett bra tag. Och arbetsgivaren som följde med på resorna begärde att han skulle betala såväl dennes cigaretter som mat. Eftersom novisens lilla inkomst inte räckte till det blev det prästen som fick betala det! Bara ett exempel av många.
Det är uppenbart att de engelska myndigheterna har fattat ett felaktigt beslut om pensionen. Men min vän hade varken råd eller möjlighet att resa dit och träffa dem, och orkade inte kämpa vidare mot dem via brev och telefon när de avbröt det hela.
Han har nu alltså en novis att ta hand om (denne råkade dessutom ut för ett otäckt överfall för ett tag sen och var nära att dö av blodförlust), och ett par hundar. De har en rishög till bil, som har varit inne på reparationer massor av gånger. Mycket mer skulle finnas att säga, men jag tror det här ger en tydlig bild av situationen....
Numera har han inte internet hemma, men går till ett internetcafé ibland, så jag hör mig regelbundet för hur de har det.
Han vet ännu inte om att jag har startat denna insamling, det ska bli en överraskning, tänkte jag - för han skulle aldrig drömma om att be om hjälp. Men jag tror att han verkligen kommer att bli glad! Det skulle också glädja mig att kunna göra detta för honom. Förhoppningsvis kan han få en gåva lagom till jul.
Hoppas att han inte hittar detta inlägg om han nån gång tittar in i min blogg - han förstår lite svenska genom att han kan såväl afrikaans som tyska...
Om ni som läser detta skulle vilja vara med och bidra till gåvan till honom, så hör i så fall av er via mail (adress finns i bloggspalten under "mail"). Banken rekommenderade inte att jag lägger ut numret på nätet - men det konto jag har öppnat kommer att användas enbart för detta ändamål.
Också små bidrag blir till slut en hel del om många hjälper till...!!!
Slut på "kollekttalet"... :-)
(Bilder från wikipedia om Sydafrika.)
***
Uppdatering:
Det går från och med nu att följa hur det går med insamlingen under "Aktuellt" överst i bloggspalten till höger - jag lade in en notis där som kommer att uppdateras när pengar kommer in. Om det kommer in några...
