Daniel Wärn bidrar med en intressant artikel i Petrus (bilaga till Dagen) nr. 2, 2007.
Han skriver om generationssegregeringen i kyrkan och kommer med en "vision" om hur det skulle kunna se ut.
"Samhället är ålderssegregerat, men så bör det inte vara i den kristna församlingen. De två mödrarna Maria och Elisabet möttes över åldersgränserna. Barnabas och Paulus växlade roller allt eftersom deras samarbete fördjupades. Och Paulus visade stort förtroende för den betydligt yngre Timotheos. Bäst blir det om de som är unga bär huvudansvaret med stöd av erfarna äldre."
"När den helige Ande utgjuts ställs generationerna och könen sida vid sida. Gud vill att generationerna ska samspela. När den helige Ande får råda bryts alltid ensidighet och maktmissbruk och den kristna församlingen blir en gemenskap som överraskar."
Han skriver om just Lukas berättelse om Maria och Elisabet:
"Deras erfarenhet illustrerar väl hur det fungerar när den helige Ande för ihop människor som får bli till stöd, inspiration och hjälp för varandra. Men berättelsen visar också att initiativet kommer från den unga generationen."
"Gud vill genom Anden ge ledningen till de unga, de som vill förändring, medan de gamla, de som vill bevara, också finns med och ger balans genom sina erfarenheter och drömmar."
Jämför man detta med t.ex. katolska kyrkans struktur förstår man bättre varför det ser ut som det gör och varför saker inte förändras så lätt.
De som önskar förnyelse (oavsett ålder) brukar tystas ner. Idealet ligger inte i framtiden utan i en svunnen tid - och inte i den ursprungliga och odelade kyrkans tid (där denna gemenskap och samverkan ännu fanns) - utan snarare i den katolska medeltiden.
De unga skuffas mer eller mindre undan, tills de har doktorerat (minst) - och påven väljs bland de allra äldsta, och enbart män efterfrågas till "apostolisk" tjänst.
Vart tog det enkla urspunget vägen? De första lärjungarna disputerade aldrig (utom antagligen en del med varandra!) - enda kravet var en vilja att följa, och kärlek till Gud.
De var både unga och gamla, kvinnor och män - det de hade gemensamt var just att de lät sig fyllas av den helige Ande och sändas i tjänst.
Borde det inte få vara så nu också? Och gärna utifrån Daniel Wärns beskrivning!
Låt er alltså fyllas av Anden....och verka tillsammans!
Hela artikeln finns på nätet enbart för dem som har "pluswebb" - kan annars säkert beställas som lösnummer från Dagen.
I dag är det den 44.e världsböndagen för kallelser - d.v.s. kallelser till präst- och ordensliv.
Med anledning av det har påven skrivit ett herdabrev som talar vackert om prästkallelsen och förutsätter att enbart män ska känna sig manade att följa Gud på det sättet.
Om kvinnor, liksom jungfru Maria, också vill svara "ja" på den Guds kallelse de känner - så drabbas de istället av ett hugg i hjärtat, och hamnar i det förfärliga valet: "lyda Gud mer än människor" - eller säga nej till Gud som kallar dem för att istället "lyda kyrkan" - d.v.s. så som den ser ut idag.
Detta är ett reellt problem. Många katolska kvinnor känner en prästkallelse - men får inte följa den. Om detta talas det dock tyst. Ett tag var ämnet t.o.m. förbjudet att diskutera! Tack och lov har det äntligen börjat förändras till det bättre - samtal är åtminstone OK numera.
En del kvinnor väljer också att trots allt lyda Gud mer än människor: RCWP
Påven valde som rubrik för sitt herdabrev: "Kallelse till gemenskap i Kyrkans tjänst".
Först när det blir en sådan verklig gemenskap, där både män och kvinnor får tjäna på lika villkor, kan vi alla bli "en kropp och en själ" i Kristus.
Gud har i alla tider kallat både kvinnor och män till tjänst - hur vågar då kyrkan förneka detta?
Må Gud idag särskilt välsigna alla kvinnor som följer sin kallelse - också om det innebär förföljelse från kyrkan - och alla kvinnor som tålmodigt lider under de nuvarande reglerna i hopp om förändring. Må Gud fortsätta att kalla många kvinnor till tjänst i kyrkan på många olika sätt - må även den katolska kyrkans ledning en dag se vad som är Guds vilja och välkomna det...
Ibland är det hårresande vilka uttryck den katolska hemmablindheten kan ta sig. Mellan stater får det inte förekomma diskriminering, orättvisor och förtryck påpekas det från Vatikanen - men inom kyrkan går det visst hur bra som helst....?
Man skulle på motsvarande sätt som i artikeln nedan kunna göra en lista på minst 7 oroväckande tecken i tiden inom dagens katolska kyrka:
Den tilltagande centralstyrningen, diskrimineringen av kvinnor, "rensningen" av prästseminarierna via internt angiverisystem, eventuellt införande av latinet som huvudspråk i gudstjänsten (visserligen vackert - men de flesta förstår det ju inte), en ökad liturgisk "segregering" mellan präster och lekfolk, censur av såväl hymner som skrifter, nedtystande/undervisningsförbud för teologer.
Visst är Deus Caritas Est ett utomordentligt dokument. Och det vore därför fint om det också praktiserades inte bara utåt och socialt men också inom kyrkan...!! Barmhärtighet och rätt efterlyses - och minst 7 goda tecken på förnyelse i positiv riktning!
***
The Pontifical Academy of Social Sciences says there are seven "signs of the times" which cause concern for the future of international relations.The academy is dedicating its next plenary session to the study of charity and justice between nations.
The session, which runs Friday through Tuesday, was presented today in a press conference featuring Mary Ann Glendon, president of the academy and a Harvard law professor.
The academy published an introductory statement, saying: "In the recent past, the academy has devoted sessions to the study of globalization and these have enabled us to see that there is a lack of charity and justice in the world we live in. "This may be summarized in a general way as: disproportionate reallocations, promises not honored and unequal divisions."
The academy mentioned that Benedict XVI's renewed appeal to charity in his encyclical "Deus Caritas Est" has motivated the current topic.
The introductory statement lists seven "signs of the times," which the Pontifical Academy considers worrying.
These are the re-emergence of nationalism, weak convergence, pervasive poverty, the weakness of multilateralism, doubts regarding millennium goals, insufficient and inefficient aid, and terrorism and war.
Opposed to these negative factors, Benedict XVI's encyclical offers inspiration, the academy says."In particular this document reminds us that the theological and human virtue of charity must preside over all of the social teaching and all of the social works of the Church and her members," the statement says."
Indeed, 'Deus Caritas Est' places itself in the long lineage of other social encyclicals," the academy contends, "not only because it addresses the virtue of charity but also because it attributes primary importance to the virtue of justice."
Han konstaterar där den förändring mellan kristna i vår tid som de uppmärksamma redan har noterat. Kyrkor och samfund närmar sig trosmässigt allt mer varandra.
Men detta är inte oproblematiskt då den växande respekten för olikheter mellan samfunden inte automatiskt medför samma hänsyn till att det finns oliktänkande inom samfunden - inte bara bland "de andra".
Sensmoralen blir: man får gärna tänka annorlunda - bara man hör till ett annat samfund, för då kan det vara acceptabelt med lite skilda meningar. Då är det ekumenik. Annars ses det som splittring. Hur kommer det sig?
Är gränserna på väg att bli skarpa inåt nu - på samma sätt som de varit tydligt markerade utåt tidigare?
Det är ju bara en och samma kyrka från början - så varför ständigt sätta upp nya revirstängsel som delar upp det hela i innanför och utanför, i politiskt korrekt och inkorrekt, eller som här, göra det till en fråga om "kristen" moral, snarare än djup teologi?
Ett perspektiv som istället grundar sig i det sistnämnda skulle snarare få alltför benhårda moralbegrepp att svaja betänkligt - för allt som är sant har mycket stora djup.
Fundamentalism däremot går ut på att plocka ut enbart vissa "russin" ur kakan och lyfta fram dem - gärna de mest skrumpna - medan man struntar i de färska vindruvorna, och döljer de "russin" man själv har problem med och därför inte vill låtsas om....
Så befriande då att få lyssna till lite judisk visdom... Dr. Melila Hellner-Eshed talade i ett sammanhang om judisk mystik - om hur tänkandet som återfinns i Zohar (fem spanska medeltidsvolymer med allegorier och kommentarer till skrifterna), öppnar upp Torahtexten för oändligt många lager av tolkningar. Målet är inte att det som står där ska betyda samma sak i alla tider - tvärtom!
Särskilt en sak stod ut: man ändrar inte formen - inte en bokstav får röras - däremot förändras innebörden, meningen, man finner ständigt djupare betydelser i texten, man tolkar den annorlunda. Ibland mycket annorlunda.
På motsvarande sätt är det med ett partitur (notskrift) - det förändras inte heller - men i och med att man spelar det blir det en tolkning, som gärna får vara innovativ, förnyande.
Torahtexten ses också som interaktiv - den för ett samtal med en. Den är som en älskad person som man måste få ett nära förhållande till för att den ska börja öppna upp sig och avslöja alla sina hemligheter.... Det behövs också ett "uppvaknande" för att man ska nå dit - annars stannar man bara på textens yta.
Så kunde man önska att även kristna allt mer ville läsa Nya testamentet....som på något vis förlorar sin skönhet och alla de underliggande lagren av dolda sanningar när man bara ser till bokstavens ytplan och läser det hela mer som en lagtext än som en samling "kärleksbrev"... Det krävs även här att man blir "född på nytt" - så att man kan läsa mer med hjärtat än med intellektet - förstå i anden och inte bara logiskt.
Tänk om alla kristna istället kunde mötas i en sådan läsning av bibeln.... D.v.s. så långt man kan komma från alla fundamentalismens vassa stängsel. Dessa nya avgränsningar som byggs upp nu skulle då istället ses som irrelevanta.
Det skulle garanterat få än djupare ekumeniska effekter än de vi hittills har sett - djupare än vi kanske ens kan ana!
Finns det några frivilliga som vågar ge sig ut i detta väglösa landskap och mötas på Vägen....?
Ur en intressant artikel i Herald Tribune, 15 april 2007:
***
"I believe that the groundswell of opinion among the people, who are the church, will eventually become a tidal wave, a tsunami, that will overwhelm the prevailing hierarchical sexist attitudes in the church," said Fresen.
***
For Meehan and her small flock, moving away from the large, institutionalized church is essential to the survival of Roman Catholicism.
"I don't think Jesus Christ would recognize the institutional church today from what he founded," said Meehan. "I think actually doing the house church, humble as it seems, is closer to the heart of Christ than the kind of structure that we have today with all its power and glory and prestige."
Rather than be part of the hierarchy, Meehan sees herself as an essential part of the community."I've gotten to be just wrapped up in the community, as a member, an equal member of a dynamic, Catholic, vibrant community, fully aware of their gifts and fully empowered to serve," she said. "One of the big changes we have to move from is the hierarchical, top-down (-style) to the circle of equals -- equally gifted, with diverse gifts to serve the community. We see ourselves ministering within a community of equals. We need that kind of church reform and renewal, and I think that will be a big help to the church to transform it."
Där finns också en mycket fin artikel om en tysk tv-kändis som begav sig på pilgrimsfärd till Santiago de Compostella, och mötte Gud på vägen. Hans dagboksanteckningar har getts ut och blivit bästsäljare i Tyskland. Tyvärr får man inte tillgång till artikeln på nätet utan bara i papperstidningen.
Det är alltid uppfriskande att läsa vad de har att säga. Särskilt kanske när man befinner sig mer eller mindre i en "öken". Eller när man behöver söka sig dit ibland.
Just nu håller de på att renovera rören i min lilla lägenhet - så jag har inte haft något vatten hemma sen igår morse, och solen och de stora bullrande maskinerna gör det mycket hett (om än inte precis ökentyst). Man blir rejält törstig....
Så passande då att hitta bl.a. detta:
"Just as fish die if they stay out of water too long, so monks who loiter outside their cells or pass time with men of the world lose the fervour of inner peace. So, like a fish going toward the sea, we must hurry to reach our cell, for fear that if we tarry outside we will lose our interior watchfulness.' "
I min temporära "öken" är det nu så väl ordnat att jag varit mer eller mindre tvungen att förbli där - eftersom ytterdörren inte gick att stänga medan maskinerna var inkopplade. Ikväll ska det hela förhoppningsvis vara klart så att vattnet kan släppas på igen - om allt har gått som det ska... Det känns som en hägring....
Sådana här oplanerade "öknar" (arbetet inleddes med bara ett par timmars förvarning, och inte precis vid en tidpunkt jag själv skulle ha valt), kan påminna om hur det är att inte ha tillgång till allt vi räknar som självklart, och att inte heller kunna påverka situationen det minsta.
Detta är ju det enda alternativet för många människor än idag - i en värld som på andra håll har utvecklats över alla breddar, som inte tvekar att kriga för att stjäla och uttömma resurser som egentligen tillhör alla - och ingen.
I eldskrift över världens fattigdoms- och rikedomsöknar framträder då denna uppmaning av Abba Paul: 'Stanna nära Jesus'.
En intressant "trend" tycks sprida sig över världen. I land efter land införs nu kvinnliga ledare - såväl politiskt som religiöst. Det är minst sagt på tiden...
"Presenting the brochure "Can't You Read the Signs of the Times?" just before Easter, Cardinal Danneels, a leading moderate, said most people knew only what the Church forbade. He called this "a culture of saying nyet". But when the Church says no, "it doesn't do it just for the sake of it, but because there is a positive value behind it". The brochure called Pope Benedict XVI's encyclical Deus Caritas Est "a breath of fresh air" that "speaks positively about erotic love". It said the Church's defence of life also included values such as disarmament, peace, ecological responsibility, fair commerce and road safety.
Speaking on Flemish radio VRT, Cardinal Danneels added his own view about remarried Catholics and Communion. "People who divorced but are not the guilty party according to their own conscience cannot be denied Communion, because you can't sin against your own conscience," he said."
Har nu hittat hela Cantalamessas predikan - den är betydligt bättre i sin helhet än sedd utifrån utdragen som citerades i Zenit, som jag hänvisade till för några dagar sedan.
Men fortfarande får jag samma känsla när jag läser det - han tar två steg framåt och ett tillbaka.
Kvinnor är visserligen fantastiska på allt sätt - inte minst enligt evangeliernas berättelser - de är helt enkelt suveräna att sätta på piedestal - så de hålls på behörigt avstånd från vigningar till kyrklig tjänst.
Här är en ny engelsk bibelöversättning som lär gå mer på djupet och se fler nyanser och alternativa betydelser av nytestamentliga ord än tidigare översättningar - vilket har betydelse för tolkningen.
Inte minst tolkningen vad gäller synen på kvinnor i kyrkan, verkar det som, att döma av den sida där jag fann översättningen....
Påvens predikant, Raniero Cantalamessa, predikade på långfredagen om kvinnor...
En del av det han säger är bra - men sen hamnar han ändå i samma grop som många manliga katolska teologer lätt gör så snart de ger sig in på att tala om kvinnor. Det blir lite väl glorifierande - och fast kvinnorna lyfts fram och upphöjs så duger de visst ändå inte till tjänst i kyrkan....?
Detta till trots - en del i predikan är som sagt bra. Fastnade inte minst för denna mening:
"Knowledge automatically translates into power, love into service."
Nåväl - låt då alla de som älskar Kristus få tjäna honom...oavsett om de är män eller kvinnor...!
Maud Nycanders dokumentär om Sr. Maria av Bebådelsen (Marta) har väckt en del uppmärksamhet.
Rent krasst kan man konstatera att en ung kvinna i det frisinnade Sverige inte tycks ha rätt att "bestämma över sin egen kropp" d.v.s. om hon väljer att gå "mot strömmen"... :-)
Allt är uppenbarligen ok i katolska kyrkan - också sådant som bedöms som allvarlig synd - d.v.s. så länge det inte skrivs något om det...?
I New York Times finns en mycket belysande artikel.
''If all this stuff hadn't hit the newspaper, it wouldn't have been any different than before -- nobody would have known about it,'' said the couple's parish priest at St. Matthew's, the Rev. Cliff Jacobson. ''The sin is one thing. It's a very different thing to go public with that sin.''
Idag blir det många blogginlägg - men ville inte undanhålla er detta ur Kyrkans tidning, utgivet lagom till påsk: Läs artikel
Där målar Eskil Franck upp en rad problem i samband med Jesu uppståndelse - och i förlängningen de kristnas/allas uppståndelse. En del rör pastorala problem - själavård.
Men övriga svårigheter verkar uppstå (!) genom en alltför snäv exegetisk syn - där det ena tycks utesluta det andra - fast så inte behöver vara fallet - rent logiskt.
Att man inte gifter sig i himlen utesluter inte att man där kan få återse och känna igen personer man har känt här på jorden (t.ex. familj, släktingar, vänner). Om vi är individer nu - varför skulle vi inte kunna vara det även i en evig dimension - oavsett hur uppståndelsekroppen ser ut?
Att Jesu återkomst dröjer så att många generationer kristna hinner dö dessförinnan, sägs redan i bibeln bero på att det är för vår skull han dröjer. För att alla ska hinna få chansen att lära känna Gud...
Kristendomen vilar på Jesu uppståndelse som grunden för tron - och bekräftas av den helige Andes utgjutande till pingst - och ännu i kyrkan i vår tid.
En dag som denna (långfredag) kan man mycket gärna stanna till vid korset - men sen gäller det att i tro försöka gå vidare... Det går att närma sig korset och uppståndelsen trots tvivel och obesvarade frågor - kanske får man då en del oväntade svar, kanske fylls man rentav av tro?
Coca-cola vill för ovanlighetens skull inte göra reklam för sin produkt. I en ny film där Jesus dricker deras läsk kräver de att den biten klipps bort - vilket har försenat premiären till flera veckor efter påsk... Även detta skriver Svenska Dagbladet om:
Tur då att de inte ännu har upptäckt Ylva Eggehorns formidabla dikt, från en diktsamling från 1970 som kallas just: "Ska vi dela", där Jesus och diktjaget delar på en coca-cola i köket....
"Det var en vanlig dag vi satt i köket och hade köpt en coca-cola Jesus och jag det var varmt och dammet flimrade i solbredorna: ska vi dela sa han /.../"
I Svenska Dagbladet fanns igår en intressant artikel om hur förföljelse/fördomar mot kristna närmast ses som politiskt korrekt - medan andra religioner värnas i religionsfrihetens namn.
Vad beror detta på?
Handlar det om rädsla för konsekvenser - motattacker - från fundamentalister om t.ex. islam smutskastas? Eller om minnet av den judiska förintelsen? Något liknande får helt enkelt inte hända igen. Inte judar, inte muslimer. Men kristna?
För kristna som trakasseras förväntas ju "vända andra kinden till" - och till sist flyr de i tusental om deras liv i en del länder skulle vara hotat enbart p.g.a. deras tro. (Därmed inte sagt att inte också kristna har skuld till krig och förföljelse - tragiskt nog även kristna emellan...)
Själv tror jag inte att det handlar så mycket om religion egentligen - utan om politik - det är snarare frågor om makt som ligger bakom så kallade "religionskrig".
Min önskan är att de som bekänner sig till olika religioner alltmer skulle mötas över gränserna, på gräsrotsnivå, och tillsammans verka för fred. Det har hela världen allt att vinna på.... Det är mer som håller oss samman - som människor - än som skiljer oss åt.
Det skulle nog för övrigt kunna ta bort många slags fobier/förutfattade meningar såväl mellan religioner som "sekulärt"...
Den som har upptäckt förundran kommer snart att upptäcka något av Gud... Hela naturen sjuder av tecken för den som vågar vara stilla och se - med ett barns blick.
Här några tänkvärda ord ur en bokrecension av Martin Lönnebo:
"Förundran är ett nyckelord för den goda religionens framtid. Det är där vi bör börja. Utan förundran inget möte med Gud som är Förunderligheten. Förundran är en allmänmänsklig möjlighet som i vår kultur alltmer har blivit en sällsynthet. Detta leder till avkristning, försurning och en bristande entusiasm, även inom kyrkorna som borde vara ljuvliga trädgårdar där doften av förundran är särskilt stark. Börja med förundran om du vill förnya tron. Förundran är även grunden för god miljöetik, bättre än fruktan som nu är dominerande."
Boken heter just "Förundran", och är skriven av Stefan Edman, den recenseras i Kyrkans tidning nr 14/15 2007
En del är mer åt det smålustiga hållet (blåjeans, playboy, gangster, high life, flirt etc.) - annat är mer sorgligt - t.ex. är vip (very important person), som jag förstår det, utan att kunna annat än kyrklatin (och ett par ord italienska), enbart förbehållet män: amplíssimus vir.
Även symposium verkar vara något för enbart manliga deltagare - vir: doctorum virorum conventus...
Men kanske man inte ska förvånas? I Vatikanen står ju mannen i centrum.
Kvinnorna ingår möjligen osynligt i orden - liksom i hebreiskan - eller är det grekiskan; om 1.000 kvinnor och en man är samlade så böjs orden i maskulinum efter honom.
Men det är trots allt år 2007 nu. Någon borde sammanställa ett latinskt lexikon anpassat även för kvinnor....!
För att bli helgonförklarad krävs det inte bara ett heligt liv - även efter döden frågar kyrkan efter tecken på att det s.a.s. funkar att be via den döde personen (som frambär bönerna till Gud) - och att mirakel sker som resultat av det. Saligförklaring är första steget - för helgonförklaring tror jag att det behövs ytterligare ett mirakel.
För förre påvens del kan det första steget vara avklarat nu. Vid hans begravning skallade ropen: "santo subito!" - och processen inleddes genast, fast det vanligen tar fem år. Läs mer i intervjun med en nunna som menar att hon har blivit helad på ett oförklarligt sätt, och att det kan vara tack vare böner via Johannes Paulus II - som led av samma sjukdom som hon.
***
Paris, March 30 (CNA) .- "All I can tell you is that I was sick and now I am cured. It is for the church to say and to recognize whether it is a miracle," so said the 46 year-old Religious Sister who many think may have been miraculously cured through the intercession of the late Pope John Paul II. The French nun, the identity of whom was unknown to the world until this week, spoke to the press in today. According to the Associated Press, Sister Marie Simon-Pierre stopped short of declaring her recovery a miracle, saying that was for the church to decide. But she said her life "totally changed" after her symptoms vanished in one night of prayer and mystery in 2005.
