Jag undrar vad det mest tankspridda ni har gjort är....
Ni vet - sånt där som händer ibland - när man är så inne i andra tankar att man placerar strykjärnet i kylskåpet eller ugnen och liknande.
Själv minns jag bara en sak just nu - som hände i morse.
Skulle som vanligt koka kaffe för att vakna ordentligt innan mässan.
Hällde i vatten i bryggaren men missade det övriga - med resultat att jag plötsligt upptäcker att det sprutar ut kokhett vatten ur den - rakt ner på plattan - glömde alltså så mycket av kaffebryggningens väsentligheter som: kanna, kaffe och filter...
Jo - nu kom jag på en tankspridd händelse till...
Köpte en ny vattenkokare för ett tag sen - och dagen efter inköpet fyllde jag den med vatten, satte den på spisplattan och vred på högsta värmen - och några sekunder senare inser jag vad jag gjort. Det kunde ha slutat illa. Botten är av plast, och den är rund som en kastrull, liknar en tekittel - passade precis på minsta plattan.... :-)
People have written to me and asked about these "ghostly" photos, so I decided to tell a bit more about it in English.
First of all I want to make it very clear that there's no intent whatsoever behind them.
I somehow just got the idea to make a few photos from the midnight Mass when it was sent on tv last night.
And the photos above happened to get like that - because they switched images at the same seconds as the pictures were taken. (I took others too that weren't like that.)
Anyway, I thought it was quite funny - coincidental - and most of all interesting - even symbolical/prophetical.
I think the one to the left, on top - with the S:t Peters' Church in the background - is the most mysterious one - it might perhaps be interpreted as an image saying something about the papacy...?
And the one with the cross is powerful, where the Pope looks right at the camera. Maybe it tells about his present work being a heavy cross....?
Then there is the very peaceful one with Mary - who seemingly watches over him...
And finally the one with the star - that shines through the darkness, that guides the Church, even during times when the road may be a bit "shaky"...
There are probably other possible interpretations too...
What do YOU see in them....? Feel free to comment....
(OBS - I have the copyright to the pictures, and they may not be copied, reproduced or published anywhere without my permission. The original photos have a much higher resolution than these in the blog.)
***
Fick för mig att jag skulle ta några foton under den direktsända midnattsmässan i natt....
Lyckades - oavsiktligt - ta flera foton av påven medan de växlade bild...
Resultatet blev, som synes, minst sagt spöklikt....
Skrev ovan om hur de eventuellt kan tolkas. Berätta gärna om ni ser något annat i dem.
OBS - min copyright på bilderna, förstås - de får inte kopieras - men länka gärna hit...!
First - all English readers - a quick but deep Christmas blessing to you all....
Keep commenting if you wish - this blog stays open during the holidays - and there will be new interesting subjects in English every now and then...
* * *
Så var det jul igen - och ännu ett bloggår är snart slut. Att summera det låter sig inte göras... Ser tillbaka på många intressanta debatter, stundtals heta, stundtals djupa, stundtals humoristiska.... Och ser fram emot ett nytt år i samma anda - eller bättre! ;-) Tog just en promenad i den vintriga dalen i närheten. Det är som att träda in i en trolsk saga genom en Narniagarderob.
Rimfrosten vilar över allt - och när solen tittar fram glittrar och gnistrar det som av kristaller från trädgrenar, staket, grässtrån och förfrusna bruna växter. Det verkar allt som att Gud är en aning förtjust i "bling-bling"...
Hästar står i hagarna, somliga med varma vintertäcken på - en häst hade t.o.m. två täcken idag - kanske den var förkyld? Andra hästar har inget som helst skydd mot snålblåsten. Men alla verkar trivas. De betar lugnt av de få gröna strån de kan hitta. Någon enstaka häst tittar förstrött upp på människorna som går förbi. Andra står som fastfrusna, blickstilla, rör inte en min, som vore de försjunkna i djup kontemplation, men med öppna ögon. Och kanske är de det...?
På ett ställe var det ett häftigt fågelkvittrande - som hade alla stans fåglar letat sig dit till förnöjsamt talgbollsparty.... En häst stod som förtrollad intill fågelkören och lyssnade.
Så från oss alla, till er alla....
Ja, ni vet.... Hoppas att ni får en fin jul och ett gott nytt bloggår (ja även ett gott IRL-år, förstås...)!!!
Som nyligen utlovat kommer här ett gästinlägg om den medeltida mystikern Julian av Norwich.
Välkomna, alla, att reflektera över texten och ställa frågor till författaren som är expert på henne.
***
You're very welcome as a guest writer on this blog, John-Julian OJN!
A short presentation of you should include saying that you are the founder of the Order of Julian of Norwich, and that you also translated her writings: A lesson of Love, The Revelations of Julian of Norwich.
I hope we may have an interesting discussion of the ideas of Julian in this posting...!
Feel free, everyone, to pose questions and to reflect on her view on the feminine aspects of God, sin, prayer, etc, after reading the posting about her below!
Here you may also read a poem (edited for a prayer book) by "Mother" Julian, also called "Lady" Julian.
***
In 2006, when Katharine Jefferts Schorri, the newly elected Presiding Bishop of the Episcopal Church, preached her first sermon in her new position, she included this passage:“…Colossians calls Jesus the firstborn of all creation, the firstborn from the dead. That sweaty, bloody, tear-stained labor of the cross bears new life. Our mother Jesus gives birth to a new creation -- and you and I are His children…”
As one might have anticipated, there was a great brouhaha about her use of the phrase “…Our mother Jesus…”. She was accused of heresy, of radical feminism, of showing dishonor to the Gospel and the Lord. I, on the other hand, wrote to congratulate her on the use of that phrase – taken, as it was, from the writings of the great 14th century anchorite and mystic Julian of Norwich whose work I had translated from its original Middle English, and who had become the patroness of the monastic Order of Julian of Norwich founded in 1985. Those who criticized Bishop Katharine had only demonstrated their own ignorance of the venerable mystical traditions of the Christian Church.
So, who was this Julian of Norwich?
We know little for certain. She was a devout English woman (probably of the gentry or nobility) born in 1342, who, at the age of 30, was thought to be on her deathbed and was granted a series of sixteen visions of the crucified Lord. But she recovered and spent the last years of her life in a single cell attached to a parish church in England’s Norwich. That is, she became an anchorite, an enclosed hermit, a solitary recluse – considered then to be the highest and holiest life possible in medieval England. And, after twenty years of prayer and reflection, she wrote a book to describe and explicate her visions – the first book ever written by a woman in English – generally known as “The Revelations of Divine Love”.
Perhaps the very writing of that book was as radical a thing as any of the insights and ideas contained in it. Julian lived in the late Middle Ages when women were expected to be silent and submissive. Further, she presumed to write in the ordinary Middle English vernacular (which made her writing available to many literate but “uneducated” common people) at a time when all church writing was in Latin, and all other business in England was conducted in Norman French. Two later (16th century) complete manuscript copies of her book survive, along with several other fragments and an early (1670) printed version.
Julian’s first principle derived from the insights she received in her visions was the unqualified, endless, and absolute love of God for every human being – a love which by its very nature denied the existence of any wrath in God, and concluded that even the worst sin on a human’s part did not diminish that divine love. Sin, for Julian, “hath no subtaunce”. It is already forgiven by God -- even before it is committed. Her common metaphor for sin is “blindness” – the inability of the sinner to “see” the love, grace, and forgiveness offered by God. In a medieval church and culture that directed most of its attention to sin and the fear of divine punishment, this seemed a radical insight (although it was certainly not new with Julian). It still presents a challenge to much current religious thought which sees God primarily as a stern and uncompromising judge.
Julian’s metaphor which described Jesus/God as “mother” may be the most controversial aspect of her teaching, but she not only defends this by drawing extensive parallels between the actions of a mother and those of Jesus: birthing, nurturing, training, comforting, protecting. Julian certainly never saw Jesus as “female” (she always uses the masculine pronoun when referring to him!) but recognized that God and Jesus transcend the merely masculine or paternal. In fact, Julian suggests that what we call “mother love” originated in God and Jesus and is only imitated by our earthly mothers.
For Julian prayer is almost more a state-of-being than an activity. True prayer for Julian is usually and predictably “barren and dry” and seldom has any emotional component. It is mainly a “true, gracious, lasting intention of the soul” to be united to God and one with God’s will, and is to be undertaken with no eye on its earthly “benefits” or “results”. “Failure” in prayer for Julian is attributed to “our feeling, our foolishness”.
Perhaps the greatest difficulty for Julian is the apparent paradox between a perfectly loving God, on the one hand, and the existence and consequences of sin, on the other. She recognizes the tension between the insights granted in her visions and the strict and formal teachings of the Church on sin, purgatory, and hell, but Julian was willing to live with that unresolved tension – a quality which Thomas Merton claimed made her one of the two greatest English theologians Newman being the other).
Finally, living in one of the most devastating centuries in western history (the Black Death, the assassination of a king and an archbishop, the country-wide Peasants’ Rebellion, the Great Schism in the papacy, the beginning of the Hundred Years’ War) Julian remains incredibly optimistic. Her vision of the universe as a tiny ball in the palm of her hand assures her that her world will survive because God made it, God loves it, and God keeps it. Her conviction that “All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well” has become the most famous watchword of all of Julian’s writings.
Upptäckte så sent som igår kväll att jag för en tid sen blivit "utmanad" av Karin inför julen... Så nu gäller det att skynda sig på att önska sig något innan julen snart står och borstar av rimfrosten från skorna i farstun...
1) Högst på listan står: förnyelse av Kyrkan, så att den visar mer på evangeliets kärna.... Behöver nog inte specifiera ytterligare för trogna bloggläsare...
2) Ekumenisk lägereliminering, murpulvriserande. Samt inomsamfundsligt och inomgruppsligt: att de som väljer att se världen och andra människor genom starkt färgade glasögon (såväl de som kallar sig konservativa som liberala, och såväl i bloggosfären som IRL), kan förstå varandra bättre, sluta att demonisera "de andra", rentav: bli vänner.
3) En fungerande dator som underlättar arbetet istället för att snabba på de gråa håren (och som t.ex. klarar av Betapet utan att man måste starta om den hela tiden, med förlorade matcher som följd av trasslet), och som givetvis aldrig kraschar. Och att någon kan hjälpa mig att rädda vad som räddas kan ur den kraschade datorn.
4) Tystare grannar - alternativt en stereo med superhögtalare som förmår överrösta deras dunka-dunka-musik som får väggar och golv att skaka.
5) Krympt cykelavstånd till stan (minst två tredjedelar) - inklusive utjämnande av befintliga branta backar - utan att behöva flytta igen.... (Hm, bättre kondition är möjligen också ett alternativ...)
6) Bloggarträff - IRL, med riktigt god mat och glada skratt. Nätchat eller Skype-gruppsamtal kanske kan vara ett första steg (denna punkt är inspirerad av Z's lista och egentligen vill jag flytta upp den i prioritet - men utan att flytta ner något annat - så den hamnar på delad plats med allt under första punkterna).
7) Fler bedårande kalvar och lurviga "urtidskor" i hagen i naturreservatet nästa år.
Jag tänkte först att det skulle bli svårt att få ihop hela sju önskningar - men nu när jag är klar upptäcker jag att det finns än mer att önska...
Och jag utelämnade då med flit alla självklarheter som borde ha stått högt över första punkten (fred överallt på jorden, slut på orättvisor mellan fattiga och rika länder och individer, att alla en dag ska överraskas av Gud och upptäcka vad som är väsentligt i livet, etc, etc...).
I alla fall är detta det intryck man får vid läsningen av senaste numret av Magasinet Existera som trots sin hittills korta existens redan gjort sig känt för att inte rygga tillbaka inför knepiga frågor.
De har även ett losertest på sin hemsida, där man kan ta reda på mer exakt vilken slags loser man är.
Själv blev jag en Stig Helmer. Fast jag känner inte igen mig särskilt mycket i beskrivningen... Kanske för att jag tvekade inför en del av frågealternativen - kunde lika gärna ha kryssat i en annan ruta. Någon mer som vågar göra testet och berätta hur det gick?
Hur som helst. Man tycks inte komma ifrån det. Man satsar allt och förlorar, säljer gång på gång smöret och tappar pengarna, olyckorna hopar sig i en lång och statistiskt sett osannolik rad. Det ena leder till det andra som är etter värre. Det verkar inte finnas någon hejd på eländet. Livet är som en surrealistisk tragikomedi...
Eller...?
Är det inte så att vi samtidigt är både vinnare och förlorare?
Bara lugn.... Det kommer också fram i en del av artiklarna, som spänner över ett brett fält. Från film- och serielosers till kärleks-, sport- och hygienlosers (en artikel handlar om en intressant lösning på toalettbristen i så kallade u-länder).
Kontentan av det hela är:
Den som verkar vara den största förloraren kan egentligen vara den största vinnaren. En annan dag.
Jesus är nog det tydligaste exemplet på det...
Den som mister sitt liv ska rädda det.... Den som förlorar allt ska få i överflöd. De sista ska bli de första.
Och den som redan tror sig ha "allt" kanske kan komma på andra tankar om det bland julklapparna ligger en presentprenumeration...?
Bloggaren Allotetraploid har nu svarat på mina frågor till honom om tro i ett annat inlägg.
Vi kom även in på frågan om mirakel - som jag tycker förtjänar en fördjupning i ett eget inlägg.
Så jag vill härmed uppmana er som själva har upplevt ett mirakel eller t.ex. bevittnat andra bli helade genom förbön att berätta om det här.
Ni som har samtalat om det i andra bloggar får gärna länka till dessa samtal här (jag har läst något om det nyligen, men minns inte var...tror det var i flera bloggar).
Det finns mycket att säga om katolska kyrkans syn på mirakel - men det får bli i samtalet som följer. Men kort sagt, till att börja med: alla påstådda mirakel prövas mycket noggrant och går igenom vad som kan liknas vid en domstolsprocess innan de godkänns - eller inte.
Det finns en hel del mirakel som har tagit sig igenom det katolska nålsögat. Kanske någon annan känner sig manad att redogöra för detta?
Många andra frågor ställs nedan - som jag själv har uppfattningar om - men jag avvaktar med dem ett litet tag för att först ge plats för era kommentarer.
Det följande är citerat ur samtalet.
Jag skrev:
“Om det inte finns en Gud - varför sker det då så många mirakel, och varför blir människor bönhörda? Och varför “funkar” de andliga gåvorna, som det står om i Paulus brev?”
Och fick till svar:
"Det finns i historisk tid inte ett enda allmänt accepterat mirakel. När man granskat dem visar de sig i värsta fall vara rena lögner och i bästa fall enkla missförstånd. Jag har skrivit ett längre stycke om just helandemirakel här. Själva ordet i sig är också något oklart då folk verkar mena lite olika saker då de säger sig ha varit med om ett. Är bönhörelse ett mirakel? I sådana fall för vilka böner?
För flera år sedan blev det ett väldigt rabalder i pressen sedan en kvinna i Karlshamn hävdade att hon fått synen tillbaka sedan Runar Sörgard bett för henne. Till slut fick hennes läkare nog och bröt tystnadsplikten. Kvinnan hade opererats för starr och det fanns inte det minsta mirakulösa över hennes tilltagande synförmåga, tvärt om, den var helt i linje med väntat utfall av operationen. Kvinnan själv vidhöll dock att det var ett mirakel och att bönhörelse ägt rum. Var detta ett mirakel? Om jag knäpper mina händer och ber att lyset skall gå på då jag slår på strömbrytaren och det sedan gör det, är det ett mirakel? Om en soldat knäpper sina händer och ber att han skall överleva drabbningen och sedan gör det, är det då ett mirakel? Om en annan soldat knäpper sina händer och ber att han skall nedlägga samme soldat och sedan gör det, är det då ett mirakel? Det hade alltså varit ett mirakel oavsett utgång? Om jag ber om bättre ekonomi och 10 år senare får ett bättre avlönat jobb, är det då ett mirakel, eller måste det ske samma timma som jag ber, eller inom en vecka, en månad ett år?
Varje gång jag själv valt att följa upp påstådda mirakel har de försvunnit upp i tomma intet. Även i pingstkretsar är man medveten om att antalet ”bönhörelser” är överdrivet, men med hur mycket är man inte direkt villig att säga. Jag har själv fått det medgivandet från en predikant i Livets Ord då jag pressade honom på några uppenbara falsarier. Min egen erfarenhet är att antalet bönhörelser som inte förklaras bättre eller minst lika bra med slupfaktorn är noll. Det är också det resultat forskare och undersökande journalister brukar komma fram till då kikar bakom fasaden. Men om du eller någon annan har bevis (som går att kontrollera!!!) så välkommen att presentera dem. Det finns betydligt mer att säga om mirakel, framför allt vad gäller hur man verifierar dem och huruvida de överhuvudtaget, om de nu existerade, skulle kunna fungera som bevis för den ena eller andra gudomens existens."
Till er som undrar hur det går med insamlingen till min ortodoxe vän:
Det har nu kommit in ytterligare några bidrag - den aktuella summan syns som tidigare i bloggens högerspalt!
De senaste nyheter jag fått är att han nyss har fått en liten summa från annat håll, som kommer att gå åt till renovering av kapelltaket som störtade in när det regnade kraftigt för tre månader sen. Han klarar sig nu över julen och ett tag till, så jag väntar ytterligare någon/några månader med att skicka över det vi samlar in.
Tack alla ni som hittills har bidragit, och ni som vill fortsätta att bidra till detta angelägna ändamål!
Jag masar mig långsamt ur den välbehövliga bloggdvalan... Blinkar yrvaket mot skärmen (fortfarande är det den gamla dinosauriedatorn som får stå till tjänst - han som skulle hjälpa mig laga den kraschade har inte varit här än...).
Bloggfastan har fört med sig en önskan om mer tid för inre lyssnande och reflekterande - vilket för bloggens del innebär att andliga ämnen kommer att tas upp till samtal då och då, vid sidan av de intressanta debatter om brännande frågor som jag hoppas ska fortsätta växa fram även framöver genom era kommentarer.
En gästskribent, tillika med grundare av en orden i Julian of Norwich's anda, har lovat att snart skriva om "Mother Julian" eller "Lady Julian" här i bloggen. Han kommer förhoppningsvis då också att stå till förfogande för att svara på frågor och samtala om Julians syn på saker och ting...
Redan nu kommer ett litet smakprov ur en av hennes texter (Revelations of Divine Love) - redigerad och publicerad i Anglikanska kyrkans bönbok.
"God chose to be our mother in all things, and so made the foundation of his work, most humbly and most pure, in the Virgin's womb.
God, the perfect wisdom of all, arrayed himself in this humble place.
Christ came in our poor flesh to share a mother's care.
Our mothers bear us for pain and death; our true mother, Jesus, bears us for joy and endless life.
Christ carried us within him in love and travail, until the full time of his passion.
And when all was completed and he had carried us so for joy, still all this could not satisfy the power of his wonderful love.
All that we owe is redeemed in truly loving God, for the love of Christ works in us. Christ is the one whom we love."
Vi kom in på denna fråga i samband med bloggsamtal nyligen om arvssynd/ursynd.
Jag mindes då att jag läst en text för många år sedan som uttryckte detta på ett fint sätt - och nu har jag letat efter den som efter en nål i en höstack - och till sist funnit den!
Det är en bön.
Och den kan kanske passa särskilt bra just denna Luciadag - som visar på ljuset i mörkret.
***
"Tack min Gud för min själs helgedom, för detta rum av djup tystnad dit aldrig något orent eller smutsat har kunnat tränga in och aldrig kommer att kunna tränga in, ty Du är dess vaktare.
Tack min Gud för att ingen skada som människor orsakat har kunnat förvanska denna tillslutna lustgård, detta Allraheligaste som Du, medkännande Överstepräst, ensam uppfyller, klädd i Din härlighet.
Tack godhetens Gud för att Du varje gång jag har fallit har visat mig att Du förblir i mig, så oändligt mycket djupare än min synd.
Tack Herre för att ingen av mina dåliga tankar, eller min upproriskhet, har kunnat passera porten som vaktas av Din ängel.
Jag vet att Du väntar mig för ett slutligt, strålande möte i detta kärlekens tabernakel dit hela min varelse skall dra sig tillbaka.
Tack min Gud för att anden som Du har nedlagt i mig är ren."
Jag har ännu många pappershögar att gå igenom efter tapetseringen. I en sådan hittade jag en uppsats jag skrev för länge sen i ämnet engelska, med titeln: "a person I admire" - den kunde lika gärna ha kallats: "a true friend".
Hade tänkt ransonera bloggandet lite under återstoden av året - men när inspirationen väl rinner till så gör den... Och då kan man ju lika gärna skriva... (Har dock stora problem med att ta mig in på blogger och få in ett nytt inlägg - för bara halva menyn visas av någon anledning från denna dator - resten är avklippt, bl.a. länken för "nytt inlägg".)
Nåväl - återger här (förkortat och något redigerat) de bästa bitarna ur uppsatsen. Tycker att det jag då skrev håller än.
Det följande tillägnas alla sanna vänner...
***
"I'm not going to tell you about some particular person, but about what I think a person I admire should have, what s/he should be like.
That person would say what s/he really thinks, and not change opinion just to become popular.
S/he wouldn't pretend to be tough or extreme, but be like s/he is.
The person shouldn't say horrible things (that maybe don't even come near the truth) about other people - then you'll never know what s/he is going to say about you.
One should be able to talk about everything, and know that s/he won't tell anyone about it.
To be able to be silent together is as important as being able to talk easily.
The person should be positive to new, impulsive ideas, and get such ideas her/himself too.
That person should have a "real" personality - be true and honest, and dare to show feelings, and not be afraid of being too personal.
S/he should rely on you, and put friendship high.
S/he shouldn't be just a dreamer, but try to make at least some of those dreams come true.
And s/he shouldn't care so much about the problems that may come sooner or later (if s/he follows her/his conscience).
That's a person - if s/he exists - that I would admire.
I Eva-Marias blogg hamnade vi i en diskussion som halkade in på detta - och jag tänkte därför öppna upp en tråd om ämnet här för att fördjupa just det stickspåret med hjälp av er som läser detta och har tankar om det.
Jag skulle nog utrycka frälsningen som ett levandegörande inifrån och ut, en befrielse av hela människan. Inte bara av anden - för då riskerar det att bli gnosticism…
Att synden ändå hela tiden finns där som ett möjligt val är en mänsklig realitet. Om än ingen tvingar oss att välja den - som människor faller vi ändå - men inte p.g.a. att vi skulle vara genomfördärvade, det är den viktiga skillnaden mellan katolskt och protestantiskt synsätt.
Tycker också det låter sundare med den ortodoxa synen - att man koncentrerar sig på det goda - som smittar av sig - snarare än på det fördärvade - som också smittar av sig och skapar en ond cirkel.
Luther var ganska så svartsynt i fråga om människan, och det tror jag har färgat av sig på den kristendom han formade, och på människosynen. Tyvärr.
Evangeliet är just ett glatt budskap - inget som ska lägga ytterligare ett tungt ok på oss. Så som det ofta blir…
Ibland undrar jag vad man håller på med i kyrkorna - om det bara predikas om synd och omvändelse hela tiden (första omvändelsefasen för en nykristen) så stannar människor där, fastnar i det tänkandet - och går inte in i befrielsen… Det var ju inte precis meningen… Då får Jesu död ironiskt nog ingen effekt - för om Han har dött och synder är förlåtna - ska vi då stanna utanför dörren och beklaga oss över hur syndiga vi är?
Och hur skulle vi kunna säga att det Gud har skapat innerst inne skulle vara ont?
Kan Gud skapa och uppehålla något rakt igenom fördärvat?
Är ett litet odöpt barn med ogrumlad Gudsblick i behåll - genomdränkt av ärvd synd?
Kanske man istället borde tala om arvsnåden, och om den heliga skapelsen - ännu högst ofullkomlig, men på väg mot målet, i grunden god och vacker?
Vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt.
Kanske så här: korset är menat att efterföljas av uppståndelsen.
Också för oss.
Uppståndelsen förminskar inte korset - tvärtom.
Och synderna ökar nåden.
Kanske detta närmar sig ortodoxa kyrkans koncentration på frälsningen som vägen från död till liv...?
Skriver detta på en antik dator som varken visar bilder eller förmedlar ljud, eller låter mig skapa nya inlägg via bloggermenyn...
Det ska väl inte vara alltför lätt att blogga....?
Hur som helst - här är en nyanserad artikel om vigningarna av katolska kvinnor som jag just fick - ur National Catholic Reporter. Ska ni bara läsa en artikel om dem - läs den!
Hittills har 50 personer vigts, och hundratals står i kö - så detta visar onekligen Kyrkan något om vad som saknas idag, om vad som behöver åtgärdas.
Detta är ett steg bort från status quo. Oavsett vad man tycker om det. Och där är ju åsikterna som bekant delade i läsekretsen här. Det får de gärna vara... :-)
Vad nästa steg vidare blir vet vi inte, även om det går att skymta ett och annat i horisonten. Kanske vi en dag når fram till en modern Kyrka som samtidigt liknar urkyrkan - en icke-hierarkisk Kyrka där ingen vigs. Eller där var och en vigs/avskiljs/välsignas till tjänst på det sätt som passar honom/henne, och som fyller de behov som finns i Kyrkan - och utanför.
Som många nog har hört vid det här laget så släpptes inte en kör bestående av libanesiska munkar in i Sverige för en tid sedan. De skulle ha medverkat vid en musikfestival i Uppsala.
Anders Wejryd kallar, i ett brev till utrikesminister Carl Bildt, det inträffade för: "en pinsamhet för Sverige".
Jag håller med! Helt absurt!
Går man på ambassadens linje så måste man för att få visum för att sjunga i Sverige som munk, vara "gammal, gift och etablerad". Vilket ju sammantaget utesluter själva förutsättningarna för munklivet. D.v.s. allt utom åldern. Två av klosterlöftena är ju celibat och fattigdom....
Kommer ambassaden måntro en dag att få besök av en kör bestående av uråldriga, rika och gifta "munkar", så de kan njuta av deras raspiga sång....?
Låt då oss få den riktiga, alltför unga, alltför fattiga munkkören till Sverige....!
Med poliseskort in och ut ur landet om så krävs för att man ska våga släppa in dem.... :-)
Kan det snarare vara så att hängiven religion är det som är så farligt?
Jfr. den rektor som nyss förbjöd tomtar på skolavslutningen eftersom det är alltför kristet (Luciatåget går däremot bra eftersom det är en så "gammal" tradition, och barnen redan övat så intensivt)....
Och ni har väl hört om den lilla teddybjörnen som inte fick kallas för Mohammed...? (Medan "Teddybjörnen Fredriksson" är helt ok... Förmodar att "Teddybjörnen Josefsson" hade varit ett knivigt fall för nalledomstolen, om än Jesus bara var Josefs adoptivson...)
"Inte minst ogillade ärkebiskopen att ambassaden som motiv för avslaget angav att de sökande var "unga, ogifta och oetablerade". Något som mer än antydde att de kunde tänkas hoppa av vid ett besök i Sverige."
"Ambassadens avslag på visumansökan avslöjar en överraskande brist på respekt för och kunskap om allvaret i klosterlöften och religiöst liv. Beslutet är inte bara en pinsamhet för Sverige utan även till skada för Sveriges och Svenska kyrkans kontakter med kristna och andra religiösa grupper i Mellanöstern", skrev Wejryd i sitt brev. Bildt skriver till svar att "varje ansökan prövas individuellt på sina egna meriter och bedöms efter vad som framkommer i varje enskilt fall". Han poängterar också att "ambassaden gör en sammantagen bedömning av alla faktorer som framkommer vid varje ansökan".
Kardinalen rakt på sak om det oekumeniska dokumentet
Fick denna intressanta info från The Tablet om det i somras utgivna katolska dokumentet om de protestantiska kyrkorna. (Kardinal Walter Kasper är ansvarig för ekumeniken på högsta nivå från katolskt håll.)
***
Kasper criticises Vatican Congregation
Cardinal Walter Kasper has joined his fellow German prelates in criticising the Vatican's Congregation for the Doctrine of the Faith (CDF) for the way in which it asserted the historic primacy of the Catholic Church and claimed that Protestants did not have proper Churches. Cardinal Kasper, head of the Pontifical Council for Promoting Christian Unity, also urged the Church to ask if faulty pastoral work was partly behind a surge in the membership of Pentecostal groups.
Cardinal Kasper told his fellow cardinals meeting at the Vatican the day before the 24 November consistory that the CDF had "aroused perplexity and created discontent" last July (The Tablet, 14 July) by issuing a restatement of the "One True Church" position expressed in the 2000 declaration "Dominus Iesus". Although the text repeated known church policy, he said, "It would be desirable to revise the form, the language and the presentation to the public of such declarations. "
The CDF document prompted sharp criticism from Protestants in Germany and unease among Catholic bishops. Cardinal Karl Lehmann criticised it in October in a speech to the German bishops' conference, of which he is the president. Representing the Catholic Church at a Lutheran Synod in early November, Dresden-Meissen Bishop Joachim Reinelt said Germany's Lutherans had been right to question the document (The Tablet, 10 November).
Noting that Pentecostals and charismatics now numbered about 400 million around the world and were thus the second-largest group of Christians, Cardinal Kasper said the Catholic Church had to "make a pastoral examination of conscience and ask critically - why are so many Christians leaving our Church? We shouldn't begin by asking ourselves what is wrong with the Pentecostals, but what our own pastoral shortcomings are. How can we react to this new challenge with a liturgical, catechetic, pastoral and spiritual renewal?"
Om ni undrar varför jag inte bloggar i samma takt som vanligt för tillfället så beror det på att min dator dog i förra veckan. D.v.s. hårddisken, som krånglat en längre tid, har kraschat - så allt verkar ha gått förlorat på den - men jag hoppas kunna få ut något av värde ur den innan jag installerar om allt/alternativt ser mig om efter en ny dator.
Om någon vet hur man hittar förlorade mailfiler ifall de ännu finns kvar i någon dumpfil, så vore jag tacksam för tips. Datorn startar inte ens i felsäkert läge, och det finns ingen sökfunktion kvar.
