Här är ytterligare en intressant artikel om kvinnor i katolska kyrkan - den är skriven av John Wijngaards, som också har en omfattande webbsida tillägnad denna fråga.
Läs artikeln, kika in på webbsidan, och kommentera gärna!
Så var det dags för ännu ett mirakel med en gråtande staty.
Fortfarande ingen som har hört minsta lilla fniss från något religiöst föremål...?
Denna gång fälls tårarna i en fattig liten by i Ukraina. Själv tycker jag inte att det största miraklet är statyn utan ekumeniken tårarna har lett till... (Kanske det var det som var poängen med tårarna denna gång?)
Även en liten döende flicka har mirakulöst blivit frisk - inte tack vare statyn utan genom många människors böner för flickan.
Sju "truly handsome men" (lustigt sätt att beskriva det - som om bara fula män kan tänkas välja att bli präster), har också nyligen blivit prästvigda - i den katolska prästbristens tidevarv - kanske det också närmar sig ett mirakel? Det är ingen lyxtillvaro som bereds åt byprästen där - han verkar få bo sämst av alla. Borde ge en liten tankeställare till dem som huserar i Vatikanpalatset.
Håll till godo med utdragen ur artikeln i Sunday Catholic Weekly nedan - eller läs den i sin helhet här.
***
"From our Polish perspective Nizankowice is a curious place. 2,000 inhabitants and 3 large churches. About 40 Roman Catholics regained their church; there is also a Russian Orthodox church with domes and the Greek Catholics are building another church. And one should count those who go to one or the other church as they wish. For example, crowds of Greek Catholics participate in the Fatima processions. The local people say that God is one and they do not care which place they come to praise him.
Priests from Kalwaria Paclawska and Lviv, including seven newly ordained ones, truly handsome men, are celebrating solemn Mass. Rev. Ireneusz Skubis awards Fr Jacek Waligora with the medal ‘Mater Verbi’, special distinction of the Editor-in-Chief of ‘Niedziela’ and gives him a Sunday stole. He reminds the gathered people of Mary who sought ways to communicate with people in the 20th century. From Fatima to Nizankowice. ‘When someone cries we ask why? We must ask this question here, ‘Mary, why are you crying? What do you want to tell us?’, says Fr Skubis.
The gathering at the churchyard draws the attention of the local people. A brass band is playing with great panache. Young people are singing loudly. These things make ‘good people’ at the wattled fence stand clutching their sides, looking curiously like children. And when the parish priest from Dobromil is preaching passionately they are listening as if more attentively. After the Mass a solemn procession begins, in a Polish style, elegantly and majestically. And we can see some ecumenical element. And perhaps the first local miracle? A Greek Catholic priest asked the Catholic parish priest to lead the procession with Jesus Christ in a monstrance and the Madonna statue that cries tears to the Greek Orthodox church. And having heard that the Orthodox clergyman made a similar request so that he did not appear to be worse than the other priest. And so we are marching proudly along the streets in the fields of Nizankowice, between wooden cottages, small, coloured ones, passing thirty-year-old dirty cars, but how beautifully are we singing! How are we praying!
In the crowd there are extraordinary pilgrims, those we were granted the grace of seeing a miracle. The daughter of Mieczyslaw and Helena Zuk from Przeworsk was dying. She was in the state of clinical death without any chances to recover. The parents were in despair and phoned the priests they knew, including the priest in Nizankowice, asking them to pray for their daughter. And the believers in Nizankowice kept praying until the girl regained consciousness and was able to leave her bed. The doctors cannot explain her recovery.
The pilgrims from Przeworsk, who this time brought a window, door and bed to Nizankowice, ask me to look at the place the parish priest lives. He smiles and warns me, ‘But you cannot stand there…’ The cubbyhole, where you need a ladder to climb, is not even 170 cm high, some 2 x 2 m. A mattress on the floor, a little table full of papers, a misshapen little armchair – these is all furniture. The cubbyhole is a part of the church; one can feel terrible cold from the old walls. One cannot survive winter here but the priest will have to do that."
"Det var en stor dag för Egypten och egyptologin i går. Landets kulturminister Farouk Hosni offentliggjorde fyndet tillsammans med Hawass på en välbesökt presskonferens på Egyptiska museet i Kairo. Drottning Hatshepsut regerade 1479-1458 f Kr, kallade sig farao och uppträdde iförd lösskägg och manskläder. Men efter sin regeringstid försvann hon mystiskt ur annalerna. Forskare tror att hennes son och efterträdare ville utplåna minnet av den enda kvinnliga faraonen i ättens historia. Också hennes mumie har varit mystiskt försvunnen tills den dök upp på museet för några månader sedan."
Det känns lite symptomatiskt det här - att kvinnor så ofta är osynliga eller bokstavligen försvunna ur historien - också om de har haft höga ställningar.
Dessutom detta att hon klädde ut sig som regent... Får kvinnor inte vara sig själva längre så snart de hamnar i en maktställning - eller för att alls få en sådan position? Jfr, Jeanne d'Arc som också klädde ut sig till man när hon ledde den franska armén i strävan efter fred med engelsmännen... Sitter kapaciteten i kläderna?
Sen finns det också ganska många exempel på kvinnliga ledare som har förändrats av att hamna i företagsledningar eller på kyrkligt höga poster. De uppträder inte längre "kvinnligt" - hur man nu definierar det...
Jag läser för tillfället om kyrkofädernas syn på kvinnor - delvis skrämmande läsning - delvis fylld av märkliga paradoxer - samma kyrkofäder som totalt gör ner kvinnor i fråga om deras förmåga att undervisa eller vara präster - höjer upp sina mödrar på piedestal - inga kan vara visare eller frommare... De är t.o.m. bättre än män... Duh? Hur får de ihop detta i hjärnvindlingskorridorerna?
Som denna stoppskylt - mitt i skogen. Är det rådjurspassage det är frågan om? Eller kaninövergång? Man kan även tänkas möta enstaka cyklister och joggare vid det "stigskälet" ibland. Men ingen övrig "trafik".
Och här kan man visst välja mellan att cykla eller gå - till himlen. Jag tror jag cyklar...
Gillar farten (förutsatt att det inte är uppförsbacke hela vägen förstås...), och vinden i håret.
Sen kan man också koppla dessa skyltar till kyrkan... Ibland är det stoppskyltar utplacerade där det borde vara gång/cykelväg. Valfrihet helt enkelt. Man bör även kunna hjula, gå på händer eller hoppa på ett ben till himlen om man vill... Tycker jag.
Jag, som i vanliga fall ogillar allt vad kedjebrev heter blev "utmanad" och bestämde mig, efter viss tvekan, att för en stund lyfta blicken ur en mycket spännande efterforskning jag håller på med, och hänga på...
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sju underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sju saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sju nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Jag har valt att skriva ner saker som jag just nu förvånas över hos mig själv. Alltid överraskas man av något - tydligen även av sig själv...
1. Jag undrar verkligen varför jag gick med på detta - är annars jättebra på att bryta kedjor.
2. Jag är hastigt och lustigt på väg att flytta - det trodde jag aldrig - och inte heller att det skulle bli dit det blir.
3. Jag passar inte in nånstans - och överallt - på samma gång.
4. Jag som inte precis hade planerat att "stå på barrikaderna" i frågan om kvinnor och ämbete - finner mig ha hamnat där.
5. Jag övergick från mjukt bröd till knäckebröd för några månader sen - övergången var tydligen lyckad, för när jag sedan för en gångs skull köpte ett mjukt morotsbröd som såg gott ut så glömde jag bort det flera dagar i rad. (Nu är det upphittat, men inte längre så färskt.)
6. Jag valde häromkvällen storstädning av kokvrå och badrum framför att se en intressant långfilm. Till saken hör att jag inte alls gillar att städa. Förklara det den som kan...
7. Jag har ändrat reglerna för detta spel - det är från och med nu sju punkter och sju bloggare som gäller (ursprungligen var det sex stycken). I och för sig är jag inte direkt förvånad över detta, men det säger nog något om mig - förnyelse är liksom "min grej" och sju är dessutom ett heligt tal... :-)
Filmen Nunnan har väckt många reaktioner. Det är bra. Kanske kan en del fördomar försvinna genom att man talar öppet om det - det gäller förvisso alla områden och ämnen.
I Kyrkans tidning har nyligen Lars-Åke Lundberg, broder Ingmar Svanteson och Helene Egnell fortsatt debatten. Tyvärr verkar inget av deras inlägg vara offentligt tillgängligt på webben, så jag kan inte länka till dem. Trist!
Själv har jag på annan plats i denna blogg skrivit mer om min syn på det hela, så jag upprepar den inte här...
I Dagen skriver Peter Halldorf insiktsfullt om ämnet:
"Skaver möjligen berättelsen om Marta därför att den blottlägger en viktig orsak till att kristendomen obönhörligt tappar mark i vår kultur? Vi tillhör en kyrka som inte längre fostrar helgon. Detta ord väcker naturligtvis skiftande associationer. Helgon är inte de som får oss andra att känna oss otillräckliga. Inte heller är det dem man tillber.
Helgon är de som visar vägen genom att ge den konturer. Utan sentimentalitet och yviga gester. Och som därmed återger oss förmågan att tillbe Gud. /.../ Helgonen är de hos vilka linsen återfått sin genomskinlighet; det mänskliga framträder nu något lite klarare. Och, bör tilläggas, man känner igen dem på att de skulle skratta muntert vid tanken på att bli kallade helgon!
Kyrkans primära kallelse i världen är att fostra helgon. Sviker hon den uppgiften blir hon en karikatyr av sig själv och av den Kristus vars namn hon bär. I den kyrka som inom några decennier leds av dem som är födda på 2000-talet, kommer den gamle teologen Karl Rahners ord att ha besannats: ”Framtidens kristne kommer antingen att vara ett helgon - eller inte kristen alls.” "
Dagen skriver också humoristiskt om Halldorfs skägg. Den hugade har uppenbarligen chansen att få en naturtrogen kopia av det.
Katolska kvinnor med prästkallelse borde kanske pröva om det kan tänkas hjälpa....?
Och vore det inte också en bra present till påven - så man kan fortsätta strida om hans skägg och försöka klyva stråna? :-)
Oops - jag har ju lovat att inte skriva något om påvens skägg i denna blogg.
Läge att gräva fram tagelskjortan? Hmmm....eller kanske man kan sticka sig en hypermodern botgöringsskjorta av ett par kliande och varma Halldorf-skägg?
Nej, intet ont om ditt skägg, Peter, om du nu läser det här - det är ju som hämtat ur öknen... Det är bra också med en del yttre symboler som kan påminna om det inre livet. Liksom nunnans dräkt.
Spännande. Också intressant att läsa folks kommentarer under artikeln.
Och jag undrar med Johan: "varför hör man aldrig om skrattande, viskande eller sjungande ikoner? Alltid gråt, gråt och gråt."
I och för sig känns det inte så sorgligt med tårar i form av väldoftande olja. Det verkar mer vara en symbol för något vackert, fridfullt och läkande.
Kanske detta sker i form av tårar mest för att det är ett tecken som alla kan förstå - gråt är universellt - och tårar behöver inte vara något negativt.
Fast jag tycker att det är ganska läskigt med de ikoner och statyer som rentav gråter blod.... Det är mer dramatiskt.
Niels Christian Hvidt har skrivit en bok om sådant här - Mirakler - läs den om ni har möjlighet!
Vara i vägen följa Vägen rakstjälkad jordbunden obetvinglig. Vara obekväm och så bli förföljd betraktad som ogräs – utveckla kraftiga rötter som inget rår på. Vara gul: ljus av ljus ifrågasätta det grå av hela sitt väsen av all sin kraft och envist lysa inifrån och ut. Sedan förvandlas leva alltmer osynligt ja, rentav dö för att ge liv åt många, många som låter sig spridas med Vinden: sann maskros av sann maskros. Så förs det glada budskapet vidare…
Här är ännu en artikel om de vigda katolska kvinnorna:
"After everything I’ve read, I have come to this conclusion, these women are Roman Catholic Priests and Deacons. They are members of the Roman Catholic Church, and /.../ everything these women do is in relationship of the Roman Catholic Church. To say otherwise is ludicrous. These women were baptized in the Roman Catholic faith and have never stepped off the path of that faith, and in fact were so inspired and moved by the Roman Catholic faith, that they desired to become ordained priests. At what point do you feel they stopped being Roman Catholics? I cannot see it. "
Det pågår nu en veritabel utrensning av kristna i Irak - många flyr landet. De som stannar riskerar att dödas.
Det var vad som hände den unge katolske prästen Ragheed Ganni.
Här är ett utdrag ur vad Dagen skriver om detta:
"Ragheed Ganni var bara 35 år. Han studerade till präst i Rom och blev färdig 2003. Han kom till Sverige och tjänstgjorde i den kaldeiska kyrkan, bland annat i Johanneskyrkan.
– Det här var hans första församling i Sverige. Han var väldigt omtyckt, han vigde och döpte många här och han hade en väldigt stark relation till ungdomarna. Det är tack vare honom vi har så mycket ungdomar, säger Isam Kalka.
När han lämnade Sverige för ett år sedan ska han ha sagt att han varit medveten om risken att dödas.
Ragheed Ganni var den första katolska prästen som dödades i Irak sedan 2003, uppger nyhetsbyrån Asia news.
/.../
Rabban al Qas, biskop över Amadiyah och Erbil, säger:– Han var en andlig man, älskad av sitt folk, både katoliker och muslimer.
På fredag [d.v.s. idag] träffas påven och USA:s president Bush i Rom. Enligt kardinal Tarcisio Bertone, statssekreterare i Vatikanen, kommer kriget i Irak att finnas på agendan för mötet."
Bl.a. berättade han om den 8 meter höga muren, som nu är längre än Berlinmuren var, och där 85% av den finns inne i Västbanken. Den skiljer palestinierna där från varandra, och har byggts på ett sätt så att nästan alla vattenkällor finns utanför den - det är alltså inte en "skyddsmur" mot terrorister - i så fall hade den byggts rakt, och längs med Västbanken - inte snirkligt igenom området, menade han. 400 israeler kontrollerar 150.000 palestinier, som redan 1988 gav upp 78% av landet, berättade han också.
Rishmawi representerar alltså den palestinska sidan, och rekommenderade en webbsida som informerar om nyheter som media i väst inte brukar bry sig om att ta upp.
En del kristna i Sverige stödjer kraftigt den proisraeliska sidan, och vill hjälpa judar att återvända. Samtidigt glömmer man att många palestinier är kristna...
Själv kan jag tycka att det slår fel om man skulle stödja enbart en sida, oavsett vilken...
Ondskan är precis lika hemsk, oberoende av vilken grupp som står för den (vare sig de kallas självmordsbombare eller ockupanter). Och den har inget med religion att göra. Därför är det förfärligt att så mycket av detta sker i religionernas namn. Det är ett missbruk.
Alla som vill borde väl kunna få plats i detta land som på många sätt symboliskt har blivit tre av världsreligionernas hjärtpunkt...?
Må det gå att finna vägar till fred - inte minst mellan religionerna - med hjälp av just religionernas innersta budskap - i Irak, i Heliga landet, och på andra platser där man har kunnat existera fredligt tillsammans under århundraden....
Fick nyligen ett intressant mail som fick mig att fundera lite över denna kombination.
Den växer inte precis på träd i katolska kyrkan i vårt land. Konstigt nog, kan jag ibland tycka. Särskilt inte bland de yngre. Varför är katolska ungdomar så allvarliga...? Varför söker en del sig helst till stillhet, latin och eukaristisk tillbedjan, och till en konservativ syn på kyrkans lära?
Är detta en senkommen "motreaktion" mot Andra Vatikankoniliet?
En hel del katoliker världen över, sjunker djupt ner vid korset och lidandet - glömmer nästan bort uppståndelsen och glädjen....
Men var det kanske det Paulus sa: "Var alltid allvarliga i Herren, än en gång säger jag er, var alltid allvarliga..."? :-)
Det bekymrar mig också att många (andra) ungdomar inte alls tycks känna sig hemma i gudstjänsten - de sjunger inte med i psalmerna, de deltar inte, verkar tycka att det är ganska tråkigt. Är de bara där för att de "måste"?
Har kyrkan inte ett ansvar där - att vara lyhörda för vad de tycker och tänker?
En grupp ungdomar blev konfirmerade idag - efteråt såg åtminstone de glada ut! Och det var tydligt att Anden var verksam när vi bad för dem.
Inspirerades till ett nytt liturgiskt moment just då dessutom: tänk om församlingen kunde tala/sjunga stillsamt i tungor under den delen av konfirmationsliturgin.... Kunde bli otroligt mäktigt.... Ge Anden frihet att verka... Fördela och förlösa nådegåvor... Men - folk är så rädda för tungotal....
Varför - kan man undra? Är det mest i Sverige? För det finns ju många karismatiska katoliker (även kommuniteter) i andra länder (Frankrike, Tyskland, Latinamerika, Afrika etc). Kan de inte komma och "missionera" oss nordbor? Det skulle verkligen behövas... Och det kanske lättare kan tas emot så än ekumeniskt? Om det ses som något genomkatolskt.
Kan denna rädsla grundas i vad katoliker har sett (på ett ytligt plan) i andra kyrkor och samfund - att man förknippar det med något annorlunda, konstigt, rentav lite skrämmande, beroende på hur det har gestaltats?
Fast det fanns som fenomen redan i den tidiga kyrkan...
Och där Anden får verka fritt, finns ingen rädsla....!
Jag vet inte varför, men det har blivit allt mer skrivet om djur och natur här på sistone. Kanske för att våren och försommaren är så oerhört skör och vacker - det nya och späda, spröda livet går liksom rakt in, träffar något på djupet.
Blev påmind om det igår kväll. På ett ganska så brutalt sätt.
Är nybliven statist i ett historiskt krönikespel. Inte särskilt avancerat, mest ska man gå, delvis klättra, och stå och titta åt olika håll, kommentera det som sker i gester, miner och korta utrop.
Stod och pratade med några av de andra statisterna och hörde plötsligt hur det skrek till i en grästuva, gick och tittade efter - och då var där fyra små harpaltar - varav en redan döende - den låg på sidan och skrek och fäktade med tassarna - trodde att den bara pep, var hungrig eller rädd för oss. Men sen kom det blod ur nosen, och den blev stel, så den måste ha blivit trampad på av någon... De andra låg och tryckte som små bollar, blickstilla, sa inte ett knyst. Livrädda antagligen...
En mörk sorglig skugga for över sommargrönskan.
Så fann jag dessa rader i min mailbox idag. En påminnelse om hur Gud finns i allt det vackra... Livet går vidare, överallt där det vackra får finnas...
Långa och gängliga står de kala stjälkarna där. Kommer nånsin några nya knoppar? Snöstormarna yr, medan undret förbereds i hemlighet. Så exploderar de fram allihop, och står plötsligt där, iklädda färgsprakande sammetskronor med kraftfulla mönster, inifrån lysande. En samling helt unika individer tittar förundrat, och lite stolt, fram, kikar på oss som går förbi... Plirar med knopparna, och räcker sedan ut sina små orkidétungor...
(Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.)
