Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin har åter författat en artikel tillsammans.
Denna gång efterlyser de debatt, och sätter samtidigt press på regeringen (inte minst Göran Hägglund och kd), angående att tillåta (eller inte tillåta) utländska kvinnor att göra abort i Sverige.
Även i SvD har en debatt just avslutats som anknyter till den som varit i UNT. Ämnet är visst hett!
I senaste Kyrkans tidning finns ett par intressanta artiklar - en om Jesper Svartviks exegetiska forskning som har lett till en bok som verkar spännande - om bibeltolkning och vad den kan leda till. Ett strikt fasthållande vid "klassisk kristen tro" innebär t.ex. enligt honom att man skulle få lov att eftersträva återinförande av slaveriet.... Män skulle heller inte få ha långt hår - då Paulus ansåg det vara mot naturen. Samma sak gäller tillämpningen av bibeltexten på frågor som är aktuella idag - t.ex. kvinnliga präster och diskriminering av homosexuella. Vad är tidsbundet och vad är evigt?
I förra numret av Kyrkans tidning avslutades debatten om liberalt/konservativt - trots att stora missförstånd ännu verkar finnas mellan grupperingarna. Liberaler dras hastigt och lustigt över en kam - så också konservativa. Skiljelinjen dem emellan skulle vara trosbekännelsen - som alla liberaler antas förneka eller ifrågasätta. Men generaliseringar är mycket farliga!!! De överensstämmer väldigt sällan med verkligheten. Jag efterlyser minst sagt fler nyanser i den här debatten! Då skulle kanske förståelsen kunna öka också mellan dessa grupperingar.
Senaste Kyrkans tidning innehöll också ett uppslag om ekumeniska möten över gränserna - denna gång drogs gränslinjerna upp mellan fornkyrkligt inspirerade/mystiker och karismatisk/evangelikala. Men denna gång nämndes åtminstone att gränserna är flytande, och att folk obehindrat rör sig mellan dem. Även här skulle trosbekännelsen vara det gemensamma, eller Kristus, och den Helige Ande, som minsta gemensamma nämnare - och en ovilja att skapa dokument eller särskilda sammanslutningar. Hmmm...intressant!
Tänk om det är så att gränserna mellan olika kristna grupperingar i praktiken redan har upphört att ha någon egentlig betydelse, och att det vi ser är just den helige Andes verk, ett långsamt och tålmodigt - och oväntat - närmande mellan kristna från alla håll, kring det som är verkligt väsentligt i tron, själva kärnan? Man frestas att säga: Halleluja! Äntligen börjar många ana vad Gud så ivrigt tycks vilja.....! Enhet...
Eller som Sten-Gunnar Hedin citerar ett välbekant (men inte alltid praktiserat) uttryck: "enhet i det omistliga, frihet i det perifera, kärlek i allt".
Måtte detta synsätt kunna leda till allt större respekt mellan oliktänkande - inte minst de som delar på saligheten och utrymmet i samma kyrkobyggnader. Tänk om det finns plats för mycket mer variation inom samfunden?! Tänk om så gott som samtliga de frågor vi tycker är så svåra för kyrkan idag hör till det perifera - som bör förses med stor frihet...?
Apropå enhet så har bl.a. Kardinal Walter Kasper nyligen utsetts till hedersdoktor (i teologi) för sina insatser för ekumeniken och i viss mån religionsdialogen - läs mer:
Följande inlägg av Bo Gustavsson skickade jag in ett svar på - men det hade tyvärr redan dragits ett streck för debatten i UNT.... (Men det är viktigt att den fortsätter på olika sätt.)
"Till den intressanta diskussionen om Religion i dag skulle det finnas mycket att tillägga. Låt mig här bara komma med en kort replik på dagens artikel (31/12), och visa på några framkomliga vägar vidare.
Att sanningen skulle kunna vara relativ går emot ordets innebörd, det som är sant kan inte vara annat än absolut, sanningen kan inte vara bara lite sann, det vore en självmotsägelse. Däremot kan man närma sig sanningen olika mycket inom olika trosuppfattningar. Att hävda att man ensam innehar precis hela sanningen leder tyvärr i värsta fall till fundamentalism. Sanningen är alltid större, alltid mer än vi förmår definiera.
Religionerna skulle kunna ses som en mångfald av instrument som kunde klinga harmoniskt tillsammans - om bara ”tvärflöjten” och ”bastuban” höll igen lite och inte propsade på soloframträdanden… Där oförenliga motsägelser ännu finns får man stilla be om större klarhet; sanningen, liksom kärleken, är tålmodig och mild. En sådan ödmjuk hållning, där man tillsammans söker efter mer av sanningen, skulle kunna öppna upp perspektiven för - just det - mer av sanningens fullhet. Sanningen kan då ses som ett prisma, där de olika synvinklarna reflekterar olika aspekter av helheten.
Det Bo Gustavsson skrev om mystik som den ”tomma idén” skulle lätt kunna misstolkas. Mystikens språk rör sig medvetet med paradoxer för att uttrycka något av det outsägliga. Tomheten inför Gud är endast skenbart tom - den är snarare sprängfylld fullhet!
Om behovet av en större medvetenhet om det andliga i tillvaron kan jag bara instämma. Även i religiösa sammanhang behövs det mer känslighet inför det - människans möte med Gud får inte pratas sönder! Tystnad, musik, dans, konst och poesi (dessa är för övrigt mystikens budbärare), skulle kunna bidra till att förmedla en allt större insikt om sanningen, på sätt som inkluderar och bjuder in - alla."
Kanske det viktiga samtalet kan fortsätta bl.a. här i bloggen? Alla som vill är välkomna att kommentera och reflektera!
