En ny blogg har startat för några dagar sedan - med det norskklingande namnet konvertittbloggen - där fyra bloggvänner och bekanta - Johan, Johanna, Rudie och Kristina - berättar om sin ännu pågående väg till katolska kyrkan.
Tänkte först skriva en kommentar där - men eftersom den blev ganska så kritisk, och ni har bett om enbart positiva kommentarer där (om jag förstått det rätt), så väljer jag att publicera det i min egen blogg istället, och att utveckla tankarna långt utöver det jag skrev i den ursprungliga korta kommentaren.
Samtidigt som det jag skriver är kritiskt är det ändå kärleksfullt. Jag bryr mig verkligen om hur det går för er... Därför kan jag inte låta bli att ta upp detta - även om en del kanske svider en aning att höra. Hoppas ingen blir sårad av kritiken. Den måste ju också få framföras.
Det som främst slår mig i det jag hittills har läst är den dåliga kvaliteten på trosundervisningen.
Jag "lyssnar" i bloggen genom det ni skriver till vad ni och era präster säger....
På ett sätt blir jag djupt nedslagen, bedrövad. Det ni får höra är så lite av vad Kyrkan är. Så lite av vad Kyrkan tror. Och en så oerhört begränsad tolkning av det. Katekes och förkortad katekes. Man ger stenar till dem som behöver bröd....
Just för att tolkningen är så anpassad och snäv - tillrättalagd - tycks den hänga ihop perfekt, vilket vid en viss tidpunkt under vandringen brukar få alla konvertiter att hoppa högt i eufori över att ha funnit "hela" - eller så gott som hela - sanningen...
Men man kanske inte kan begära mer av enkel trosundervisning (som ger en medvetet skev bild t.ex. av apostlarna och deras efterträdare - och om andra religioner - vilket får effekter för hur man tolkar verkligheten). En del av er är också bara alldeles i början av undervisningen....
Tids nog kommer ni själva att se mer, också de svarta baksidorna av det katolska - om ni vågar se Kyrkan i dess helhet utan katolska glasögon - då kommer ni att se att det ni lärt er behöver modifieras och omprövas rejält. Då blir det svårt att vara okritisk...
Då placeras allt i brännugn - och guldet rensas från slagg.
Nåja, den dagen, den sorgen.... :-)
Detta konvertitiska lyckorus brukar sammanlagt vara ett par år innan och efter konversionen, för somliga längre tid - för andra kortare.
Många lämnar tyvärr katolska kyrkan när verkligheten tränger sig på - istället för att ta sina upptäckter på allvar.
Jag har sett fler konvertiter än jag kan räkna komma och gå i församlingen under de fjorton (snart femton) år jag varit där. Få är kvar efter fem år, få är aktiva efter tio år, av dem som en gång var så entusiastiska och brinnande i sin tro.
Hoppas att ni alla kommer att tåla den tuffa verklighetsprövningen, och tillåta er att se vad ni faktiskt ser.... Gör ni det kommer ni ut ur det hela med en förnyad tro, mer sant och genuint katolsk.
Fast visst vore det bättre om redan kurserna förberedde för verkligheten....gav en vidare och teologiskt sannare syn?
Och visst vore det bra om även icke-konverterade katoliker samtalade om sånt som är viktigt - också de möter en dag samma frågor även om de inte har gjort ett aktivt val att bli katoliker. Även bland dem är det många som lämnar katolska kyrkan när fjällen trillar bort från ögonen och verkligheten rämnar. De får ingen hjälp att hantera det.
Många når förvisso aldrig dit. De lyckas förbli i en skyddad rosenmolnig illusorisk barnatro fast de är vuxna - och kanske har fått den presenterad för sig så just som vuxna. Sorgligt... Det är förresten de (som vet minst och som inte vill höra mer av sanningen) som är mest argsinta i debatterna. Inte så konstigt... Hela deras nallebjörnstrygghet hotas att tas ifrån dem... De håller den förtvivlat kvar med en treårings ilska.
Det låter för övrigt som att ni känner er "mer" kristna nu när ni är på konverteringsväg - eller kristna på ett annat sätt kanske? För det var ju inte genom katolska kyrkan ni upptäckte Jesus och tron. Flera av er har varit kristna länge redan.
Det finns något positivt i konversionsprocessen också - bl.a. den upptäckt ni beskriver så. Fast bäst hade kanske varit om ni hade funnit detsamma i de sammanhang ni fanns i - det är fullt möjligt...
Ni beskriver er också som mer engagerade nu. Vad tror ni det beror på? I de kyrkor ni tillhört finns ju gott om möjligheter för lekfolk att engagera sig - förmodligen mer än i den katolska, där det mesta görs av systrar och präster.
Jag har tidigare ställt frågan om konversionens nödvändighet idag när kyrkodelarna har närmat sig varann så till den grad - och är på väg ännu närmare. För några decennier sedan var skillnaderna ännu stora. Men om något decennium från nu är skillnaderna förmodligen så minimala och gemenskapen så stor (inkluderande nattvardsgemenskap mellan alla eller de flesta samfund) att man inte längre kan kalla det konversion.
Varför väljer man alltså att konvertera i vår ekumeniska tid?
Nåväl.... Ni, och andra konvertiter, har säkert kommentarer till allt detta och till konversionen som fenomen över huvudtaget - och de är välkomna.... Nyfiken...
Och jag önskar er fortfarande lycka till med allt förstås - och följer er på vandringen...!!Etiketter: katolska kyrkan, konvertera, konvertit |
