Var får en katolsk debatt egentligen föras? D.v.s. i den mån det nu finns någon specifikt "katolsk" debatt - för det katolska är ju allmänneligt, det rör i förlängningen alla.
I svenska katolska media är det för närvarande inte särskilt högt i tak - de "sköra" katolikerna måste uppenbarligen skyddas från svåra frågor och allt som kan tänkas rubba deras trosvissa tro.
Dessa "sköra" katoliker riskerar åtminstone inte att lida av "skörbjugg" med tanke på alla vitaminrika fruktkorgar som serveras dem ur magasinet....
Så vari består då skörheten? Är det snarast fråga om en andlig "benskörhet", där alltför svåra ämnen hotar att lägga sig som lömska stenbumlingar i vägen för tron, och istället för att särskilt "sköra" katoliker ska riskera att behöva konfronteras med dem och kanske snava - och i värsta fall bryta benet - rensar katolsk press - tillika med en del katolska teologer - på förhand vägen, så att den blir lättöverskådlig, bred, rak och enkelt framkomlig.
Men var det verkligen den vägen vi uppmanades att gå i Jesu efterföljd?
Den tillrättalagda logik (som kanske hellre skulle stavas: brist på logik), som rättfärdigar denna väg, är sällan särskilt imponerande - men förväntas man inte tänka själv så spelar det ju ingen roll. Som "vapen" gentemot dem som tänker fritt fungerar den dock inte - "logiken" smulas sönder så fort de rosenskimrande glasögonen tas av.
Ifall "survival of the fittest" även är en andlig naturens ordning - har de "sköra" katolikerna då någon chans att föra sin tro vidare och överleva - annat än i utkanten av samhället, på betryggande avstånd från allt som är komplicerat?
Men vad händer om man skapar ett katolskt ghetto för "sköra" katoliker (så som kyrkan verkar sträva efter att göra)? Ska dessa tillbringa hela sitt andliga liv på en långvårdsavdelning - på livslångt dropp av sockervatten?
Var kyrkan inte snarare menad att vara ljus och salt i världen? Hur går det då om hon istället gör sig beroende av eldflugors och lysmaskars bristfälliga punktljus och helt förlorar kraften och sältan - eller inte tillåter att människorna utvecklas normalt? Vad har hon då att ge världen?
Man kan också undra var denna skörhet kommer ifrån. Bidrar den icke ifrågasättande katekesundervisningen och hävdandet av "den enda rätta läran" mest till att skapa räddhågade katoliker som vet hur man serverar de "rätta" svaren - men inte varför? I samhället - från omgivningen - kommer de ovillkorligen att möta ett kritiskt tänkande. Inom den högre utbildningen duger det inte att rabbla upp inlärda fraser - där om inte förr ställs det hela på sin spets. En oreflekterad tro som inte tål förnuftets och verklighetens många utmaningar kan då lätt gå förlorad.
Men en tro som får stötas och blötas, slipas och luttras - och genom detta blir stark och genuin - en tro som kan svara på frågor "varför", men som vid den mänskliga kunskapens gränser också vågar säga: "jag vet inte" - står till sist pall för allt. Den vågar vila i Gud, och inte i mänskliga tankars barkbåtsfundament. Den är inte heller främmande för att ifrågasätta det som inte verkar vara av Gud i de regler och restriktioner som omger den.
Detta är grunden för en modig och rak tro som tål såväl samhällsdebatt som inomkyrkliga frågor.
Men detta upplever kyrkan märkligt nog som ett hot - när det i själva verket utgör hennes styrka och korrektur i varje ny tid!
Hur kan då de "sköraste" bland katoliker botas? Och hur förebygga denna andliga "benskörhet" i kommande generationer?
1) Katolsk undervisning behöver ses över i grunden så att den framför allt uppmuntrar till ett nyfiket tänkande och utforskande av trons sanningar - också utanför råmärkena.
2) Katolska media måste börja ta sitt ansvar för en öppen ocensurerad debatt som är värdig vuxna, ansvarsfulla människor - det innebär samtidigt att spädbarnsmjölken måste ransoneras en aning för att de som är beroende av den till sist ska kunna bli avvanda.
3) Katoliker bör - inte minst från våra predikstolar - genom en sund undervisning utrustas till att i allt högre grad våga konfronteras med verkligheten och reflektera över vår tids svåra frågor - utan att ha de färdiga svaren i beredskap - dessa var ju aldrig menade som universallösningar tillämpbara alltid och överallt, utan snarare som riktlinjer. (Detta kräver en förändrad prästutbildning - där prästkandidaterna själva först får pröva på detta.)
4) Nya miljöer för studier, samtal och reflektion bör skapas - eller där de redan finns - öppnas upp än mer. Både inomkyrkliga sådana och sådana som är öppna för var och en som är intresserad.
5) Det borde också vara självklart att ingen ska få tvingas att gå emot sitt samvete, eller att, som kyrklig representant, behöva tiga om känsliga saker av rädsla för att förlora sin tjänst. Människan blir fullt ut människa bara om hon utåt kan stå för vad hon innerst inne tror. Kyrkan har inte rätt att genom repressalier tysta ner eller utesluta dem som gör detta.
Bara en mycket förvirrad och sjuk person skulle kunna få för sig att hugga av sina egna kroppsdelar. Ändå är detta vad kyrkan - Kristi kropp - ofta gör - av rädsla för den framtid Gud vill leda henne in i.
Intellektuell ärlighet och en stor portion heligt mod är naturligtvis en förutsättning för allt detta - och annat som behöver förändras.
En sista god nyhet för dem som tror sig vara alldeles särskilt "bensköra" är att det finns tillgång till andlig mat och dryck som verkligen kan ge styrka för det katolska vuxenlivet. Den som äter Kristi kropp och dricker av hans kalk - får i sig just sådan "kalk" som ger stadga åt benstommen. Och den som "tränar" även i inre bemärkelse får energi och styrka i de andliga och intellektuella musklerna - vilket innebär att hela kroppen - kyrkan - kan fungera med ny spänst och koordination.
Ingen av oss är ju kallad till att vara en passiv mottagare av själslig "långvård" utan till att aktivt visa på något av Gud genom våra liv. Det innebär ytterst att våga leva fullt ut och möta allt som kommer i ens väg utan att rygga tillbaka. Så som Jesus gjorde....
Men - finns det verkligen någon enda katolik som skulle vilja beteckna sig själv som "skör"? Är detta inte snarare en fördom hos dem som anser det vara sitt högsta kall att försöka hålla kvar folk på ett lätthanterligt spädbarnsstadium? Små barn kan visserligen skrika högt - men de förmår inte utmana de vuxnas tankar på lika villkor.
Nej, ni som - med orätt - av somliga benämns som "sköra" - visa äntligen att de har fel! Visa att ni inte är så ömtåliga som de tror! Sträck på er, res er upp ur de andliga "rullstolar" där man placerat er - våga vägra kuvöserna - för där hör ni verkligen inte hemma! Ja, "tag era sängar och gå" - nu på starka ben, ledda av Andens vind, kanske på krokiga vägar, men tätt i Jesu efterföljd...
Då kan vi alla förhoppningsvis en dag mötas i en mogen och öppen dialog där svaren inte är givna på förhand, där Gud är fri att överraska oss....
Jesus sade till lärjungarna: "Låt oss fara över till andra sidan."
De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas.
Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?"
Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: "Tig! Håll tyst!" Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"
Mark 4:35-40
Har man Jesus med sig i båten stormar det garanterat omkring en. Men är han med i båten finns det ingen anledning att vara rädd - han är ju kapten, och båten är av sådant material att den inte kan gå under, den kan inte klyvas på mitten - och den är inte heller menad att ligga förtöjd och stilla vid en strand. Jesus kallar oss att färdas över vattnet med honom, och att inte vara rädda.
Enda faran i båten tycks vara: bristen på tro.Varför är också många av dagens lärjungar - i kyrkans båt - så rädda?
Saknar de en tro som bär? En tro som inte är som en fjäder, löst grundad i inlärda satser och ett visst tänkesätt, som lätt kan rasa ihop likt ett korthus?
Saknar de en tro som har fått kraft i ande och sanning - och som därför inga stormar i världen kan blåsa bort? En stadigt rotad tro som inte kan hotas av något, och som därför inte har behov av att hota andra eller försvara sig. En tro som får god fart framåt - av själva stormvinden....
Var i båten finns lärjungarna idag?
Har några av dem somnat - liksom Jesus gjorde - men inte i frid utan i likgiltighet?
Försöker en del av dem knuffa ur andra ur båten?
Sitter de i aktern - med ankaret utkastat i ett sista hopp om att kunna hindra båten från att fara vidare?
Eller i mitten - utan att väga åt ena eller andra sidan - av rädsla för att båten ska kapsejsa?
Eller på endera sidan, beredda att hugga i med årorna om båten skulle börja driva bakåt?
Eller i fören - spanande mot det som ligger framför, för att visa vägen?
Var sitter du och jag?
En sak är säker: alla kan inte sitta i aktern - då blir båten baktung så att fören pekar rakt upp, och färden går inte vidare. Alla kan inte heller sitta i fören, eller samlas på någon annan plats i båten. Det behövs en jämn fördelning, och var och en måste uppfylla sin uppgift - inte någon annans.
De som sitter i aktern ska se till att allt det goda och "omistliga" i traditionen bevaras i alla tider. Men de är inte menade att stoppa båten, ankaret ska inte släpa i botten och dra med sig tång, och riskera att fastna i någon dold klippskreva.
De som sitter i mitten är särskilt kallade till bön, till att ständigt rikta blicken mot det mest väsentliga (det betyder inte att de andra inte behöver be!). En fara är att de av rädsla skärmar av sig även från det som är gott, från allt som inte tycks vara "andligt".
De som sitter vid årorna har ansvar för nuet - minsta rörelse de gör styr båten en aning mer åt vänster eller höger. Risken är att de som sitter på de olika sidorna inte kan hålla sams, inte är lyhörda nog för riktningen - så att båten sicksackar sig fram - eller till slut går i cirklar och skapar en nedåtgående virvel.
De som sitter i fören är profeterna, och de är av naturliga skäl få eftersom utrymmet där framme är minimalt. De har till uppgift att med fingertoppskänsla lyssna in vad Anden viskar, och att ropa ut det till de andra i båten - oavsett om det är goda eller dåliga nyheter, och att ge exempel genom att visa saker i handling - långt innan dessa saker är accepterade. De är kallade att bereda vägen, och måste ofta föra båten mot strömmen. De har den mest otacksamma uppgiften. Faran för dem är att de helst inte vill framföra de obehagliga saker som de vet att de kommer att få lida för.
Härom dagen vigdes ytterligare fyra kvinnor till diakoner och präster - på en båt i Schweiz. De har hissat segel. Vinden blåser friskt. Men dessa kvinnor är inte ett dugg rädda för den storm det innebär att följa sin kallelse... De är fyllda av tro. Deras plats är i fören.
I båten finns också många andra som är kallade till tjänst av olika slag, och alltså kaptenen, som är Jesus själv, och som ingen människa kan, eller ska, eller behöver representera. Den som själv finns med i båten behöver ingen representant. Att bli lik honom handlar om något helt annat... Och det är vi alla kallade till.
Är nu seglet hissat och tillräckligt spänt - så att vinden kan fylla det och föra båten framåt?
