Jesus sade till lärjungarna: "Låt oss fara över till andra sidan."
De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas.
Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?"
Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: "Tig! Håll tyst!" Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"
Mark 4:35-40
Har man Jesus med sig i båten stormar det garanterat omkring en. Men är han med i båten finns det ingen anledning att vara rädd - han är ju kapten, och båten är av sådant material att den inte kan gå under, den kan inte klyvas på mitten - och den är inte heller menad att ligga förtöjd och stilla vid en strand. Jesus kallar oss att färdas över vattnet med honom, och att inte vara rädda.
Enda faran i båten tycks vara: bristen på tro.Varför är också många av dagens lärjungar - i kyrkans båt - så rädda?
Saknar de en tro som bär? En tro som inte är som en fjäder, löst grundad i inlärda satser och ett visst tänkesätt, som lätt kan rasa ihop likt ett korthus?
Saknar de en tro som har fått kraft i ande och sanning - och som därför inga stormar i världen kan blåsa bort? En stadigt rotad tro som inte kan hotas av något, och som därför inte har behov av att hota andra eller försvara sig. En tro som får god fart framåt - av själva stormvinden....
Var i båten finns lärjungarna idag?
Har några av dem somnat - liksom Jesus gjorde - men inte i frid utan i likgiltighet?
Försöker en del av dem knuffa ur andra ur båten?
Sitter de i aktern - med ankaret utkastat i ett sista hopp om att kunna hindra båten från att fara vidare?
Eller i mitten - utan att väga åt ena eller andra sidan - av rädsla för att båten ska kapsejsa?
Eller på endera sidan, beredda att hugga i med årorna om båten skulle börja driva bakåt?
Eller i fören - spanande mot det som ligger framför, för att visa vägen?
Var sitter du och jag?
En sak är säker: alla kan inte sitta i aktern - då blir båten baktung så att fören pekar rakt upp, och färden går inte vidare. Alla kan inte heller sitta i fören, eller samlas på någon annan plats i båten. Det behövs en jämn fördelning, och var och en måste uppfylla sin uppgift - inte någon annans.
De som sitter i aktern ska se till att allt det goda och "omistliga" i traditionen bevaras i alla tider. Men de är inte menade att stoppa båten, ankaret ska inte släpa i botten och dra med sig tång, och riskera att fastna i någon dold klippskreva.
De som sitter i mitten är särskilt kallade till bön, till att ständigt rikta blicken mot det mest väsentliga (det betyder inte att de andra inte behöver be!). En fara är att de av rädsla skärmar av sig även från det som är gott, från allt som inte tycks vara "andligt".
De som sitter vid årorna har ansvar för nuet - minsta rörelse de gör styr båten en aning mer åt vänster eller höger. Risken är att de som sitter på de olika sidorna inte kan hålla sams, inte är lyhörda nog för riktningen - så att båten sicksackar sig fram - eller till slut går i cirklar och skapar en nedåtgående virvel.
De som sitter i fören är profeterna, och de är av naturliga skäl få eftersom utrymmet där framme är minimalt. De har till uppgift att med fingertoppskänsla lyssna in vad Anden viskar, och att ropa ut det till de andra i båten - oavsett om det är goda eller dåliga nyheter, och att ge exempel genom att visa saker i handling - långt innan dessa saker är accepterade. De är kallade att bereda vägen, och måste ofta föra båten mot strömmen. De har den mest otacksamma uppgiften. Faran för dem är att de helst inte vill framföra de obehagliga saker som de vet att de kommer att få lida för.
Härom dagen vigdes ytterligare fyra kvinnor till diakoner och präster - på en båt i Schweiz. De har hissat segel. Vinden blåser friskt. Men dessa kvinnor är inte ett dugg rädda för den storm det innebär att följa sin kallelse... De är fyllda av tro. Deras plats är i fören.
I båten finns också många andra som är kallade till tjänst av olika slag, och alltså kaptenen, som är Jesus själv, och som ingen människa kan, eller ska, eller behöver representera. Den som själv finns med i båten behöver ingen representant. Att bli lik honom handlar om något helt annat... Och det är vi alla kallade till.
Är nu seglet hissat och tillräckligt spänt - så att vinden kan fylla det och föra båten framåt? |
