"Detta är mitt bud
att ni ska älska varandra
så som jag har älskat er."
Dagens bibelläsningar, och särskilt evangeliet (Joh 15:9-17), talar om kärleken...
Men hur praktiseras den egentligen av oss som vill följa Kristus?Kärleken tycks ha fått ytterst snäva gränser i en del kyrkliga sammanhang. Och de som inte håller sig innanför dessa noga inhägnade områden sorteras på ett eller annat sätt ut.
Vad innebär kärleken i den krassa verkligheten? Vad innebär den i fråga om kyrkans inställning till svåra frågor i vår tid? Låt oss ta en titt på ett litet urval....
1) Oliktänkande bör ses som gåva och stimulans, inte som hot mot den bestående ordningen.
Varför vill kyrkan till varje pris utesluta, eller tysta ner dem som är frimodiga nog att sätta Guds kärlek högre än mänskliga ordningsregler?
Varför är det så farligt att tänka - och tala - fritt om "kontroversiella frågor"?
Utgör de som trots allt gör så ett alltför stort hot mot några av dem som har tilldelats - eller skaffat sig - inflytande över andra människor, en position? Är de rädda för att förlora detta om alltför många börjar tänka själva?
Upplevs det kanske som ett hot också av dem som indoktrinerats med "den enda rätta läran"? Den lära som "aldrig" har förändrats och "aldrig" kommer att förändras - fast just detta är vad som skett gång på gång i kyrkohistorien....
Skulle kyrkan - hemska tanke - kunna bli alltför välkomnande, levande och varm om en del saker förändrades?
Om kyrkligt människovärde inte längre skulle mätas med perfektionistiska mått skulle ju alla "rättfärdiga" ha kämpat förgäves. Då faller hela fariséfabriken platt till marken!
Vart tog kärleken - och den sant profetiska dimensionen - vägen?
2) Fullständig jämlikhet mellan kvinnor och män bör råda i alla hänseenden. Kvinnor bör få tjäna kyrkan på samma villkor och i samma funktioner som män.
Varför diskriminerar kyrkan kvinnor ännu i vår tid? Inte bara genom att stänga dem ute från de kyrkliga ämbeten som de haft tidigare i historien, och fortfarande kallas till av Gud - men genom att se till att alla positioner som ger inflytande över kyrkans lära och praxis innehas av män?
Varför hänvisas kvinnor - kort sagt - till diskbänken och kyrkbänken?
Varför försöker kyrkan så förtvivlat avsäga sig "auktoritet" endast inom ett område (prästvigning av kvinnor)? Auktoriteten i fråga om detta brukas ju likafullt - men nu istället "negativt", inverterat - och blir därigenom en skymf mot Gud som kallar människor till tjänst oavsett kön - och mot de kvinnor som inte får följa kallelsen - och mot kyrkan som inte får del av deras gåvor.
Varför försöker kyrkan stympa sig själv på halva sin kropp?
Varför göra kallelsefrågan till en fråga om biologi? Teologiskt finns ju faktiskt inga hinder.
Vore kvinnor ett alltför stort hot mot den rådande ordningen - d.v.s. mot den skenbart perfekta ytpoleringen av den institution som alldeles under denna yta döljer allsköns bråte - som då skulle avslöjas?
Vart tog kärleken - och helheten, den sanna komplementariteten - vägen?
3) All kärlek mellan människor som bygger på ansvarstagande, omsorg och trohet är vacker i Guds och kyrkans ögon och bör ses som en välsignelse.
Varför anses det höra till kyrkans uppgifter att så kategoriskt värdera och ruta in människors kärlek - antingen som önskvärd (mellan en man och en kvinna) - eller förbjuden (bl.a. för präster och för dem som misslyckats med sitt äktenskap)?
Vart tog kärleken - och det pastorala uppdraget - vägen?
4) Kyrkan bör välkomna alla som hungrar och törstar efter Kristus till kommunionen.
Hur vågar kyrkan stänga ute människor från Jesu inbjudan? Dem som han har gett sitt liv för.
Varför säger hon inte: "kom, alla ni som törstar, alla ni som hungrar..."?
När urartade eukaristin till att ses som en belöning för gott uppförande? Det är lika absurt som att medicin skulle ges bara till de redan friska.
Kallas inte eukaristin för "odödlighetens läkemedel"? Har kyrkan rätt att neka människor detta?
Vart tog kärleken - och förlåtelsen - vägen?
5) Kyrkan bör framhålla människans ansvar för sin fruktsamhet.
Varifrån anser sig kyrkan ha fått auktoritet att bestämma över människors privatliv in i minsta detalj?
Och varför gäller kyrkans förbud inte allt som t.ex. är likvärdigt preventivmedel - d.v.s. även den så kallat "naturliga familjeplanering" - som kräver en så ingående planering att den väl snarare måste kallas högst "onaturlig"?
Vart tog kärleken - och det sunda förnuftet - vägen?
Kort sagt:Varför sätter kyrkan så ofta sina egna mänskligt uttänkta påbud (som förvisso ofta har en god tanke i botten - men som så lätt ändå blir fel när de tillämpas urskillningslöst och utan hänsyn till individen), högre än kärlekens bud - som är det ENDA bud som Jesus explicit gav oss?
Hur många förkrympta och inifrån förstörda människoliv har kyrkan inte på sitt samvete - förutom alla dem som genom århundradena rent konkret har dödats i olika massakrer för "evangeliets skull"?
Hur i hela friden blev "kärleken" sådan? Dömande, trångsynt, diktatorisk?
Inte var det precis så Paulus beskrev den i "kärlekens lov"....
Vart tog den sanna - utgivande, allt uthärdande - kärleken vägen?
Kanske har den, liksom så många gånger förr, funnit sin tillflykt i "martyrernas" hjärtan.
Kanske blomstrar den som mest i de ensamstående mödrarnas vardagliga kamp för att få tillvaron att gå ihop, och i de hemlösas utanförskapsgemenskap, samt i de kvinnliga - och de gifta - prästernas ickehierarkiska, inklusiva och nyskapande miljöer - där alla dessa, och många andra på olika sätt "utstötta" människor, åter välkomnas till kommunionen...
"Där barmhärtighet och kärlek bor - där är också Gud..." |
