Många av prästerna och leviterna
och huvudmännen för familjerna,
de gamla som hade sett det förra huset,
grät högt när de såg grunden läggas till detta hus.
Många andra jublade och var så glada
att de ropade med hög röst.
Man kunde inte skilja mellan
det högljudda, glada jubelropet
och folkets högljudda gråt,
ty folket ropade så högt
att ljudet hördes vida omkring.
(Esra 3:12-13)
Grunden till det nya templet var äntligen lagd.... Grunden till förnyelse enligt Guds vilja var lagd. Det nya väckte minnen av det gamla. Det var smärtsamt för dem som mindes det gamla och som hade fäst sina hjärtan vid det, men glädjande för andra som såg framåt.
Förnyelse sker inte utan både smärta och glädje - då som nu.Den sker i brytningstider inte utan hätsk förföljelse från dem som inte vill ha någon förändring, som till varje pris vill hålla fast vid det gamla tills det multnar sönder i deras krampaktigt slutna och hårda händer....
Med en sådan inställning kväver man lätt Anden. Barnet kastas av bara farten ut med badvattnet. I rädsla huggs de grenar av som just ska till att blomma och bära frukt - en riklig skörd tycks gå förlorad.
Inte för Kyrkan i stort - Gud hittar alltid utvägar för att rädda det nya: barnet fångas i fallet och får vila och näring i Guds famn, de knoppande grenarna planteras i god jord och vattnas, friska rötter växer ut.
Men det drabbar Kyrkan lokalt, om än temporärt, och framför allt dem som är emot det nya - deras liv kan på ett tragiskt sätt gå förlorade fast de inte själva ser det. De kan bli som levande döda, stelnade, kyliga, trångsynta, skenheliga. De sprider galla omkring sig vart de än kommer - för deras "evangelium" består av fördömande av andra, och ofta även av en navelskådande "självförnekelse" som inte leder till målet. Högmod och självrättfärdighet är ju inte målet...
I trånga hjärtan finns det inte rum för förnyelse. Förblindade ögon kan inte se det nya. Det är sorgligt att det finns de som själva väljer en sådan förkrympt tillvaro framför ett blomstrande liv.
Man måste vara öppen för att förnyelsen ska kunna ske, man måste vara stark, modig, och våga följa Gud mer än människor.För Gud är lyckligtvis inget omöjligt - även det onda kan vändas till något gott - även motståndet kan få tjäna ett syfte...
Några gråter högljutt över förnyelsen - andra jublar och gläder sig lika högljutt!Känslosvallen går i varandra likt vågor som bryts, som kolliderar och på ett märkligt sätt förenas. Likt ytterst disparata toner som ändå bildar en förunderlig symfoni.
Denna symfoni har återklanger till den egyptiska fångenskapens bittra, tårfyllda sånger, och till de klagovisor, lovsånger, stridssånger, triumfsånger och förtröstanssånger som skapades för passagen genom Röda Havet, som sjöngs under ökenvandringen, som tyst ekade vid inträdet i löfteslandet flödande av mjölk och honung, och till de arbetssånger och bönesånger som togs upp dag efter dag av nya röster vid byggandet av det nya templet.
Ännu idag stiger dessa sånger och nya sånger som liknar dem upp ur djupen. Förnyelsens sånger.Varför längtar då så många tillbaka till slaveriets köttgrytor? Och varför vill man så enträget hålla fast vid sådant som är dött och borde begravas?
Rädslan för det nya kan skapa aggressivitet och splittring. Det är inte det nya som splittrar - utan fasthållandet vid sådant som vi obönhörligen måste lämna för att kunna gå vidare.
Man kan inte åka vidare med ett tåg och samtidigt kedja fast sig vid perrongen på en av stationerna. Det gäller att kunna se under ytan på sådant som kan tyckas oförenligt - då kommer man att se att "rälsen" är det som förenar det gamla och det nya. Det handlar inte om ett totalt brott mot det gamla, utan om förnyelse av det, om att våga färdas vidare framåt - med vind i ryggen, tillsammans med Guds Ande - som för oss dit Gud vill.
Det finns hopp även för de mest "hopplösa" fallen....Också den mest förhärdade och självrättfärdige kristne "farisé" kan genom Guds beröring plötsligt och oväntat finna det sjudande livet och i glädjetårar vända om från den inre döden och ta emot förnyelsen. När detta sker jublas det hejvilt i himlen... Då slaktas gödkalvar även för de hemmavarande barnen som inte visste om att de varit mer förlorade än de som gett sig ut på irrfärder...
Också motståndet verkar ingå i "byggplanen". De kantiga och hårda stenarna får under en tid tjäna till att finslipa de mer porösa, redan genomstrålade stenarna, och slipas samtidigt själva - tills det hårda skalet i bästa fall brister och de också fylls av ljus. Resultatet blir byggstenar som dynamiskt passar ihop och stöder templet på olika sätt.
Sten läggs till sten och det levande templet växer melodiskt upp på grunden som lagts. Och ropen och sången hörs vida kring så att andra nyfiket strömmar till för att se vad som är på gång.... |
