Tidigare i bloggen skrevs om "olydiga helgon". För att föra tanken ett steg vidare vill jag nu fundera tillsammans med er på vad som egentligen är "heligt" - och varför.
Behöver vår tid nya slags helgon? Har den traditionella helgonbilden blivit så skev att den inte längre är ett ideal - utan kanske snarare katastrofal - i alla fall om någon skulle frestas att inspireras av den?
Egentligen är Kristus det enda idealet - helgonen återspeglar i bästa fall olika glimtar av honom. Men mycket av det övriga som de utstrålar kan vara nog så problematiskt.
Samhällets allt snävare krav på "perfektion" drabbar särskilt unga flickor. Bör dessa från Kyrkans håll matas med delvis motsatta men ändå mycket liknande bilder av anorektiska, bleksiktiga varelser? (Som i den kristna tappningen plågas av skrupler och hellre dör än faller i minsta synd, som redan under jordelivet i princip har lämnat kroppen och bara lever för sina uppenbarelser.)
Enda skillnaden här tycks vara den mellan en total världstillvändhet och total världsfrånvändhet. Ingetdera kan väl ses som ett ideal?
I båda fallen handlar det egentligen om en verklighetsfrånvändhet som förmedlar en skev syn på kroppen som något dåligt som till varje pris (genom ytterligheter som operationer eller överdriven askes), måste förändras för att duga - istället för att i tacksamhet bejakas, älskas som den är - och just därigenom helgas.
Detta påverkar även synen på människan som helhet - och i förlängningen synen på hela Guds skapelse.
Den kristna synen på kroppen har ändrats dramatiskt bara under de senaste decennierna - även om mycket ännu återstår att önska. Kroppen ses i bästa fall i Kyrkan inte längre som en fiende som ska bekämpas och förnekas - man har upptäckt att detta straffar sig själv - både fysiskt och psykiskt.
Likhetstecken sätts inte längre mellan kroppen och köttet - som står i strid med anden. "Köttet" kan lika gärna ta sig uttryck i en förvriden och förkrympt andlighet - men detta kan vara svårare att upptäcka - eftersom detta slags andlighet tyvärr ofta har framställts som ett "heligt" ideal att efterlikna.
Vi vet - eller borde veta - att det inte är ett dugg heligt att förneka Guds skapelse och försöka leva som om den inte fanns, som om detta vore en rent andlig tillvaro. (Det finns också en mycket bättre och naturligare askes än den som många av helgonen kan inspirera till - idealet i vår tid är knappast längre att man ska späka sig med allehanda botövningar för att försöka bli "helig" - det kan leda mycket fel - till en uppblåst självrättfärdighet och till fördömande av andra som inte ses som lika "heliga").
Sann andlighet innefattar hela människan - till kropp, själ och ande. Allt har i den meningen del i det andliga. Om detta förnekas och förträngs kan människan inte bli helig - hel - utan stannar någonstans på halva vägen och stampar i luften utan att kunna gå vidare.
Lika skev - men åt andra hållet - är förstås samhällets exploatering av kroppen - numera av både män och kvinnor. I Kyrkans helgonkult väljer man istället gärna den andra extremen, särskilt då det gäller kvinnor.
I den tidiga Kyrkan - men det är ju tyvärr aktuellt även i dagens samhälle - sågs kvinnan som den skyldiga om hon t.ex. blev utsatt för ett övergrepp - fadern hade då rätt att döda henne för att hon orsakat familjen sådan skam. Kvinnan utpekades, med Eva som "förebild", som den lömska fresterskan som fick Adam på fall, och som alltsedan dess utsätter de stackars oskyldiga männen för fara.
I Kyrkan idag tigs övergrepp mot kvinnor ihjäl. De som utsatts lider i tystnad, får ingen hjälp - och kränks i värsta fall igen av attityden när de i förtroende vänder sig till en präst. (Här tycks det behövas bättre utbildning på prästseminarierna.)
I samhället utsätts på liknande sätt kvinnor som anmält övergrepp, en andra gång i domstolarna, när de får höra att de varit för lättklädda eller för berusade. Som om det var kvinnans fel! När det är - ett fåtal - män som det är något allvarligt fel på - sådana som inte vet vad ömsesidighet och kärlek är: något verkligt heligt, en Guds gåva.
Men kanske bidrar Kyrkan faktiskt till att en viss sorts män uppmuntras till att se ned på kvinnor?
Man kunde önska att Kyrkan istället skulle våga se och tydligt lyfta fram en sann bild av kvinnor - att vi äntligen skulle ses sådana som vi verkligen är, sådana som Gud har skapat oss att vara - vi är inte hjälpta av vare sig nedvärderanden eller överdrivna ideal att "sätta på piedestal"....
En annan problematisk "helgonbild" är den av den "heroiska modern" som ger sitt eget liv till förmån för sitt tionde barn (under ungefär lika många år), eftersom hon dör vid förlossningen (av en sjukdom som skulle ha kunnat botas - men då med risk för fostrets liv). Resultatet blir att hon lämnar alla barnen moderlösa.
Detta slags "idealbild" visar vid närmare påseende upp en anmärkningsvärd oansvarighet. Det är inte "heligt" att överlåta endast åt Gud att ta ansvar för ens eget - och andras - liv. En handling som först kan tyckas vara en heroisk självuppoffring kan orsaka ett stort lidande för andra - i detta fall hela den stora familjen - som drabbas av det.
Är dessa exempel de slags (kvinnliga) helgon vi vill se fler av? Blida änglavarelser och mödrar som tappert offrar sina liv?Är de inte snarare sorgliga exempel att beklaga?
Finns det inte bättre föredömen att lyfta fram i vår tid och inspireras av?
Alla dessa "vanliga" kvinnor som kämpar på med familjer, arbete, studier och olika engagemang och aktiviteter - ibland allt på en gång - och som märkligt nog klarar de närmast omöjliga krav som ställs på dem från alla håll.... Dessa som inte syns och märks så mycket - borde de inte uppmärksammas?
Eller de som instinktivt bryter mot förlegade och förtryckande normer och profetiskt går före och inspirerar och visar på en ny väg. De som kanske syns och märks "för mycket" ibland, som vågar säga sånt som Kyrkan helst inte vill höra? Borde man inte se dem som en tillgång?
Vad gäller de manliga helgonen finns det i alla fall en betydligt större variation av vad som ses som heroiskt och idealiskt att efterlikna. Där är det aktiva och kraftfulla egenskaper - mod, styrka och rejäl handlingskraft - som premieras. Kvinnorna ska tydligen helst vara alldeles passiva och ganska intetsägande....?
Tror ni mig inte?
Ta då bara en hastig titt på tidebönerna för olika helgondagar. Prova t.ex. att byta ut texterna (communet) för jungfrur mot dem för kyrkolärare eller martyrer, eller dem för heliga män mot dem för heliga kvinnor. Det tycks alltid vara Gud som handlar när det gäller kvinnorna - medan männen ses som fullt kapabla att själva agera.
Det är därför underbart befriande att läsa de "manliga" bönerna även om kvinnor - de "lyfter" det hela till en ny nivå - men det blir närmast skrattretande när man gör tvärtom.
Hoppas verkligen att dessa stereotypa och ibland rentav fåniga böner har ändrats i nya utgåvan av tidegärden. Är den inte tryckt än så är det ju inte för sent....
Annars blir det nog fortsatt svårt att välja om man ska skratta eller gråta över idealen - kanske man får lov att göra bådadera....? I väntan på förändring.....
