Z tog upp några oerhört viktiga frågor igår, som jag spinner vidare på här eftersom tankarna sprang iväg så att det som ursprungligen var menat att bli en kommentar där blev ganska långt.
Jag hade ändå tänkt skriva om det här nån gång mycket snart. Egentligen tänkte jag skriva en debattartikel till någon stor dagstidning, tillsammans med några andra från kyrkliga frivilligorganisationer. Men bloggar är ju ett annat sätt att nå ut direkt - de utgör en allt viktigare röst i samhället och debattklimatet.
Jag funderar mycket ofta över de frågorna (om rättigheten till ett land) eftersom jag kontinuerligt möter flyktingar som väntar på att avvisas från Sverige - eller som inte kan avvisas - för att de är "papperslösa", har gjort sig av med passet när de flydde, eller rest in på falska handlingar, eller utan handlingar, och inget land nu vill ta emot dem.
De hamnar i ett slags limbo. Ofta hamnar de i förvar hos Migrationsverket - tills så lång tid har gått (ibland handlar det om flera år, med upprepade försök att skicka iväg dem), att de inte längre kan hållas frihetsberövade, om än de saknar uppehållstillstånd. Då kan de plötsligt hamna utanför det svenska skyddsnätet om det vill sig illa.
Det är inte kul att sitta i förvar precis. Och det är förfärligt dyrt att ha folk i förvar - det kostar omkring 3.000 kr/dygn/person. Det hade varit billigare att låta dem bo på hotell... Många i Sverige känner nog inte ens till att det finns flyktingförvar eller vad det egentligen är. Bara ordet förvar är hemskt tycker jag - som om det handlade om förvar av kärnvapenavfall, eller ett människoförråd. Det liknar mest ett fängelse, eftersom avdelningarna är låsta, och eftersom det finns personal där dygnet runt. De som hamnar där har fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige, och av olika skäl förväntas personerna avvika från verkställighet av beslutet om de inte hålls inlåsta - alltså tas de i förvar. Andra kan ha hamnat där genom att de har åkt fast för något brott, eller blivit ID-kontrollerade av någon annan anledning - de har vanligen uppehållit sig i landet under lång tid utan att söka asyl.
Ju längre någon tvingas sitta i förvar - ju mer ökar desperationen, ångesten över att kanske snart skickas rätt in i en situation som innebär tortyr och fara för livet. Det är inte alltid psykologer tillkallas vid t.ex. självmordsförsök - istället kan personen placeras i häkte, eller mötas av en beväpnad insatsstyrka. Hallå? Vart tog den mänskliga förståelsen och förnuftet vägen? Är det kanske ett brott att till slut inte palla med en omänsklig situation?
De enskilda fallen är sekretessbelagda, så jag kan inte ta upp något sådant, och bara en liten bråkdel av allt som händer når nånsin medias uppmärksamhet.... Men jag har under de numera ganska många år jag har besökt flyktingar som volontär, sett och hört det mesta om den här världens elände - koncentrerat i ett nötskal....
Jag har också sett hur den nya lag om domstolsprövning av varje ärende, som kom för ett par år sen, först tycktes underlätta för många, även i och med den amnesti som vi i de olika kyrkodelarna gemensamt drev fram. Men sen har det mest gått utför.... Jag har av en jurist fått veta att ärendena numera inte prövas mer än ett par minuter hos Migrationsverket, som är den första instansen, och det mesta avslås rutinmässigt. En oerhörd bevisbörda läggs på den enskilde, och man tar inte tillräcklig hänsyn till särskilda omständigheter. Ifall någon överklagar beslutet måste denne komma in med nya uppgifter för vidare omprövning - ofta hjälper inte heller det, och ofta blir det många omprövningar i de mest tragiska fallen. Reglerna för de enskilda fallen har också byråkratiserats så att det nästan är omöjligt att rätta till begångna myndighetsfel.
Vadå rättssäkerhet?
Många hamnar också mellan stolarna p.g.a. den så kallade Dublinförordningen, som innebär att det land där en flykting först sätter sin fot är skyldigt att pröva asylansökan. I praktiken innebär det att länder som ligger långt bort från de länder där de största flyktingströmmarna kommer från ganska enkelt kan skjuta ifrån sig det mesta av det som borde vara ett kollektivt ansvar. Det gäller bl.a. Sverige (om än vi tar emot förhållandevis många jämfört med en del andra länder). För man måste helt enkelt mellanlanda nånstans innan man kommer hit - om man inte lyckas åka båt hela vägen från t.ex. Afrika (bara att överleva det vore en bedrift). Det här drabbar dessutom flyktingmottagandet negativt i de länder som får ta emot många av Dublinärendena - Grekland, Italien, Malta, etc. Förhållandena där är oerhört svåra - vilket också drabbar dem som söker sig direkt dit och alltså inte är Dublinärenden. Det förekommer att flyktingbåtar utanför kusterna hindras att ta sig till land. Människor dör för att de inte välkomnas nånstans....
Ska det verkligen få vara så här?
Ju mer jag ser av flyktingverkligheten, desto mer undrar jag över vilka som egentligen kan ta sig rätten att inmuta revir och sätta upp gränskontroller.
Är inte precis alltsammans Guds egendom?
Borde inte alla människor - alla Guds barn - i princip få välja att bo var de vill i världen - oavsett var de råkar vara födda? Ska det vara ett priviliegium för dem som hade turen att födas i ett rikt land?
Betyder "förvaltning" att lägga beslag på allt man kan så inga andra får del av det?
Betyder "försvar" att upprätthålla murar som inte borde finnas där? Som aldrig borde ha byggts upp? Betyder det förfarandet att man oavsiktligt skapar de krig som människor sedan tvingas fly från?
Man kan även ställa sig många av dessa landtillhörighetsfrågor i samband med kyrkan....
Ekumeniskt och inomkyrkligt.
Och interreligiöst med för den delen...
Till sist kokar allt ihop till vad man har för syn på Gud och människor...Etiketter: flyktingar, flyktingförvar, flyktingpolitik, fred, juridik, Migrationsverket, mänskliga rättigheter, orättvisor, politik |
Utan att fråga har jag anslutit dig till en ny församling:-)