Så har en upptäcksfärd startat i de vida Emerging Church-farvattnen.
Det är för min del inte alls ett sökande efter något nytt, utan en igenkännandets färd, en glädjens bekräftelse av något som redan finns där, som nånstans alltid har funnits som en bottenklang i allt, och sånt som utgör upptäckter under tidigare passerade vägsträckor.
Magnus Malms "Under Mandelträdet" är en sådan igenkännandets bok. Jag känner igen det jag nu läser från sånt jag själv har skrivit (men hittills förvarat i byrålådan).
Citat som särskilt träffade mig från morgonens läsning ur boken:
"Vilan
Sabbatsvila, dagar när du inget finner. Stanna då hemma hos dig själv, gå inte ut för att söka. Du har redan samlat nog. Idag söker Herren dig, och finner dig lättast när du vilar. Så lär vi oss motvilligt: Gud ger oss inte bröd på vilodagen för att det ska räcka till vardagen. Han ger oss i vardagen så att vi kan vila hos honom, utan att samla, de tysta dagarna.
2 Mos. 16:22-30 "
Dela gärna tankar här i anslutning till detta och till Emerging Church-rörelsen i stort.
Hur ska man förresten bäst översätta detta till svenska? Framväxande Kyrka?
Jag följer din resa med stort intresse. När jag i höstas fick boken "Schools of Conversion - Twelve Marks of a New Monasticism" i handen så kunde jag inte låta bli att börja gråta, trots att jag satt på ett café när jag började läsa. Att upptäcka att det finns andra som är på samma konstiga resa som en själv är befriande...
"Framväxande församling" klingar inte så väl på svenska... Jag gillar själv begreppet radikal-reformatorisk. Som säkert har framgått... /Jonas L
Det känns lite som att i ett par decennier ha drivit omkring alldeles ensam på en flotte på oceanen, men plötsligt upptäcka att man sitter i en stor båt, omgiven av hittills okända vänner som färdas en liknande väg... :-)
Har ofta tröstat mig med Jesu ord: "rävarna har lyor, fåglarna har bon....men människosonen har ingenstans att vila sitt huvud".
Det har varit mycket lätt att känna igen sig i det. Och antagligen är vi ganska många som har famlat omkring i tron att vi är ganska så ensamma på den här märkliga vägen inåt, som de vanligaste färdbeskrivningarna av kristenlivet inte tar upp. Man hamnar liksom mellan alla stolar, mellan alla fack. Passar inte in nånstans.
Ja, radikal-reformatorisk är bra som begrepp.
Men jag funderar ändå på en översättning av det engelska utttrycket.
Rubriken är verkligen passande. Håller med om att växande hänger ihop med igenkännande. Det man "finner" finns inom en sedan länge delvis medvetet och delvis omedvetet och så plötsligt blir saker klarare, man känner igen sig och något växer fram mer synligt.
En klarare identitet för andra och för en själv. En identitet som sätter gränser mot vad man är och mot vad man inte är. Tydligheten blir större som får många positiva följder. (Orkar inte nämna allt jag tänkte på här)
Är det inte just det som "emerging" också skulle kunna liknas vid? Något som kommer nerifrån och upp/ut som behövde något utanför en själv för att komma fram.
Guds ande verkar väl så. Ger liv till vår ande och hela människan står fram som en ny skapelse, en mer sann människa, levandegjord genom anden i Guds ord, ytterst Ordet - Jesus Kristus.
Livet, församlingen, kyrkan kommer från en annan källa än ifrån yttre organisationer, ledare och mänskliga tankar om världens behov och orättvisor som ska bekämpas.
Kyrkan kommer ur den gemenskap som uppstår i de relationer som byggs upp mellan dem som blivit Guds barn genom att ta emot Jesus som en idag verkligt levande person och låtit sig förvandlas av honom. Då kan han kan verka vidare genom de människor/kroppar som enas till en gemensam Kropp med Kristus som huvud.
Förutsättningen för kyrkans uppbyggelse är alltså en verklig pånyttfödelse i den enskilde kristnes liv som kommer ytterst sett ur Jesu död och uppståndelse och som leder till pånyttfödelse av alla dem som tar emot Jesu liv från hans barn/kropp/kyrkan.
Alltså växer inte kyrkan fram utifrån ett behov man ser i världen utan kraften/inspirationen (bokstavligt!) kommer från relationen till Jesus som även uttrycks i relationen till bröder och systrar. Dessutom blir det naturligt att den växer fram genom levandegjorda människor ur andra kyrkor som ju utgör sådden.
Men vem vill idag ge sitt liv för att något nytt ska födas? Detta funderar jag ofta på. Är jag själv beredd till det och vad konkret skulle det innebära? För att något nytt ska födas måste någon ge sitt liv. Jesus har redan gjort det men skulle vi inte gå i hans fotspår? Vad innebär det? Behöver vi vänta på mer kraft eller är det bara att gå ut i tro?
Förhållandet mellan vårt initiativ och Guds är svårt. Vad blir människoverk och vad blir bestående och till Guds ära i slutändan? Och handlar väntan om väntan på något yttre ska ske, "väckelsen", är det en flykt från den sanning vi redan vet. Att vi är splittrade, att vi inte vill ge upp vårt eget, vill vara kvar i bekväm individualism som trots allt blivit vår säkerhet. Säkerhet mot vad? Att dö till verkligt liv?
Kan jag verkligen kalla mig kristen som jag lever idag? Att tänka "rätt", ha den "sanna" tron (teologiska systemet) har ingen betydelse då omvändelsen gäller hela människan, inte bara tankelivet. Behöver jag omvända mig? Är jag pånyttfödd i biblisk mening egentligen? Avslöjar mina handlingar/ickehandlingar kanske bäst hur det verkligen står till?
New Monasticism är ett begrepp som ett antal amerikanska kommuniteter från olika sammanhang samlats kring. Shane Claiborne som var på den kristna ungdomsfestivalen Frizon i somras och hans kommunitet "Simple Way" är en av dom mer framträdande. Schools of Conversion består av 12 kapitel där personer från olika kommuniteter anger varsitt "kännetecken" för denna nyklosterrörelse. (Det är inte kloster i traditionell mening, alla är inte celibatära osv). -Relocation to Abandoned Places of Empire ("Empire" står vad jag förstår för primärt för USA och dess imperialism o är negativt laddat) -Sharing Economic Resources with Fellow Community Members and the Needy Among Us -Hospitality to the Stranger -Lament for Racial Division ... Pursuit of Just Reconciliation -Humble submission to Christ´s Body, the Church -Intentional Formation in the Way of Christ and the Rule of the Community Along the Lines of the Old Novitiate -Nurturing Common Life Among Members of Intentional Community -Support for Celibate Singles Alongside Monogamous Married Couples and their Children -Geographical Proximity to Community Members who Share a Common Rule of Life -Care for the Plot of God´s Earth Given to Us ALong with Support of Our Local Economies -Peacemaking in the Midst of Violoence and Conflict Resolution Along the Linew of Matthew 18 -Commitment to a Disciplined Contemplative Life
På svenska finns också sen i våras Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Med förord av Malm... /Jonas
Du ställer många tänkvärda frågor, och jag vill inte försöka svara på så många av dem här och nu, utan låta dem stå där som personliga tanke-väckare hos var och en som läser dem.
Bara en sak:
Det jag läser hos Malm just nu talar bl.a. om det du skriver: "ge sitt liv för att något nytt ska födas".
Och jag tänker själv:
Vi "dör" och utger oss varje dag - på små, nästan omärkliga sätt. Det är en förberedelse inför den slutliga överlåtelsen. Vem är beredd till detta om det sker plötsligt? Det tror jag man vet när man ställs inför det - inte innan dess. Men om vi är beredda för de små stegen - det märker vi på om vi tar dem. Och tar vi dem så utger vi oss redan för att något ska få växa fram, till glädje för andra. Oavsett vad det kostar oss av lidande.
Vill citera detta från Malm, Under mandelträdet:
"När en tyngre härlighet ska bäras genom ditt liv till andra måste först den gamla slitna bron rivas
sedan borrar Herren djupa hål och det enda du känner är smärta och tomhet
sedan sätter han sin styrka i den gapande tomhet du trodde var din död
och detta gör han med många för att ni tillsammans ska bli ett fäste för den bro
som bär hans tunga härlighet till jorden"
Jag gillar verkligen det uttrycket: "hans tunga härlighet"!
Jag läste lite om detta på den webbsida du rekommenderade.
Tycker att det verkar ganska så amerikaniserat.
Men det skulle kunna anpassas för svenska förhållanden - de bitar i det som inte är beroende av var i världen man lever.
Som är djupt kristna.
Och som talar djupt in i vår tid.
* Delandet - av andligt och materiellt - socialt engagemang, särskild omsorg om dem som är utstötta från samhälle och Kyrka
* Gemenskap utan hierarki mellan lekfolk, präster, ogifta, gifta, familjer, tillfälliga pilgrimmer, "bofasta" - en ny form av "kloster" - där man bor nära varandra och möts ofta, men inte nödvändigtvis boende i samma hus
* En levande spiritualitet - kontemplativt, karismatiskt, och en mystik för den moderna människan (som leder till utåtriktad aktivitet - inte inåtvänd passivitet), att leva i Guds förnyelse - som individer och som "Kyrka i växande"
* Ekumeniskt
Ja, nånting ditåt - så tänker jag mig en ny klosterrörelse i "radikal" anda som skulle passa i Sverige.
Charlotte. Jag lever i en boendenära gemenskap/församling i Örebro o att utveckla den o peppa andra till liknande initiativ är i princip vad jag lever för. Så ja, jag är på. Samtidigt är jag skeptisk till att "starta upp" något. Det handlar mer om att samverka o vara lyhörd för vad Guds ande redan håller på med tycker jag.
Var bor du? Tillhör du någon kristen gemenskap?/Jonas Lundström
Jag är katolik, så jag tillhör en katolsk församling (Uppsala). Men känner mig kallad också till ekumenisk gemenskap och till mer än bara söndagsmässor... Till det jag saknar i mina sammanhang - men känner igen i EC.
Finns det folk som tänker ungefär som jag om detta i min stad? I så fall vore det kul att komma i kontakt med dem och se vart Anden leder oss... Vet du någon jag kan fråga? Kan du höra med din gemenskap om de känner någon här?
Eller om någon av er andra känner någon i trakterna, så berätta...!
Kan du maila mig (danjonlun (snabel-a) hotmail .com)? Jag försökte använda mailen på din sida men det funkar inte eftersom jag har hotmail./Jonas Lundström
Jag följer din resa med stort intresse. När jag i höstas fick boken "Schools of Conversion - Twelve Marks of a New Monasticism" i handen så kunde jag inte låta bli att börja gråta, trots att jag satt på ett café när jag började läsa. Att upptäcka att det finns andra som är på samma konstiga resa som en själv är befriande...
"Framväxande församling" klingar inte så väl på svenska... Jag gillar själv begreppet radikal-reformatorisk. Som säkert har framgått...
/Jonas L