Jag blir helt matt av alla inlägg som handlar om "emerging", "post-någonting" och andra kyrkliga modeord.
Om jag läste alla dessa inlägg, bla detta och hos Monica, Dag, Emil mm så skulle jag säkert inse att orden är fyllda med helt vettiga innehåll.
Men jag orkar aldrig göra det - dessvärre. Jag fattar inte varför dessa störiga ny-etiketter måste införas? Är det frågan om något helt nytt som Kyrkan aldrig tidigare varit med om, eller vad?

 

Ok, nu har jag faktiskt läst igenom hela ditt inlägg fastän det innehåll "Emerging Church" i rubriken. ;)

Men jag fattar ändå inte varför detta skulle vara en ny rörelse. Det är helt vanlig kristendom tycker jag. Vad är fel med ordet kristen/kristendom?
Jag fortsätter nog med att bara bekänna mig till den vanliga gamla hederliga kristendomen. De nio punkterna omfattas bra av den.

 

Johan,

Jag tror du förstår skillnaden om du går in på Emils blogg via länken och läser mer om de nio punkterna (tar max ett par minuter!)

Och även det jag skrev om liberal - radikal - konservativ för några dagar sen - i inlägget om frikyrkornas katolicering.

Jag har gått och tänkt på detta i ett par decennier. Längtat efter det jag saknar av detta.

Det blev en aha-upplevelse för mig att det finns andra som också är inne på samma spår.

Detta är vad som till stor del SAKNAS i Kyrkorna just nu (det har delvis funnits men poängteras inte), och i den kristna tron som den uttrycks i vår tid (att vara kristen verkar mest bara handla om att bekänna sig till "rätt" formulering av olika dogmer och "rätt" tolkning av moralfrågor, och "rätt" syn på ordningsfrågor).

Medan detta är vad som borde komma upp i samtalen!

Det hör till själva kärnan i tron.

I motsats till de flesta av de frågor som är på tapeten hela tiden - och som verkar uppta hela den kristna verksamheten för närvarande. Dessa saker går bara på ytan och får kristna att ställa sig i olika läger mot varann och tjafsa om vad som är "rätt". DET gör snarast mig matt!

Medan det här rör djupet, kärnan i tron, det vi har fått för att LEVA, gestalta i våra liv.

Därför är det så viktigt!

Charlotte

 

Jag var just hos Emil (följde din länk) och skrev även en kommentar hos honom. Men jag fattar ändå inte det "nya". Vad menar ni karaktäriserar kristna människor om inte just det som "Emerging Church" står för?

Så det jag läst hittills om "Emering Church" verkar helt vettigt. Och det är klart att det är trons kärna som vi skall ägna oss åt. Men är det inte just det som är Kristendom? Varför döpa om det till "Emerging Church"?

Vad konkret är det som Kyrkan inte lever upp till tycker du/ni? Som jag ser det så är det de enskilda medlemmarna i Kristi Kropp (dvs vi kristna) som har vårt eget personliga ansvar att varje dag följa Kristus och efter bästa förmåga likna honom.

 

Johan,

Jo detta borde vara utmärkande för det kristna livet.

Jag ser tyvärr inte att det är det på så många håll, utom bitvis här och där. Jag saknar helheten av detta.

Sann kristendom!

Med mer betoning på kristen och Kristus än på dom och dömande.

Som jag redan skrev så sysslar kristna med så mycket annat i periferin, som gör att de glömmer att det som det hela går ut på är att följa Kristus. Inte bara att tro PÅ (definitioner) - utan att leva MED (låta sig förvandlas).

Inte fastna vid ytan, putsa stenarna på utsidan av byggnaden s.a.s, medan innehållet ekar ödsligt och tomt.

Någon annan, som är mer insatt i just Emerging Church, kanske kan förklara bättre?

Jag skriver bara utifrån mitt eget perspektiv nu, och håller som bäst på att jämföra det med EC.

Du har rätt i att det vore bättre med ett annat ord.

- Kyrka i förvandling?
- Kyrka i vidareväxt?
- Kyrkoväxande?
- Kyrka på väg?
- Levande Kyrka?

Charlotte

 

P.S.

Du har också rätt i att det inte är "nytt".

En poäng med EC och den radikala synen är att den tar vara på både gammalt och nytt - förenar det i ett slags dynamisk symbios.

Resultat: det kristna budskapet i en skepnad som når vår tid.

Repris av vad jag skrev om den radikala riktningen som alltså motsvaras av EC (innan jag visste att det fanns):

* En radikal inriktning. (Där man finner gemenskap främst i det andliga livet, i mystika, karismatiska, kontemplativa eller liturgiska element - en inre enhet på djupet oavsett de stora läroskillnader som kan finnas i en del frågor. Det viktiga är bekännelsen till Kristus - inte till kyrkliga dokument. Här finns ingen entydig polarisering - det går att hitta bra saker i både konservativt och liberalt - man ser behovet av kontinuerlig förnyelse - men barn bör inte kastas ut tillsammans med badvattnet. Trosfrågor - det som ses som uppenbarat av Gud - är evigt - men en del i lära och praxis kan och bör förändras i takt med ökad kunskap.)

Charlotte

 

"Detta är vad som till stor del SAKNAS i Kyrkorna just nu"

Visst är det så, men samma sak kunde man säga i hela kyrkans 2000-åriga historia.
Samtidigt saknas detta inte alls, hos helgon-lika människor och helgon

 

Ok, jag gillar Emerging Church. Det verkar vara ett uttryck för att kristna "vill mer" än att sjunga allsång i kyrkobyggnaden. Och det är ju precis så det skall vara i Kyrkan!

Du hade några bra förslag på svenska namn (jo, det känns bättre med svenska!).
Bästa förslaget tycker jag var Levande Kyrka. Å andra sidan borde man inte behöva prefixet "Levande". För hur skulle Kyrkan kunna vara något annat än levande - det vore väldigt motsägande! Så ordet "Kyrka" har för mig en egen sprängkraft som inte behöver något extra ord (tex emerging).

 

Z,

Nu sätter du fingret på en sak som ofta blir fel i katolska kyrkans tappning.

Problemet är att folk ser upp till helgon men inte själva förstår att de är kallade till ett sådant genuint kristet liv.

Och att det inte är särskilt svårt eller heroiskt. Inte ouppnåeligt. Det gäller bara att börja idag - och inte vänta tills imorgon för att det verkar så stort.

Vad jag önskar att katoliker skulle sluta att se så mycket på helgonen och börja följa Kristus själva!!!

Ingen kan leva ett "ställföreträdande" kristenliv istället för oss - vi har själva ett ansvar...!

Det här kanske låter paradoxalt, eftersom jag också skriver om helgon ibland - men då alltid för att hänvisa till något bra som de har sagt eller gjort, som vi kan inspireras av.

Det gäller att följa Vägen - inte stå vid sidan av och tänka beundrande på andra som tidigare gått där!

Charlotte

 

Johan. Jag förstår din skepsis till etiketter o delar din trötthet. Vi behöver ett liv mer rotat i skrifterna och hos Messias, mer än nya beteckningar. Samtidigt är jag förvånad över att du inte verkar se några grundläggande problem hos dagens kyrka. Jag har säkert missuppfattat dig, men för mig är det en avgrundslik kontrast mellan dom andefyllda och Jesus-följande församlingar som vi kan läsa om i nt och i delar av kyrkohistorien, och det som kallas kyrka idag. "Den vanliga kristendomen" du talar om, den som vi faktiskt har och som inte finns i idévärlden, är faktiskt rätt tragisk om vi jämför med skrifternas undervisning. Denna kontrast måste vi våga se. "EC" o liknande begrepp slår an hos folk eftersom dom vittnar om en rörelse mot något som är mer radikalt, mer ursprungligt än det vi har nu. Längtar inte du också efter det?
/Jonas Lundström

 

Johan,

Ja, det gäller just att "vilja något mer"...!

Men paradoxalt nog behövs tyvärr "Levande" som prefix än ett tag skulle jag tro.

Så mycket är dött, unket, dammigt i det som skulle vara den av tro och liv och ljus flammande Kyrkan, staden på berget, källan i öknen.

Sovande Kyrka passar betydligt bättre in på mycket av kristenslummern....

Charlotte

 

Jonas, Charlotte.

Vi kanske definierar Kyrka lite olika. Med Kyrka menar jag De heligas samfund. Vad menar ni? Och först och främst får man se till sin egen del av Kyrkan, dvs sig själv. Att klaga på att organisationen eller andra "kristna" är gråa eller döda är inte rätt väg att gå tror jag. Man får börja med sig själv och som Charlotte säger försöka vara/bli ett helgon.

Det är ju ingen organisation eller några andra "döda" kristna som hindrar oss från att tex dela ut varm choklad till kalla ungdomar på stan nu på fredag kväll.

Så jag tycker att vi skall akta oss från att bara snacka om det vi tror är "dött" och försöka vara lite "levande" själva istället!

 

Johan,

Jag tror inte att du riktigt ser hur jag menade. Och jag vet inte hur jag ska förklara det. Nytt försök.

Det är väldigt stor skillnad mellan "dött" och levande....

Men det går inte att utpeka organisationer som helhet eller individer. Det är inte heller vad jag gör. Snarare tendenser och mönster. Det handlar om sånt som har gått snett både inom människor och inom samfund.

Den dag alla kristna verkligen lever - och får leva - sin tro fullt ut kommer Kyrkan att vara vad den är tänkt att vara.

Kyrkan är också gemenskap - vi är inte menade att vara kristna satelliter som verkar isolerat var för sig. Vi är en kropp, ett hjärta, en själ.

EC verkar vara en bra väg att konkret göra något av detta. Detta eftersom man inte verkar ha fastnat i sånt som inte är viktigt utan rör sig kring kärnan utan att stagnera.

Och detta ÄR ett reellt problem i många kyrkor idag - som har låst strukturerna på sätt som hindrar växt, som stänger ute och snävar in, som dömer och fördömer.

Därför är det inte så enkelt som att säga att det räcker att var och en gör sitt så blir allt bra.

Kyrkan behöver också reformeras - det som hindrar Guds verk i och genom Kyrkan måste rensas bort. Det som kränker och bryter ned och diskriminerar människor.

Så var det verkligen inte tänkt att vara! Det tror jag du kan hålla med om....

Vet inte om det blev tydligare nu.

Annars får jag ge upp försöken att beskriva - någon annan gör det säkert bättre.

Vad jag menar är samtidigt också det jag skrev till Z. Och det förstod du ju rätt i alla fall.

Men det handlar inte bara om individ utan också om gemenskap, och vad som befrämjar den och inte.

Och vad som låter Gud vara Gud.

Charlotte

 

Ok, jag uttryckte mig inte klart nog:

Jag är rädd att emerging-church-folket ibland drar alla kristna över en kam. Helgonen behöver inte emerging church, de går redan denna väg,

De 9 punkterna är mest till för oss andra :)

Och visst, vi är kallade, det är bara att våga ta steget....pust....

 

VAD BRA ATT du, Charlotte, tar upp Emils 9 punkter om EC! Det har jag alldeles missat.

JOHAN: du skriver att kristna är de som "vill mer". Bra uttryck

JONAS: du talar om etiketter o delar Johans trötthet. Vi behöver ett liv mer rotat i skrifterna och hos Messias, mer än nya beteckningar... något som är mer radikalt. Så är det.

CHARLOTTE: du skriver "mycket är dött, unket, dammigt i det som skulle vara den av tro och liv och ljus flammande Kyrkan, staden på berget, källan i öknen...
Sovande Kyrka passar betydligt bättre in på mycket av kristenslummern". Tror det är som du säger. det är lite av profetisk touch över dessa dina rader.

Z: visst är det jobbigt med alla dessa begrepp hit o dit. Och jag är så glad över att du & Johan är inne på tankarna att dessa nya begrepp som EC och MC etc kan bli besvärande.

2005 började jag min forskning och research (hade hjälp av bl.a Fredrik H) i detta. Jag är alltså inne på 3e året och söker fortfarande efter hel och full förståelse av allt som rör sig. (Och är med Johan inte lite frustrerad över alla begreppen!)

Vad jag tror det ytterst handlar om i det som sker i hela Den svenska kristenheten (var vi än befinner oss i Kyrkan, kyrkligt, frikyrkligt), så är det att det pågår nåt spännande... Elisabeth Sandlund talar om Påkristning. Andra talar om nåt annat. Är vi vakna, "On" (som det ska heta) och längtar efter "mera" undrar jag om vi faktiskt inte är under påverkan av en Öppen himmel, varifrån Fadern i sin godhet utgjuter ännu ny Nåd över de lärjungar som vågar stå här med öppna hjärtan och öppna tomma händer...

 

Skulle vilja föra in en sak som också hör hit men som det sällan talas om i kristna kretsar som dock påverkar mycket attityder, inställning och verklighetssyn. Tänkte inte minst nu på detta när jag läst era kommentarer ovan.

Vi lever inte alla liknande liv. I kyrkan finns gifta, sjuka, friska, ensamma, nöjda, missnöjda, åsidosatta, ledare i rampljuset mm och har enormt olika erfarenheter av livet som bidrar till olika "längtor" som inte nödvändigtvis är speciellt kristna men kläs i kristna ord. "Jag har den och den kallelsen, Gud vill det och det med mitt liv..."

Erkänner härmed att jag personligen inte skulle längta särskilt mycket efter en förändring eller se särskilda problem i kyrkan (åtminstone inte så jag skulle vilja förändra något själv) om jag varit fullt frisk, haft en bra jobb och mycket nära fina vänner och en bra relation till familj och släkt.

Så bra var det i mitt liv för fem år sedan och måste säga att intresset för något annat än mitt eget inte fanns i någon högre grad. Trots detta ansågs man av andra som en god kristen pga synlig framgång.

Nu är allt annorlunda och vad är det som säger att det som just jag längtar efter nu är annat än vad som gäller alla människor, kristna eller inte, om man är i en liknande livssituation?

Är vaksam över om intresset för vissa saker inom kristenheten skulle tappa sin dragningskraft snabbt om jag återgick till mitt gamla goda liv igen. Har inte alltför höga tankar om mig själv.

Märker ofta i min omgivning att man inte så ofta verkar tänka på vanliga mänskliga behov utan gör allt så "andligt". Alltså bortser från att tänka på varför man dras till vissa saker i kyrkligt engagemang.

Det är ju uppenbart att många en tid "brunnit" men så fort de fått ett etablerat liv med större bekvämlighet så har engagemnanget uteblivit. Alltså byggde det bara på egen behovstillfredsställelse.

Tycker alla ska rannsaka sina motiv och fråga sig vilka behov man försöker fylla när man är så intresserad av speciella saker. Gäller det att följa Jesus och arbeta till Guds ära eller är allt för mig och min ära. Religion blir ju lätt en drog.

 

Johan, under de snart 16 år jag varit aktivt kristen, kan jag inte se hur de existerande kyrkorna levt upp till det åtminstone jag söker av en kristen kyrka. Att fullt ut vara jorden salt.
Oavsett om jag inte formligen fått EC kastad på mig, hade jag ändå fortsatt med min inomkyrkliga kritik.
Det alltid skönt att hitta likasinnade, för det kan ge stadga i det fortsatta arbetet i den verklighet Gud kallade mig till.

 

Charlotte, alla:
Det var Lars Johansson på tidskriften NOD som kan svara på frågor via mejl. Han har åtminstone svarat mig. Hans mailadress är lars.johansson@efk.se

En ny NOD kom idag "Ateismens nya kläder - om vetenskapen och tron" Mycket aktuella artiklar. I detta nummer: Dawkins, McGrath, skapelsetro, evolutionsteorin, Francis Collins och om humansim.

Tips till alla intresserade och det bör väl vara många här! De (ges ut av ett gäng lärare på Örebro missionsskola) har än så länge en dålig hemsida som uppdateras sällan men tidsskriften kan beställas på 019-30 77 50

Alla nummer som utkommit ca 13 st är superbra! (Förlåt om jag gör reklam här)

Magnus Malm har skrivit en del i NOD också...

 

Jag har också funderat på varför nya rörelser måste ha ett nytt namn.
Emerging Church vill inte kalla sig rörelse utan att det är en konversation.
Det finns ju ingen enhetlig ledning, utan snarare har det blivit så att kristna från många olika sammanhang kommer samman och utbyter erfarenheter, upptäckter, tankar...
Lite som oss på bloggen.

Min personliga känsla är att EC hjälpt mig att sätta ord på mina känslor och tankar om min tro och mitt sätt att uttrycka den.

Jag håller helt med Johan; helt vanlig kristendom.
Men vi måste vara medvetna om att andra kan ha andra tankar om vad som är kristendom.

Glöm inte att emerging church, framväxande kyrkan, är något som har uppvecklats i främst USA där kristna länge har levt "i skuggan av" den högerkristna rörelsen, som stöttar Bush, Irakkrig och annat, och därför har sökt andra vägar. Jag tror att USA har lidit mycket mer än oss under problemet höger-vänster-polariseringen, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag säger bara till allt detta - som uppriktigt sagt gör mig så oändligt trött-


"Här är Rodhos - Här kan du hoppa"!

Maria

 

Jag vill också gärna vara med och diskutera detta. Men jag hinner inte med just nu. Återkommer!

 

Alla,

Vilket spännande - och angeläget - samtal!

Så många viktiga saker har kommit upp till ytan. Och vi behöver inte skynda igenom dem, kan fundera i lugn och ro, återkomma.

Ytterst handlar det ju om själva kärnan i den kristna tron... Inte om definitioner hit och dit.

Det spelar ingen roll vad EC kallas. Det är funktionen som är det viktiga. Själv tycker jag att det är bra om det går att tala om allt på svenska, utan att behöva låna in begrepp - så det var bara därför jag sökte efter ett lämpligt uttryck. Kom gärna med fler förslag!

Men det viktiga är som sagt inte vad Guds gåvor till oss kallas - utan att de tas emot och används...inte faller i glömska eller avvisas.

Och att vi - som Eva-Maria nämner - alltid prövar vad som står bakom vår längtan efter "mer".

Det som är av Gud försvinner inte!

Men det finns en högst påtaglig risk att bekvämlighet och ett på allt sätt gott liv kväver det, gör en ljum, invaggad i en kokong, förblindad inför det Gud försöker visa en.

Och risken i andra diket är att det andliga stiger en åt huvudet, att allt blir överandligt, att man gör mer sin egen vilja än Guds.

Därför är det så viktigt att inte släppa bönen, att i brytningstider snarare lyssna än mer inåt. Öppet. Förutsättningslöst.

Och att sedan handla utifrån det.

Och därför är en kristen förankring i det jordiska och alldeles vardagliga, oglamourösa, så viktig.

Det är där heligheten finns.

Där finns människorna.

Där finns det vanliga - som samtidigt är himmelriket fördolt.

Där finns Gud.

Mitt i smältdegeln.

Mitt ibland oss.

Helt nära oss.

Fortsätt gärna tanke-delandet om allt som har tagits upp här, och om annat ni kommer att tänka på - det leder oss ännu närmare det centrala, hjälper oss att se förbi allt eventuellt skymmande bråte som ännu finns i vägen.... Inom oss och i våra kyrkliga sammanhang.

Charlotte

 

Maria

Nyfinek på vad du menar med
"Här är Rodhos. Här kan du hoppa"

Handlar det om någon som bryter och inte kan säga "shoppa"?
En filmreplik jag inte hört? ;)

Blir du väldigt trött av:

Diskussionen vi fört här bland kommentarerna?
eller
Blir du trött på konceptet Emergent Church?

 

Z,
Nej ngn filmreplik är det inte.
Det berättas i en antik historia om en man som hade varit med och vunnit en tävling i länghopp på Rhodos och som ideligen tjatade om det fantastiska med hans nuvunna seger,om den märkvärdiga ön och hur annorlunda allt var där borta mer än lovligt uppbragt på honomoch pekade på sanden på marken och sa " Här är Rhodos - här kan du hoppa"
Du frågar om jag blir trött på konceptet Emergent Church?
Ja det blir jag.
Jag blir trött av nya koncept, av nya metoder och lösningar. Vi äger allt redan.

Faktum är att i Charlottes blänkare idag, om helgon, resonerar hon på liknande sätt. Det är Kristus vi ska efterlikna, inte primärt helgonen.

Mina kommentarer till det är att helgonen är eftersträvansvärda just i det att de efterliknar Kristus. Det är också därför de har blivit helgon, inte på grund av att de har lagt till ngt - inte på grund av ett nytt koncept!! -utan för att de varit Kristuslika och på det sättet blir de "Kristusbrev" till världen.

Det är därför jag blir trött. Sök först Guds rike ...så ska allt det andra tillfalla er.

Ibland verkar det som vi söker det andra först- gemenskapen, den trevliga andliga atmosfären, de brinnande msk, den härliga musiken, den vackra liturgin, och då, då kan jag verkligen leva min kristna tro.
Men skatten har vi i lerkärl.
Vi har den här. Vi bär den redan inom oss. Vara mer än göra - också om andliga ting.

Jag vill inte följa ett tio-stegsprogram, jag vill inte ha religionen som min livshobby eller fritidssysselsättning.
Jag vill inte uppleva - jag vill leva.

Eller är det som Tranströmer säger:
"Sanningen ligger på marken - ingen vågar ta den!" ?


Det var detta jag menade med "Här är Rhodos, här kan vi hoppa".


Men måhända är jag bara för gammal och trött för allt det nya och käcka.
Maria

 

Maria
Tjusigt citat av Tranströmer :)

Tänker på ett citat i en hyllningsfilm till filmstjärnan Humphrey Bogart:
"Han var en vettig vardagshjälte där hemma, 24 timmar om dygnet"

Pust, det är alltså bara att leva i Kristus hela tiden, även när inte andra ser.

 

Maria, Z,

Även jag undrade över detta med Rhodos...och säkert var det fler som inte förstod, så det var ju bra att det kom en förklaring... :-)

Men när jag läser din kommentar, Maria, så framgår det att du inte förstår vad jag vill åt.

Detta är inget nytt.

Det är lika gammalt som Kyrkan.

Det handlar inte om att följa punkter.

Jag har skrivit om detta så pass ingående nu för att jag under hela mitt kristna liv har haft denna längtan, denna vision av hur Kyrkan verkar vara tänkt att fungera, utifrån evangelierna, apostlagärningarna, breven...

Men jag har inte tidigare råkat på andra som har formulerat det, definierat det, så som jag funnit det samlat här. Jag har själv sökt formuleringar. Det jag läste om Emergent Church väckte nytt liv i mina egna tankar. Det var ett djupt igenkännande av vad jag "idisslat" väldigt länge - inte en "ny" väg. Utan en uråldrig väg. På djupet.

Men jag ser inte detta urkristna ideal realiserat nånstans - utom fragmentariskt.

Det gör mig bedrövad. För det gör att Kyrkan inte är vad hon kunde vara, borde vara. Det gör att en del människor stängs ute. Och det gör att andra tar avstånd - för att de inte ser igenom allt bråte.

Det handlar inte främst om en väg till personlig helgelse. Det handlar inte om att människor ska upphöjas och beundras.

Det handlar om hela Kyrkans väg med Kristus.

Så många kristna har fastnat i så små detaljer, så att det är som att Kyrkan mer eller mindre har kört i diket, hjulen snurrar, men hon kommer inte upp - för hon tar inte fäste mot det som bär, utan mot lös sand, som rasslar och fastnar i hjulen som rullar allt långsammare där nere i diket.

En bild bland många.

Stämmer den eller inte?

Meningarna är säkert delade.

Men jag ser som oroväckande i vår tid:

* att Kyrkan i så hög grad stänger sig inne och sysslar med sitt - utan tanke på omvärlden

* att man fokuserar på detaljerna så till den grad att helheten går förlorad

* att ljuset inte lyser starkare bland människorna - om de såg vad det kristna livet verkligen är skulle de dras till det som flugor

Jag skriver bara vad jag ser (och jag nämner inte det goda som också finns, och som jag också ser, eftersom det inte är det som utgör problemet).

Berätta gärna vad ni ser, alla!

Charlotte

 

CHARLOTTE:
"Men jag ser som oroväckande i vår tid:
* att Kyrkan i så hög grad stänger sig inne och sysslar med sitt - utan tanke på omvärlden
* att man fokuserar på detaljerna så till den grad att helheten går förlorad
* att ljuset inte lyser starkare bland människorna - om de såg vad det kristna livet verkligen är skulle de dras till det som flugor" , säger du...

HUR REAGERAR KYRKAN på ditt upprop om kvinnliga präster och kvinnliga diakoner? Hur många "riktiga" katoliker ;-) har du support ifrån i din nog så omvälvande och revolterande blogg?

DU SER det som oroväckande i vår tid att Kyrkan i så hög grad stänger sig inne... Vad säger din pater om dina funderingar? ;-)

VARFÖR jag ställer mina frågor beror helt enkelt på att jag själv gjort en Journey under 40 år med lite av dina frågor. Det är här vi i Den svenska kristenheten behöver samtala. Varför? Jo, bl.a. för att den traditionella Kyrkan och de övriga traditioella kyrkorna och samfunden har sin hierarki med sina givna effekter.

HURUDANT ser de katolska syskonen på den rörelse som vi kan läsa i flera olika engelska begrepp mem som vi känner igen i vår egen tid just nu, med vänner som Haggaj, Johan, Jonatan, Emil, Monica samt "dina egna" typ Enkla Z och några till. Var är våra "riktiga" Katolska bröder & systrar? ;-) undrar i kärlek till hela Den svenska kristenheten tillgivne vännen
Broderligen
//Dag Sr

 

Dag,

Jag kan nog bara ansluta mig till dina frågor och hoppas på svar från dem du ytterst riktar frågorna till - för det är ju bara de som kan svara på det.

Jag vet redan att det finns ett "tyst" stöd - men hur stort det är - är svårt att veta eftersom en del håller med men inte skriver något - jag får ibland veta det i förbigående när jag träffar dem, eller via mail.

Men ju öppnare samtalet förs, desto fler katoliker borde våga delta öppet i det - det vore fint.

Mycket av det är inte, eller borde inte vara, kontroversiellt främst ur en katolsk synvinkel - men ur en allmänkristen aspekt.

Evangeliet utmanar oundvikligen var och en - också Kyrkorna som helhet!

Jag vet också att det finns en del, katoliker och andra kristna, som är emot förändringar - också sådana förändringar som är i enlighet med traditionen - om man ser det rent historiskt - som att kvinnor också borde välkomnas till kyrkliga tjänster igen.

Många av dem som är emot detta döljer sig bakom pseudonymer. Jag önskar att de ville träda fram rakryggat under sina riktiga namn i samtalet. Jag känner förmodligen de flesta redan, tycker jag känner igen språket hos en del, och andra "avslöjar" sig på annat sätt. Men man borde inte behöva sitta och gissa vem man talar med...

Jag ser heller inte oliktänkande i olika frågor som hinder för djup vänskap och gemenskap i tron.

Hade så sent som igår ett trevligt ekumeniskt samtal efter en föreläsning, med bl.a. en oliktänkande katolik i min församling. Sådana möten uppskattar jag! Rakt och ärligt. Och vi kunde skämta om "inom-katolsk" ekumenik.

Tron går också så mycket djupare än till delade meningar i olika frågor.

Som sagt - katoliker som tittar in och läser det här och känner sig träffade av Dags frågor får gärna svara i bloggen!

Charlotte

P.S.

Jag ser mig i högsta grad som en "riktig katolik".

Det hela beror på hur djupt man går - till yta och begrepp eller till de svindlande djupen.

D.S.

 

jodå Charlotte,

Jag förstod vad du menade. Jag svarade bara utifrån mina egna reaktioner på Emerging Church - det faktum att nya koncept gör mig trött - inte innehållet, aldrig någonsin innehållet, men formen.

För min egen del handlar det om att leva det vi har "i rikaste överflöd".

Själv tror jag - barnsligt kanske -att en människas liv är det allra viktigaste vittnesbördet, det som är svårast att säga emot. Det är mycket lättare att hamna i polemik och dispyter utifrån idéer, ideologier,samfundstillhörighet, teologiska spörsmål och kyrkostrategier och på det sättet uppstår positioneringar som gör det omöjligt att lyssna till vad de andra säger.Med livet är det en annan sak.

Jag håller helt med dig att det handlar om att realisera de grundläggande, urkristna idealen och leva det enkla evangeliska livet. Jag är bara inte fullt så uppgiven att jag inte tror att detta liv redan finns.
Det finns dessa öar och kraftcentraler, kanske inte alltid där vi väntar oss och kanske inte alltid ackompanjerade med puka och trumpeter eller ens uppmärksamhet.Men likväl de finns.
Inget hindrar oss att idag själva börja leva dem, förenade med alla andra i himmel och på jord.

Jag skulle vilja citera vad Gunnel Vallqvist skrev en gång apropos kyrkans brister och hon mer outtröttligt än mången annan har ägnat sig åt problemen i kyrkan - och jag ber om ursäkt om jag går in på en mindre sidoväg till ämnet - ändå säger hon:

"Kyrkans brister stämmer med inkarnationens villkor. Kristi svaghet, hans förödmjukelse och skam, i armod, i tortyr och skymflig död. Det vore ofattbart, omöjligt att acceptera - om vi inte vore så allför vana vid paradoxen; den stinger oss inte längre. Han förnedrade sig själv. Gud tar boning i syndens gestalt, lever vidare i en kyrka av syndare.
(---) Min solidaritet med all synd i kyrkan - liksom med all helighet. Jag är solidarisk med den synd som begås av kyrkans män, solidarisk genom mina egna synder, de enda som för mig äger definitiv verklighet, aldrig kan ifrågasättas. Solidarisk med heligheten är jag genom min fattiga och envisa längtan att verkligen älska Gud" ( Till dess dagen gryr)

Hon skriver -mer uppmanande på ett annat ställe om detta med mission och andra msk "frälsning" -
" Om vi inte hela tiden talade om andra människors frälsning, skulle vi göra den möjlig"


Maria

 

Maria,

Det är innehållet jag alltid vill åt. Det yttre är bara en tillfällig form - som fungerar bättre eller sämre.

Om detta är vi helt ense:

"För min egen del handlar det om att leva det vi har "i rikaste överflöd".

Själv tror jag - barnsligt kanske -att en människas liv är det allra viktigaste vittnesbördet, det som är svårast att säga emot. Det är mycket lättare att hamna i polemik och dispyter utifrån idéer, ideologier,samfundstillhörighet, teologiska spörsmål och kyrkostrategier och på det sättet uppstår positioneringar som gör det omöjligt att lyssna till vad de andra säger.Med livet är det en annan sak."

Det första citat du återger från Gunnel verkar vara något hon skrev som ganska ung...? (I och för sig ännu aktuellt.)

Senare har hon utkommit med riktiga brandfackle-böcker - som den för några år sedan om eukaristin - om varför vi ännu inte delar nattvardsgemenskap.

Ett bombnedslag i kristenheten! (Även om effekten än så länge har uteblivit från officiellt katolskt håll.)

Hon är verkligen en av de katoliker som inte har tvekat att säga det som behöver sägas - till Kyrkan. Det behövs fler sådana, inte minst i vår tid. Kvoten av lydiga ja-sägare är redan välfylld - det som behövs är fler klarsynta sanningssägare...!

Charlotte

 

Till Dag.

Jag blev så glad när jag läste din uppriktiga och raka frågeställning ovan. Åh, vad jag har längtat efter det!
Liksom Charlotte och iom att jag är stundtals aktiv i Katolsk Visions forum kan jag bara säga dig att det är sårande å Kristi vägnar att katoliker gömmer sig bakom pseudonym.

"har sin kierarki med sina givna effekter" skriver du. Så träffande!

Jag vet faktiskt inte vad som är värst att gömma sig bakom pseudonym och starkt attackera oliktänkande (det fria ordet)eller att fromligt pedagogiskt (och inte alltid utan elakhet) uppfostra... och detta även det bakom pseudonym.
Därför blir jag glad när du är så rak. Jag önskar jag kunde svara dig bättre. Men jag säger som Fassbinder "rädslan urholkar Själen".
vänligen
en oroad katolik/Agneta Sofiadotter