Funderar över fenomenet svenskkyrkliga prästvigda kvinnor som vill konvertera till katolska kyrkan eftersom de känner sig allt mer utträngda i marginalerna om de inte hänger med i alla snabba vindkappvändningar.
De önskar visst få en särbehandling om de konverterar - få något slags ny speciell tjänst i katolska kyrkan, åka på en särskild gräddfil.
Intressant - man kan undra vad de vill göra?
Duger det inte för dem att koka kaffe, städa toaletter och undervisa småbarn i elementär katekes?
Det är ju det som katolska kvinnor i övrigt anses vara kapabla till. Om de inte har doktorerat i teologi förstås. Då kan de få föreläsa i församlingen nån enstaka gång. Inte predika förstås. Bara föreläsa. De kan förstås få bli nunnor också.... Eller arbeta med administration och ekonomi.
Tänk så bra katolska kvinnor har det! Tjoho!!!!
Inte vill väl svenskkyrkliga präster ha det annorlunda än så?
Och ifall de vill det så tycker jag inte att de ska be om att få särskilda tjänster på en gång om de konverterar - utan acceptera att ödmjuka sig, gå ända ner till botten, och se hur andra katolska kvinnor har det.
Sen - efter ett antal års volontärarbete underst i pyramiden så kanske de också har fått en lite djupare förståelse för situationen och vill vara med och verka för förändring? För ALLA.
För att kvinnors kompetens och kallelse generellt sett ska tas bättre till vara i Kyrkan....Etiketter: katolska kyrkan, kvinnliga präster, kvinnor i kyrkan, kvinnors kallelse, svenska kyrkan |
Är det faktiskt så att de finns? Spännande! (Och jag får samma frågor som du)