Oerhört starkt..

Tack för att du delade med dig, Charlotte..

 

This is indeed true Catholicism, in most telling contrast to unspeakable atrocities committed by "faithful" Croats against Serbs during WWII indeed conditioning, though certainly not excusing, latter day horrors like the one described here.

I planned to make this comment on the blog linked, but I decided not to, since I am in principle quite adverse to take part in moderated forums. I am not willing to run the risk having my endeavors made futile by a would-be censorship of any kind.

 

Ja, något av det starkaste, sorgligaste - och nånstans - mitt i det hemska: något av det vackraste jag nånsin har läst tror jag. Hennes sätt att förvandla det onda till villkorslös kärlek. På samma sätt som Kristus.

Men frågorna väcks.

Varför tog inte kommuniteten hand om henne och barnet? Hon har ju inte brutit mot några löften.

Och man kan undra om hon får den hjälp hon behöver efter något sådant - såväl själsligt (för att bearbeta det) som materiellt.

Det kan inte vara lätt att som ensam mamma försörja ett barn i en kultur där man inte är lika van att se ensamma mammor som här. Måtte hon inte bli utfryst...

Hon är verkligen i mina böner.

 

Ja. Starkt och tungt. Och ett föredöme helt klart. Kommer att tänka på Maximilliam Maria Kolbe.. Det är väl på sätt och vis ett martyrium kanske större än det som leder till döden.

Men som du säger. Vad är det för kloster som kastar ut en kvinna som blivit våldtagen. Vad är de där för, för att verka rena och pryda? Skulle en syster till dem som blivit våldtagen göra dem orena?

 

Ja, ett liv som förvandlas så brutalt - ett långt martyrium som måste vara värre på något sätt, tänker jag, att leva vidare med det - än att dö snabbt som martyr...

Hennes vittnesbörd (=martyrium) är kärlekens kraft.

Jo, det är svårt att förstå hur nunnorna kan ha tänkt här.

 

Blev hon utkastad? Oj, så uppfattade jag verkligen inte hennes brev. Nej, jag uppfattar det som om hon valde att gå frivilligt för att fullt ut kunna vara en mor till sitt barn, något som jag antar hon själv upplevde som mycket svårt i ett kloster.

Och hon ber dem att inte ge henne något - måste det inte innebära att hon erbjöds hjälp på något sätt?

 

I övrigt håller jag verkligen med Tubbo - oerhört starkt! Tack för länken.

Och sen skulle det vara intressant att veta hur det gick för henne och barnet, det måste ju vara över tio år sedan nu om det skedde under balkankriget i mitten av 90-talet...

 

Johanna,

"Frivilligt" - en sanning med modifikation.

Hon ville ju egentligen vara nunna - och hade satsat allt på det... Och fick livsdrömmen brutalt bortryckt.

Det här säger ganska mycket om kommuniteten faktiskt - de borde ha tagit hand om barnet tillsammans tycker jag, och låtit henne fortsätta i sin kallelse.

Det stod något om att hon skulle plocka pinnar i skogen eller nåt för att försöka försörja sig och barnet (hinner inte kolla exakt nu). Det lät inte som en särskilt gångbar affärsidé....

Så jag tror nog hon behöver hjälp - hoppas att hon har fått det.

Att hon skriver att hon inte kräver något av kommuniteten är typisk nunneödmjukhet (förstå mig rätt) - det är så man "ska" uttrycka sig som den perfekta nunnan....

Jag undrar också hur det har gått för henne.... Vet inte hur man skulle kunna få reda på det. Hon kan förmodligen ingen engelska även om man skulle kunna lokalisera henne på något sätt.

I skogskojan...?

 

Ja, just. All denna öööööödmjukhet man ska känna sig tvungen till, det står en upp i halsen till slut, och man revolterar. Bara helt spontant.

 

Ja, det är stor skillnad på utifrån förväntad/påtvingad "ödmjukhet" - och sann ödmjukhet som kommer spontant, inifrån, när man inser något om Gud...