Jag utlovade en kommentar från de ekumeniska dagarna (arrangerade av AKF). De avslutades idag, så här är några korta reflektioner.
Det som märktes mest, i alla fall utifrån det jag närvarade vid, var den stora samstämmigheten.
Man tycktes alltså vara ganska så överens på det stora hela - och där man hade delade meningar respekterade man varandras syn.
Kyrkoledare och representanter från olika håll sa ungefär samma saker, och inga provocerande frågor ställdes, utom en på slutet, från en i publiken - han ville veta vad det är vi egentligen väntar på - varför vi inte redan tar de synliga stegen till enhet....
Något oroväckande är just att man på bred front tycks vara ganska så nöjda med status quo. Jag såg ingen svidande törst eller hunger efter en synlig enhet - efter gemensamt nattvardsfirande - inga tårar över splittringens synd.
Kan det vara så att man mer eller mindre har slagit sig till ro med splittringen, den sysselsätter ju numera (jag vet inte hur många) aktningsvärda teologiska kommittéer som i allt vänskapligare anda fördjupar sig i allt sinnrikare detaljfrågor som aldrig får någon praktisk genomslagskraft i församlingarna bland gräsrötterna.
Splittringen tycks ha blivit till ett lönsamt företag i sig. Det ger god "credit" att verka för enhet - på ytan. Men i grunden vill ingen förändra sitt eget synsätt där det skiljer sig, och ta de ödmjuka stegen närmare varandra.
Som om den egna trostolkningen var viktigare än enheten i Kristus.
Intressant var att det flera gånger nämndes just precis vad som krävs - vilket är detsamma som jag skrivit om i flera år nu - samma saker sades nu av flera av talarna; det som behövs är omvändelse, att gå genom den ekumeniska dörren på knä (eller, med mina ord: att tornspirorna böjer sig mot marken och välkomnar varann, ödmjukhet, förlåtelse, ökad uppskattning för varandras skatter)....
Men problemet, käppen i hjulet, är att ingen verkar vilja börja!
En talare föreslog att Petrus (katolska kyrkan) som det står i Bibeln, skulle omvända sig, för att sedan styrka sina bröder.
En god idé....!!! Den som är störst bör vara störst även i ödmjukhet och gå först - visa gott föredöme.
Något som gjorde mig mycket bedrövad under dagarna var de osmakliga skämt och kommentarer som framfördes då och då av vissa talare - mot kvinnliga präster (som om de vore roten till allt ont, särskilt i Svenska kyrkan). I detta har man helt missat målet!
Mer positivt är den ökande öppenhet som märks för det karismatiska och olika kyrkotraditioner - att man ser varandras gåvor, och hur de kan bli till glädje och nytta för hela Krist-enheten.
Det är intressant det du skriver om att parterna verkar ha slagit sig till ro och är nöjda med sin ansats.
Personligen har jag en känsla av att om en förändring skulle komma så skulle det bero på att yttre faktorer visade sig vara viktiga.
Vi har ju diskuterat en genetisk förklaring till den mänskliga andligheten som en sådan faktor.
Där verkar ju vara ett stort motstånd från kyrkliga representanter till en sådan tolkning?
Du var ju själv tvekande till en dylik förklaring på ekumenikens självklarhet. Varför tvekar du? Det är kanske intressant att diskutera? Vetenskapligt sett finns där tydligen åtminstone rök, om ej eld, men jag har fått känslan av att religiösa vetenskapsmän/kvinnor också ogillar idén, subjektivt sett.
Det er så flott å lese i svenske blogger, for dere er kommet mye lengre i ekumenisk arbeid, ihvertfall virker det sånn! I Norge er man mest interessert i hvor drukken Jesus ble osv. ( ironisk ment :) ) Jeg brenner for enhet, og katolik betyr altomfattende. Jeg syns det å være altomfattende er flott. Men jeg vet at enheten vil komme til Norge også, bruden må gjøre seg rede. En splitra kropp er ikke et snyggt syn.
Ja, på många sätt blomstrar ekumeniken i Sverige just nu!
Och jag hoppas och ber att den enhetsvinden ska blåsa över vårt kära grannland Norge också...
Men - samtidigt som enheten växer splittras också kyrkorna inifrån.
Man hittar likasinnade i andra samfund, men även oliktänkande i sin egen del av Kyrkan.
Kanske detta också på något sätt ingår i Guds verkande för den större enheten...?
Man bygger nu broar över åarna som tidigare skilde kyrkorna åt, finner vägar till partiell förening, möts på de punkter där man är eniga, och söker finna eller skapa fler sådana enhetspunkter.
Man möts ekumeniskt i god anda på ett andligt plan, och i gemensamma aktioner.
Men jag tror också att det är viktigt att söka enhet inom de egna kyrkorna, inte genom att motarbeta förnyelse, utan genom att välkomna oliktänkande, så länge enheten - som finns i Kristus och inte i ett visst tänkande - består.
Jeg syns det er spennende med uliktenkende kristne, og det er de jeg ønsker å bli bedre kjent med. Men da mener jeg uliktenkende kristne som er Jesus fokuserte. Jeg har funnet ut at de har biter fra Gud, som jeg ikke har, og når at jeg får oppleve mer av Jesus ved å bli kjent med uliktenkende Jesuselskende kristne, så får jeg enda mer fra Gud! Jeg har lengselen inni meg, og fordi jeg ser at ting skjer som samstemmer med det,tror jeg Gud gjør noe nytt! Det er kjempespennende! Flott å se hva som skjer i Sverige, herligt å lese hva dere skriver i bloggene deres :)
Vi pratade en gång om att andligheten skulle kunna vara genetiskt betingad och därmed normalfördelad. Jag följde upp detta och fann att den möjligheten är dokumenterad.
Att människor oavsett var de kommer ifrån och vad de gör har samma beteende vad avser andligheten borde vara en yttre ekumenisk faktor.
Jag förstod dock på vad Dean Hamer, författaren till boken The God Gene, skrev att den typen av forskning där man vidare utreder andlighetens biologi är impopulär bland kristna. Min fråga var vad din åskikt är?
Jag delar i det stora hela din upplevelse av kyrkodagarna i stort - många goda tankar, ödmjukhet inför ekumenikens svårigheter och glädje inför framstegen. Samtidigt som jag tror du har helt rätt i att man är så van vid att leva i en sönderslagen kyrka att man inte kämpar så hårt för enhet i praktiken som man menar sig ha teologisk grund för.
Jag hörde inte biskop Edvins första föredrag och reagerade i övrigt inte på några kommentarer om kvinnliga präster. I sitt andra föredrag refererade biskopen till andras smaklösheter - men tog tydlig avstånd från dem själv. Vad jag däremot tyckte var lite störande var att han ägnade mer tid än vad jag tyckte var naturligt just till ämbetsfrågan - så enormt central för ekumenik och enhet är den väl ändå inte?
Synd att jag missade biskopens andra föredrag - det hade varit intressant att höra - just för att han uppenbarligen ägnade så mycket tid åt ämbetsfrågan... :-)
Han gjorde det även i det första föredraget (det som jag hörde) - och då tänkte jag som du - att det var lite väl mycket, och frågade liksom du: är detta verkligen det mest centrala i detta sammanhang?
Men hade han inte uppehållit sig så pass mycket vid det under första föredraget hade jag nog inte inspirerats att tala med honom.
Samtidigt så är det ju en av de frågor jag engagerar mig mest i - så för mig är den central i vilket fall som helst.
Det var kanske därför jag reagerade på kommentarerna som gick dig förbi (eller hade du turen att vara någon annanstans då - det var sådant som ibland flikades in emellan föredragen, och ibland inuti, liksom i förbigående).
"Gud har kanske i sin vishet gett vissa aspekter till vissa kristna - så att vi alla behöver varandra för att nå fullheten i Kristus...?" Precis så är det. Visst träder bruden fram nu och hon finns i alla trosinriktningar, men det finns förstås det som gör motstånd mot denna enhet, även inom kyrkorna. Köttet hatar ju allt Guds verk. Denna blogg, kommentarerna och referaten från kyrkodagarna gör mig så glad och ger mig framtidstro! Hur vi kristna älskar varandra är det stora kruxet med att världen ska tro. Jag vill också att Jesus ska möta en hel och ren brud när han kommer. Så kyrkodagarna gav hopp om livet!
Jag tycker dock du är litet orättvis när du anklagar de närvarande för att vara nöjda med status quo. Om aKF:arna varit det så skulle det inte blivit några kyrkodagar om ekumenik — och definitivt inte någon inbjudan av Ulf Ekman!
Det är väl ändå de som INTE anordnar eller besöker sådana här samlingar som förtjänar den kritiken, inte de som gör det?
T ex så kan jag inte påminna mig att jag någonsin tidigare sett någon från S:t Lars på åhörarplats. Möjligen kan det ha varit någon då bp Anders talat...
Ja, det är mycket möjligt att jag är lite orättvis i kritiken.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara fullständigt heltäckande i ett kort referat - så jag saxade ut det viktigaste helt enkelt, det övergripande intrycket.
Och, inte minst paneldebatten på lördagen tycker jag gav just ett lite förnöjsamt tillbakalutat intryck (utom kanske från den glödande biskop Fjärstedt).
Har för mig att Berit Simonsson också hänvisade till detta (oviljan att göra så värst mycket) - eller så var det någon av de andra, kanske kan jag hitta det i anteckningarna.
Sen är det ju så att av dem som det givits mycket kommer det också att krävas mycket.
Vi har väl redan fått allt som behövs - i princip - ett fullspäckat startkit för att enas - och vad gör vi?
Inte mycket nog, enligt mig och åtminstone ett par till... Bl.a. han som klev fram och ställde den enda fråga som publiken gavs tillfälle att ställa efter debatten.
Det hela tenderar - tyvärr - på officiellt plan i alla fall, att bli en svällande skrivbordsprodukt, ett allt svårare diskussionsämne om allt mindre detaljer som ännu hålls upp som så splittrande att de blir viktigare än allt det vi har gemensamt... För annars skulle de ju inte få stå i vägen för den fulla enheten (som inte är detsamma som likriktning, utan enhet i den myllrande mångfalden).
Men visst är det glädjande, allt det som ändå görs i praktiken - inte minst på icke-officiell nivå.
Själv hade jag stort utbyte särskilt av det som Ulf Ekman sa. Mitt i prick - det allra mesta. Och det tror jag att många instämde i, av de långa applåderna att döma.
Jag har allt sett ett litet antal katoliker från Uppsala och Stockholm närvarande varje år som jag har varit med. Inte översvallande många, men ett par stycken brukar det vara. I år var det nog t.o.m. fler än vanligt!
Praktisk ekumenik, som sagt.
Bara det inte stannar vid att lyssna på föredrag (eller att sitta och nöta stolar i ekumeniska kommittéer). Jag hoppas att de flesta sedan är aktiva ekumeniskt på gräsrotshemmaplan också resten av året...
Inte stannar bara i sina egna sammanhang, utan också går ut och vågar möta dem som ber och talar på ett annat sätt om Gud än i den egna delen av Kyrkan.
Ekumenik är livsviktigt för Kyrkan!
Själva livsnerven.
För - om vi som kyrkor anser oss vara oss själva nog - kommer vi snart, genom Guds nåd, att utarmas - så att vi tvingas söka de andras gemenskap - eller förtvina.
Det är intressant det du skriver om att parterna verkar ha slagit sig till ro och är nöjda med sin ansats.
Personligen har jag en känsla av att om en förändring skulle komma så skulle det bero på att yttre faktorer visade sig vara viktiga.
Vi har ju diskuterat en genetisk förklaring till den mänskliga andligheten som en sådan faktor.
Där verkar ju vara ett stort motstånd från kyrkliga representanter till en sådan tolkning?
Du var ju själv tvekande till en dylik förklaring på ekumenikens självklarhet. Varför tvekar du? Det är kanske intressant att diskutera? Vetenskapligt sett finns där tydligen åtminstone rök, om ej eld, men jag har fått känslan av att religiösa vetenskapsmän/kvinnor också ogillar idén, subjektivt sett.