Fick nyligen ett intressant mail som fick mig att fundera lite över denna kombination.
Den växer inte precis på träd i katolska kyrkan i vårt land. Konstigt nog, kan jag ibland tycka. Särskilt inte bland de yngre. Varför är katolska ungdomar så allvarliga...? Varför söker en del sig helst till stillhet, latin och eukaristisk tillbedjan, och till en konservativ syn på kyrkans lära?
Är detta en senkommen "motreaktion" mot Andra Vatikankoniliet?
En hel del katoliker världen över, sjunker djupt ner vid korset och lidandet - glömmer nästan bort uppståndelsen och glädjen....
Men var det kanske det Paulus sa: "Var alltid allvarliga i Herren, än en gång säger jag er, var alltid allvarliga..."? :-)
Det bekymrar mig också att många (andra) ungdomar inte alls tycks känna sig hemma i gudstjänsten - de sjunger inte med i psalmerna, de deltar inte, verkar tycka att det är ganska tråkigt. Är de bara där för att de "måste"?
Har kyrkan inte ett ansvar där - att vara lyhörda för vad de tycker och tänker?
En grupp ungdomar blev konfirmerade idag - efteråt såg åtminstone de glada ut! Och det var tydligt att Anden var verksam när vi bad för dem.
Inspirerades till ett nytt liturgiskt moment just då dessutom: tänk om församlingen kunde tala/sjunga stillsamt i tungor under den delen av konfirmationsliturgin.... Kunde bli otroligt mäktigt.... Ge Anden frihet att verka... Fördela och förlösa nådegåvor... Men - folk är så rädda för tungotal....
Varför - kan man undra? Är det mest i Sverige? För det finns ju många karismatiska katoliker (även kommuniteter) i andra länder (Frankrike, Tyskland, Latinamerika, Afrika etc). Kan de inte komma och "missionera" oss nordbor? Det skulle verkligen behövas... Och det kanske lättare kan tas emot så än ekumeniskt? Om det ses som något genomkatolskt.
Kan denna rädsla grundas i vad katoliker har sett (på ett ytligt plan) i andra kyrkor och samfund - att man förknippar det med något annorlunda, konstigt, rentav lite skrämmande, beroende på hur det har gestaltats?
Fast det fanns som fenomen redan i den tidiga kyrkan...
Och där Anden får verka fritt, finns ingen rädsla....!
Hur tänker ni som läser detta?Etiketter: andligt liv, den helige Ande, karismatisk, katolik, konfirmation, liturgi, tungotal, tystnaden, ungdomar |
Genom alla år, sedan barndomen, har jag haft väldigt svårt för det "pompösa" soundet och sett det som en liten botgärning att ofta, ofta behöva sjunga samma melodier och lyssna på orgel som gör att församlingens röster inte hörs.
Men många vänner tycker precis tvärtom. De föredrar söndagens högljudda gudstjänst.
Tur då att man fått deltaga i lugna Taize-mässor, ungdomsmässor, fått spela akustisk gitarr till kommunionen nå'n gång, fått deltaga i tidegärden, a capella.
Ofta med variation på melodierna också.
Kanske kunde man tipsa ungdomar om mässorna på vardagskvällar