I dagens nummer av Kyrkans tidning står det mer om ekumeniken - bl.a. om varför så få kvinnor finns som frontfigurer i de nya rörelserna. (Föranlett av en insändare av Kerstin Hesslefors Persson.)
Kvinnorna har i många fall varit de mest aktiva, som tagit steget före och levt utifrån sin inspiration - och männen har senare formulerat visionen (när den redan genomförts), och då hamnat i ledarpositioner.
Tänkvärt.....
Också en annan intressant sak fastnade jag för. Sven Bernhard Fast (SKR) säger:
"I en ny kultursituation blir också den ekumeniska rörelsen mer individualiserad och mindre bunden till samfunden.
-Vi börjar upptäcka att folk gör det där som så småningom skulle göras. Man föregriper sådant som vi inte är färdiga med och det skapar viss förvirring hos kyrkoledare och samfundsledningar.
-Vad vi behöver är stora öron. Att lyssna och vara medveten om vad som sker är den stora kallelsen"
Lekfolket har alltså tagit ekumeniken i egna händer - och vi går tydligen så "fort" fram nu att kyrkoledarna inte hinner med i alla svängar.... :-)
Kan det bero på att vi redan har väntat alltför länge på att de ska komma fram till vad den helige Ande redan för länge sen har visat oss?
Detta, som massor av studieresor och sammanträden mellan olika konstellationer av kyrkoledare ännu inte tycks ha lett till.....
Har de kanske i all sin stora kunskap inte riktigt upptäckt att man måste vara som ett barn för att med lätthet kunna följa Visheten? Och att också teologiska resonemang kan leda fel om man upphöjer dessas (eller sin egen) betydelse för mycket? Och att man ofta rentav kan köra fast alldeles i onödan, att orden och definitionerna kan bidra till att bygga murar istället för att rasera dem - så som tanken ju var?
Det mycket enkla har under färden genom teologernas tankevindlingar blivit alltför komplicerat tycks det.
Kanske är det så att ledningens roll därför har förvandlats en aning - eftersom de inte längre agerar som profetiska föregångare som modigt tar de första stegen och visar vägen (istället gör lekfolket nu detta). Ledarnas roll har mer blivit just att lyssna in, att se vad den helige Ande redan gör i sin kyrka - för att vi alla ska bli ett...
Kanske dessa omvända roller rentav kan leda kyrkoledarna till den stora ödmjukhet som krävs för att uppnå en officiell synlig enhet på samfundsstrukturnivån? Till ett läge där kyrktornen sänker sina spiror mot marken och man ömsesidigt ber varandra om förlåtelse för olyckliga saker som skett under högmodets rus - och där man ser varandra på ett nytt sätt - och välkomnar varandras gåvor?
Om detta omvända skeende, och om kvinnornas roll, har jag för några år sedan skrivit i en kort artikel kallad "Who are the apostles of today?" Den kan läsas här: http://www.geocities.com/charlotte_therese/artikelapostles.html
En spännande framtid verkar hur som helst utlovas!Etiketter: ekumenik, kvinnor, nya rörelser |
