De senaste åren (då jag har varit med och lussat för flyktingar efter ett långt uppehåll från barndomens luciatåg), har jag funderat en del över vår svenska "lucialiturgi"...
I ett "okyrkligt" och dessutom "okatolskt" land - firas ett katolskt helgon varje år med stor uppslutning av "vanliga svenskar".
Det är onekligen en religiös ritual - men utan religiösa företrädare (ingen biskop, präst eller diakon, inte ens några ministranter, har särskilda uppgifter i "tåget"). Alla som vill får vara med i ljusprocessionen och framföra högstämda andliga sånger (med ord som liknar en trosbekännelse: "Jesus Krist, vår frälsare och Gud").
Och varje dagis, skola och t.o.m. neonatalavdelningar och ålderdomshem! - i det "sekulariserade" Sverige ansluter sig till firandet.
Minst sagt häpnadsväckande! Och glädjande förstås....
Legenderna om S:ta Lucia är många - det räcker att googla på hennes namn så kan man läsa en hel del. Men vem var hon? Och hur framställer sångerna hennes person?
Ett par rader i en av luciasångerna får mig numera särskilt att haja till:
"Trollsejd och mörkermakt, ljust du betvingar,
signade lågors vakt, skydd åt oss bringar.
Stjärnor som leda oss, vägen att finna
bli dina klara bloss, fagra prästinna."
Hon skildras som någon som övervinner mörkret med sitt ljus - och som en "prästinna".
Var kommer denna tanke ifrån?
Har lucialiturgin - den folkliga ljusfesten under den mörkaste tiden på året - det kvinnliga - och prästerliga - som ideal?
Hur vore det om även kyrkan tog bättre vara på detta?Etiketter: liturgi, lucia |
Mmm. Jsg kan bara tala för mig själv - jag tycker att tävlingsmomentet i luciafirandet har avskärmat lucia från dess kyrkliga ursprung. I en del kyrkor har man ju kröning. Alla barnkörer har luciatåg.
Men visst vore det en idé att "ta tillbaka" Lucia - och inte minst tomten!