Den här bloggen (som nyss hade stillsamt 700-inläggsjubileum) kommer att finnas kvar - så det går bra att kommentera tidigare inlägg här - men alla nya inlägg hamnar i nya bloggen.
Välkomna dit - ALLA!
***
Dear English readers!
I have a new blog now!
This blog will be kept as well (it just celebrated a silent 700-posting jubilée), so it's still possible to comment the present postings here. But all new postings will be found here.
Ska jag ändra i stil med den så kräver det övergång till nya blogger.....
Kommentera gärna!
***
Uppdatering:
Efter att ha grejat hur mycket som helst med den nya mallen - och med viss fasa inför att behöva göra om allt (det börjar likna nåt' nu) - så funderar jag på att gå över till testbloggen. Men låta den här bloggen finnas kvar.
Ni får hålla lite utkik i båda bloggarna ett tag framöver tror jag... Det går förmodligen att lägga till RSS-flöde även till den nya på något sätt, ni som brukar läsa bloggar så. Fråga mig bara inte hur... :-)
Där finns det hela tre fotoalbum i ett (länk vidare till nästa album finns under albumen). Där finns det massor av bilder av mig som inte fick plats i bloggen... Hmmm... De hade nog fått plats om det inte hade stått så mycket annat här, så att jag hade kunnat ta över bloggandet i en ännu högre grad. Kanske det blir ett fjärde album nån gång - för det finns fler bilder... :-)
Just nu är jag i fjällen på vilda äventyr med matte och husse och storekattsyrran.... Och sen ska vi flytta till en annan stad... Tillfälligt för några månader först, sen får vi se... Men det går ju bra att kattblogga även på distans...
Ibland blir jag lite trött på mystifierandet av ordenslivet. Som om nunnor aldrig hade kul, spelade volleyboll eller åt glass....
Men en del av bilderna jag fick en länk till är fina, speciellt den sista - på andra sidan...
Så OK då. Jag gör lite reklam för dem. Särskilt som det finns en del bra info om klosterliv mellan bilderna.
Värre är det med den italienske prästen och teologen som har utlyst en skönhetstävling för nunnor - "Miss Sister" - på några nunnors förslag dessutom! För att visa att inte alla nunnor är gamla och/eller fula.
Vad blir det förväntade resultatet...?
En nunneboom av unga snygga tjejer som ser fram emot den åtråvärda titeln i liknande tävlingar framöver...?
Portande från klostren av fula aspiranter?
Nunneättestupa så snart rynkorna tar vid?
Är det bara jag som tycker att det här förslaget är alldeles uppåt väggarna...?
Så har sommaren snart flugit förbi helt och hållet... Och balkongodlingen sjunger på sista versen för i år.
Det har grönskat rejält - men skörden har inte blivit så stor. En del otäck ohyra (både flygande och krypande) har tagit sig in - gett sig på solrosor, sommarblommor och persilja - och framför allt rädisor. Tuggat bort stora delar av bladen. Nu har de börjat äta på melonplantorna - men kylan gör att det inte lär hända mer med dem hur som helst.... Synd - det hade varit intressant.
Rädisor blev det inga alls - en stor besvikelse eftersom det var så många plantor. Men felet var att jag inte plockade bort blomstängarna som stal all energi från själva rädisorna under jorden. Eventuellt hade de inte tillräckligt jorddjup heller. Köpte två fröpåsar eftersom jag gillar rädisor, och jag har en eller en och en halv påse med frön kvar till nästa år. Hoppas det går bättre då. Har förmodligen dessutom frön på gång från de utblommade exemplaren. Kanske ska spara dem.
Har börjat ta vara på frön från sommarblommelådan nu - lite frön till solrosor, klint och gossen i det gröna är räddade till nästa år. Resten blommar än... Väntar på att luktärternas frökapslar ska vissna - de var fantastiska, spred en ljuvlig rökelsedoft och hade vackra blommor i olika färger, så jag ska spara frön från dem med.... De enorma tomatplantorna har ett tjugotal små gröna tomater - bara en körsbärstomat har hittills mognat - en till är på väg. Den var ganska sträv och grov i skalet - inte slät och tunn som dem man köper på ask. Härdad av svenskt väder? Inte så god heller. Men mogen lagom tills att reträtten var slut. En kvist med många små tomater på gick tyvärr av idag när jag tog bort lite gula blad. Annars är bladen på flera plantor nästan lila - lite otippat. Undrar om det är något fel på dem eller om de ska vara så - nån som vet? De blommar fortfarande - dessutom!
Det lär bli stekta gröna tomater i slutet av september om temperaturer under 10 grader håller sig borta till dess.
Sallad har jag skördat i en dryg månad nu - kunnat äta omkring fyra blad om dagen utan att det syntes att något försvunnit från zinklådan den växer i. Men nu börjar plantorna dö - antingen p.g.a. elaka småkryp (läste om en sort som gett sig på flitiga lisor på kyrkogårdar i landet - och salladen reagerar precis som de - på nolltid blir de sladdriga och dör) - eller naturligt åldrande...
Morötterna är pyttesmå än, men jag har börjat gallra nu så att de sista hinner växa till sig lite mer. Hinner de inte det så gör det inget - de är som allra bäst när de är små och krispiga. Mums!
Sockerärtor blev det en ytterst liten skörd av - räckte till två pyttesmå ärthögar på tallriken två kvällar under reträtten.
Persilja har det skördats i mängd innan ohyran kom till en av plantlådorna och en annan blev övervattnad - en tredje låda klarade sig fint. Trevligt - absolut återkommande balkonginslag även nästa år! Kanske går att ha inne under vintern? Det är en tvåårig sort - men frågan är om man ska lämna den ute under vintern eller plocka in den? Nån som vet?
Smultron blev det inte ett enda - men jag försöker få lite nya skott att gro nu och sedan övervintra. Kanske de lyckas bättre?
Jordgubbar fick jag kanske 7-8 stycken - men de var desto godare - helt annat än dem man köper, som har fraktats en bra bit, även om de är svenska. Det får gärna komma fler nästa år.... :-)
Om ni undrar varför det är ovanligt tyst i bloggen för tillfället så beror det på att jag använder all befintlig data-tid till att uppdatera min hemsida som jag inte har kunnat göra något på sen i december förra året... Ta gärna en titt redan nu, även om det inte är klart än...
En viss bloggarkatt har nu fått en alldeles egen sida, där han har ett fotoalbum. Det kommer fler bilder i albumet snart, som aldrig tidigare har publicerats...
Möjligen kommer förnyelsevinden att fara fram över bloggen när webbsidan är klar.... Funderar på ny accentfärg.... Grönt? Mörkturkost? Purpur? Lutar mest åt det sistnämnda.
Funderar även på mer radikala lösningar - som att byta mall - och kanske uppgradera till nya blogger. Men då försvinner bildspelen.... Och all design jag pysslat med manuellt under åren. Å andra sidan så kanske man kan se alla etiketter då - och inte bara de senaste. Samt lägga till fler funktioner.
Det finns nästan alltid både för- och nackdelar med förnyelse... ;-)
Sånt är kul, även om de bara fångar in lite grann eftersom det ibland - eller ofta - innebär att man måste välja mellan två likvärdiga svar där båda är lika träffande... Gjorde just ett sådant som jag hittade hos Karin, och fick följande resultat...
Personlighetstyp:
"Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
As I woke up this morning, I saw an (inner) image. It was a bird, and it was an image of the Church.
First, I saw only the body and the wings - each wing representing two rather opposite directions - one very conservative and one very liberal wing.
And the body represents those in between - some closer to one direction, and some to the other, and some in the middle.
Some were also in the tip of the bill and in the claws - the radical ones - staying in touch with the ground when necessary (when not flying), as well as pointing in new directions.
The head represents Christ.
The "problem" with this bird - and that's why I saw only the body and its wings at first, not the head or feet - is that the wings are going in opposite ways, making the bird unable to fly.
This is because they aren't syncronized with the will of the head.
The bird can't even walk forward on its feet since it can't keep the balance.
Each wing is mainly focused on itself, its own feathers, and is even hostile against the other wing, trying to get rid of it - as if the bird would be able to fly with only one wing...
(I wish to add to the previously written thoughts that you'll find through the link, that "authority" and "mindsets" can be liberal as much as conservative - what is needed is deep discernment of the will of God - and it's not found in the will of this world, or in every human wish, not even in everything that comes from Church pulpits.)
***
Feel free to comment this and to spread it to all kinds of Christians - images like this are given to be discerned by the whole Church body.
Ibland är det väldigt svårt att välja text. Denna vecka var det så mer än hittills. Så det fick till sist bli både episteln och evangeliet eftersom de kompletterar (och problematiserar - åtminstone ur katolsk syn) varann på ett intressant sätt när de är ställda tillsammans.
Den som vill kommentera bara den ena texten är naturligtvis välkommen att göra det.... Men titta gärna på de två tillsammans....
***
Rom 11:33-36
Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.
***
Matt 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
Jag bad Kjell Ove Nilsson (domprost emeritus i Göteborg) om att få lägga in följande aktuella debattartikel i min blogg (den är även publicerad i veckans nummer av Kyrkans tidning).
Den fångar in alla de vanligaste argumenten mot vigning av kvinnor - och bemöter dem på ett bra sätt, tycker jag.
Passa gärna på att kommentera och ställa eventuella frågor till artikelförfattaren....!
***
"I år firar vi femtioårsjubileet av kvinnans rätt till prästämbetet. Jag var nyprästvigd på våren 1958 och hade den sommaren brottats med problemen i bl.a. en stor enkät till alla präster. Jag kom efter viss möda fram till att det trots allt måste vara rätt att viga kvinnor. Det satt åt en del. Det fanns många påtryckningar och en mängd goda argument från Bibel och tradition, och ändå fick det bli ett ”JA”! Det ställningstagandet har bara förstärkts genom åren, inte genom lättsinnig anpassning utan tack vara ökad teologisk klarsyn – det var ju också ett huvudskäl till att jag blev domprost i Göteborg 1986.
Det har radats med ”goda” skäl till en annan åsikt. Men problemet med kvinnans tillträde till prästämbetet i Svenska kyrkan är t ex inte att en större del av kristenheten ännu inte medgivit det. Anglikanska kyrkan håller på att göra så i land efter land, och inom den romersk-katolska kyrkan pågår heta debatter, trots påvens nej - ännu.
Det är inte heller bibelsynen, eftersom Bibeln faktiskt inte säger något om det. Orden om att kvinnan skall tiga i församlingen (1 Kor 14:34) hör egentligen inte dit, vilket motståndarna indirekt medger: Felet med kvinnliga präster är ju inte att de tiger, ty tala får de, men de får inte, ”kan” inte, har inte makt att ”konsekrera” nattvarden, bl.a. därför att de inte antas kunna ”representera” Kristus. En kvinnlig präst kan inte, har inte förmåga, att läsa instiftelseorden så att de får sakramental verkan! En kvinnlig prästs nattvard är därför inte en riktig nattvard, säger de. Men om detta säger Bibeln ingenting!
Problemet med kvinnliga präster är inte heller en jämställdhetsfråga eller en könsfråga, det är inte ett socialt eller psykologiskt problem, men väl teologiskt. Socialt och psykologiskt var jämlikhet en omöjlighet på Jesu tid - inte teologiskt (jfr Gal 3:28).
Ojämlikheten var ännu en självklarhet: Kvinnan var i princip omyndigförklarad, under en man, nämligen sin far, sin bror, sin make. Hon kunde inte uppträda självständigt eller offentligt och ansågs inte vittnesgill. Så är det ju ännu på olika håll i religionens värld.
Hur skulle kvinnor då kunna vittna om Kristus, eller än mindre vandra med honom och hans manliga lärjungar ute på vägar och stigar - utan att helt enkelt anses för prostituerade?
Ibland vill man rationellt hävda, att om Jesus så velat hade han naturligtvis kunnat avskilja också kvinnor till apostlar. Se bara hur han ofta upphöjde kvinnans människovärde! Ett sådant resonemang är vilseledande och djupast sett en förnekelse av inkarnationen: Jesus var faktiskt människa just där, med den samhällssyn och kvinnosyn som där rådde. Inte ens Jesus kunde sätta sig över detta. Han var sann människa och han var själv tidsbunden!
Gör man allvar av människoblivandet kan man alltså bli förlöst både i fråga om bibelsyn och kyrkosyn - och kvinnosyn!
Här gäller det egentligen frågan om tidsbundenhet. Är inte också Nya testamentet bundet vid sin tid, inte minst i denna fråga? Och Jesus själv? Han var naturligtvis tidsbunden, han som kommit ”i köttet”, men hans frälsningsgärning är det inte, evangeliet är det inte. Och det är tragiskt, att det urkyrkan var tvungen att göra en gång p.g.a. omgivningens tryck, nämligen att inte tillåta kvinnor som präster och församlingsledare, det återspeglar en samhällssyn och en människosyn som nu delvis bara finns kvar i kyrkan, men inte längre i omgivningen! Det blir ju helt förryckt!
Evangeliet frigör, det binder inte. Det har sitt innehåll, givet och detsamma, alltid. Men detta har inte något att göra med könet på den som förkunnar det, eller som vid altaret utdelar Kristi kropp och blod.
Prästen representerar verkligen Kristus, och det har naturligtvis inte med prästens manlighet eller kvinnlighet att göra. Kristus var man, men han var också jude, omskuren, förmodligen mörkhårig! Representationen är teologiskt menad, sakramentalt, inkarnatoriskt. Den kvinnliga prästen, liksom den manliga, är kallad att i sin tjänst re-presentera Kristus, vad han gjort och ger, åter göra närvarande hans frälsningsgåva, aktualisera och realisera frälsningsverket, så att det blir gripbart, konkret tillgängligt för människors tro.Så när prästen predikar, döper, delar ut bröd och vin, är det Gud som gör det. Genom både kvinnor och män!
Allt detta talar för kvinnliga präster, inte emot! Det är värt att fira! Och det borde vara en självklarhet efter alla dessa år!"
Jag får en del mail nu efter att någon tipsade om det så kallade statyupproret som startades för en kort tid sen i syfte att få till fler statyer av kvinnliga förebilder. Eftersom de flesta statyerna på offentliga platser föreställer män...
Ok - jag förstår tanken - och kan tycka att den är sympatisk.
Men jag tänker vidare så här:
Som katolik har jag inte precis lidit brist på kvinnliga förebilder i statyform... ;-)
Helgonstatyerna i kyrkorna, inte minst i katolska länder, är minst sagt överflödande... Undrar om inte rentav en majoritet av dem är bilder av kvinnor...?
Och på ortodoxt håll finns det gott om kvinnliga helgon i ikonform...
Men jag tänker trots allt att det vi främst behöver inte är fler statyer - vare sig av kvinnor eller män - utan fler levande föredömen. Personer som står upp också i värsta busvädret, och mot hela världen om så behövs, för det som är gott, sant och rätt. Som inte tiger inför orättvisor och maktmissbruk.... Som ställer sig i solidaritet med dem som är utsatta eller utstötta i samhället - och kyrkan.
Många, många sådana personer ber jag Gud att kalla, inspirera och leda...
***
Uppdatering:
Läser just att fler har funderat över kristna statyförebilder (jag undrade minst sagt var de var i den lista som föreslogs av initiativtagarna).
Tror att Tistou (kisse-)missuppfattade den utmaning han tog sig an en smula för ett litet tag sen. Miss-tänker att hans mus-icerande mest kommer att kretsa kring kärleken till mat... (Men säg inte det här till honom...)
Eftersom Z kom med ytterligare en utmaning i samma genre så hugger jag tag i den innan katten hinner nosa sig fram till den.
Känner mig ganska nördigt kristen när jag tänker på favvosånger som betytt något på sistone. För jag minns faktiskt inte så mycket vad jag tyckte bäst om för sånger innan jag insyltades i kyrkliga sammanhang.
Men jag minns att gymnasietiden, som nog var min musikaliskt mest intensiva tid (musik av alla de slag rullade i den vackert blåklintsblå freestylens kassettfack både dag och natt), präglades av diverse udda musik som goda vänner försåg mig med: Ofra Haza (stavas möjligen inte så), en hel del experimentell musik (särskilt två vänner hade rejäla samlingar som uppdaterades regelbundet med det allra senaste på fronten), samt Morrissey, U2 och Ulf Lundell - den sistnämnde lyssnade jag till en början på endast för att min dittills största (ack så olyckliga!) kärlek ofta gick omkring med hans musik i hörlurarna och brukade låna mig dem - han spelade också in ett par kassetter till mig... Gissa om jag var i sjunde himlen...? Mest för att det var han som hade spelat in dem - för att vi lyssnade på samma sånger... ;-)
Sen vände både musiksstilen och kärleken ganska så tvärt. Jag slutade i princip lyssna på det jag lyssnat på. Inte för att jag plötsligt tyckte att det var dåligt - men för att det inte gav något på djupet, det djup jag lite otippat hade slungats in i långt mer än innan.
Hade i smyg suttit och sjungit ur psalmboken lite då och då efter den till en början något motvilliga konfirmationsläsningen (det lossnade snart och vändes till raka motsatsen), varefter jag var den enda av konfirmanderna som fortsatte att gå i kyrkan. Psalmerna gick rätt in och förvandlade och rörde vid något inuti. Jag skrev en lista på en lapp som jag la i psalmboken allt eftersom nya favoriter etsade sig fast. Det blev en allt längre lista.... Numera kan jag i princip psalmboken utantill - i alla fall den från SvK 1986 - sen dess har ju en del nytt tillkommit genom särtryck - även Cecilias oftast förekommande utbud i församlingen sögs in på nolltid sedan jag blivit katolik. Så psalmerna har en särskild plats - en särskild kärlek - i mitt liv, även om jag nu ofta mest lyssnar, mediterar över orden.
En annan stor kärlek blev mötet med Thérèse av Lisieux' poesi som sjungits in på franska av Pierre Éliane, en karmelit. De kassetterna är helt utnötta. Hon är ett av mina favvohelgon för övrigt. Särskilda minnen till de sångerna är när jag, efter att ha haft dem som favoriter ett tag, en dag lite slumpvis stegade in i en kyrka i Paris under JMJ (världsungdomsdagen 1996) och möttes av dem ur en högtalare, samt plötsligt befann mig inför Thérèse's reliker (som reser runt världen i ett skrin)... Ett annat tillfälle var när jag besökte en kommunitet, Les Béatitudes (som för övrigt har alldeles himmelsk musik - liksom Fraternités Monastiques de Jérusalem). Tror det var det första huset jag besökte i Schweiz - och vi åkte nånstans en kväll - till någon annan kommunitet - där utanför huset fanns en temporär scen, och där strömmade musik från en gitarr. Pierre Éliane själv satt där och spelade - så jag fick ganska oväntat träffa honom IRL efteråt... Lite overkligt att som svensk i Schweiz plötsligt springa ihop med en karmelitbroder från Frankrike, vars röst man haft i öronen under lång tid... Ett glatt minne... ;-)
Sen har det bara fyllts på - massor av ortodox liturgi - som för en rätt in i Guds närhet (favoriter bl.a. en kassett från Valamo, samt en munkkör från Zagorsk som besökte min stad), och så en flod av frikyrkliga lovsånger - mest från Vineyard. Och så Michael W. Smith, Don Moen och lite Kathryn Scott.
Men faktum är att jag numera tycker allra bäst om en i vår tid mycket sällsynt musiksort.
Tystnadens ojämförligt vackra musik....
Som väcker kärleken till Gud.
Jag är nyfiken på vad alla ni i min bloggmarginal har att säga om detta ämne, så känn er fria att anta utmaningen! Rent formellt skickas den nu vidare till Johan, My, och Karin....
(Övar skalor ifall ni undrar...för min nya sång är snart klar.)
När ni läser det här är jag alltså hemma igen hos matte och husse och Jullan (sur-store-kattsyrran här hemma - som faktiskt har blivit allt snällare mot mig nu efter att jag har varit på semester lite då och då). Men jag vet ju hur man tar sig in i bloggen - så den går inte säker heller framöver.... Det kan nog bli en och annan idolbild av mig - och kanske "Veckans Tistelitou" eller nåt, där jag kommenterar händelser av kattvärldsklass... (Har fått bloggad tass.)
Tycker förresten att det borde ordnas en separatutställning med foton av mig (rejäla förstoringar) vid tillfälle... T.ex. de bilder som finns i det här blogginlägget.
Kan ni apropå det förresten gissa vad hon har ställt till med, kattvärdinnan....? Under katträtten tog hon fram en gammal målning som hon skulle måla över (med ett nytt och mycket tjusigare motiv - mig förstås) - det var nån annan som hade gjort tavlan första gången. Det var massor av färg på den - och hon började skrapa loss de största sjoken för att få duken mer slät - hon använde både hammare och mejsel för att få bort dem - fyrtio års lagring gör att de sitter fast... Jag tittade ytterst nyfiket på när flagor flög omkring i köket (tidigare när hon var ensam använde hon sandpapper också - inte så smart om man inte vill ha damm-katt-lunga...) - det krafsade också intressant på duken - så jag satte mig bakom den och höll utkik efter eventuella dukmöss som kunde tänkas komma utsmygande ur den.
När hon var klar med allt idogt skrapande och katträtten var slut, så att hon fick ge sig ut på interkattnätet igen, så googlade hon på konstnärens namn - och fann till sin förvåning att det var en etablerad sådan, fortfarande verksam. Det var ett av ungdomsverken hon hade skrapat sönder. Nu hoppas hon att hon inte har skrapat bort en tavla värd en kattiljon eller så.... Men det blir säkert en härlig känsla när hon väl tar tag i en pensel - som att måla över en Mona Lisa eller Picasso.... Tänk att en bild av mig får ersätta ett urgammalt abstrakt motiv... Tavlan kommer att bli värd triljoners kattiljoner tack vare det...var så säkra....
I övrigt har jag övat min tassfärdighet genom att fånga en stor insekt en kväll. Den svischade förbi kattvärdinnan när hon satt i fåtöljen - och tidigare också vid skrivbordet. När den kom i min höjd kastade jag mig över den och åt upp den - allt inom loppet av en millisekund. Ett långt ben hängde kvar i pälsen under munnen ett tag. Jag var mycket nöjd.
Man måste ju dryga ut kattmaten med lite godbitar.
Har försökt fånga getingar med samma metod - men hittills inte lyckats. Stora och feta flyger de omkring här - tar sig in via köksfönstret och tar över hela köket tills de är utjagade.
Igår lagade kattvärdinnan till ett slags kryddade miniköttbullar (nytt i halvfabrikatssortimentet - bara att värma upp) - och medan de värmdes blev jag alldeles tokig av doften - lämnade min kattmat därhän och sprang omkring och jamade som aldrig förr. Jag gav mig inte förrän jag hade fått smaka. Himmelskt gott! Chilismak ska det va' på dem för att få mig att riktigt gå i spinn - hör ni det husse och matte...!?
Igår kväll blev jag annars både rädd och rejält sur när mitt matfat plötsligt var borta - anade ju inte att jag redan skulle åka hem igen och att det var därför hon hade städat undan och diskat. Hon brukar aldrig annars göra det medan jag är kvar. Jag följde förfärat efter när hon gick ut med det tomma fatet på balkongen - nosade på det, och sprang in i köket för att kolla om där fanns något ersättningsfat. Det fanns det inte! Då slängde jag mig platt på golvet under köksbordet och låg och surade. Och när hon lyfte upp mig och försökte förklara och trösta så bet jag till. Trodde ju att jag aldrig mer skulle få mat! Fatta chocken!!!
Vet faktiskt inte ens hur jag ska klara mig hemma utan alla extra måltider... Hemmavid är det nämligen lite andra traditioner som gäller. Jag får inte sitta på en egen stol vid bordet heller....vilket jag fick på kattferiehemmet nu senaste gången. Man har bra utsikt över efterrätten då också - på andra sidan bordet. Inom tasslängds avstånd. Bara att svansa sig upp när man tröttnat på kattmatskulorna. (Foton kommer senare i ett separat inlägg.)
Jag hade under chiliköttbullsdan klämt i mig tre frukostar - kl. 05, 07 och 09 (samt lunch och mellanmål och kvällsmat). För att få frukostarna måste jag anstränga mig lite extra, det räcker inte att bara ha en hejdundrande jamkonsert - måste också hoppa upp i sängen och stå på henne tills hon gnyr av tyngden och klorna, eller buffa med en kall nos på hennes kind och slicka, eller lägga mig med huvudet på hennes arm och spinna ett tag. Det gör susen. Hjälper inte något av det så hoppar jag (vid det laget ganska surt) upp på ikonbordet - det under ikonerna alltså - och börjar peta ner klockradion - hittills har det inte lyckats - men nästan. Ikonerna är förresten häftiga - de är inte som vanliga tavlor - jag hoppade upp en kväll och satte mig framför dem och tittade jättelänge.... Som om de var levande på något sätt. De nästan jamade till mig - fast jamet fanns inuti liksom. Det finns förresten superfina kattikoner - en av Julian av Norwich och en av Klara av Assisi (foto av den senare finns längre ner i bloggen - kanske kan jag få in den andra vid tillfälle - den är ännu finare) - de har varsin katt i famnen - vilket är det centrala motivet förstås.
Nä, nu ska jag fila lite mer på min sång så den blir klar nån gång...
Detta medan kattvärdinnan förmodligen våttorkar golv och skakar allt som går att ta ut på balkongen... Synd att våttorkandet aldrig sker medan jag är där - det hade varit så otroligt kul att jaga moppen (mopsen).... Sopborsten brukar jag jaga - lägger mig på lur i ett hörn och kastar mig över den när den passerar. En antik sammetsborste som man tar bort katthår från kläder och möbler med är också skön att bli borstad med - fast på ett annat sätt än min egen riviga kattborste som jag fullkomligt älskar - både att bli borstad med och att bita i. Dammsugare är jag dock rädd för - men någon sådan har hon inte....
Hon har för övrigt som sagt funderat på att spela in mitt jamande - husse föreslog att hon kunde sätta på det sen på högsta volym på stereon varje gång det strömmar in tjockt av rök i katthotellet. Så att kedjerökargrannen (som hävdar att hon aldrig röker på balkingen!) tror att det bor en tiger här. Som är allergisk mot rök. Alternativt en tiger som har rökabstinens och kan tänkas söka sig dit där röken kommer ifrån. En tiger som inte har fått mat på flera dar... Kunde nog sätta sprätt på förhandlingarna.... Matte och husse kanske kan få till en sådan kassett (kattsett)...?
Nåväl. Största möjliga musikaliska koncentration kräves nu.
Mi-mi-mi-mi-miaaauuuu.....
P.S. Jag tog utan att tillfrågas över en utmaning som kattvärdinnan fick igår. Om att sprida kärlek på interkattnätet genom att dela med sig av något musikminne - det har ju handlat lite om kattmusik här. Jag har mest bara minnen av min egen musik (även om jag gärna viftar på svansen till annan musik också, och jamar både själv och stämmer in i duett när kattvärdinnan sjunger)... Och minst en av mina sånger, förmodligen två, dyker snart upp som en bilaga till detta inlägg. Håll koll i kattbloggen!
Alla som känner sig manade att hänga på är härmed utmanade av mig.
"An archeological team, digging in Washington DC, has uncovered 10,000 year old bones and fossil remains of what is believed to be the first Politician."
Mja-a-au. Det trodde ni inte va? Att jag skulle vara här nu igen - det trodde ärligt talat inte jag heller - eftersom kattvärdinnan hade fått förhinder, så att senaste gången skulle ha varit den sista - åtminstone på ett bra tag. Hon skulle ha en katträtt eller vad det nu hette, och tyckte inte att det passade så bra. Men nu blev det så ändå, så jag fick vara med om katträtten. Det var kul. Fågelbuskul.
Jag jamade så högt jag kunde, sprang omkring som bara den, som värsta virvelvinden, och rev sönder lite papper som såg viktiga ut på skrivbordet, samt hoppade runt och jagade leksaker.
Men allra först hittade jag henne faktiskt inte. Hon satt alldeles blick stilla. Jag gick och letade, jamade ängsligt, trodde hon hade gått ut och lämnat mig ensam, innan jag fann henne. Närmade mig henne första gången det hände som om jag hade sett ett spöke: förvånad intill ytterlighet. Det var som om hon pratade med någon - fast utan att säga ett ord, utan att röra en min. Det liksom kändes i luften att det var nån annan där. Osynligt. Scary. Månne var det Den Store Katten? Han Som Är? Det var riktigt så att morrhåren krullade ihop sig, och pälsen stod rakt ut.
Och när jag såg att hon fortfarande var fokuserad på något annat än mig så hoppade jag till sist upp i hennes knä och spann järnet. Inte bara en gång utan flera dagar i rad. Det gäller att vara ihärdig i spinnandet - d.v.s. kattbönen. Den för en minst till sjätte katthimlen, ibland längre...
Jag hjälpte henne således med det hon höll på med. Så att hon fick tänka på unga lejon och sånt - som det stod om i den bok hon läste ur. Hon tittade även i en annan bok under första dan. Den bet jag mig fast i - på en sida som handlade om "Princip och grundval" - tydligen något väldigt centralt eftersom hon försökte läsa vidare och få mig att lossa det fasta käftgreppet.
För att lugna ner mig - som om det skulle behövas! - sa hon under ett annat livligt sådant tillfälle plötsligt halvhögt "Fader vår"...nånting. När hon sa "förlåt oss våra skulder" så slickade jag henne på fingrarna - och sen när hon kom till "inled oss icke i frestelse" så bet jag tag i ärmen på hennes kofta och vägrade släppa den (den har så underbart härligt tuggmotstånd - alldeles oemotståndlig...mycket ulligare än den första kofta jag tuggade mig igenom här).
Hämnades förresten lite när jag återvände (var nämligen här under katträttens första dag samt de tre sista) - genom att gömma mig så att hon först inte hittade mig, fast hon ropade och letade. Jag hade gjort mig en jättemysig koja i en garderob (hittar alltd nya platser att utforska) - och satt där helt tyst och mös (mösseli mössa). Se foton... På det översta håller jag för övrigt ett vakande öga på henne, fast det kan se ut som om jag sover. Skenet bedrar...
Jag ordnade med några nya stora härliga bruna pölar (lite variation istället för de vanliga gröna som hämtar sin färg från gräs och ampelliljor) på golvet en morgon. Alla mattor är borta denna gång, konstigt nog. Som om det fanns en tanke bakom. Men kan inte riktigt räkna ut vad det skulle vara. Som det är nu landar de inte särskilt mjukt, pölarna. Hoppas de inte gör sig illa.
Och så har jag förresten testat nya delikatesser - provat allt från hjortronglass till müsli (mus-li ska det väl stavas, som trillade ner när hon gjorde frukost imorse).
Håller på att skriva en ny kattsång också - men får nog återkomma med den senare... För nu ska jag se om jag kan hjälpa henne med tvätten - den vanliga alltså, inte katt-tvätten. Kanske jag kan riva och tugga lite här och där i den medan den torkar...?
Omkring 500 olästa mail väntar.... Ordlaviner, lavaströmmar...
Återkommer med lite tankar till era kommentarer under de närmaste dagarna... Särskilt välkomna hit alla ni som har kommenterat i bloggen för första gången under reträtten!
"En lite mer humoristisk (men meningsfull) post kunde vara vilket århundrade inom kyrkohistorien vi gillar bäst. Många citerar Augustinus, ibland rätt tanklöst, exempelvis. Andra gillar skolastiken. Ytterligare andra gillar Nicaea. Andra martyrtiden INNAN Nicaea - då var kyrkan som bäst. :)"
Frågan är alltså: när tycker DU att kyrkan var (är) som bäst? Motivera!
Själv gillar jag två ganska så olika - och ändå rätt lika - tider bäst.
1) Den allra tidigaste kyrkan - fram tills saker började spåra ur.... Låt säga år 33 - år 150 eller så... Kan tänka mig att sträcka fram det till närmare år 200 - sen var det ganska kört. Den första kyrkliga institutionaliseringen hade sett dagens ljus och blommat ut rejält. Makten och fåfängan körde över Andens frihet. Kyrkan anpassade sig allt mer till samhället omkring. Kvinnorna hamnade i skymundan. Ja, suck.
2) Den andra tiden jag gillar bäst är nutiden - för att så mycket är i allt tydligare förnyelse. Ytterligheter skavs mot varann som sällan förr - utom i den tidigaste kyrkan då. Det känns hoppfullt inför framtiden.... Ur dessa "födslovåndor" kommer nog något som åter blomstrar och visar på Gud mer än på sig själv - tror och hoppas jag.
Jag är insvept i tystnad ännu ett par dar - men tittar in här därefter.
Välkomna att fundera över texten...!
***
Jes 56:1, 6-7
Så säger Herren: Håll er till det som är rätt och handla rättfärdigt, ty min hjälp kommer snart, min rättfärdighet skall segra. Främlingar som sluter sig till Herren och vill göra tjänst hos honom, älska Herrens namn och vara hans tjänare, ja, alla som iakttar sabbaten och inte vanhelgar den och håller fast vid mitt förbund, får komma till mitt heliga berg och glädjas i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skall jag ta emot på mitt altare. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.
Perhaps a big Willow no longer weeping but sheltering in my branches
or maybe an eternal pine green in the face of Winter's apparent deathly grip
reaching to the canopy and praising the Sun getting washed in the rain covered in snow
so my outer visage feeds four limbs blossom into many branches fingers toes smaller branchlings blue eyes the sky
but in that moment between steam-to-rain-to-ice and back again in there, yes, my sprouted-full Soul sways in the ruach of God
br yossi 2008
Här går det att läsa mer om vad som inspirerade brodern till dikten - en naturlig begravning - utan kistor och valv - man blir bokstavligen till ett träd - tycker det låter sympatiskt: www.honeycreekwoodlands.com
Tycker att den modige prästen som följde sitt samvete och deltog i mässfirandet i samband med vigningen av en katolsk kvinna förtjänar att lyftas fram i ett eget inlägg.
Så här uttalade han sig innan vigningen:
"For me it seems very right," he said in the interview. "I would have a problem sleeping at night in the future if I didn't put my body where my words are."
In considering the implications, he said, "I don't know how I could continue to be silent in the church, this is such a big issue for me.
"Over the years and listening to women friends – if one listens, just shuts up and listens to their stories, their faith journey and, in some cases, their call by God to ordination to the priesthood in the Catholic church – there is a problem for us guys in the church. What are we saying? God is calling us but not you? This is heresy. We're tampering with the sacred here."
/.../
In 1998, as he noted in his homily, he wrote a letter to the rest of his community in which he called sexism a sin. "As people of faith," he wrote, "we profess that God is all powerful and the source of life. Yet, when it comes to women being ordained, it seems that opponents are saying that this same God …. somehow can not empower a woman to be a priest. Suddenly, we as men believe God becomes powerless when women approach the altar to celebrate Mass."
I sin predikan skriver han bl.a. så här (de två första notiserna är citat ur ett brev från 1998):
"In my 26 years as a priest, it is my experience that we need the wisdom, sensitivity, experiences, compassion and courage of women in the priesthood if our church is to be healthy and complete.
/.../
Just as soldiers in Latin America and inmates in prison abuse their power and control others, it saddens me to see the hierarchy of our church abusing their power and causing so much suffering among women. Jesus was a healer, a peacemaker, who called everyone into the circle as equals.
/.../
Now I have been a Catholic priest for 36 years and I must say, more than ever before, I am convinced that women should be ordained in the Catholic church.
The hierarchy will say, “It is the tradition of the church not to ordain women.” I grew up in a small town in Louisiana and often heard, “It is the tradition of the South to have segregated schools.” It was also “the tradition” in our Catholic church to have the Black members seated in the last five pews of the church.
No matter how hard we may try to justify discrimination, in the end, it is always wrong and immoral. As Reverand Nancy Taylor of Boston put it, “Prejudice in liturgical clothing is still prejudice.”
Lite mindre lustigt är att katten Tistou spelar kattboll och far som en virvelvind genom lägenheten - just när det gärna kunde få vara lite lugnt en stund...
Tycker det är intressant att läsa hur tidningarna formulerar sig. En del vet inte hur de ska uttrycka sig om "katolska" "kvinnliga" "präster" och så.
I den här var det lustigaste slutklämmen - där man får veta att inga protesterande dök upp - men man hade garderat med poliser utanför kyrkan... För säkerhets skull.... :-)
As you can see, I've been here again for another fun cat circus time.... ;-)
Unfortunately it's been raining cats and dogs (mainly cats of course!) ever since I arrived, so I haven't been able to get further out than to the balcony to meow a little bit, except once, more about that time below. I do love to go by bike in my transport box..... So hope for an opportunity during today (my last day here).
Some nights ago I got my early first breakfast as usual since I refused to be silent until then (I have a very strong voice - and it's extra efficient during the nights - think the neighbours can hear me as well - so the hostess HAS to get up and give me something to chew on). And the second breakfast got purrfectly served some hours later. It was worse another day when the second breakfast didn't arrive until 10 am! (Got the first one around 5, or was it 6?)
We got a visit by a painter at lunch time some days ago - he smelled very interestingly - I sniffed at his clothes for quite awhile and then hunted invisible mice back and forth under his painting chair. He enhanced the paint on a small window that got broken previously but has been fixed. He's a kind of colleague to my cat hostess since she's painting too. Cats of course! And some birds too... Too bad one can't eat painted birds! I've seen lots of real ones flying from the balcony lately - even found a grey feather AT the balcony - but haven't been able to catch a single bird - the distance is too far...
The cat hostess has been trying to fix a computer during these days - with less good results - it's even more damaged now, and she had to give up for now.... She's just entered a silent retreat. I'll stay during the first day of the retreat as you probably understand - and will try not to meow so much (that'll be hard!). MEO...ooops!
She's been busy all evening yesterday taking care of rinsing and trying to dry tons of cat hair laundry (and other laundry too, well, all laundry is cat hair stuffed, some more, some less) - because the machines suddenly stopped working in the middle of washing... Nice mice... She'll have to do it all over again in a bit more than a week from now since nothing got cleaned, and there were no unbooked laundry times until then....
The kitchen is my most fun playground nowadays - since both my bag (where I run in and hide) and other toys are gathered there - the cat hostess wished that she had had a video camera some mornings ago to show my highly energetic playing to the world.... But you'll just have to imagine it....
I've had some interesting meetings with a very angry little cat twice now - we hissed at each other, and I sounded like a dog too. But first s/he sat at the stairs outside my hostess door, meowing loudly. And when the hostess opened the door - and I came to see who was there - s/he started hissing. To my big surprise. So I waited awhile (having good cat manners myself) and then finally answered back when s/he didn't stop.
I finally won - since s/he ran down and hid when I was lifted up so I wouldn't run away. But we met again yesterday when I went out for a walk - I heard some meowing from the bushes - and when I passed, I saw something moving there, so I went back - and found him/her there again - hiding. The hostess met that cat again when she went down with laundry. And she had a chat with him/her - who was afraid even though I wasn't with her. S/he's just a scared little one....
But don't know what happened to another really poor and injured little kitten that was found outside the house when I arrived here...
I ran away yesterday - didn't get very far - only one stair - sneaked out when the door was opened...he he... I like adventures...
By the way, haven't gotten a shower this time....but am cleaning my own lovely fur as usual of course. We white or cream white birmas are a bit disadvantaged in that area since we have to get away also all the visible dirt in a way that grey or black ordinary cats don't need to think of.... They just lick themselves where it's absolutely necessary, the lazy little bast....(censured).
Thought I'd have a little cat-echism here some day.... Since I'm a very cat-holic cat. Maybe I'll be allowed to guest blog at a distance some time...? Well, I may do so even if I'm not allowed to... I kneeeow the pass word... ;-)
...som inte orkade skicka hit en vaktmästare ett par minuter en söndagskväll för att byta en propp (eller trycka på en strömbrytare eller något annat löjligt enkelt i något låst litet skåp som vanliga hyresgäster inte har åtkomst till).
Nu har jag stått två timmar i tvättstugan bland ickefungerande maskiner med halvtvättad - men fullständigt dyngsur - tvätt, för maskinerna gick igång som de skulle men avbröts mitt under tvätten. Och ytterligare två kassar med sånt jag bara måste ha rent förblev därför otvättade.
Nån vaktmästarvikarie som drog i fel spak innan han gick hem för dagen kanske? Trodde att han släckte belysningen i källaren - men stängde av strömmen till maskinerna istället?
För alla maskiner i samtliga tre tvättstugerum är avstängda - även torktumlarna, men jag hittade en fungerande centrifug.
Så det blev till att stå och skölja ur tvättmedel ur halvtvättade kläder och påslakan - hade samlat på mig två veckors tvätt - nu blir det till att vänta ytterligare nio dar med vad som kommer att bli en aldrig hittills skådad bautatvätt - eftersom det inte fanns några lediga tvättider förrän då - och eftersom det är en hel del som är proppfullt av katthår nu, och eftersom jag måste tvätta om allt som bara blev löddrigt men inte rent idag, och eftersom jag ger mig in i en åtta dagars reträtt imorgon, ....
Hade planerat så att allt skulle vara klart tills imorgon...
Får räkna rena plagg i lådorna och skåpen nu tror jag, och se hur långt de räcker. I värsta fall får jag tvätta en del för hand i natt i badkaret.
Återigen, tack för briljant service, kära bostadsbolaget.....
P.S. Det kommer trots reträtten att dyka upp en del på förhand skrivna blogginlägg och en del pausbilder (av en viss katt bl.a.) under den kommande veckan.... Men jag kommer själv inte att delta i några samtal förrän efter reträtten. Ni är förstås varmt välkomna att prata med varann om tidigare och nya inlägg här under tiden....
Nu är freds- och rättsaktivisten Janice vigd till katolsk präst....
Denna gång deltog en manlig katolsk präst med gott anseende öppet för första gången.... Läs mer om det via länkarna nedan samt läs hans predikan...
Kan höra hur de som är emot förnyelsen och den vändning den nu tagit, vrider sina knogar så de knakar och funderar på hur de ska straffa Fr. Roy för hans högst aktiva deltagande.
Biskop på en isolerad ö?
Annars är han mycket varmt välkommen som präst i Sverige... Kanske skulle föreslå det... :-)
***
"Janice Sevre-Duszynska was ordained a priest Saturday, Aug. 9, in Lexington, Ky., making her the sixth woman to be ordained in the United States this year as part of the Roman Catholic Womenpriests movement.
The movement has ordained 32 priests in the United States over the last two years. Saturday’s event was noteworthy because for the first time, a male, Roman Catholic priest in good standing publicly joined the ceremony. Maryknoll Fr. Roy Bourgeois concelebrated at the ceremony and was a homilist. (See related story and read Bourgeois’ homily.)"
Håller med om slutresultatet - men inte riktigt om vägen dit.
Som jag ser det är svaret på kärlek inte lydnad - utan ömsesidig kärlek. Och en jämlik relation har bäst förutsättningar att uppnå denna utgivande kärlek.
Paulus skrev för sin tid, utifrån sin tolkning.
Jag skulle i vår tid hellre uttrycka det i stil med: var varandras halva kropp. Ingen är den andres huvud. Utan ni är två likvärdiga delar som passar ihop - om ni respekterar och älskar varandra på djupet - villkorslöst. Dela ansvaret för hemmet, familjen, omvärlden med varandra. Tillsammans är ni då i Kristi kärlek - och genom att vara det älskar och inspireras ni av Gud.
***
"The husband is primarily a servant. “The husband is head of the wife” is an invitation for the husband to be leading in the servitude.
We have then no indications for assuming that the husband has a tribute over his wife by nature or by creation, and that he is consequently, her protector. This might be the result of a “patriarchal” or masculine society. But in the origin, in the beginning, nothing of this was.
Who was this wife that the Apostle asked to be obedient? The answer lays in his verse: “Husbands, love your wives, just as Christ also loved the church and gave Himself for her” (Eph 5:25). Where is this wife who does not submit to the poured love? Outside the boundaries of love, Paul did not suggest obedience.
/.../
In the depth of the marital journey - and which requires a great deal of practice, after the descending of the Divine Love upon both spouses - the “duality” turns towards the union of the one-being, in the same manner the Church ascends towards the unity with her Redeemer and in the same way the Redeemer demonstrated His adjunction to His Church. Outside this vision and outside this context merely remains a wreckage of flesh, bank accounts, realties and “cease-fire” agreements in fear of the scandal or the detonation of the family."
Blev i ett mail påmind om trappisterna som mördades i Algeriet 1996, apropå nunnans brev häromdan. Det meningslösa våldet - och reaktionen på det. Vittnesbörd för oss.
Som ni kanske minns så hittades en av munkarnas testamente kort efter hans död - och det var närmast profetiskt... Skrivet bl.a. till den person som skulle komma att döda honom.... Men på vilket kärleksfullt sätt...
Också ett viktigt dokument i en värld där islam framställs som en ond religion som uppmuntrar terrorism. En nidbild.
***
"This testament was composed by Dom Christian de Cherge in Algiers, December 1, 1993 and produced in Tibhirine, January 1, 1994. It was opened on Pentecost Sunday, 1996, shortly after Dom Christian and others of his Trappist community were murdered in Algeria.
***
If it should happen one day—and it could be today—that I become a victim of the terrorism which now seems ready to encompass all the foreigners in Algeria, I would like my community, my Church, my family, to remember that my life was given to God and to this country. To accept that the One Master of all life was not a stranger to this brutal departure. I would like them to pray for me: how worthy would I be found of such an offering?
I would like them to be able to associate this death with so many other equally violent ones allowed to fall into the indifference of anonymity. My life has no more value than any other. Nor any less value. In any case, it has not the innocence of childhood. I have lived long enough to know that I share in the evil which seems, alas, to prevail in the world, and even in that which would strike me blindly. I should like, when the time comes, to have a space of lucidity which would enable me to beg forgiveness of God and of my fellow human beings, and at the same time to forgive with all my heart the one who would strike me down."
"In his homily at the canonization Mass, Pope John Paul II said: “Because she was Jewish, Edith Stein was taken with her sister Rosa and many other Catholics and Jews from the Netherlands to the concentration camp in Auschwitz, where she died with them in the gas chambers. Today we remember them all with deep respect. A few days before her deportation, the woman religious had dismissed the question about a possible rescue: ‘Do not do it! Why should I be spared? Is it not right that I should gain no advantage from my Baptism? If I cannot share the lot of my brothers and sisters, my life, in a certain sense, is destroyed.’”
Här kommer ett specialblogginlägg särskilt för er som brukar logga in på betapet för att spela hjärnfunktionsuppehållande (underhållande) ordspel där.... Sannolikheten är stor att vi kan ha mötts i någon match... :-)
Det vore kul att ta en titt på era bloggar (så kanske man hittar någon ny favvoblogg) - så ni kan väl lämna ett litet "tassavtryck" i kommentarerna, med länk till era bloggar när ni har kollat in den här bloggen...?
Här finns allt från inlägg av bloggande katter till inlägg om kat(t)olsk förnyelse, återkommande fredagsbibelblogg, och inlägg om nyheter som nog påven helst skulle vilja sopa under vatikanpalatsmattorna... Och så lite om balkongodling och annat smått och gott... Ni hittar mer bland etiketturvalet en bit ner i högerspalten, samt i arkiven (bara det senaste kommer upp via etiketterna).
Välkomna att kommentera även andra inlägg här!
Det går också bra att länka hit från era bloggar ifall ni gillar bloggen - det värsta som kan hända (mycket troligt dessutom) är att ni får en länk tillbaka.... Eventuellt växer det till en egen liten betapetbloggavdelning i kanten här så småningom...
På återseende såväl i betapetspel som i bloggosfären... :-)
Veckans bibelbloggtext är väldigt tät - därför spaltade jag upp den lite. En av mina favvotexter för övrigt, och den är hämtad ur GT-läsningarna för omväxlings skull.
När ni läser detta är jag snart på väg just in i tystnad... :-)
Men välkomna att tänka över texten så ansluter jag mig om möjligt innan reträtten börjar - i annat fall deltar jag denna vecka i form av ett stilla sus... Inlägget preparerades en vecka i förskott - hoppas att det postas när det ska... :-)
***
1 Kung 19:9a, 11-13a
När han [Elia] kom fram [till berget Horeb] gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där."
En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen.
Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet.
En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen.
Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet.
Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden.
Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.
Tistou - funderar över världens orättvisor och sånt
Tjenixen ur nattmössan (kattmössan)!
Var verkligen alldeles däckad igår kväll när jag kom hit - sov så smått under kvällen och slocknade för natten strax efter midnatt och sov ända fram till 09.44. Så jag fick ingen första eller andra frukost i morse - utan vaknade alltså i lagom tid för den tredje.
Miss-tänker att det nog får lov att bli tre middagar istället...så jag kommer ikapp mig själv matmässigt.
Hostat upp en rejäl hårboll - börjar få in tekniken nu - prickade den lilla handknutna mattan perfekt med en massa blöt gegga - plus placerade en pöl bredvid datorn. Hon klev rätt i den på mattan när hon skulle släppa ut mig på balkongen! He he....
Annars tycker jag att man borde installera en mjau-sensibel balkongdörröppnare - som känner igen mitt jamljud och öppnas automatiskt genast när jag vill ut. Egentligen borde nå't liknande finnas i köket - en automatisk matapparat som fyller på min skål så fort jag jamar. (Vad é de´ här för ett undermåligt och teknikfattigt katthotell egentligen...? Kan inte ha fått mer än en tass i listan. Nästa gång vill jag bo på kattlyxhotell, tack.) Matte och husse glömde dessutom lägga ner kattlatrinspaden den här gången - så jag är lite smått orolig för hur det kommer att bli med rengöringen av bekvämligheten. Hon får lov att plocka för hand med en påse om det ska bli av.... Hoppas verkligen....!!!
Annars har möbleringen i köket förbättrats betydligt sen sist så att jag nu har en egen stol att sitta på vid köksbordet medan hon jag bor hos äter. Det gör att jag kan smyga mig upp på bordet i ett nafs, och omärkligt närma mig tallriken sidledes, och nästan komma åt en go'bit med tassen.... Tidigare var jag tvungen att smyga mig uppåt via stolen och hennes knä - nu slipper jag alltså den omvägen, och har även en suverän utsikt där jag kan studera gaffelteknik för kommande manövrar. Och vi slipper dessutom bråka om vem som ska sitta på stolen - eftersom det finns två nu. Fast om det kommer besök får hon jag bor hos dessvärre stå. Eller hämta den hårda lilla pallen från rummet. För stolarna i köket går åt fort må ni tro....
Har levt rövare efter frukosten och härjat runt i lägenheten (bitit i såväl leksaker som tår och perforerat en tumme så det blödde) så det är snart dags för en liten kattlur igen. Annars är jag snällare än på länge, spinnig och gosig och ganska lugn (medan jag sover åtminstone).
Har övergått från att slicka på ben och sen bita på samma ställe, till att slicka på ben och stryka ansiktet mot det blöta stället. Suverän ansiktstvätt - man slipper böka för att komma åt med de egna tassarna och framför allt slipper man blöta ner dem! (Notering, politisk åtgärd: installera automatisk kattansiktstvätt på hotellen!)
Brukar ibland bli kallad "Tistelitou" här - som en diminutivform av mitt namn. Det gillar jag... :-) Vet däremot inte om det var en komplimang jag fick imorse eller inte - jag väljer att tolka det så. Hon sa "tjockpäls" när jag kom och jamade efter kattkrubb.... Hmmm..... Visst har jag en härlig päls - men var det den hon menade? Svårt att tolka människospråk ibland - för de är inte alltid ordagranna.
Hon jag bor hos berättade också för mig om vad som hände när hon gick ut igår för att gå i misse-mjau-mässan och sen hämta mig.
När hon kom ut från porten så stannade hon på en gång - för där kravlade världens näst sötaste lilla kattunge. Så liten att den rymdes i en hand - kan inte ha varit mer än ett par veckor, högst en månad gammal. Den hade mörkgrå fluffig päls (förmodligen en långhårig angora eller nåt') och fina blå ögon. Medan hon stod och beundrade underverket hördes en röst bakom henne: "Vill du ha en kattunge?"
Om hon ville...! För jag är ju här för sista gången på ett tag nu - kanske för gott beroende på om vi ska flytta (hoppas inte, för balkongen här är faktiskt helt ok). Men hennes allergi har inte precis blivit bättre....
Hon blev just kallad "kattmagnet" - för att hon verkar dra till sig katter mest hela tiden. De kommer till henne från alla håll så snart hon går ut.
Några barn hade hittat lillkissen i en buske - den blödde från nosen när de fann den, och den haltade på ena bakbenet - så kanske den hade blivit påkörd av en bil eller så, eller blivit utslängd hemifrån (måste ha busat ordentligt i så fall - man får lov att vara lite kattligt måttlig som jag), eller gett sig ut på äventyr och råkat illa ut (kanske hoppat ner från en balkong).
Hon jag bor hos sa att den borde tas till en veterinär. Och en kvinna tog upp den, men hon kunde inte behålla den eftersom hon har hund, och barnen fick inte heller ta hem den. Får höra efter sen hur det har gått för plutten.
Det hade varit kul att få ett litet kattsyskon faktiskt, om än bara för några dar medan jag är här - sen skulle kattvärdinnan få lov att ta hand om den själv utan min hjälp - om det nu bara gick. Fast nånstans är jag lite glad för att hon är så allergisk - annars kanske hon hade börjat tycka bättre om den andra kattungen än om mig.... Fast det är klart - en hemlös och skadad kisse förtjänar nån som tar hand om den.
Fick även höra att jag är "priviligierad" och ganska så "bortskämd".... Har nog aldrig hört de orden förut faktiskt - och de finns inte i min kattordbok heller - så jag antar att det inte stämmer.
Men lite orolig är faktiskt jag med för snutteplutten. Hoppas den klarar sig. Drömde i natt att det var jag som hade hamnat i en sån situation. Inte kul... Puh - tur att det bara var en otäck dröm.... Nån som vill ha en kattunge förresten...? Världens näst sötaste....
Got a few thoughts.... Sorry if they aren't well expressed - wanted to scratch them down before I forgot.
Okaaaay.....
If God is genderless (neither male or female) - which most theologians seem to agree about these days - how come Christ's maleness has become so important in our times (regarding the question of women ordinations for example)?
If a specific gender isn't needed for the salvation of all mankind - female and male - why is it suddenly extremely needed in order to say a few prayers over bread and wine or to handle the other sacraments. Doesn't the holy Spirit listen to womens' prayers? Since when?
If gender would be important for salvation - only men can be saved since Christ was a male. Or Christ would have needed to be incarnated twice - once as a man and once as a woman. But God became human - and that was fully enough.
And God created men and women alike and equal to reflect something of God together. Not only men or women. But together.
And God didn't give men and women different cultural or religious tasks depending on their gender. (They got only partly different biological functions.)
Men (mainly males!) constructed society with its roles - different in different cultures. There are also matriarchates... And what men decided about can be changed (contrary to what God created as biological functions which work automatically unless something is wrong).
If both women and men together mirror God in the way they're created - how come only men can mirror God fully and exclusively in the Church? That's the conclusion one has to draw when looking at today's rules. Men can do everything in the Church - while women can't. So what went wrong in the construction of woman? Is it a fatal error by God during the creation of human beings that made the Church officials of today think they have no power to ordain women? Because the copy of the God-part mistakenly got so incomplete in the woman, unlike in the man....?
And why even speak about being called to different Church tasks because of biology? I though Church life was still ruled by theology... Like in those days when women were in fact ordained.... In spite of a surrounding misogynist society (much worse than today). The Church was on the forefront here at that time.... Gave the world an example to follow. But instead finally capitulated - to get worldly advantages by mixing in better?
And if this was true - that biology is what matters most in ministry - it would have been said very clearly by Jesus - in words. He would have repeated them over and over again, as he usually did with important stuff. He would most probably also have given women special Church roles that have no equivalents among men. But there are no such different roles (no, making coffee or cleaning toilets doesn't count...), just a present lack of roles for woman ministry - contrary to male ministry.
It should rather be called human ministry.... Since things were meant to proceed as in the beginning....
A call is given personally to an individual, woman or man - not impersonally to men who eventually don't feel like getting married and are looking for some kind of career to get a better status than by just remaining bachelors. Church careers aren't the worst on the market. In spite of everything that has been revealed lately about what really happened under the perfect surface.
No matter how much one looks at this question from all possible angles - it always boils down to an essence of the necessity of a total equality in God - equality in Christ - not separation because of gender - but unity because of being human beings....
If God is genderless - isn't Christ humanness what matters most?
Fick ett mycket rörande och starkt brev skrivet av en nunna (tidigare publicerat i en italiensk tidning) - det känns överflödigt att kommentera det - läs själva....
"Below is a powerful letter written by Sister Lucy Vertrusc, a young nun, to her mother superior. It is a difficult story about God's will, vocations and abandonment to Divine Providence. Certainly it is not to say that God caussed what happened to Sister Lucy, but indeed it was allowed to happen. Sister Vertusc became pregnant after she was raped in 1995, along with two other sisters, during the war in the former Yugoslavia."
Själv är jag mest bekymrad över hur det gick för de två övriga kattungarna som nämns i artikeln - om de lämnades kvar ute i kylan medan bara två kattungar togs in? Förärligt grymt i så fall... Inte det minsta Jesuslikt!
Snubblade över ett citat om detta - som påminner lite om distinktionen tidigare mellan konstnären och ikonmålaren - inspirerat av en bok av Colliander.
"The intricacies of theology are not usually what concerns the artist. They’re concerned with the big, beautiful fundamentals." Sister Wendy Beckett
Råkar ha en vacker konstbok av systern - full av religiösa motiv - men inte bara.
Befinner mig här - som vanligt - på flera fält, där det har satts upp märkliga stängsel dem emellan.
Som om man som teolog inte skulle kunna vara konstnär - och tvärtom. Men det är kanske inte en helt vanlig kombination...? Själv är jag lika intresserad av bådadera.
Lite samma dilemma som i Schmemann-tråden - fast på ett annat plan?
Kärnfråga: varför avgränsa och finfördela det som är en enhet?
"More and more often it seems to me that revising the monasticism that everybody so ecstatically talks about–or at least trying to revive it–can be done only by liquidating first of all the monastic institution itself, i.e. the whole vaudeville of klobuks, cowls, stylization, etc. If I were a staretz–an elder–I would tell a candidate for monasticism roughly the following:
–get a job, if possible the simplest one, without creativity (for example as a cashier in a bank);
–while working, pray and seek inner peace; do no get angry; do not think of yourself (rights, fairness, etc.). Accept everyone (coworkers, clients) as someone sent to you; pray for them;
–after paying for a modest apartment and groceries, give your money to the poor; to individuals rather than foundations;
–always go to the same church and there try to be a real helper, not by lecturing about spiritual life or icons, not by teaching but with a “dust rag” (cf. St Seraphim of Sarov). Keep at that kind of service and be–in church matters–totally obedient to the parish priest.
–do not thrust yourself and your service on anyone; do not be sad that your talents are not being used; be helpful; serve where needed and not where you think you are needed;
–read and learn as much as you can; do not read only monastic literature, but broadly (this point needs more precise definition);
–if friends and acquaintances invite you because they are close to you–go; but not too often, and within reason. Never stay more than one and a half or two hours. After that the friendliest atmosphere becomes harmful;
–dress like everybody else, but modestly, and without visible signs of a special spiritual life;
–be always simple, light, joyous. Do not teach. Avoid like the plague any “spiritual” conversations and any religious or churchly idle talk. If you act that way, everything will be to your benefit;
–do not seek a spiritual elder or guide. If he is needed, God will send him, and will send him when needed;
–having worked and served this way for ten years–no less–ask God whether you should continue to live this way, or whether change is needed. And wait for an answer: it will come; the signs will be “joy and peace in the Holy Spirit.”"
Entry for Tuesday, January 20, 1981 in his Journals
"The very problem of Christian reconciliation is not that of a correlation of parallel traditions, but precisely that of the reintegration of a distorted tradition. The two traditions may seem quite irreconcilable, when they are compared and confronted, as they are at the present. Yet their differences themselves are, to a great extent, simply the results of disintegration: they are, as it were, distinctions stiffened into contradictions."
Fr. Georges Florovsky, “The Ethos of the Orthodox Church” (an address to the World Council of Churches given in 1960); emphasis in original.
Har fått en del länkar till artiklar om dem - den här har jag inte hunnit läsa än - men vid en snabb genombläddring verkar den kunna vara intressant.
Den här artikeln ger en liten inblick i Marie David's (en av kvinnornas) tjänst - mest påtagligt är hur välkomnande och varm församlingen är, och hur prästen inte kör ett eget race s.a.s. utan alla får bidra om de vill. Man ser därför inte något spår av slentrian - varje mässa har samma grundelement (förmodar jag) men får sin prägel av dem som är närvarande.
Så var det snart färdigbloggat för den här gången. D.v.s. för minst fem dagar framåt. Sen kan det hända att jag ska på semester igen.... Far som en liten jojo fram och tillbaka. Jojo-katten.
Det kan hända att det blir något enstaka bildinlägg däremellan - eftersom det har tagits en del tjusiga paparazzi-foton på mig på sistone. Och en del andra bilder också - t.ex. de som just publicerades här i det tidigare inlägget...
Det har annars varit en riktigt dåsig vecka det här. Kokhett, som ni har sett. Borde ha fått duscha varje dag, tycker jag. Bara vatten inte vore så vått! Har ransonerat mitt bloggande denna gång och mest legat och slappat ute på balkongen medan hon jag bor hos (numera även kallad lillmatte) har suttit vid den här internationella burken och knattrat. Jag valde den bästa delen!
Hon litar äntligen på att jag inte hoppar ut - så jag får vara ensam på balkongen nu - men bara medan hon är hemma förstås. Brukar sitta där ända tills hon stänger dörren för natten, kommer mest bara in och äter emellanåt. Det blir kanske ett par natt-katt-bilder så småningom.... Om de inte blev för suddiga.
I övrigt så har jag varit extra busig efter matpassen och strax innan dem, och gett mig på fler tår och sockor än vanligt. Ett par mattor fick sig också några rejäla doser. Det fick bli en stor grön pöl på den största mattan trots allt en natt. Och när den sen låg ute på balkongen på tork efter partiell tvätt så blev det en perfekt koja för mig - jag låg också på den sen och vilade. Jättemysigt! Tror jag ska göra om det - för det behövs fler kattmyshörnor här. Den var också väldigt bra att sätta klorna i och riva hårt i när den hade flyttats in igen. Liksom den lilla handknutna mattan, som nu är gömd nånstans. Roligare än mitt rivfår - en pall som ser ut som ett får utan huvud.
Riktiga får har jag nu faktiskt fått träffa också, som bääääade åt mig (iddes inte svara - men hon jag bor hos och en kompis till henne stod och bräkte tillbaka - riktigt pinsamt - men som tur var satt jag i min transportlåda, så inga förbipasserande såg mig tillsammans med dem, puh!). Och så har jag tittat på kalvarna igen på avstånd, och sett nya stora djur som kallas hästar. De var spännande.....! Gigantiska ju!
Vi var nämligen på katt-picknick för några dar sen. Min låda monterades på något som kallas "pakethållare" på en rullande människotvåhjuling, där den passade perfekt - och där satt jag trygg och med perfekt utsikt. Och jag slapp därmed gå så långt. Men jag ville gå omkring lite grann periodvis ändå. Och jag försökte hoppa upp i ett träd igen - det misslyckades dessvärre fatalt, så jag satt under det ett par förvånade sekunder med barken regnande ner i pälsen... Fast jag låtsades som ingenting. "-Nehej, jag skulle inte alls upp i det där trädet - vad får er att tro det?" - signalerade jag med hela mitt yviga och livliga kattkroppsspråk.
Jag blev matad med mina matkulor på picknicken också - en och en fick jag - för jag ville inte äta i skål utomhus. Det kändes inte riktigt passande. Det hade varit myror i skålen och ett par getingar var väldigt närgånget intresserade av den (men de gav sig på människomaten och jagade människorna istället). Man ska äta med tassarna - eller ur händer - då smakar maten bäst. Det var väldigt mumsigt att äta bit för bit. Sluka dem rättare sagt. Och så är det angenämt med den extra uppmärksamheten. Annars är det lite tröttsamt att vara på utflykt...
Har också varit på mitt ihärdigaste bushumör på kvällarna - farit som en skottspole mellan hallen och rummet och köket och balkongen. Och jagat bollmöss och rep och annat skoj.
Och den natt jag inte fick alla mina sedvanliga frukostar (hon gjorde ett tafatt försök att vänja mig av med den goda vanan, hrmpf!) så tvingade jag till mig tre middagar istället. Man behöver ju kompensation så man inte svälter ihjäl, som ni nog förstår.
Annars har jag legat ganska lågt. Under balkongbordet, närmare bestämt. Och inte gosat i onödan dagarna efter dagen efter duschdagen. Det får väl vara någon måtta! Använder det bara till husbehov - för att fylla på den ekande kattkistan.
Förresten så har jag visat extra mycket vilken fin kisse jag är nu när det kommer folk på besök. Då frambringar jag bara mina allra bästa sidor, försöker ställa mig in hos gästerna, buffar, slickar och låtsasbiter dem lite lätt. Och tigger INTE vid bordet - eller ens vid spisen. Går oberört förbi som om jag inte kände laxlukten. Hon jag bor hos gapade - kände inte alls igen mig. Jag har många sidor....som jag använder finurligt, he he.
Det resulterade i att jag fick en liten laxbit. Visste väl det...! Man behöver inte anstränga sig.
Det är helt andra bullar när hon är ensam med mig - då brukar jag jama högt och ljudligt och länge för säkerhets skull. Så hon inte glömmer att jag också ska ha mat samtidigt som hon. Jag kan ropa riktigt skarpt. Och så hänger jag som klistrad intill henne vid spisen och tallriken - så jag får en godbit också. Det är särskilt angeläget. Imorse, vid tiden för första frukost, började jag med en ny specialitet som jag just uppfunnit: att slicka på hennes vader och sen bita i dem. Det var effektivt! Så jag fortsatte med det sen. Jättekul! Kan köra med henne hur mycket jag vill... Det går inte där hemma. Så där måste jag vara betydligt snällare och mindre busig. Men man har väl skådespelartalang!
Nä, nu måste jag sussa. Fjärrbloggar detta inlägg efter att ha åkt hem tidigare idag.
Tjena möss och kattelikung!
P.S. Visste ni förresten att katolska kyrkan har lånat en massa ord från oss katter? Det märks bäst på engelska:
