Har sett två filmer till, de råkade vara lite i samma genre.
Catholic boys - om några killar på en katolsk internatskola - där ett par munkar har järnkontroll och bestraffar olydnad med prygel. Men en av dem, en nyanländ ung munk med cigaretterna i högsta hugg, utmärker sig som en riktigt reko person - trots kåpan. Den första förälskelsen lägger snubbeltrådar för en mormors planer för barnbarnet: han ska förstås bli präst, ja påve.... De elakaste av munkarna visar sig vara bra på att klippa trådar. Förhållandevis söt och humoristisk film. Men inte mer än så. Som gjord för en regnig helgeftermiddag. Betyg 3,5.
Sleepers- här närmar vi oss snarare sadism. Dock inte katolsk sådan (för en gångs skull, frestas man nästan utbrista efter den filmrepertoar jag nyligen beskådat). Men det katolska är ett tydligt tema i handlingen - genom att några katolska pojkar spårar ur och hamnar på ungdomsvårdsskola. Och här är det grova kränkningar och övergrepp som gäller, kombinerat med hån av tron. En präst blir filmens hjälte, när han i en knivig situation väljer vad som tycks vara det minst onda, och även dessförinnan, genom sin blotta närvaro. Filmen är otäck men bra. Valet av skådespelare är lysande - vad sägs väl om Robert de Niro och Brad Pitt i en och samma film....? Författaren till boken som ligger till grund för filmen, Carcaterra, hävdar dessutom att historien är sann.... Klart sevärd. Betyg 4,5.
Det senaste mötet i raden avslutades med en pilgrimsvandring för fred. Kanske något som kan inspirera er andra runt om i landet?
Färden gick mellan några av kyrkorna i stan (alla som ligger centralt - de övriga får vara med på ett hörn vid en senare vandring, som förhoppningsvis blir inte bara ekumenisk utan interreligiös, vilket var ursprungstanken redan nu, men det var svårt att genomföra det på kort varsel).
Vi startade vandringen i Missionskyrkan med en intensiv och spontan ortodox bön (några årsmötesdeltagare var med på den).
Sedan gick vi relativt raskt vidare (vi anpassade farten till en pigg och glad deltagare med rollator). I Frälsningsarmén togs vi mycket väl emot. En frälsningssoldat, tillika med målarkompis, berättade kort om den lokala församlingens imponerande verksamhet och byggnadens historia, och avslutade med en fin fredsbön. På vägen ut skrattade vi åt det komiska i att som fredspilgrimer stanna till hos just Frälsningsarmén.... Men "vapnen" är ju fredliga - soppa, tvål och frälsning...i skydd av Jesu blod och Andens eld. Min kärlek till dessa "Guds soldater" består... De påminner oss alla om något av det allra viktigaste. Hur kristen tro kan gestaltas i praktiken, påtagligt, trovärdigt.
Sen fortsatte vi till Pingstkyrkan där det pågick förberedelser till ett afrikanskt väckelsemöte (av de eldiga böneropen att döma blev det nog ett hejdundrande möte). En pastor passerade oss, men var för upptagen för att stanna en minut med oss och be en kort bön, så det gjorde vi själva. Kul att höra afrikanerna ladda upp i bakgrunden....
Därefter bar det av till Baptistkyrkan där vi välkomnades varmt av en kyrkvärd och en kvinna som var missionärsbarn. Hon berättade lite kort om det och om sin kyrka, och bad en djup fredsbön med oss. I takkupolen fanns en bild av ett träd och en duva. Den var sprucken och lagad.... Ett par söndagsskoleplanscher med en ängel och med den heliga familjen prydde ett hörn. Sällan man ser sådana numera.
Vi begav oss sen till Katolska kyrkan (min församling), för tillfället vackert smyckad med tulpaner och påskliljor. Franciskus bön - "Herre, gör mig till ett redskap för din frid" passade särskilt väl där.... Freden måste börja inom oss för att kunna spridas. Här pausade vi relativt länge i den avskalade byggnaden, endast upplyst av ett stort antal stearinljus vid Mariastatyn, de brann där sedan mässan tidigare på dagen. Den mest moderna arkitekturen fick paradoxalt nog representera den äldsta av kyrkorna som involverades.
Sista anhalten var Svenska kyrkan - domkyrkan. Ett pampigt avslut på färden. Vi bad en stund i Fredens kapell där det bl.a. finns en minnessten till Dag Hammarskjöld. Sen tog vi en tur i övriga domkyrkan, bl.a. förbi den realistiska Mariaskulpturen - den ser ut som en levande, sorgsen, medelålders kvinna. Vi stannade också i det "katolska" kapellet - där det finns reliker av Erik och Birgitta, och där Johannes Paulus II 1989 bad en bön om synlig kristen enhet, tillsammans med Bertil Werkström. Vi konstaterade att det är en bit kvar till den fulla synliga enheten...
Fast vår vandring var i sig ett synligt enhetssteg på vägen... Vi representerade ett brett spektrum i vår lilla grupp - bara de frikyrkliga var det tyvärr tunnsått med.
I varje kyrka lade vi ut en stor orange banderoll som en av deltagarna hade tillverkat - med en kraftfull bild av jorden och texter om hur vår planet lider av krig, resursslöseri, miljöförstöring, etc. I domkyrkan stannade bl.a. några turister från Kina upp vid banderollen och fick budskapet översatt. Aktuellt i dagarna, minst sagt...
Det var en mycket fin vandring som berörde samtliga deltagare. Vackert att gå från kyrka till kyrka och be på detta sätt. Det lär vi göra om - senast om ett år!
Får för tillfället (under några månader) UNT, och hittar så gott som varje dag saker jag skulle vilja kommentera. Mest intressant är insändarsidan och debatten.
Men för att inte lusa ner redaktionen med vassa kommentarsinlägg så tar jag nog det mesta av det jag inte kan låta bli att kommentera här i bloggen.... Hoppas dock att en insändare jag skrev nyligen tas in...
Idag läser jag bland insändarna ett ytterst blekt försvar till de skyhöga garanterade politikerpensionerna - som politiker får lyfta under decennier samtidigt som de har andra arbeten. Det kan röra sig om flera hundra tusen om året i "bonus" - som tack för att ha ägnat något år åt politiken. Därefter är man visst kasserad på arbetsmarknaden....?
Enligt insändarskribenten finns det "goda skäl att ha politikerpensioner" - eftersom politiker kan göra sig obekväma genom att de säger sin åsikt, och riskera att förlora makten vid nästa val. Jaha?
Är det inte just det politik går ut på? Att man gör sig obekväm genom att säga vad man tycker, genom att stå upp för det man anser är rätt - ibland mot strömmen, och att man uttalar sig om saker man önskar genomföra? Ska man för att göra sitt förväntade jobb ha extra fallskärmspension utöver det vanliga (redan rejält tilltagna) arvodet?
Exemplen som ges är ganska absurda, som hämtade från en historisk svartvit film. Ett handlar om en bibliotekarie som blir lokalpolitiker och tar parti för invandrare när ett främlingsfientligt parti får makten och beslutar rensa ut böcker - om denne står upp för tron att alla är jämlika riskeras bibliotekarieanställningen i framtiden. Eller en läkare som arbetat som politiker och bjudit in judiska läkarkollegor under förföljelser i Tyskland och riskerar sitt läkararbete p.g.a. detta. Hur troligt eller vanligt är det att såna extremsituationer uppstår i dagens Sverige?
Om nu politiker anses riskera hela det framtida livet genom sitt uppdrag - varför ser man då så sällan politiker som ställer sig upp och säger nåt vettigt, något som går rakt in, som inte bara ligger på ytan och guppar beskedligt, som olja på vågorna? Var är de politiker som vågar ställa sig upp i snålblåsten och säga något "politiskt inkorrekt"? Mot den egna partilinjen. Mot den politikercentrerade politiken. Mot de svindlande orättvisa fallskärmarna och väl tilltagna egna arvodena.
Varför ska just politiker vaccineras och tryggas en livstidsinkomst när vanliga medborgare inte får ett öre extra - hur obekväma de än är? Har politiker så svårt att hitta nytt jobb efter politiken att de behöver denna silkesvantesbehandling? Eller får de kanske svårt att masa sig upp ur soffan och söka jobb när de vet att inkomsten är kirrad i vilket fall som helst? Hägrar månne årslånga semestrar på skattebetalarnas bekostnad? Eller bunkrar de upp för den riktiga pensioneringen med att lagra politikerpensionen vid sidan av inkomsten för det nya välbetalda arbetet? Ex-politiker kör knappast sopor, eller arbetar som städare, kan jag tro.
Hur motiverat är det att samtliga politiker garanteras ersättning för att en promille (om ens det) kan råka ut för svårigheter att återgå till sitt tidigare arbete eller hitta nytt liknande? Andra yrkeskategorier får ju lov att omskola sig och flytta hundratals mil om de inte hittar jobb där de är och med den bakgrund de har. De har inga garantier. Så har politikerna bestämt att det ska vara.
Varför ska politiker själva ha mer priviligierade villkor än alla andra?
Politiker lär för övrigt enligt en granskning nyligen vara de friskaste i landet - många har inte en enda sjukdag under flera år. Kan det bero på att de inte vill bli av med den höga inkomst de annars får 365 dagar om året? D.v.s. att de inte vill förlora en enda karensdag? Samtidigt som de vill försämra sjukförsäkringsvillkoren för alla andra. Kanske är politiker vaccinerade inte bara mot inkomstbortfall utan mot alla sjukdomar som vi vanliga dödliga kan drabbas av?
Tänk om politikerna kunde besluta om att bli av med sina förmåner (det handlar årligen om gigantiska belopp som slentrianmässigt och omotiverat betalas ut till de stackars ex-politikerna), så att alla som verkligen gör en betydande insats i samhället och som har förhållandevis låga löner kunde belönas med en fallskärm. De som utmärker sig som sjuksköterskor, lärare, dagispersonal, städare, sophämtare och avloppsrensare bland annat. Då kanske även politiker skulle få ändan ur vagnen och göra något vettigt som kommer andra än de själva till del...?
Om politiker skulle dela allas våra villkor utan att vara immuniserade mot inkomstbortfall - skulle det inte göra dem mer motiverade att verka just för allas bästa?
Och tänk om alla människor som vågade vara riktigt rejält obekväma skulle belönas med en bonus....
Då skulle nog t.o.m. de inomkatolska samtalen se lite annorlunda ut även officiellt. Mindre "politisk korrekthet" och mer rakt på sak. Påven borde införa en bonus istället för bestraffning av katolsk obekvämhet.... Vilket korsdrag det skulle bli!
Inte för att katoliker alltid är så värst moraliska - ens som politiker (se artiklarna nedan, två av dem handlar om katolska politiker)...
Under den innevarande påsktiden kanske det kan vara på sin plats att erbjuda denna lilla poesibok som passar särskilt bra att reflektera över just nu, till reducerat pris (ni som lovar att recensera den i era bloggar behöver bara betala symboliskt för porto och kuvert). Nedan ett utdrag.
Uppståndelsevägen kan ses som en uppföljning av korsvägens fjorton stationer. Den speglar händelserna efter påskdagsmorgonens uppståndelse, och sträcker sig fram till pingsten, när lärjungarna, samlade i bön, väntar på att få ta emot den Helige Ande.
I Jesu Kristi död och uppståndelse kan vi känna igen också våra mänskliga villkor. Även våra liv är märkta av kors och öppnade gravar. Uppståndelsevägen är en inbjudan att följa i Jesu fotspår, också efter korsfästelsen, en uppmaning till omvändelse, eller "uppvaknande".
Vi är kallade att alltmer öppna oss för Guds ljus, att låta oss fyllas av den Helige Ande, så att uppståndelsens glädje kan genomsyra hela våra liv. I allt som är, hur vår situation än ser ut, får vi leva förenade med Honom som har berett vägen för oss. Särskilt tydligt blir detta i eukaristin, då vi tar emot den Uppståndne. Varje kommunion kan bli ett förvandlande möte, en etapp på vår uppståndelses väg, där vi dras allt djupare in i trons innersta mysterium.
"Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud." (Kol 3:1,3)
IV
Petrus och Johannes vid graven
"De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
Lärjungarna hade nog helst velat behålla Jesus, påtaglig, "synlig" på jorden, om det så endast vore i en grav.
Hålla fast det som inte går att äga: ständigt denna strävan. Att fånga och ha blir att kväva, att såra och hindra vidare växt. Gud, människor och språk har fjärilsvingar!
Varför söker vi ännu den Levande bland de döda? Om han har uppstått är han inte där, i det dammiga strikta stelnade torra utan här, i våra levande vandrande skrattande sjungande och gråtande tempel.
De som vill delta i insamlingen till min ortodoxe vän i Sydafrika har nu en sista chans att bidra innan pengarna går iväg - deadline: måndag 7 april. (Maila mig för mer info.)
Tänkte ha en ny insamling till jul (låter kontot vara öppet under tiden så att de som vill kan fortsätta bidra med små summor då och då fram tills dess) - eftersom de här åren innan pensionen kommer är kärva för honom. Hans novis slavarbetar långt från eremitaget för att få ihop lite pengar, och får bara några dagar ledigt emellanåt - det var förmodligen inte så han tänkte sig klosterlivet... Min vän har också makalös otur med bilar som går sönder och kostar massor att reparera - och han blev dessutom nyligen rånad - men klarade sig tack och lov oskadd. En äldre kvinna kom fram och drämde till en av rånarna med ett paraply om jag minns det han skrev rätt - och de flydde av rena chocken... Men de var beväpnade, så jag vågar inte tänka på hur det hade kunnat sluta. Han vägrade att ge dem sitt kontokort. Har bett honom att vara försiktig - pengar kan ersättas - men inte liv!
Kort sagt - man påminns verkligen om skillnaderna här i världen - vilken frihet och trygghet vi jämförelsevis har - och om pengars värde - han får enormt mycket mer där för det vi samlar ihop än vad vi skulle få för de pengarna här. Har berättat för honom om insamlingen nu och att han får pengarna snart - och han är mycket tacksam, säger att det blir en stor hjälp för honom.
Goya's ghosts - utspelas i Spanien i slutet av 1700-talet - målaren Francisco Goya och hans ofta porträtterade Inez hamnar i fokus, liksom "munken" Lorenzo. Katolska kyrkan visar sina allra värsta sidor - inkvisitionen lägger på ett rejält kol då man tycker sig ha tappat stinget på sistone. Det visar sig hur tortyr kan leda till de märkligaste medgivanden, och hur långt en del är beredda att gå för att dölja sanningen. Kostymfilm av annorlunda slag - här dominerar ordensdräkter och vatikansk ståt. Den får 4,5 i betyg - för personporträttens och miljöskildringens skull. Se den!
Lost souls - ännu en film med katolsk touch - Maya, en katolik som tillsammans med ett par präster involveras i exorcism, hittar spår som tyder på att djävulen är på väg att inkarneras i en intet ont anande skeptisk författare. Som upplagt för pyskologisk skräckis. Inte särskilt läskig dock, och lite seg emellanåt. Betyg: 2,5. Se den inte om du har något vettigare för dig.
Så som i Himmelen - svensk film när den är som bäst - vilket sällan inträffar.... Både komisk och tragisk. Körövning blir till ett slags terapi - för samtliga involverade - ibland går det vilt till när sanningar luftas. Som helhet vacker och norrländskt genuin. Den får en 4:a i betyg. Missa inte!
Jakten på det försvunna skrattet - och humorstafetten
Här kommer äntligen den utlovade samlingsrecensionen av Mackans bok, Jakten på det försvunna skrattet - en komiker söker en skrattande Gud - som jag redan tidigare har kommenterat bl.a. här och här. Kolla etiketten humor för att hitta samtliga referenser insmugna i diverse fasteblogginlägg.
Mackan har skickligt klarat konststycket att få till en både lättläst och kunnigt skriven bok om humor - särskilt, men inte enbart, i kristna sammanhang. Han går systematiskt igenom de viktigaste aspekterna (som främst berör stand-up-komik), och blandar teori med praktik.
Själv "fuskade" jag lite med praktiken genom att inte göra de föreslagna övningarna under läsningens gång - så jag är inte riktigt klar med boken än... Å andra sidan fastnade jag för helt andra saker som ledde till inspiration för vidaretänkande och skrivande.
Visste inte innan jag läse boken att man kunde jobba så medvetet med humor - trodde i min naivitet att det viktigaste var att ta vara på inspirerade ögonblick och samla på guldkorn som oväntat dyker upp. Men nej - humor kräver också disciplin och ibland hårt ordsnickeriarbete och filande - liksom annat författarskap.
För min del väckte boken många tankar, som jag delvis spann vidare på här i bloggen (se länkarna ovan). Den gjorde mig också mer medveten om "humorn som vapen" - eller snarare vitaminpiller - inte minst i bloggandet. :-)
Under läsningens gång blev jag av med en del saker som jag glömde på tåget. Fick då numret till SJ's hittegodsavdelning (som jag aldrig ringde eftersom det vore mer än otroligt om någon skulle ha lämnat in kassen med prylar). Utan att reflektera över det lade jag en morgon lappen i boken som bokmärke. Kom först senare på hur kul det var - en bok om det försvunna skrattet - får en lapp med hittegodsavdelningens telefonnummer i.... Kanske borde ringa och höra efter ifall de har hittat några borttappade kyrkliga skratt eller åtminstone något enstaka fniss....? ;-)
Kan inte annat än varmt rekommendera boken till var och en som är det minsta intresserad av humor. Den kan beställas från förlaget - just nu till bokreapris. Och dess innehåll är värt mycket mer än det facila priset! Tolle lege (= tag och läs, citat av Augustinus). Det är en bok att läsa - och läsa om.
Det var för övrigt en hel del lyckliga sammanträffanden som ledde till det som blev en fasta med touch av humor i år.
Boken förstås, men också en bloggare i ett annat land som inspirerade till inlägget om Jesu skratt och fastehumor, som i sin tur gav upphov till idén med blogghumorstafetten, där Mackan förärades första pinnen och sedan intog en plats i humorkonciliet, där snart den första godiskorgen kom till. Resten är historia - som man brukar säga...
Vi har för övrigt under senaste konciliemötet beslutat att göra humorstafetten till en återkommande bloggtradition, då den genererade så många finurligt roliga inlägg som lyste upp fastan och den kristna bloggosfären. Stort tack till alla som deltog! Vi ser redan fram emot nästa års fasta... ;-)
Har just läst två konversionsberättelser. Alltid intressant att få ta del av olika personers väg till den ena eller andra delen av Kyrkan.
Berättelserna berör väldigt mycket av det som har diskuterats i ekumeniksamtalen i bloggarna under året som gått.
Intressant nog verkar det också vara närmast en "konversionsboom" i vårt land just nu. I alla fall är mitt intryck att fler än nånsin är på väg inte minst mot det katolska... Kanske gäller det även det ortodoxa?
En del protestanter tar också till sig katolsk/ortodox tradition på olika sätt och i olika hög grad, men utan att konvertera, de försöker tillämpa det där de står - ofta under kritik från de egna.
Läsningen väckte en hel del funderingar. Jag kan känna igen min egen väg i mycket av det skrivna. Men så här i backspegeln ser jag det som en startsträcka - vägen leder vidare - den tar inte slut i och med konversionsdagen. Det är en nystart - varken mer eller mindre.
Aldrig hade jag kunnat förutse en enda av mina dagar som katolik. De har alla varit unika. Och jag har inte alls hamnat där jag planerat - eller planerat att hamna där jag är nu. Har blivit ledd av Gud, varje liten bit av vägen hittills, och litar på att bli det även framöver. Kyrkan är på samma sätt på väg, och jag gläder mig över att ha del inte bara i historien bakåt utan även i linjen framåt...
Det skulle vara intressant att höra vad de som har givit nedanstående vittnesbörd säger om sin tro om 20 år.
I väntan på det så vill jag nu fråga er alla om varför ni vill bli/blev/är katoliker eller ortodoxer (dessa hamnar på något sätt på samma sida av kyrkodiket - även om det finns små klyftor dem emellan) - eller protestanter.
***
"I wrote off Catholicism in my adolescence, observing some of my Catholic friends and their disinterest in the Church. Comfortably I continued in this mentality, until that night in the coffeeshop when I was twenty-one years old; all my preconceived notions about Catholics had suddenly, with one conversation, been mortally wounded–and, as I would soon see, put entirely to death. Could it be that I had been wrong–that I had judged an entire group of people by my experience with a few? That night as I went to bed, I had a nagging feeling that all had changed, utterly changed."
"When a subject interests me, I rarely go halfway in trying to understand or master it. In the months that followed I began an erratic, but fruitful, journey of study and consideration of the Catholic Church. I read Catholic, Protestant, and agnostic histories of the early Church and the Reformation. At Briercrest the only thing I ever heard about Christianity prior to the twentieth century was Luther's heroic freeing of Christianity from Rome. This was simplistic at best and false at worst. I found a couple volumes of the Church Fathers and read those. When I read Ignatius, writing only eighty years after Christ's death about the reality of Christ's flesh and blood in the Eucharist, it was a knife in my heart. Instead of finding an early Church that was Protestant, I was discovering a Church that believed in the Real Presence, baptismal regeneration, liturgical worship, and apostolic succession.
I read conversion stories by those entering the Church as well as the testimonies of anti-Catholics who had left the Church. I bought a copy of the Vatican II documents and read some writings of John Paul II. I immersed myself in the works of theologians such as Thomas Aquinas, Karl Adams, Henri de Lubac, Hans Urs von Balthasar, Deitrich von Hildebrand, Ronald Knox, and Fulton Sheen. I had thought I knew Christianity, but I was being blown out of the water by these amazing authors and their penetrating insights into Scripture, human nature, and history. Like so many other people who have examined Catholicism, I read John Henry Newman's The Development of Christian Doctrine. His famous words burned into my mind: "To be deep in history is to cease to be Protestant." Since history is not important to most Fundamentalists, it could be said that "to be deep in Scripture is to cease to be Fundamentalist." This strikes them as ludicrous, but, like so many before me, I was seeing verses I didn't even know existed, and I was discovering, through Catholic doctrine, a richness and profundity in the whole of Scripture that had never been there for me before."
Den föll också rikligt ner över den sprakande påskelden igår kväll - trodde först det var sotflagor som virvlade omkring - men nej, det var riktigt stora snöflingor...
Efter den långa nattliga liturgin blev det för min del en relativt kort agapemåltid. I år var den för första gången flyttad en trappa upp, eftersom kyrksalen öppnats mot församlingssalen så fler skulle få plats under själva gudstjänsten. Årets mest symbolrika. Det var fullt. Mäktigt att se alla stearinljus i folks händer - så otroligt många ljus lyste upp Kyrkan som i övrigt var mörklagd.
Nackdelen var bara att många valde att gå hem direkt efteråt - då det inte finns lika stort utrymme för fest en trappa upp som på bottenvåningen.
Församlingen har vuxit och fortsätter att växa stadigt. Vi måste nog snart bygga ut - eller bygga uppåt, på höjden, en våning till, en fjärde..... Eller en till kyrka. Eller kanske vi kan få överta nån kyrkobyggnad som inte används?
Igår växte församlingen med ytterligare två unga katekumener som döptes - det är alltid speciellt med dop under påsknatten... Tänk att de har hittat vägen till oss...
Påskliturgin, texter och böner, handlar mycket om dopet - och man förnyar bl.a. doplöftena. Och jag tror att Gud förnyar dopets nåd i oss i den stunden...
Själv döptes jag just en påskdag, så påsken är extra starkt förknippad med dopet för min del.... De som var med då (själv minns jag inte) har berättat hur jag log efteråt på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Det sägs rentav att det var mitt allra första leende... Så jag tror att även barndop är högst verksamma, att dopbarnet fylls till brädden av helig Ande.... ;-)
***
Uppdatering: Påsk i Vatikanen - tyvärr sänds inte urbi et orbi i Sverige i år, verkar det som....
Bilden visar förra årets påskeld. (Hade ingen kamera med i år - såg heller inte mer än topplågorna av elden - för det var så många långa personer som stod framför...)
....reprisen av Trons Europa, kanal 2, kl. 11.15 idag! Om du inte har "giltiga skäl" förstås, d.v.s. är på påskmorgonsgudstjänst eller så.... :-)
Möjligen finns det en tid på webben också - så att det går att se online.
Programmet sändes igår och handlade om katolska kyrkan (främst i Frankrike och Tyskland) - om prästcelibat, relativt tomma prästseminarier, om en rörelse som önskar förnyelse i Andra Vatikankonciliets anda, och om de vigda kvinnorna (Gisela Forster, en av biskoparna intervjuas)...
Jag missade själv programmet, men fick höra om det efter påskvakan i natt.
Och här är ett märkligt sammanträffande:
Jag missade det eftersom jag då just hade satt igång DVD'n med The Passion of the Christ... Tänkte på det när jag vaknade i morse. Det blir till en svindlande djupdimension - två filmer går parallellt - de flätas samman. Jesu lidande och lidandet som många i Kyrkan erfar (p.g.a. mänskliga regler).
På något sätt liknar exkommunicering en Kyrkans korsfästelse. Kan föreställa mig hur smärtsamt det måste vara. Att ha en kallelse och inte få följa den kan också vara som ett mycket djupt sår - den man älskar gör en illa. Och jag kan nånstans också förstå den ensamhet präster som inte är kallade till celibat måste känna. Tänk så enkelt det skulle vara att häva allt detta onödiga lidande i Kyrkan.... Tänks så Kyrkan skulle kunna blomstra...
Fick ytterligare en artikel om den senaste exkommuniceringen för några dagar sen. Artikelförfattaren har nog rätt. Nej, inte visar detta precis exempel på typiska "heretiker".... Såna som får offra allt för sin tros skull, för rättfärdighetens skull, brukar en dag lyftas ur dyn - av Kyrkan. Om hur det blir i detta fall kan vi naturligtvis inte veta nånting nu....
Jag är själv kluven inför vigningarna, som jag tidigare nämnt. Är positiv till förändringen i sig förstås - men är detta det bästa sättet? Hade det funnits mer öppenhet för samtal och bön rörande frågan i Kyrkan så hade det kunnat ske på ett mycket bättre sätt tror jag... Men när? Om femtio år?
På något sätt tycks tiden redan vara övermogen för detta, vigningarna har öppnat en vall, och det är mycket som väller ut nu som har tystats ner. Det är bra att ta bort mattan som vilat över elefanten som står i vardagsrummet. Och det är bra med korsdrag. Det som händer just nu kan leda till något positivt på sikt - för hela Kyrkan.
Det är mitt hopp och min bön att det blir så...
P.S. Man kanske kan se även tiden för sändningen av reprisen av programmet lite symboliskt. Samtidigt som påskdagens gudstjänster pågår. Efter död och lidande följer uppståndelse och glädje. Även det som är dött i Kyrkan kan få nytt liv...
Har som jag nämnde i en kommentar i ett annat inlägg nyligen, läst Bengt Pohjanens bok "Söte Jesus" som frukostläsning nu under ett antal veckor.
I morse läste jag ut den - och tänkte passa på att rekommendera den. Småkul läsning av evangeliernas händelser och en del legender, tillika med historiska inflikanden - allt i en salig blandning - ur änglarna Gabriels och Fanuels perspektiv.
Jesus var sannerligen inte någon "Söte Jesus" hämtad ur söndagsskoleplanschernas ulliga värld.
Ofta undrar jag hur man i Kyrkan skulle ta emot honom ifall han kom på besök inkognito idag. Förmodligen skulle han gå de flesta på nerverna, trampa rakt på deras ömma tår, och ganska snabbt bli utkörd på gatan, där han antagligen skulle driva omkring hemlös och hungrig.
Boken slutar med ett ultrakort omnämnande av uppståndelsen. Blir av det besviken på samma sätt som jag blev besviken av "The Passion of the Christ" när jag såg den en långfredag då den just var bioaktuell. (Borde kanske passa på att se om den idag innan påskvakan...men det blodiga frosseriet i Jesu lidande gör att jag tvekar...)
Båda dessa missar hur som helst att göra något direkt av uppståndelsen. Pohjanen tar inte ens med en notis om att Jesus visade sig för lärjungar och andra efter uppståndelsen. Inte ens för Maria Magdalena. Hon får i hans bok bara höra av änglarna att han lever - inte möta honom själv i trädgården. Besviken, som sagt, över det. Men i övrigt finns mycket matnyttigt och intressant i boken - och en del humor som sagt, fast tyvärr också ett antal slängar åt svenskkyrkligt håll. Det är inte bara ditåt strålkastaren behöver riktas...! Den bör belysa ett och annat i skrymslen och vrår lite här och var.
Pohjanen skriver i det jag läste i morse: "Vi har facit i hand och ändå rymmer inte världens bibliotek alla böcker som skrivits för att förklara varför Jesus dog". Det finns två svar på frågan, enligt honom - den ena bygger på historiska fakta, den andra på berättelsen. Vilket ju var särskilt intressant mot bakgrund av palmsöndagssamtalet!
"I Judarnas historia berättar Josefusatt Jesus 'var Messias, och när Pilatus hörde att han stod anklagad av män som bland oss är högt aktade, dömde han honom till att korsfästas.' Kanske det var så enkelt.
Josefus, som inte var kristen, hävdade att Jesus dog på grund av en politisk intrig och en sammansvärjning mellan den romerske tjänstemannen Pilatus och de religiösa ledarna i Jerusalem. Den uppfattningen ligger nära evangelisternas åsikt i frågan. På andra ställen i Nya Testamentet finns helt andra förklaringar. Petrus påstod på den första pingstdagen i Jerusalem att Jesus blivit avrättad men hjälp av män som inte kände Guds lag. Samtidigt menade han att detta skett enligt Guds vilja och plan. Paulus säger i sitt brev till korintierna att Jesus dog för våra synder enligt skrifterna.
Mest känd är kanske berättelsens sammanfattning i Johannesevangeliet: 'Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.'"
Jag läste också om Gudsriket och domen i boken i morse... Och undrar hur det hela går ihop utifrån detta att Jesus har dött för våra synder. Vad ska domen då tjäna för syfte? Tror det är i Johannesevangeliet som Fadern och Sonen bollar domen mellan sig som en brännande handboll som ingen vill hålla i...
Vem kan dömas om Jesu död sonar hela världens synd? De som inte tror detta?
Det verkar inte vara evangeliernas direkta fokus - utan märkligt nog - de som vet om att de har gjort goda gärningar. De som med "berått mod" har tjänat Jesus i de fattiga? Moder Teresa och kompani skulle i så fall ligga risigt till, och alla helgon.... Medan de som gjort gott och inte har den blekaste aning om att det var Jesus de tjänade inte kommer att dömas. Knepigt det där, minst sagt.... Det ställer alla våra fromma uppfattningar på kant.
En tankeställare för oss kristna... Kommer humanisterna och ateisterna före oss in i himmelriket...? ;-)
Men vänta ett slag... Det handlar om en dom över de onda som berömmer sig av sina goda gärningar. De räddas uppenbarligen inte av sin tro på Jesus...
Men - om Jesu offer alltså är vad det i skrifterna utges för att vara - borde det inte övervinna även detta?
De däremot, som lever i Gudsriket utan att reflektera över det, verkar utan problem ta sig igenom den smala vägens nålsöga till port:
"De som levt som liljorna på marken och fåglarna under himmelen är de rättfärdiga. De är som ett öga som inte varit upptaget av att vara öga utan av att se."
Tusen tankar virvlar omkring i hjärnvindlingarna just nu. Nedan är ett litet urval av dem.
Antar att en del som googlar på ett visst ord kommer att hitta hit av "fel" anledning, i tron att inlägget handlar om något helt annat - men särskrivningar är inte min grej, så om det handlar det inte. Fast nu när ni ändå har hittat hit av misstag så tycker jag ni kan fortsätta läsa...även om det låter som rena grekiskan - det skadar nog inte att fundera över kristen tro en gång om året eller så - och det är faktiskt långfredag idag...!
1) Fottvagningen - under skärtorsdagens mässa tvättar en präst sju församlingsmedlemmars fötter. En av de få saker Jesus tydligt gav som befallning till dem som ville följa honom (att tvätta varandras fötter) har reducerats till ett formellt liturgiskt moment som utförs en gång om året - av en person. Hur kan man förvanska budskapet så? Ett av de tydligaste i Bibeln.
Jag skulle kunna slå vad om att det inte finns renare fötter än hos dem som har utvalts till denna ceremoni. Förmodligen doftar det lavendel och fotspray där framme - och alla tånaglar är nog välfilade... Inte särskilt plågsamt m.a.o.
Jag vet att denna uppmaning främst tolkas symboliskt under årets övriga dagar - att vi ska tjäna varandra - på allt sätt, inte just genom fottvätt. Jättefint! Men jag undrar om vi inte samtidigt missar en poäng i det ursprungliga budskapet? Den som har fått sina (om än redan vältvättade) fötter tvättade nån gång förstår nog vad jag menar...
En del kristna sätter sig på stan har jag hört - och erbjuder gratis skoputsning. Tänk om vi istället skulle erbjuda konkret fottvätt på torgen och i de påskfyllda affärsgalleriorna - tvätt av riktigt smutsiga och svettiga och trötta fötter... Undrar om nån skulle vilja/våga få sina fötter tvättade? Vilket vittnesbörd i så fall....
2) Prästkalken - en detalj jag retade mig på: prästerna hade i mässan igår en alldeles egen kalk som enbart de drack ur. Antar att det skulle vara för att särskilja dem - som efterföljarna till de enda som de tror har kallats av Jesus under sista måltiden till att fira eukaristi... För vi i församlingen behövs ju inte längre under mässan - prästerna kan fira den helt själva. Kanske de får det så till sist om klerikariseringen fortsätter i den riktningen...?
3) Petrus uppdrag - hur blev det personliga kallet ett ämbete? Jesus kallade Petrus specifikt till en uppgift - liksom Gud kallar oss alla specifikt. Ur dessa kall uppstår inga ämbeten - det finns inga Susannaämbeten, Johannaämbeten, Niklasämbeten eller Jonasämbeten. Vad talar för att någon skulle ärva just Petrus personliga och unika uppdrag? (D.v.s. det som senare har utvecklats till ett påveämbete och utsträckt sin "ofelbara" makt från Rom till hela världen.)
4) Vad Kyrkan är - Jesus talar om Gudsriket. Det är det centrala i hans förkunnelse - från början till slut. Det finns exegeter som menar att inte alla Jesusord är autentiska - så kan det vara med ord som uttrycker en långt utvecklad teologi - t.ex. om Jesu lidande, och som kan ha lagts i hans mun i efterhand när Kyrkan hade utvecklat teologin om det - evangelierna skrevs ju ganska långt efter Jesu död (jfr. palmsöndagsdiskussionen i ett annat inlägg). Men samtliga exegeter jag har stött på hittills menar att Gudsrikesuttalandena är autentiska. Intressant.
Vad är då detta Rike? Evangelisterna säger att det finns inom oss - eller mitt ibland oss. Är Gudsriket detsamma som Kyrkan? Om man ser Kyrkan som varande inom oss, så skulle jag svara ja på det.
Men var det meningen att nya stentempel skulle byggas, och att ceremonier skulle utformas? Eller skulle Kyrkan vara endast de levande helige-Ande-tempel som vi utgör, och skulle vår "gudstjänst" bestå i vardagsliv som främjar Gudsriket, och ibland enkla samlingar i hemmen - som i början? Var det inte just ritualiserandet av tron som Jesus tydligt vände sig emot hos de "religiösa" i hans samtid?
Är Gudsriket saligprisningarnas rike? I så fall är det bra osynligt.....
Vad säger Emerging Church-samtalen om detta?
5) Manligt-kvinnligt - när symbol blir bokstavstro - kvinnoprästmotståndare brukar lyfta fram bilden av Jesus som brudgum och Kyrkan som brud för att hävda att enbart män kan bli präster. D.v.s. att de som ett slags representanter för Jesus skulle ingå ett äktenskap med Kyrkan, bruden (och detta förhållande får inte vara "homosexuellt", menar de, det blir samtidigt också till en bekväm anledning att hävda att präster ska leva i celibat, för att inte brudgumssymboliken ska gå förlorad). Hänger ni med i alla absurditeterna?
Man missar då det faktum att även män ingår i Kyrkan/bruden. Och man missar att inte bara prästerna representerar Kristus. Ingen kan ju i egentlig mening representera Kristus. Men alla har vi gemenskap med honom - ämbetsbärare så väl som lekfolk.
Bilden funkar helt enkelt inte bokstavligt...
En parallellbild som visar det orimliga i ett sådant synsätt: Jesus ses även symboliskt som huvudet för kroppen som är Kyrkan. Hur ska kvinnoprästmotståndarna månne lyckas vrida till detta för att driva sin tes?
Om huvudet är manligt - så hur kan kroppen i så fall vara kvinnlig? Och om kroppen, Kyrkan, skulle vara manlig så skulle med samma "logik" enbart kvinnor kunna bli präster. Men om symbolerna "bruden" och "kroppen" består av både kvinnor och män (vilket de ju gör) - så öppnar det vägen både för kvinnor och män till tjänst.
Ifall man nu vill använda sig av symbolik som argument i ämbetsfrågan så måste man göra det på ett hederligt sätt - tycker jag.
6) Jesu lidande - Paulus skriver nånstans att han i sin egen kropp lider vad som ännu fattas i Kristi lidande. Många kristna har i Paulus spår tröstat sig med hans ord. Om lidandet är i enhet med Kristus och uppfyller något som fattas - så är det inte meningslöst.
Men då kan man fråga sig hur mycket det kan tänkas "fattas" i ett fullkomligt lidande? Om Jesus var den han menar sig vara så kan det inte fattas särskilt mycket.... För då vore han ju bara en vanlig människa. Men om hans död var ett offer som skulle sona mänsklighetens synd, och om han samtidigt var Gud - borde det offret inte ha varit alldeles tillräckligt? Vad kan då ännu fattas?
Jag slås också allt mer av människors fruktansvärda lidanden genom årtusendena. Att dö på ett kors är inte det värsta... Nu menar man ju att Jesu lidande skulle ha varit mycket värre än alla andras - att han kände tyngden av hela världens synder på sig. Om det kan vi förstås inget veta.
Men nånstans känns det lite konstigt att Kyrkan koncentrerar sig så på Jeus lidande och samlas kring ett krucifix, en bild, och att många hängivna troende kanske lever sig in i Jesu lidande så intensivt att de sörjer - fast Jesus är uppstånden. Detta medan det finns så oändligt många i världen som lider - just nu.
Om jag faller ner inför korset om några timmar så blir det i så fall i bön för alla dem som lider ofattbart av andra människors ondska i världen - nu.
För dem som är utstötta ur samhällsgemenskapen, eller församlingsgemenskapen, för dem som har hamnat mellan stolarna i byråkratikarusellen, för dem som svälter och fryser och inte har något hem, för dem som torteras, för dem som flyr för sitt liv, för dem som förföljs för sin tro, för dem som exkommuniceras, för dem som drabbas av Kyrkans dubbelmoral, för dem som är sjuka, särskilt för dem som i onödan lider av sjukdomar som skulle kunna förhindras och botas, för dem som tyst lider i sina familjer, för dem som har förlorat allt hopp, för alla som ingen annan tänker på eller ber för.
Kvinnorna vid sista måltiden - första nattvarden/eukaristin
Idag är Dagen D - eller snarare E - då vi minns instiftandet av det som senare kom att bli Kyrkans nattvard/eukaristifriande.
Katolska kyrkan har gjort en stor sak av det de felaktigt tror vara ett "faktum" - att kvinnor inte skulle ha varit närvarande vid det tillfället - utan bara Jesus och de tolv lärjungarna.
Det skulle vara ett argument för att kvinnor inte kan bli präster - eftersom Jesus riktade sig till de närvarande med uppmaningen: "gör detta till min åminnelse". Men det håller inte....
Denna judiska måltid förutsätter även kvinnors närvaro för att alla ritualer ska kunna genomföras enligt instruktionerna (kvinnornas uppgifter rent allmänt består bl.a. i ljuständande och välsignande av ljusen - det inleder sabbaten, och att ta undan och bränna en bit av degen vid brödbaket - brödet har den mest centrala rollen i just denna sedermåltid).
De tidiga kristna samlingarna hölls i hemmen - där kvinnorna hade huvudansvaret - inte i synagogorna där männen hade en större roll (och det hade de endast för att kvinnor förväntades behöva vara fria att ta hand om barnen - idag finns även kvinnliga rabbiner eftersom även män kan ta hand om barn numera).
Det tyder på att de första eukaristiska samlingarna i hemmen, som bestod av en vanlig måltid samt en särskild välsignelse av bröd och vin, involverade kvinnorna helt och fullt.
Läs mer om närvaron av kvinnor under sista måltiden i denna artikel.
Bilden föreställer en magnifik målning av sista måltiden, där även kvinnor finns med runt bordet. Den är utgången från förlaget - men jag har lyckats komma över tio ex, varav nio ex nu är till salu - hör av er till mig via mail om ni är intresserade av ett ex av den!
Den Stora Katolska Hemligheten är alla kryphålen mellan paragraferna.
Så var det också avslöjat.... ;-)
På samma sätt gör Vatikanen enkelt svart till vitt när de har lust - fast alla ser att det är svart lyckas de få en hel del "lydiga katoliker" att tro att det är vitt, och frenetiskt bekämpa alla "irrläror" om att det i själva verket skulle vara svart.
Parfymen - en ganska så ryslig historia om en udda ung man med en osedvanligt välutvecklad näsa - och förfärligt underutvecklad empati. Intressantast är hur t.o.m. katolska kyrkans hierarki (tänk att de ska figurera i var och varannan film!), faller för hans doftlurendrejeri - bokstavligen. Den dödsdömde onde (eller är han bara sjuk?) mördaren hyllas som ängel.
Betyg: 3,5 - med tvekan. För att den blir märkligt realistisk i sin absurditet. Man både önskar - och inte önskar - stundtals starkt att det fanns doft-tv. Jag läste boken i gymnasiet, rekommenderad av en högst parfymälskande vän - men hade helt glömt innehållet - i så fall hade jag nog inte vågat se den!
Eddie Izzard - Dress to kill - stand-up show - är lite besviken faktiskt, för att den inte var roligare än den var. (Mackan, förväntningarna var nog alldeles för höga efter ditt beröm av honom - han är nog bäst live - inte på DVD.) Men jag är hur som helst storligen impad över hur mycket manus han lyckas hålla i huvudet. Hela 114 minuter - varav de sista faktiskt är bland de roligaste - där han drar en del skämt på franska....Ska nog ta en titt på en del av bonusmaterialet innan den går i retur imorgon. Den andra som du rekommenderade finns också på listan - men jag flyttade ner den i prioritet så det är möjligt att jag inte hinner få den innan denna filmfrossetid är över.
Betyg: 3,5 - utan tvekan. Smålog lite åtminstone.... Flera gånger.... :-)
En tredje film jag såg var så kass att den inte kommer att recenseras. En fjärde var repig så den gick inte att se - men jag undrar om jag inte har sett den redan - lär väl få veta när jag får en icke-repig version.
Fick en länk till en intressant kolumn i en tidning i USA, där en journalist berättar om hur han förlorade tron på det katolska medan han grävde i sex-skandalernas svarta sörja - och om vägen vidare.
Han upptäckte hur förlusten av den katolska tron paradoxalt nog ledde honom till större mognad som kristen.
"/..../ now I can see that the pain and humiliation of losing my religion broke my intellectual pride, and led me to a deeper, truer faith.
And yet, having discovered the fragility of certainty and the finitude of reason, I see the freedom to change one's mind as an ambiguous blessing. You may change your mind – but you may also have your mind changed, whether you want it to be or not."
Nedan följer ett gästblogginlägg med anledning av exkommuniceringarna i USA nyligen.
***
I am about to tell a true story and a could be true story. Two days ago, Archbishop Burke of St. Louis excommunicated three women, ages 65, 67 and 69 for refusing to submit to his decrees.
Needless to say, Bishop Burke received tons of bad publicity following the excommunications. In fact, he has been receiving a great deal of bad publicity since he tried to bully a woman rabbi into not allowing the women priests to use her synagogue as the site for their ordination and excommunicating a young Polish priest and the parish council for refusing to turn over the parish’s 9 million dollar endowment to the Archdiocese of St. Louis. People called him many names like “Burke, the Jerk,” and “Dinosaur Burke.”
Archbishop Burke remained singularly unrepentant. Rules are rules. Women are woman and priests need to be obedient priests. He went even farther. If someone whose politics he didn’t like showed up at Mass, he, Bishop Burke, Defender of the Faith, Shepherd of the Flock in St. Louis, would deny that person communion, the bread of life that came down from heaven, bequeathed to all by the death of Jesus on a cross. This is the true story, sad, but true.
Here’s the could be true story. Palm Sunday, 08, was a lovely day. Not quite spring, the crocuses were poking their purple heads out of the late winter ground and the air smelled sweet after an unusually long, hard winter. Instead of having his chauffer drive him to breakfast after mass, Bishop Burke decided to take a walk around the block.
As he walked down the street, a blinding light seemed to come down from the sky. Was it a terrorist attack? An explosion? Were the Iraqis invading St. Louis? Could it be aliens? Although the bishop covered his eyes, the power of the light forced him to the ground. It just had to be a bomb, he thought. The people and the buildings around him disappeared and he thought he was dead. Suddenly, he saw the homeless woman who usually picked trash out of garbage can near the cathedral. She was her usual self: dirty pink sweat pants, a camouflage army jacket and a beat up straw hat. In the middle of that blinding light, she turned to him and said, “Raymond, Raymond, why do your persecute me?”
Now, Bishop Burke had never said two words to the annoying woman who cluttered up the walkway in front of his cathedral. so he replied, rather sarcastically, “What the heck are YOU talking about?” The homeless woman said, “I am Jesus, whom you excommunicated.” And the woman began to sob, tears running down the creases in her dirty cheeks.
The light dissipated as fast as it appeared and Burke realized that he couldn’t see. He rubbed his eyes over and over again. What did that woman do to him? Did she poke him in the eye or spray him with Mace? He lifted his blind eyes to heaven, trying to find some light, any light. Annoyance did not describe how he was feeling, a bishop out there in the public eye, on the ground, for all to see.
Suddenly, a woman’s hands grabbed his wrists and pulled him to his feet. A woman’s voice said, “Hey, Bishop are you okay?” From the news reports, he recognized the voice. It was Rabbi Susan Talve, the rabbi he had publicly trashed as being an enemy of the Roman Catholic Church in St. Louis.
“Did something happen to you? Shall I take you to the emergency room?
“Well, yes,” Burke sputtered. “I’m blind. I can’t see a thing. That crazy woman must have done something to me. Do you see any Mace cans floating around?”
Rabbi Susan Talve, too polite to mention that there was no crazy woman anywhere in the vicinity, drove Archbishop Burke to the nearby emergency room. The doctors did a CT scan. They looked into his eyes with a light. “There’s nothing wrong with your eyes that we can see, Your Eminence,” they told him, and they made an appointment with a well- known ophthalmologist for the next day.
Rabbi Talve drove Burke home. She walked him to his doorway, rang the bell, and told the housekeeper that Burke had some sort of “spell” out there on the street near the cathedral and that he was having trouble seeing things.
When the housekeeper tried to help Burke up to his room, he just shook off her arm. “Leave me alone. I am going to bed.”
During the night, three spirits visited Raymond Burke. The first spirit took him back to his boyhood home. He saw his mother making dinner, cooking special treats for him, her beloved son. He could see her thoughts, how she thought that one day she might be a writer, but marriage and child rearing took up too much of her time. He saw his grandmother, his aunts, the nuns who taught him in grade school, and the women who cleaned his parish church every week for free. He saw himself, a fair-haired boy, go off to the seminary, free to be what he thought he could be, while women cooked his food and washed his clothes.
The second spirit took him to South Africa where he saw Patricia Fresen, a Dominican nun; protect the sisters of color in her convent from being carried off to jail by the police during apartheid. He saw her as a principal admitting girls of color into her previously white girls’ high school at risk of imprisonment. He saw her support the black seminarians on the joyous day they finally received the right to vote in South African elections. He saw seminarians hiss and boo when she tried to preach in church on South African Woman’s Day.
The third spirit took him to Rose Marie and Elsie’s ordination in Rabbi Talve’s synagogue. He saw 600 joyous people singing and praising God as Bishop Patricia Fresen ordained the women priests. He saw Christians and Jews praying and worshipping together, as one body in the realm of God. He saw the synagogue suffused with a golden light.. He thought he actually heard God laugh and say, “These are my beloved people in whom I am well pleased. Listen to them” In the midst of the joy and thanksgiving, he saw his episcopal messenger, a tall man wearing a black cape, deliver notices to Rose Marie and Elsie telling them that they were in big trouble with him, Archbishop Raymond Burke.
Then a fourth, most unwelcome and unexpected spirit who wasn’t supposed to be in the story appeared. It was the homeless woman with the dirty pink sweat pants. The spirit showed Raymond the future of the church, where all of God’s people had become the priesthood of all believers. He saw that his name was listed in a book other than the Book of Life with all those who had worked against the Spirit of God who moved over the face of the earth and transformed it. “Raymond, “ the woman said sternly, “Persecute me no longer. Go to Elsie and Rose Marie’s church on Holy Thursday and wash their feet.”
When Raymond awakened on Monday morning, he could see again. He ran to the bedroom window and opened the expensive red velvet drapes. He wondered if it had all been a dream. As soon as he experienced a second of doubt, his vision darkened again.
Raymond decided to go to the cathedral and pray for guidance. The cathedral always made him feel better when he was dealing with disloyal, disobedient so-called Catholics. How could he, the Archbishop of St. Louis wash the feet of renegade women priests? What would Benedict think? What would his supporters think? What would happen to the collections? What would happen to him? He could see himself consigned to some monastery in western Georgia, peeling potatoes for the remained of his earthly life. This simply could not be true. By the time he got to this last thought, his peripheral vision started to go.
Since it was Holy Week, the cathedral was open but still fairly empty at 8 in the morning. As he walked towards the altar rail, he heard a voice say, “Raymond, do not be afraid. Behold, I am with you.” He turned around to see the woman in the dirty pink sweat pants walk out of the church.
When Raymond looked up at the crucifix through the floaters obscuring his eyesight, Jesus’ loincloth seemed to glow pink. When he turned to leave the cathedral, the twelve females in the church looked at him and said in unison, “Raymond, persecute us no longer.”
Raymond ran out of the church, barely making it home through what had become slits of light. He couldn’t call the pope. He couldn’t call his friend Fabian or his predecessor, Justin, who simply would NEVER understand. He couldn’t call Father John Shamleffer since canon law would be of no help. The lot of them would all cart him off to the Paraclete Hospital citing exhaustion. What was he supposed to do? By this time, he could see only shadows.
Raymond spent three days in his room, telling everyone he was sick. His housekeeper brought food to his door and carted away his dirty laundry. He aides left messages on his I phone. “Your Eminence, what about the Chrism Mass?” Raymond left the service in the hands of his auxiliary bishop, saying, “Tell them I have the flu. Bad.”
He was lying on his king sized bed, cursing the darkness that was by now, complete. Fumbling for his rosary bead, he held the cross in his hands. “Lord, tell me what to do,” he prayed over and over again. He heard the church bells ring three o’clock. Suddenly, the street woman’s voice echoed in the room. “ Raymond,” she said sharply as he felt rather than saw the pink flash, “I already told you what to do. Just do I, will you?” Then, Raymond heard her say as if to another person, “What is wrong with this faithless generation? I am not sending this blasted man one more sign.”
Raymond rolled over and sat up. Against his better judgment and many years of experience, and fully aware that his career as a bishop was over, Bishop Burke bent down to put his feet in his shoes. He was going to Rose Marie and Elsie’s church. Immediately, the afternoon sunlight streamed through the window. As Raymond reached for a sports shirt and suit coat, the room darkened. Instead, he reached for his clerical collar and pectoral cross and the sun burst from behind a cloud. A bishop he was and a bishop he had to be, at least for tonight.
Elsie and Rose Marie’s congregation had gathered in their little church to celebrate the Mass of the Lord’s Supper. The congregation stared as Bishop Burke walked into the assembly. Smiling rather stiffly, he made his way to his seat – right next to a woman wearing dirty pink sweat pants and a camouflage jacket. Raymond gasped as the woman shook his hand and said through missing teeth, “Welcome to the house of our God.”
The people sat nervously through the Liturgy of the Word. What did his presence in their outlaw church mean? Where the police outside? Was he going to yell at them? Raymond sat composed and almost happy, his hands folded in his lap. He heard the Holy Thursday gospel as if for the first time. “If I, your Lord, have washed your feet, you ought to wash one another’s feet. For I have set an example, that you should do as I have done to you.”
After the homily, the children in the congregation prepared for the foot washing, carrying out basins, buckets of clean water, and towels. Raymond was the first to stand up. He removed his pectoral cross and his collar. He took off his black shirt and gave all three things to the woman in the pink sweats to hold. Walking up to the altar in his undershirt, he knelt down before Elsie McGrath and gently washed her feet. Then, he gestured for Rose Marie Hudson to sit and he washed hers as well. When he had finished, he put his head on the ground and began to sob. “Thank you, God, for not forsaking me, for leaving me in my ignorance and fear. Forgive me, Lord, for I really didn’t know what I was doing. Cleanse me of my iniquities and wash away my sins that I might become your worthy servant, the servant I hoped to be many years ago.”
Nobody knew what to do, so the pianist broke into a very unlikely Holy Thursday hymn, “Now Thank You All Our God.” People danced in the aisles. Some were even yelling Hallelujah, for who could believe such a thing could ever happen in the Diocese of St. Louis? Raymond, Elsie, and Rose Marie gave one another great big bear hugs and big sloppy wet kisses, forgiveness and reconciliation accomplished through the mercy of Almighty God.
As the people were returning to their seats, Raymond whispered to Elsie and Rose Marie that he was going to leave and head over to St. Stan’s and wash Father Marek Bozak’s feet, but he would be back. He needed to learn a thing or two. As he turned around to leave, he saw the woman in the pink sweats walk out of the church wearing his black clerical shirt over her camouflage jacket, the pectoral cross jauntily bouncing on her chest.
Raymond walked out of the church into the chill of a cool spring night air in his undershirt. He looked up at a sky that reminded him of a Christmas sky, where the light shone in the darkness and the darkness could not overcome it; no matter how hard it tried. He, Raymond Burke, was now a witness who could truthfully testify to that light, the light that came into the world for all of the people. For the first time in a long time, Raymond Burke was a happy man.
He walked to the parking lot, hoping that he had left a sweater or jacket on the seat of his car to put over his undershirt. As he went to put the key in the lock, he saw something hanging from the right rear view mirror. It was his clerical shirt and his pectoral cross. Raymond removed his shirt, folded it, and placed his shirt and the cross on the hood of car parked next to him. He knew the lady in pink would find them.
As he got into his car and headed off to St. Stan’s and the young Marek, Raymond thought he heard a woman’s voice raucously singing the South African hymn, “We Are Marching in the Light of God” at the top of her lungs. And he began to hum along with her.
En märklig hypotetisk tanke flög in idag under mässan - och jag lyckas inte skaka ut den ens efter en söndagspromenad i vårvädret, där jag såg de första tussilagona för i år - så jag skakar nu in tanken i bloggen....
Kanske några andra har funderingar om det och om det övriga som snurrar runt i ett bloggarhuvud så här omkring påsk? En riktig jordbävning.
Tanken var: "Tänk om Jesus inte skulle ha dött så som han gjorde."
Konsekvensfrågor: "Hur hade Kyrkan i så fall sett ut idag?" "Hur hade teologin sett ut?"
Låt säga att Jesus istället hade levt tills han blev 99 år, och att han då hade dött relativt lugnt och stilla i influensa, nedbäddad i sin säng, efter att ha druckit en sista kopp honungsvatten.
Vad hade vi då idag burit kring halsen som kristen symbol? En ampull med influensavaccin? En febertermometer? En silverpläterad Alvedon? Hade en snorig näsduk varit det säkraste kristna kännetecknet? Skulle det alls ha funnits en kristendom idag med en så alldaglig "start"?
Kan en oblodig död ses som en "offerdöd" - för vår frälsnings skull? Skulle Jesus då ha dött för våra synder? Knivig kuggfråga: dog han egentligen för våra synders skull - oavsett dödssätt?
De första kristna trodde inte det - det är en senare teologisk utveckling - offerdödstanken och syndafrälsning genom Jesu död - detta som i vår tid verkar vara det som utmärker det kristna budskapet allra mest. Så mycket att många stannar vid korset och inte lyckas ta in uppståndelsebudskapet. Så mycket att en del församlingar bara predikar om synd och frälsning och aldrig går vidare till Kristuslivet, efterföljelsen.
Tänk om Jesu grymma död bara var en slump - och om den inte hade någon blodigare mening än att visa hur många människor är blinda för Guds godhet - samt att dra de "seende" till Gud - de som kände igen Guds godhet i Jesus?
I början såg man eukaristin som en måltid till minne av Jesus - d.v.s. gemenskap med Gud - liksom man såg på sabbatsmåltiden - innan ett offertänkande smög sig in i dessa båda (det hade vad gäller sabbaten börjat utvecklas i den riktningen på Jesu tid). Var det tänkt att bli så?
Har Jesu död övertolkats? Har nattvarden övertolkats?
Eller var allt detta Guds plan från begynnelsen?
Men vad ger väl inte det för otäck bild av Fadern?
Får man som kristen tolka det hela på något annat sätt än det som just nu är mest poppis?
***
Uppdatering: Surfade runt lite, och i Jonas blogg (i ett inlägg om kristen film) hittade jag en länk som verkade intressant i samband med denna fråga. Och det var den - det fångar in problematiken i ett nötskal - och så för det in lite humor i det hela också: "Jesus loves you, but his Dad thinks you're a sh...".
Jag vet inte om jag har tagit upp det här rakt på sak i min blogg nån gång - men det kanske jag borde göra. Har hittills alltid känt en motvilja mot att kalla mig feminist - för att jag har tolkat in en massa negativa saker i ordet - som inte behöver finnas där.
Det har närmast blivit ett skällsord på många håll - man kunde utifrån samhällsdebatten tro att definitionen av en feminist är något i stil med: "en rabiat rödstrumpa som är för abort och som hatar män". Har tvingats ta itu med mina fördomar mot begreppet. För den bilden stämmer verkligen inte alls in på mig. Men jag är positiv till att använda en nytolkning av ordet på mig själv.
För när jag har hört katolska tolkningar så kan jag inte annat än instämma. Jag känner många katolska män som är feminister på ett sådant sätt. Det handlar om jämställdhet - inte bara om att förbättra situationen för kvinnorna alltså - utan även om “befrielse” för männen från system som låser dem, tvingar dem till att vara vad de inte är, och inte heller vill vara.
Det handlar om att vi alla ska få bli dem Gud har skapat oss att vara - fullt ut.
Läste för ett tag sen en bra artikel - som fångar in något av det här.
Kolla gärna även in de här inläggen som jag tidigare har skrivit angående jämställdhet.
Vatikanen upphöjer snart ännu en "heretiker" på piedestal. Galileo Galilei kommer att få ståta med sin staty på vatikansk mark - i deras trädgård närmare bestämt.
Han tvingades som bekant (1663) att avsäga sig från sin "kätterska" inställning om att jorden cirkulerar kring solen och inte tvärtom - han fann att den kopernianska teorin stämde helt enkelt, då en kikare han konstruerat visade detta - i motsats till vad kyrkan hade spikat fast i sin lära.
Man kan undra när Vatikanen kommer till insikt om att Gud inte cirkulerar kring katolska kyrkan, som så ödmjukt har placerat sig i universums mitt - utan att Gud är centrum - som allt rör sig i och omkring.
Väntar nu på en käck bannbulla för denna min "heresi" - och ser fram emot en staty i Vatikanens trädgård bredvid Galilei om 400 år.... ;-)
Nä, förresten, de kan gärna skippa statyn - bättre vore om de ville förbättra situationen för levande människor istället - här och nu!
Exkommuniceringsdansen går ett varv till runt påskriset
Rose Marie Hudson och Elsie McGrath, de två kvinnor som vigdes i S:t Louis för en tid sedan, har tillika med Patricia Fresen, den biskop som vigde dem, fått brev om exkommunicering från den lokale biskopen (under vars jurisdiktion Patricia inte finns - hon bor t.o.m. i ett annat land än han!).
Det råkar vara samme biskop, Raymond Burke, som nyligen har exkommunicerat den polske prästen Marek Bozek. Man kan undra om han försöker slå nytt rekord - kanske i hopp om att snart avancera från biskopscerise till kardinalsrött (har f.ö. sett foton som visar hans oerhörda förtjusning inför oproportionerligt långa släp av purpurtyger och spetsar).
Förfarandet påminner om förre påvens helgonförklaringar på löpande band - fast tvärtom då. Vem blir näste man - eller kvinna som träffas av en Burke-bulla? Det finns så många utanför hans jurisdiktion att kasta dem mot att han snart kommer att få tennisarmbåge om han fortsätter så här.
Det har skrivits en hel del om händelsen redan fast det offentliggjordes först idag i lokala nyheter och församlingsblad.
Här är en länk som leder till en kopia av den officiella pressrelease som gått ut från de prästvigda kvinnorna, samt en till länk. Men det finns som sagt mer...
Kvinnorna själva är vid gott mod, de fortsätter sin tjänst, och får uppmuntrande mail bl.a. från manliga katolska präster som visar sitt stöd. De anar vårluft.
P.S. Endast ett litet fåtal av de kvinnor som hittills har vigts är exkommunicerade. De flesta är det inte.
Som de flesta väl vet så innehar katolikerna sen lång tid tillbaka den eftertraktade guldmedaljen såväl i den olympiska pajkastningsgrenen, som i den virtuella bloggpajkastningen. Vi är störst, bäst och har precis allt helt enkelt - ingen kan träffa oss med en paj på samma genomgripande och råa sätt som de vi själva kastar - särskilt inte på det sätt som katolska pajer avfyras inomkyrkligt. Det är hela sanningen.
Inga andra kristna når fram till samma intensitet och infernaliskt låga nivå lika blixtsnabbt....
Inga andra är mer träffsäkra - sällan har en katolsk paj missat sitt välplanerade mål.
Inga andra lyckas heller få ihop ett lika smetigt och klibbigt pajinnehåll.
Och inga andra har lyckats skapa så pass många och så varierande pajrecept.
För att förstå en katolsk tradition så måste man alltid gå långt tillbaka i tiden. Det gäller naturligtvis även pajkastningstraditionen - som började som ett rent inomkatolskt fenomen, och som sedan blev till en bidragande orsak till kyrkosplittringen. (Några tröttnade helt enkelt på att ständigt ha katolska pajer vinande kring öronen, och gav sig av för att kunna fira gudstjänst och göra goda gärningar istället.)
Vi gör därför en liten historisk utvikning inledningsvis för att få lite "kött på pajen", så att säga.
Pajtraditionen går så långt tillbaka i kyrkans historia som till den första påven, som var en kvinna vid namn Pia (= den fromma). Men hon fick formellt gå under täcknamnet "Petrus" för att inte riskera att dra till sig uppmärksamheten från en del högljudda pseudoapostlar som inte kunde tänka sig att Jesus kunde ha valt en kvinna till denna tjänst, eller till någon som helst uppgift i kyrkan (annat än pajbakning och dylikt)... Fick de veta det skulle de sprida ryktena på nolltid.
Sanningen om påven Pia fick absolut inte nå den sekulära makten - man dolde detta som en inomkyrklig hemlighet för de invigda (d.v.s. de döpta), för att inte ställa till med problem, eftersom kvinnor inte var accepterade som fullvärdiga människor i det omgivande samhället då för tiden. Fast alla riktiga apostlar och alla kristtrogna var nöjda och glada med beslutet förstås.
Det är just påven Pia som har inspirerat senare påvar att ta namnet Pius - det är helt enkelt den manliga formen av hennes namn. Den förste påve som antog det namnet visste att det kom från henne, om det vittnar ett brev han skrev, som numera förvaras bakom lås och bom eftersom en del i Vatikanen kämpar emot att kyrkans lära ska ändras tillbaka på denna punkt. De övriga påvarna trodde att de lånade namnet av den förste Pius. Som så gott som alltid i historien är det en kvinna som står bakom det männen får äran för....
Det har vid djupa efterforskningar visat sig att själva ordet "paj" etymologiskt härrör ur engelskans "pie", som i sin tur kommer från latinets ord för smärta - alla känner nog till "Pie Jesu" - som uttrycker Jesu lidande musikaliskt, samt Pietà - statyn med den sörjande Jungfrumodern och den döde Sonen i Peterskyrkan. Det kan också göra förfärligt ont just att träffas av en paj - det vet alla som har råkat ut för det.
Så var fallet särskilt med påven Pias pajer. Hon var en ganska usel husmor, som inte var så väl insatt i pajtillagningskonsten - hennes karisma var att leda kyrkan helt enkelt - inte att stå vid spisen.
Hennes pajer såg ut därefter. Torra och svarta på ytan, degiga och rinniga inuti. De var helt enkelt oätliga, även för den mest artige bordsgästen. I obevakade ögonblick smögs därför pajen (varje gäst fick varsin - hon var inte knusslig) ner i medhavda påsar eller mössor. Biskopsmitror visade sig vara särskilt bra just för det ändamålet - och det var ju många biskopar på middagsbesök hos henne, minst sagt.
Men vad skulle man sedan göra av dessa pajer? Det gick ju inte att slänga mat - inte ens oätlig sådan. Jo - man kunde förstås kasta dem på varann vid behov... De hårda kanterna och det söliga innehållet visade sig vara en fantastisk kombination för att ställa till med så mycket skada som möjligt, och samtidigt locka åskådarna till skratt. Pajerna användes främst på koncilier och andra samlingar där kyrkliga potentater möttes för teologiska dispyter och dogminstiftande (påven Pia hade betydligt viktigare saker för sig i Kristi efterföljelse bland de fattiga och utstötta, så hon var sällan eller aldrig med - och då hon var med slängdes förstås inga pajer för att skona henne från vetskapen om vad hennes pajer användes till).
"En paj i handen är bättre än tio i ugnen" är ett ordspråk som internt brukades relativt ofta redan på den tiden, och som härrör just från ett av de kletigaste koncilierna under de första århundradena, när man skulle slå fast en av de viktigaste grundbultarna i dogmatiken (d.v.s. dogmen om biskopscerisa läppstift).
Fortfarande ser vi spår av pajens inflytande i Vatikanen, inte bara i form av klumpar på väggarna - numera utgör dessa värdefulla touché-reliker som paradoxalt nog inte får vidröras. [Touché = röra vid - om reliker som har rört vid helgonens kroppar - vanligen tygbitar - men här alltså pajrester från tidiga kyrkomöten.]
Pajdegen används idag bl.a. för att försöka täppa till dogmatiska kryphål - men med en vanlig enkel tandpetare kan man snabbt avslöja knepet. De grälla kardinals- och biskopsfärgerna är givetvis också inspirerade av olika fruktpajer (röda vinbär och hallon, närmare bestämt).
Pajen har även rent etymologiskt med humor att göra. Av detta ord kommer nämligen också ordet "pajas". Och schweizergardisterna är som alla vet klädda just som randiga pajasar. När inga turister finns i närheten skuttar de omkring som glättiga narrar och underhåller det kyrkliga ganska så uttråkade hovet (ibland just med pajkastning - endast de har för övrigt tillåtelse att skämtsamt kasta paj på självaste påven - men då bara skumgummipajer som inte fläckar ner hans vita kläder - för inget blekmedel i världen skulle kunna ta bort en pajfläck från påvekläder). Medan turisterna är där agerar de förstås som stela och nitiska påvliga vakter.
Katolikerna har genom århundradena utvecklat pajkastningskonsten till en enorm förfining. Man har bl.a. konstruerat en modell som går ut på: "don efter person" - eller, med andra ord, att: "ont skall med ont fördrivas".
Här följer några dedikationsanvisningar och recept för den som vill lära sig något av de katolska, hittills obesegrade, mästarna i det som nu alltså har hamnat på elitnivå som olympisk sport:
Malörtspaj - för bittra och elaka. (Ingredienserna samlas helst in i Tjernobyl - som betyder just Malört - resultatet brukar bli lysande.)
Rönnbärspaj - för sura och missunsamma. (Tag gärna en lömsk "räv" till hjälp vid bärplockningen för att effektivisera det hela. Häll på rikligt med saft från citroner, lime och grapefrukt.)
Rotfruktspaj - för radikala förnyare som går till rötterna. (Gräv djupt och dra hårt, kålrötter hittar man inte på ytan och de håller envist kvar rötterna av all kraft, komplettera med en morot som en uppmuntran mitt i pajen - orange är ju revolutionens färg.) [Seriös anm: intressant nog är franskans ord för kålrot detsamma som ordet för svensk - suède - förklara det den som kan...]
Konservburksfruktpaj - för konservativa konserverare. (Använd alla verktyg du kan hitta för att få upp de uråldriga hårdmetallburkarna. Ofantligt mycket svårare än att bryta sig in i en kokosnöt. Damma först av burkarna de sekeltjocka smutslagren - och glöm inte att lämna in de giftiga förpackningarna till återvinning! Se efter att innehållet har möglat tillräckligt mycket. Blanda för allt i världen inte olika konservburksfrukter i samma paj - då får de "spad-er".)
Tomt pajskal - för liberala blindstyren. (Innehållet är på förhand utslängt ur denna paj. Såväl prästost som övrig fyllning. Detta är den enklaste pajen att tillaga - behöver inte ens förgräddas - den är allra bäst som härligt klibbig deg. Ta alltså inte i för mycket mjöl! Gör massor av hål i degen med en gaffel - den ska vara rejält urblåst under kastet.)
Rättikepaj - för dem som icke har rätt. (Rättika ingår självfallet i denna paj. Skulle det vara svårt att få tag på det, beroende på säsongen, så går det bra att byta ut det mot vad som helst som är fel - ju mer fel desto bättre. Glöm inte att bättra på ytan så att det som är fel ser helt rätt ut för de mest blåögda.)
Dogmpaj - för kyrkliga fanatiker. (En stenhård allt-i-ett-paj - som schampoo med balsam i ett - eller snarare som ett massförstörelsevapen - dödar effektivt allt i närheten om man inte ser upp.)
Och några specialare utan närmare beskrivning - det säger sig självt vad som ska ingå:
Garnpaj - för trassliga och stickiga.
Glashuspaj - för splittrade stenkastare.
Vattenpaj - för ytliga och spända.
Smulpaj - för torra och stökiga.
Ärtpaj - för ärthjärnor.
Rutten äggpaj - för rötägg.
Snigelpaj - för trögtänkta.
Dyngpaj - för smutskastare.
Slimepaj - för osnutna snorungar.
Gummipaj - för falska dussinkopior.
Tyvärr har ett viktigt unikt recept i raden fallit bort eftersom anteckningarna (nedklottrade en natt vid svagt stearinljussken ur dokument i Vatikanens hemliga arkiv) är oläsliga.
Fast egentligen spelar det ingen roll - eftersom "don efter person"-läran inte funkar i praktiken. Det hela har istället en tendens att bli etter värre genom sådan metodik....
Kanske katolikerna (såväl som de protestantiska silvermedaljörerna, och de ortodoxa bronsinnehavarna) istället borde lära sig att vända andra kinden till - alternativt lägga kinden mot en kylskåpssval paj med behagligt osttäcke och vila en stund, tills de utsjasade orden har fått en chans att kravla sig upp ur pajskalet och tvätta av sig det eventuella innehållet...?
***
Till slut en liten påminnelse - apropå pajer och recept i allmänhet:
Skicka gärna in dina favvorecept till denna: Receptblogg!
De som anlände för några dagar sen, och som nu gått i retur är:
Djävulen bär Prada- lättsam film om modedjungelns etiska dilemman. Går att tillämpa på alla situationer - även Kyrkan kan sluka människor med hull och hår och - om det vill sig illa - förvandla de mest goda till något riktigt djävulskt.
Hyfsat bra film - betyg 3,5.
En långvarig förlovning - en film som går på djupet - som har "allt": drama, historia, en stor portion humor, romantik, spännande detektivstory, kostymer, tidsprägel, bra skådespeleri, inre skönhet, vackra vyer - men också ondska och krig. Den hittills överlägset bästa filmen av dem jag bloggtittat på! Började se den en mycket sen kväll, och kunde inte stänga av den för att se resten dagen därpå.
Betyg 4,5. (Lite väl många otäcka scener drar ner poängen som annars skulle blivit en 5:a.) Se den - för allt det mästerliga och vackra i den!
Jacob skrev som fyndigt humorstafettbidrag en parodi på Cervantes klassiker - Don Quijote - "Om mitt liv som dåre för Kristus (eller den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm)". Ser fram emot en hel roman om denne helige dåre... Om mer källmaterial dyker upp. Pinnen for snabbt vidare till Dag.
Och Dag har skrivit om ämnet: "När jag var helgon för en dag" - eller snarare för en natt.... :-) Hans humorpinne skickades vidare till Monica - som just nu sitter och skriver om helt andra saker på en solig plats med doft av apelsinblommor. Vi får se om hon hinner med en humorpaus...
Den andra humorpinnen (i Cissis blogg) tycks ha strandat för gott - men det är ju ett par dar kvar, så vi får väl se....
Alla som vill är som sagt inbjudna att hugga in på fastegodiskorgen nu - på lördag förseglas den för i år.
Fastetiden är inte bara en tid för avstående av mat, utan också en tid för eftertanke och bot - och förstås numera även en tid för blogghumorstafett.... ;-)
Så varför inte slå ihop allt detta?
Kom i natt på tanken att vinkla humorstafetten något under de sista återstående dagarna, så att de, samtidigt som humorn bibehålls, får utgöra intensifierade botdagar som en förberedelse för Stilla veckan.
Ett slags avslutande (humorns) botvandring mellan en Askonsdag och Långfredag i miniatyr alltså. Detta får gärna bli en tradition under framtida humorstafetter - Mackan och jag får ta ett konciliebeslut om det sen...!
Så här tänkte jag:
Du som, liksom jag, har deltagit flitigt i kristen bloggpajkastning emellanåt, får här en unik chans att göra bot i form av humor!
I den tidiga kyrkan var botgörarna offentliga - i den nog så offentliga bloggosfären är det lite på samma sätt - alla är vi syndare - en del är bara lite bättre på att dölja det än andra. Så varför inte markera viljan till bättring genom att välja ett av de återstående ämnena i godiskorgen - eller hitta på ett eget - och skriva om det? Kort eller långt - skribenten avgör själv - så tidsbrist är ingen ursäkt.... Det är dessutom kul när man kommer igång, vilket en del av er redan har märkt... (Botövningar bör inte vara alltför tråkiga!) Även du som redan deltagit i stafetten kan alltså skriva ytterligare ett inlägg - som en ödmjukande bonusövning i humor - ifall du känner dig manad.
Märk inlägget med ämnestiteln samt "botövning". Länka som vanligt till godiskorgen. Inget pris utdelas för denna del av stafetten - just eftersom det är en botövning....
Du som inte tycker att du har något att göra bot för, men som brinner av längtan efter att hugga in på något ämne och skriva humoristiskt om det, men som inte har haft turen att få någon stafettpinne i din blogg under detta första år, får också mellan onsdag och fredag en slutspurtschans att delta i humorstafetten.... (Lite som andra chansen i Melodifestivalen...) Gör då på samma sätt - reglerna och ämnena hittar du alltså i godiskorgen. Vore kul om vi mer eller mindre kunde tömma den på ämnen så kan vi börja på ny kula nästa år med ämnen som är aktuella då!
Berätta i kommentarerna i detta inlägg ifall du deltar i botövningen/slutspurten och vilket ämne du tänker skriva om - så att det inte blir dubbletter. Tala också om när du har skrivit det så lägger jag in en länk i godiskorgen.
Har du ingen egen blogg är du välkommen att publicera inlägget i min blogg.
De frivilliga botbidragen och övriga bidrag (inklusive de bidrag som är knutna till vilande humorpinnar) ska ha publicerats senast nu på lördag, då Palmsöndagen högtidligen bryter stafetten för i år.
Själv väljer jag att botskriva om "Katolsk pajkastning" - det ämnet är härmed alltså taget.... ;-)
En lysande bitsk, ortodoxt ordrik förstås, genomgång av heresier och sann lära.... Vad underbart att få läsa om detta kristna favvoämne från ortodoxt håll för en gångs skull. Mer övertygande i sin sinnrikt logiska ironi än den romerska kanons alla paragrafer. Konstantinopel, here I come...! Jag har redan rakat tonsur och sitter i säck och aska - får se om jag överlever den ortodoxa fastan bara - efter den katolska... :-) Inlägget föräras en stor glittrig "hedniskt" katolsk guldstjärna!
Pinnen skjutsades raskt vidare till ytterligare en ortodox, Katholou, som skriver om ett eget ämne: "Hollywoods heresi".
Torr ortodox humor när den är som bäst. För och emot, och mot för och mot emot, och för för och slutligen för emot. För att sammanfatta det i ett nötskal. Glimmande guldstjärna.
Den ortodoxa pinnen övergick åter i en katolsk - och nu står allt katolskt hopp till Jacob.
Vi väntar också spänt på att se hur det går med den frikyrkliga pinne som har landat i Cissis blogg.
Vatikanen har nu listat en ny radda synder. (För den som har brist på fantasi, eller som har kört fast i samma gamla favoritsynder.)
Eller så är det kanske för att prästerna behöver lite omväxling så de inte uttråkat somnar i de tomma biktbåsen - om de ens sitter där. För en undersökning visar att 50% av katolikerna i Italien (och det är förmodligen representativt för de flesta länder i Europa och USA) aningen inte tycker att det behövs en medlare mellan Gud och människa eller att de känner sig obekväma inför att tala med en annan människa om synder. Hmmm... Vad kan det tänkas bero på? Alltför många otäcka tvångsbikter som barn?
Bland de nya fräscha synderna kan man frossa mellan allt från stamcellsforskning till ekologiska brott (nej, inte eko-brott).
I biktstolen i framtiden:
Biktbarnet: - Pater, förlåt mig, för jag har forskat om botemedel för en livshotande sjukdom nu igen....
Biktfadern: - Usch så gräsligt, jag riktigt ryser - tänk att du aldrig lär dig att det är fel att döda outvecklade celler för att rädda människoliv - läs tio Ave Maria som bot. Nej, förresten, elva!
Eller:
Biktbarnet: - Mater, förlåt mig, jag var för lat för att sopsortera i förra veckan. Och så köpte jag inte energilampor senast, utan de där billiga glödlamporna. Och så tog jag bilen hit till kyrkan och släppte ut flera kubikcentiliter avgaser.
Biktmodern: - Mitt barn, det ordnar sig nog ska du se, men försök att inte göra om det - om alla gör så blir det inte bra. Som bot får du sortera både dina och grannens sopor nästa vecka - så slår du två flugor i en smäll.
Barnförbjudet bonusmaterial till den andra scenen:
Biktmodern: Oj, ursäkta, det var inte meningen att uttrycka det så - nu får jag nog gå och bikta mig... Flugor är ju också levande varelser... De ingår i ekosystemet som i sin helhet är införlivat med den senaste katolska läran. Det hade du kanske inte hört? Påven kom på den snilleblixten så sent som förra månaden. Samtliga djur räknas numera som katoliker - i brist på frivilliga människor. Svårast är att få kaninerna att hålla sig i schack. De biktar sig var och varannan dag... Å andra sidan fyller de upp biktbåsen så de inte ekar så tomt...
***
Uppdatering:Dagen har en artikel om detta - som nämner en kurs som katolska präster ska erbjudas för att hantera biktsituationen bättre - suveränt!
Som väl de flesta vet så har vi kristna (inte minst katoliker) justerat de ursprungliga budorden så att de bättre ska passa våra kyrkliga specialiteter. (Som konstaterats på annan plats i bloggen har jag fått i mig en stor mängd sarkasmflingor till frukosten idag.)
1. Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av Gud (vissa undantag medgives om än med stor tvekan: påven, Jungfru Maria, sporten, tv:n och internet).
2. Du skall inte låta någon annan missbruka Herrens, din Guds, namn (d.v.s. det här gäller bara om du är muslim - håll i så fall järnkoll på serieteckningar och rondeller - men är du kristen så är det ok med en liten rondell-Jesus alternativt trädgårdstomte).
3. Tänk på helgdagen, så att du hinner till alla shoppingcenter innan de stänger.
4. Hedra dina biologiska föräldrar (kan bytas ut mot andra vanligt förekommande alternativ) för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
5. Du skall inte dräpa - annat än i ordkrig.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott - eller brott utanför äktenskapet. Och du skall särskilt noga bevaka att ingen annan gör det. Särskilt inte katolska präster. Eller homosexuella (för tillfället gäller detta bud endast partnerskap). Detta är det allra största och viktigaste budet. Se till att media hårdbevakar det och att katolska kyrkan skriver encyklikor om det så ofta som möjligt. Glöm inte preventivmedlen heller - fast tvärtom alltså.
7. Du skall inte stjäla ur kollekten (eller sno din nästas handväska om den ligger obevakad bredvid dig på kyrkbänken).
8. Du ska inte ljuga ihop något om nån annan (utom om heretiker och annat icke-fariseiskt avskum).
9. Du skall inte ha begärelse till din nästas bautastora villa, ej heller till hans/hennes bostadsrätt eller till hans/hennes prästgård eller (mot förmodan) kloster.
10. Du skall inte ha begärelse till din nästas fru (eller man eller partner), ej heller till hans/hennes barn eller hans/hennes djur, ej heller till något, som tillhör din nästa (webbsidor, bloggnyhetsscoop, biblar i halvfranskt guldsnitt med Doréillustrationer, ej heller till hans/hennes katekeser, konciliedokument, postillor, helgonbiografier, reliker, hårnålar, hålfotsinlägg, rosenkrans, ipod, eller läppstift - särskilt inte de biskopscerisa).
Fick tips om ett brev skrivet till en ung gay-katolik av en äldre.
Det han förmedlar liknar på många sätt den situation katolska kvinnor med en prästkallelse hamnar i.
Brevförfattaren, James Alison, skriver mycket vackert om Guds sätt att vända sig till var och en som ett personligt "du" på ett sätt som den kyrkliga auktoriteten sällan lyckas med (istället används från deras sida ganska absurda utryck som jag har gett en del exempel på vad gäller katolska dokument om kvinnor). Han ger en del tips på vägar vidare ur de låsta positionerna - eller kanske snarare hur det går att göra något konstruktivt trots dem.
Detsamma gäller kanske kvinnofrågan?
Men gay-katoliker befinner sig uppenbarligen i ett ganska undanskymt läge, som gör att de inte hamnar i hetluften på samma sätt som katolska kvinnor som upplever att de har en prästkallelse ofta gör - särskilt efter de vigningar som ägt rum de senaste åren.
Den relativa osynligheten för homosexuella i katolska kyrkan kan kanske vara en fristad som ger det välbehövliga lugn de inte alltid möter från omvärlden - och framför allt inte från högljudda kristna på annat håll som inte drar sig för att i media döma över vad de betraktar som synd (intressant nog utifrån ett fåtal mycket luddiga bibelverser som inte ens bibelexperterna kan avgöra hur de ska tolkas), eller från andra kristna som duttar med dem med silkesvantar för att inte bli beskyllda för diskriminering. Men samtidigt är undanskymdheten en fara - det är inte bra att osynliggöra människor alltför länge....
Därför vill jag lyfta fram det hela en aning nu med anledning av det unika brevet som just har publicerats i ett katolskt officiellt sammanhang.
Tänk om vi fick se liknande brev ur kvinnligt perspektiv i officiella sammanhang en dag...! Från en katolsk kvinna till en ung katolsk tjej som känner en prästkallelse. En dag när jag är äldre och förhoppningsvis visare kanske jag skriver ett sådant - det går ju alltid att publicera det i bloggen, om den finns kvar.... :-)
Här är några utdrag - men ta gärna den lilla stund det tar att läsa brevet i sin helhet - det förtjänar det verkligen:
"No, I don’t want to pretend that being an openly gay Catholic is something easy or obvious. It isn’t. For a start, merely the fact of your wanting to read a letter like this at all is a sign of how many obstacles you must have overcome already. You may have faced hatred and discrimination in your own country, from family members, at school, at the hands of legislators eager for cheap votes, through shrieking newspaper headlines that sear your soul, and in the glare of which you are speechless in your own defence. And you’ve probably noticed that at the very best, the Church which calls itself, and is, your Holy Mother has kept silent about the hatred and the fear. While all too often its spokesmen will have lowered themselves to the level of second-rate politicians, lending voice to hate while claiming that they are standing up for love. The very fact that, through and in the midst of, and despite, all these hateful voices, you should have heard the voice of the Shepherd calling you into being of his flock is already a miracle far greater than you know, preparing you for a work more subtle and delicate than those voices could conceive.
You will share in all the contempt which the modern world has for the Catholic Church by virtue of holding firm to the faith you have been given – you will be considered as having little of worth to offer. And by virtue of being a Catholic you will always be on the brink of being considered something of a traitor to whatever project your contemporaries seek to build. No surprise there: that goes with the turf. However you will face something in addition, for you will be considered something of a traitor within the Church as well. “Not quite one of us”. And certainly not someone who can publicly represent the Church, be a visible part of the sign which leads to salvation. And how could it be otherwise? For if being gay is a defect in creation, as is held, then the only sign of grace attaching to being gay would be the removal of being gay from what makes you or I to be.
Do not be surprised, then, that they will be considered loyal and trustworthy who pursue every conceivable psychological false lead with a view to finding scientific backing for the claim that being gay is a pathology. They will receive approval as “a sign of contradiction”, of not yielding to the spirit of the age. While you will be considered a bad Catholic, if a Catholic at all. For, long after the evangelical groups which gave birth to “reparative therapy” and the “ex-gay” movement have moved on, and their leaders apologised for leading people astray, such ideas will find Catholic backers and supporters, since they flatter current Church teaching. But don’t be afraid of those ideas, and don’t hate their propagators. They are our brothers. The very fact that these brothers understand that if the Church’s teaching is true it must have some basis in the discoverable realm of nature means that ultimately it is the evidence of what is true in that realm which will set us free. It will be bigger than what either you, or I, or they, can guess right now and it will set us all free."
