Fick just ett mail med en filmsnutt - apropå humor.
Tänkte att den kunde vara till glädje för fler...
Hade den gjorts av indier hade det inte varit kul utan bara "vanligt", så som vi är vana att se det - men med amerikansk touch och tolkning så blir det så här.
Det här inlägget har jag spunnit på i tankarna ett par dar.
Ingen som surfat omkring bland kristet - och i synnerhet katolskt - präglade bloggar lär ha kunnat undgå den ofta förekommande kollisionen mellan olika avarter av fundamentalism och fritt vattengående (närmare beskrivet i ett tidigare inlägg).
En morgon nyligen växte ett bildspråk fram som kan förtydliga dilemmat.
Det är som att en del katoliker med flit (eller genom en "lyckad" indoktrinering) väljer att förbli på larvstadiet - de slutar liksom alla andra fjärilslarver att krypa omkring och samla intryck en dag, och spinner in sig i en puppa/kokong.
Meningen är förstås att larven ska utvecklas inne i puppan och en dag ta sig ut ur den och veckla ut vingarna för att sedan leva ett fritt fjärilsliv.
Men den trånga, trygga, tätt omslutande lilla kokongen verkar istället för en del bli till ett slags limbo - där de stannar kvar och aldrig utvecklas fullt ut.
De föreställer sig rentav att puppan innehåller "hela" sanningen. Men där finns bara det lilla de har lärt sig som larver - uppfattningar som behöver korrigeras av den vida fjärilsverkligheten.
Sorgligt för deras egen del förstås - men värre är att de vill hindra också andra fjärilslarver från att utvecklas - och att de vill försöka tvinga ner alla skimrande fjärilar tillbaka i kokongerna.
Tragiskt - och tragikomiskt på samma gång....
En variant på denna bild ges i en liknelse jag skrev en gång om en fågel.
En annan bild som kom idag:
Hur länge man än belyser en blind fläck i ett öga med en strålkastare så kommer fläcken inte att kunna uppfatta ljuset....
De katolska fariseerna går inte bara omkring med stora bjälkar i ögonen liksom sina bibliska föregångare - utan har även stora blinda fläckar. Så hur mycket ljus man än riktar mot det uppenbara så ser de inte.
Det kan förklara deras förvrängda syn på kvinnor och män.
I urkyrkan fanns ett jämlikt tjänande. Alla historiska källor visar på det.
Men för dem som lider av självvald bjälkblindhet, av kokongkatolicism, tycks Gud ha skapat kvinnor och män diametralt olika. Män ses som skapade till att kunna bli precis allt vad de vill - medan kvinnor bara får bli det män rent biologiskt inte kan bli, och det som "blir över" när de manliga reviren har inmutats.
Men ett efter ett har de "manliga staket" som byggts upp under historiens gång, som alltså inte fanns där från början, tagits bort - bara ett fåtal är kvar - mest uppenbart i katolsk miljö: det kyrkliga tjänststaketet.
Vilken förvrängd syn på kvinnor och män - och Gud - detta är.
Hur man kan vilja välja ett inskränkt synsätt framför den öppna fjärilstillvaro vi som kristna är kallade till har jag svårt att begripa. Förmodligen beror det på en djup inre osäkerhet, och en rädsla att släppa taget, våga gå på vatten...
Idag frukostläser jag om Mackans teorier om huruvida det finns humor i himlen eller ej. Det är nog inte svårt för trogna bloggläsare att gissa svaret...
Självfallet - om det finns en himmel - så kan inte gravallvaret plötsligt infinna sig bortom graven....
Himmelsk glädje är enda alternativet. Något att se fram emot - och få en försmak av redan nu.
Den välformulerade rad jag fastnar för idag är:
"Humorn kan ses som ett profetiskt tecken på Guds rike."
Så sant...
Den kan också liknas vid ett sakrament.
Jag får även läsa om den magiska halvsekund som föregår ett gapskratt i stand-upsalongen. (Den finns även vid skämt som framförs under sit-downkyrkkaffet, kan jag intyga.) Ett härligt ögonblick - om än "underbart är kort".
Men jag tänker mig också att det kan vara läskigt att prova ett skämt för första gången inför en stor publik. Den där halvsekunden måste också innehålla ett visst mått av bävan: kommer de alls att skratta - varför dröjer det i så fall så många mikrodelar av den här sekunden innan de sätter igång?
Mest av allt blev frukostläsningen idag till något slags ljusglimt på den makalöst snåriga del av vägen som jag försöker ta mig förbi just nu, igenmurad av stora stenbumlingar som inte går att klättra över - de måste klyvas med en slö nagelfil.
Gud kan hur som helst det där med tajming perfekt...
Så har ännu en favvobloggare lagt av - eller förhoppningsvis bara pausat...
Medan dyngan vräker ner över medkristna i vissa andra bloggar. För trist för att man ska vilja bjuda på länkar dit och locka dem som gillar sånt att frossa alltför mycket under fastan.
Borde fastetiden inte vara en tid av självrannsakan och försoning?
En tid då man kan räcka sina eventuella ovänner handen och sluta fred.
En tid då man är lite mer öppen än annars för att slå hål på sina ingrodda fördomar.
En tid då man inte smutskastar dem som pekar på obehagliga sanningar - utan omvänder sig själv - till sanningen.
En tid då man fastar på det sätt som behagar Gud.
Inte som de kristna självrättfärdiga hycklarna.
Ur Jesaja 58:
"Dag efter dag söker de mig och vill lära sig följa mina vägar. Likt ett folk som handlar rättfärdigt och inte har övergett sin Guds lag ber de mig om regler för vad som är rätt och älskar att nalkas Gud.
"Ser du inte att vi fastar? Märker du inte hur vi späker oss?"
Ni sköter era sysslor på fastedagen, ni driver på era drängar, ni fastar under bråk och gräl och skändliga slagsmål. Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden.
Är det en sådan fasta jag vill se: en dag då man späker sig, hänger med huvudet som ett strå, ligger i säck och aska? Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag."
Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar."
Fastetiden, och än mer påsktiden, kan då bli till en humorns tid - till den inre och yttre glädjens tid.
Kyrkan kan då bli ett tecken på vad hela världen borde vara.
Men hur många dagar har redan gått av de fyrtio? Ännu ett år.
Är det någon som ser några tecken på en rätt fasta ens bland oss kristna?
Är "de egna" bara de som tycker exakt som man själv i varje mikrodetalj?
Vad tycker Gud om en "bråk och gräl-fasta", ackompanjerad av fromliga rosenkransar, brödkanter och vatten?
En fasta som består just i det som skulle vara dess motsats: okbyggande, bojpåhängande, "hot och hån och förtal"...
* Har man förresten lite sinne för humor så är Jesajacitat trots allt skojigt formulerat.*
Dagar när ondskan tränger på från alla sidor och på alla tänkbara sätt får man försöka le mellan tårarna...
Nej, det här är inte en dyslektiskt drabbad rubrik om kyrktanter... Den trogna skara som fyller upp så många byggnader som annars skulle vara så gott som tomma... De målar sig själva bra - utom de mest pietistiska förstås. Detta handlar alltså inte om kyrktanter och makeup!
Så för att återvända till ämnet....
En rad i en bok inspirerar mig åter till en del tankar... Och boken är - ja, ni gissar rätt - Mackans sk(r)attjakt; "Jakten på det försvunna skrattet", alltså.
Så här är det ofta - jag fångas av en eller ett par rader i en bok - vilket väl är ganska otacksamt för en författare som kämpat med helheten. Sen far tankarna snabbt iväg långt från boken och far på vilda färder tills jag åter blir medveten om att det var meningen att jag skulle äta frukost. För det är mest vid frukosten jag får tid att läsa annat än text i datorn. Och jag läser traditionella pappersböcker mycket långsamt nuförtiden när jag inte måste rusa igenom stora textmassor för studiernas skull.
Hur kan man komma på en sån dum idé förresten - att studera på tid? Som om lärandet vore en kapplöpning med klockan, och som om det blev effektivare ju snabbare det går....? Panikinlärning enligt korvstoppningsmodell - vad ska det vara bra för - och hur mycket minns man av det sen? Medan det kvalitativa - djupa eller fyndiga - som väcker egna tankar, stannar kvar mycket tydligt och klart, och utvecklas vidare.
Numera vaskar jag sakta guldsand - och ser emellanåt kornen formas till klimpar.
Raden som drog till sig uppmärksamheten imorse var denna:
"kyrkan är som ett gammalt piano - allt är svart eller vitt och ofta blir det dålig stämning"....
Jo jo... ;-)
Så såg jag inför mig ett gammalt piano. Men tangenterna var inte längre svartvita - de sprakade i alla möjliga färger och mönster. Det var ett glatt piano - som väcker lusten att sjunga, spela och komponera... Fast varje tangent var unik så var helheten harmonisk. Eller snarare - just därför. För att ingen tvingades in i det svartvita mönstret som effektivt tar död på det levande och skapande.
Ett sånt piano vore lättare att spela på än ett där alla tangenter ser likadana ut - med bara två variationer - liten svart och stor vit. För då kunde man börja improvisera på det röd-grönblommiga c'et i mitten, gå vidare upp till det ljusblå fisset, och så dramatiskt nedåt till en treklang av violett, orange och azurblått (med vita prickar), och sen till...ja, ni fattar poängen....
En färgsprakande kyrka där varje tangent är och får vara unik - är en kyrka där vars och ens gåvor kan bli synliga och komma till användning - utan att stoppas av diskriminering, avund, konkurrenstänkande eller manisk kontroll.
Nu är det inte så att tangenterna på pianot behöver målas utanpå för att uppnå detta - problemet är just att de redan har blivit målade - för under den vita och svarta färgen döljer sig redan alla dessa sprudlande och skimrande nyanser och mönster...
Det är försiktigt avskrapande som gäller - så att den sanna färgen kommer upp till ytan.
Det som händer i kyrkans innersta - inom oss som är dess levande stenar - kan liknas vid de medeltida kyrkor som vitkalkades i brist på bättre vetande. Värdefulla målningar doldes under färgen.
Den vitkalkning som sker av människornas tankar och själar i kyrkomiljö är mycket värre än att målningar av Albertus Pictor och andra mästare har förstörts för gott (en del har man tack och lov kunnat restaurera)...
Det inre vitkalkandet förstelnar och fräter bort det vackra, förvandlar det levande och kärleksfulla till något hårt och fördömande. Först när - ja om - man ser att det svart-vita inte är ens rätta jag skapat av Gud, kan restaureringen börja... Tills dess försvarar man den tillrättalagda ytan med näbbar och klor och försöker få andra att bli lika svart-vita - för man har indoktrinerats i tanken att det är det enda rätta - att det är hela sanningen om Gud och om oss. Så färfärligt!
Hur kan människor läras att vilja vanställa andra i Guds namn...försöka åstadkomma masskopior av det som skulle vara unikt? Hur har det kunnat bli så snett i våra kyrkor? Och varför förs mina tankar apropå det till andra världskrigets Tyskland? Det är förstås en drastisk jämförelse - men är det inte lite ditåt det barkar (särskilt tydligt inomkatolskt)? Ein Führer - och ett kollektiv som lärs att tänka svart-vitt och styras som robotar.
Vi kan inte själva skrapa bort all den svart-vita färg som målats på oss utifrån - men vi kan hjälpa varandra att se och få bort den.... Innan det är för sent....
Så långt dagens tankar... Kommentera gärna!
(Jag vet att jag igår utlovade en långfredagsanekdot - men den får vänta - liksom en liknelse som kom till mig i natt - det är ju en dag imorgon också...)
Det tycks ha formats en röd bloggtråd genom denna fastetid - tema: humor. Humorfasta betyder alltså inte fasta från humor utan tvärtom en fastetid i humorns tecken...
Det var inte precis planerat...
För sällan har det samlats så många allt annat än roliga saker att ta itu med IRL som just under den senaste tiden. Ödets ironi? Guds sinne för humor? Eller en livlina? Hur mycket ont som än samlas i hög så finns där en ljus underton.
Tror också att det är djupare än så - den inre glädjen (som är oberoende av yttre omständigheter) behöver få en större plats i det kristna medvetandet i vår tid. Den behöver återupptäckas. Kanske det är det jag ska försöka förmedla vidare...
Mackans bok - som jag bloggläser för tillfället påminner om detta.
I morse läste jag om Franciskus. Tänk att en frälsningssoldat ska påminna en katolik om det mest folkkära helgonet... :-)
En bra formulering finns citerad på latin i boken, men jag återger den här på svenska för att underlätta för alla icke-katoliker som inte har latin som sitt modersmål... ;-)
"Vad är väl Guds tjänare annat än Hans narrar, vars gärning det är att dra hjärtana uppåt och fylla dem med andlig glädje?"
Prästrollen, tjänarrollen, redefinierad i ett retrospektivt nafs.
Men inte bara prästerna - vi är ju alla Guds tjänare på ett eller annat sätt.
Franciskus använde humorn för att bygga upp kyrkan - vilket var det uppdrag han fick i San Damiano - och vilket han tog ytterst bokstavligt - fast det samtidigt hade en större betydelse - ett andligt uppbyggande.
Samma uppbyggande (och nedrivande av det som inte håller för humorns litmustest) tror jag vi är kallade till idag. Humorn kan ses som en del av det murbruk som kommer att göra att de olikformade och ibland vasskantade kristen-stenarna kan fogas ihop.... Men inte bara humorn - också konsten och musiken. Och jag kommer då att tänka på en text som kom till för några år sen - kanske den ska gå i uppfyllelse på så sätt?
Mackan knyter i min frukostläsning idag ihop ett exempel på familjemåltidshumor och eukaristi på ett tänkvärt sätt. Allt som är bra i boken, eller hur det beskrivs, avslöjar jag förstås inte här - det jag nämner är mest små aptitretare som får fungera som ett "tolle lege" - tag och läs (för att citera Augustinus)!
Jag får tusen och en tankar när jag läser boken - påminns om saker jag själv skrivit, tänkt eller varit med om, och får nya idéer.
En sak jag påmindes om idag var en textläsning i en kvällsmässa för säkert över tio år sen. Det måste ha varit under påsktiden - för responsoriet (som upprepas mellan verserna i en psaltarpsalm som läses mellan första läsningen och evangeliet) var kort och gott "halleluja".
I katolska sammanhang (i motsats till i frikyrkorna...) är det vanligare att prästen säger halleluja än att församlingsmedlemmarna spontant brister ut i det, om man säger så.
Sägs det halleluja i en katolsk församling utlöser det en automatisk katolsk reflex att ställa sig upp - för det gör vi varje mässa innan evangeliet. Prästen säger halleluja - och församlingen spritter mangrant - och kvinnogrant - upp på fötter.
Eftersom responsoriet i denna vardagsmässa var som det var förklarar det vad som sedan hände.
Jag sa alltså "halleluja" för att inleda psaltarläsningen efter första textläsningen. Församlingen ska då snällt sitta kvar i bänkarna och upprepa "halleluja" är det tänkt.
Men istället så flyger en syster upp med fladdrande dok och säger sitt halleluja. Hon står långt fram - omöjligt att missa. Och det ser så komiskt ut från pulpethåll att jag inte kan hålla tillbaka ett oemotståndligt fniss som bara växer och vill ut.
Läsningen förvandlas snart till en fnissig plåga - det är både pinsamt och samtidigt oerhört lustigt. Jag krampar mig mödosamt igenom verserna mellan de ytterst dåligt återhållna responsoriefnissen som även smittar av sig på församlingen. Det är nära att jag får be någon annan komma och ta över resten av läsningen innan jag riskerar att brista ut i ett gapskratt. Men det lyckas på något sätt.... Aldrig har en läsning varit längre....
Och nu kom jag att tänka på en annan sak som hände en långfredag (typiskt nog) - men något kul ska ni väl ha att läsa om imorgon också....
Tänkte avsluta med att illustrera inlägget med en bild som dessvärre är copyrightskyddad - så jag kan bara länka till den. Den fanns på omslaget till en konstbok jag fick igår - och jag fick då lust att skriva ett kort inlägg - bara en rubrik i form av ett citat från Paulus - och så ha den välkända bilden med namnet American gothic, som illustration: "Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga - gläd er".
Mackan har redan snickrat ihop sitt svar på den första utmaningen i den nyss initierade humorstafetten.
Den kniviga uppgift du fick var alltså:
"Skriv om frånvaron av prästvigda kvinnor i katolska kyrkan på ett sätt så det blir roligt även för kvinnor som lider av denna frånvaro!"
Ditt bidrag följer nedan - och är enligt min bedömning utifrån Johanna G's maggupps-skala, helt klart godkänt - även om det avviker från ämnet lite grann om man ska vara riktigt petig - men själva avvikelsen får VG - eftersom du fått till det så jordnära och konkret.... :-)
***
"Finns det några som verkligen borde förstå kvinnor skulle det väl vara katolska präster. De bär ju redan klänning och svänger med en liten rykande handväska.
Det enda som fattas för att de verkligen skulle bli som kvinnor är ett par snygga pumps, ett juste läppstift och naturligtvis utestängningen från kyrkliga ämbeten.
De enda kvinnor som har en riktigt framträdande roll i katolska kyrkan, är de som är huggna i marmor och håller ett barn på armen. Dessutom lite fromt, sådär. Hon är så HIMLA lugn och fin och... god. Hon har aldrig upplevt en vaknatt, blivit nedkissad vid blöjbytet eller fått bebiskräks i håret. DET vore annars en Mariastaty jag skulle vilja se. Och så skulle jag vilja se statyn där Josef snickrar ett skötbord till Jesus. Varför inte på herrmuggen?
Man skulle göra en sådan staty, sätta den mitt i Petruskyrkan för att visa vilket mirakel det faktiskt är att föräldrar varje dag tar hand om sina barn. Även de som inte ska bli världens frälsare. När vi får en ny påve, kanske... Ska tipsa henne."
***
Du slungar sedan raskt stafettpinnen vidare med precis en så svår nöt att knäcka som jag hoppades - och faktiskt om just ett ämne som nästan är exakt vad jag klurade på som ett intressant andra ämne - tänka sig.... :-)
"Och jag utmanar... Hmmm. JS på De heligas samfund. Om att konvertera. Till Aletheia-kristendomen. :)"
Läge för Johan alltså att titta upp ur flyttkartongerna och kavla upp humorskjortärmarna och tänka så det knakar.... Om han vågar anta utmaningen....
De som klarar utmaningarna framöver i denna fastehumorstafett går inte lottlösa - Mackan, du kan väl berätta om ditt fina erbjudande i kommentarerna?
Själv får du (som du redan vet), förutom den stora äran att ha vunnit den första blogghumorstafetten i världshistorien, snart en donation till nya Frälsis-biblioteket i Limhamn, en bok om vår uppståndelse - förhoppningsvis anländer den lagom till påsk...!
För några dar sen kom kyrksyster med en hedrande utnämning som jag nu förväntas glädja tio andra bloggare med.... Jag gör som du och väljer tio bloggar förutom din som jag fick utnämningen från - för att sprida glädjen mer - men självfallet får du en hedersbloggpuff tillbaka. :-)
Jag kan inte låta bli att utnämna ett par bloggar som redan utnämnts - för de hör helt enkelt till mina favvo-bloggar.... Och flera utnämningar skadar väl inte...?
Tio intressanta bloggar - utan någon som helst inbördes rangordning:
Shuno Bling - en nykomling i bloggosfären som förtjänar uppmuntran för den goda tanken att lägga ut bra idéer i sin blogg som andra kan nappa på!
Bagiskommuniteten - ett intressant initiativ - kommunitetslivet poppar upp i liten skala här och där - ska bli spännande att följa utvecklingen - ser fram emot gästblogginlägg så småningom! (Uppdatering: efter att jag utnämnt den utifrån min minnesbild av den såg jag att alla inlägg utom ett är raderade.... Hoppas att den fortfarande är igång - eller att åtminstone kommuniteten är det!)
My - språkglad blogg för alla som gillar att peta i ord - med viss finlandssvensk prägel, vilket förstås gör den än trevligare för oss som har rötter där! Inget går upp mot dialekterna som talas i svenskbygderna - inte alls finlandssvenska i vanlig mening...
Z - Enkla bloggen - kluriga teologiska frågor som leder till spännande samtal, och än klurigare vetenskapliga inlägg, varvat med allt mellan himmel och jord - och fina bilder dessutom...!
Inga-Lina Lindqvist - en blogg i litteraturens tecken - med oväntade krumsprång emellanåt! Du får dela utnämningen med din mer teologiskt inriktade bloggmake Per-Ole Lindqvist! Delad glädje - dubbel glädje!
Dag Selander - MXp - håller koll på saker som är uppåt väggarna i samhälle och kyrka - intressanta gästbloggare bjuds in emellanåt också!
Eva-Marias blogg - får ett hedersomnämnande eftersom bloggen inte är aktiv - men det som står där är läsvärt - och kanske den får nytt liv en dag?!
När jag gick igenom, och samtidigt uppdaterade, min länklista för att göra det svåra valet upptäckte jag att några bloggare har flyttat till ny blogg eller stängt ner helt - Sara Gilliard och Per Erik Lund - finns ni kvar nånstans i bloggosfären på ny adress? Meddela mig i så fall så jag kan ändra länkarna!
Jag skulle vilja fortsätta listan med minst tio favvobloggare till... Men nu var ju reglerna så här.... Och jag har redan tänjt på dem till bristningsgränsen, som synes... ;-)
En bild i en rolig historia i ett blogginlägg häromdagen inspirerade i morse till en liknelse.
Historien, som Johanna G. berättade i kommentarerna till detta inlägg handlade om att gå på vatten - och om hur några lyckades göra det genom att gå på stenar under vattenytan.
Bilden utvidgades för mig till att gälla kyrkans historia och framtid.
Vägen bakåt är stenlagd under vattnet - vet man var stenarna är placerade kan man gå bakåt och se vad som ännu är viktigt i det som varit, vilka stenar som finns kvar och som bär - som utgör en omistlig tradition.
Nya stenar bildas medan man går framåt.
Står man stilla växer det snart mossa både på stenarna och på en själv.
Vägen framåt går på vatten - och förutsätter att man känner till linjen bakåt.
Problemet med en konservativ linje är frestelsen att gå två steg bakåt och ett steg framåt - eller att vilja stanna på en viss sten och klänga fast vid den som om den vore hela kyrkans samlade historia. Risken är att det aldrig blir någon förnyelse, någon väg vidare, utan att man stelnar i för länge sedan döda strukturer som man försöker hålla liv i genom konstgjord andning. Det ska vara så som man feberaktigt önskar att det "alltid har varit".
Problemet med en liberal linje är istället frestelsen att vilja lägga ut stenar lite här och var, vid sidan om, huller om buller, och där det inte finns någon botten som bär, och än värre: man spränger utan att blinka bort bärande stenar man inte förstår betydelsen av. Detta tillvägagångssätt medför att linjen bakåt, kontinuiteten, bryts. Risken är att kyrkan snart blir oigenkännelig. Förvisso förnyad, och det rejält - men vad finns då kvar av det väsentliga, av det som gör den till kyrka?
Lösningen?
Den verkar ligga i den radikala linjen - där man tydligt ser stenraden bakåt genom vattenglittret, och kan lägga till rätta stenar som halkat snett av våldsamma stormvågor, samt gå vidare framåt längs en osynlig linje som hänger ihop med traditionen bakåt, men inte på ett statiskt sätt, utan levande, dynamiskt. Vindriktningen (icke att förväxla med små ostyriga vindpustar som ändrar riktning hela tiden - utan en stadig vind), leder vandringen framåt.
Katolsk präst i fängelse - celibatet ställt på sin spets
En katolsk präst som "tvättat" pengar för att försörja sin hemliga familj - fru och tre barn - hamnar nu i fängelse...
Själv tycker jag att han borde ha kunnat välja det goda alternativet att gifta sig med henne och bidra till att försörja familjen hederligt (med ett jobb vid sidan av prästtjänsten ifall kyrkan inte anser att präster bör kunna leva på sin lön) - då hade detta aldrig hänt.
Ska han straffas för att kyrkan lider av systemfel? Ok - han valde inte precis bästa sättet....
Men ska barnen bli faderlösa nu medan han är i fängelse - för hur lång tid? Ska mamman ensam försörja dem? Man får verkligen hoppas att hon inte är en traditionell katolsk hemmamamma utan lön.
Frågan om det katolska prästcelibatet är och förblir ständigt högaktuell... Vilket påminner mig om en bok jag påbörjade för flera år sen och borde försöka läsa klart vid tillfälle - "Priests in love" - om katolska prästers ibland stora lidanden av en ensamhet de inte är kallade till (som kan leda till självmord) och deras hemliga flickvänner (och ibland pojkvänner).
Här kommer den första utmaningen - som går till Mackan - i den härmed instiftade humorstafetten - snart kommer den sannolikt att ha blivit "tradition" - åtminstone i kristna sammanhang... :-)
Skriv om frånvaron av prästvigda kvinnor i katolska kyrkan på ett sätt så det blir roligt även för kvinnor som lider av denna frånvaro!
Du får vara gästskribent i min blogg med det inlägget om du får ihop något (maila över det så klistrar jag in)...
Sen kan du skicka över stafettpinnen till någon annan bloggare om du vill och föreslå ett knepigt ämne som hon/han ska skriva om på ett roligt sätt.
Hmmm... Varför inte göra detta till en bloggfastetradition varje år?!
Vill inleda dagens inlägg med en bild som jag just fick i ett mail - som fick mig att dra på munnen - länken till texten som illustrerar senaste modet - klacklösa "högklackade" skor - finns här.
Mackan skrev för övrigt i en kommentar i Z's blogg en träffande formulering om att "Humorn är det bästa vapnet mot fanatism"...
Tyvärr förstår inte de som bäst skulle behöva höra skämten dem - eftersom de är just fanatiker som tar allt som rör tron gravallvarligt....
Frälsningssoldater är väl förresten de kristna som bör gå främst i ledet med humorns vapen draget?
Vad har humor och glädje för plats i den kristna tron? Hur märks det i de söndagliga begravningsgudstjänsterna, som var tänkta att vara uppståndelsegudstjänster där vi gläds över Gud och det eviga livet? Vart tog julskrattet vägen? Påskskrattet lever kvar lite skämtsamt under den katolska påsknattsliturgin där det alltid är något tokigt som inträffar, åtminstone lokalt här....
Jag har själv bidragit till påskskratt/leenden/skräckblandad förtjusning - en gång när jag ministrerade innan jag blev katolik - då tog jag bl.a. en extra procession med evangelieboken ner genom kapellet och tillbaka, och sedan höll altarduken (eller var det rentav en mässhake?) på att ta fyr när elefantministranterna dukade altaret igen efter långfredagens avskalande. Det gick ju bra trots allt - så det var nog mest ett lättnadens skratt som kom från bänkarna - men det var faktiskt ganska läskigt. Det är ju inte riktigt flammande mässattiraljer vi menar när vi talar om påskeld.... :-)
Jag började i morse läsa Mackans bok om humor i kristna sammanhang: "Jakten på det försvunna skrattet" (recension kommer här senare - eller kanske lite pö om pö genom att jag tar upp saker jag tycker är viktiga och som jag kommer att tänka på under läsningens gång - ungefär som när jag "bloggläste" Collianders bok förut).
En sak jag fastnade för i boken i morse var (förutom omnämnandet av traditionen med julskratt och påskskratt) en rad i förbigående - om kylskåp:
"Ibland känns kyrkan som ett gammalt kylskåp fullt av gammalt skräp som skulle kastats ut innan det började lukta."
Kan inte annat än hålla med. Det är ju sånt jag ofta bloggar om, vad gäller kyrkan.
Men konkret som jag är så såg jag också genast framför mig en del saker som jag hittat i kylskåp under åren.....
Längst bak kan man relativt ofta göra fornfynd. Förfallet går snabbt och omärkligt. Bäst före förvandlas snart till bäst för ett bra tag sen. Vanligast bland dessa kulinariska fornfynd är grönprickig ost och mjuka sladdriga gurkstumpar, tätt följda av mögliga tomater och svartfläckiga svampiga morötter, och emellanåt några mer eller mindre luddiga potatisar som fått långa vita armar och ben. Sommarens färskpotatis såg ut just så drygt ett halvår senare (potatis hör inte till mina favoriter om man säger så). Ägg kan också bli hur gamla som helst verkar det som. Minns inte längre vad rekordet var på en kartong jag fann en gång - men flera månader efter bäst-före hade absolut passerat. (Använder dem mest till ikonmålning - däremellan blir de lätt stående och bortglömda i kartongen.) Är det nån mer än jag som hittat en halv burk lurvig crème fraiche?
Eller en pytteliten svart böjd sak som med viss föreställningsförmåga kan igenkännas som vad den en gång var?
Om just en sådan liten tingest bloggade jag en annan fastedag ett annat år - fyndet (som för en gångs skull gjordes utanför kylskåpet) inspirerade till en fastebetraktelse som jag just nu läste om apropå detta - och den visade sig vara mer än högaktuell med anledning av pågående konversionssamtal i vissa andra bloggar...
Min specialfråga till er alla idag blir: vad är det allra konstigaste/läskigaste/roligaste ni hittat i era kylskåp?
Kommer ni inte på något spontant så gå och ta en titt nu! Längst bak!
Och så får ni förstås gärna kommentera det övriga också....!
Jag får ofta meddelanden om katoliker världen över som höjer sina röster om krav på förändring av sånt som inte är bra i Kyrkan. Sammantaget blir det väldigt många mail, som ger en helt annan bild av Kyrkan än den nogsamt retuscherade bild som kablas ut från Vatikanen.
Allt oftare kommer ropen glädjande nog från representanter för den katolska hierarkin - från biskopar och präster.
Det är värt all respekt eftersom de riskerar sina tjänster för sin frispråkighet. Och det är först när de också vågar säga sin mening mer öppet som förändringar kan börja ta form.
Tidigare (för ett par månader sen) var det holländska dominikaner som talade ut - nu stämmer några brasilianska präster in i förnyelsekören. Det gäller denna gång främst prästcelibatet och kommunion till omgifta separerade.
Z kom nyligen med en intressant fråga till katoliker respektive frikyrkliga om vad de kan tänka sig att ge upp för att närma sig enheten än mer - hoppas fler vill svara på dem!
Där fick du inte bara en utan hela två länkar, Z - "katolskt lydig" som jag är inför alla goda uppmaningar... :-)
Sister Mary Margaret was out making her rounds visiting homebound patients when she ran out of gas. As luck would have it, a gas station was just a block away.
She looked for something in her car that she could fill with gas and spotted the bedpan she was taking to the patient. Always resourceful, Sister carried the bedpan to the station, filled it with gas and carried the full bedpan back to her car.
As she was pouring the gas into her tank, two Baptists watched from across the street. One of them turned to the other and said, "If it starts, I'm converting."
Fick just en läsvärd artikel som känns extra aktuell just nu av någon anledning....
"Heart of Flesh: A Feminist Spirituality for Women and Men" av Joan Chittister, O.S.B.
Här ett kort utdrag ur början - där textförfattaren får några reflektioner efter att ha studerat några minnesmärken lite närmare:
"There it was, carved in stone, embossed in gold: the total invisibility of women -- even when women were noticed, even when a woman was supposedly being honored. How can that happen, I thought. What is that saying to us about our spirituality? And what must we do about it if we ourselves are truly to be a spiritual people? What does the invisibility of women have to do with our need -- our ability -- to scale our own mountains in search of a contemporary spirituality in a changed world?
Scripture is very clear about the answer: Ezechiel 36:26 reads, "I will take from you your stony hearts and give you hearts of flesh..." The implications of the passage are overwhelming. A world without a soft heart lacks any reason to exist. Otherwise, the important things -- natural beauty, human bondedness, honor, honesty, suffering, kindness -- will get lost in the shuffle somewhere along the line. The world will go blind with business, lose sight of the human dimensions of the daily, forget that life rides a cycle of gain and loss until all the bric-a-brac of time which we collect as we go along drops away and only the important things are left. Bank accounts, for instance, have nothing to do with a person's last hours, let alone the quality of their lives. Power melts between our fingers like sand in an hourglass, worth nothing when we need it most. And, at the end, reason gives way to feeling with terrible intensity. Then, only the self remains. Whatever that is. Whatever by then composes it. Whatever makes a person what they have become -- hard or soft, loving or rigid, intolerant or receptive, self-righteous or accepting. A spirituality that lacks heart lacks quality of life.
Heartlessness is the terminal disease of a patriarchal society. Heartlessness barters the soul for the system: for America's sweatshop shame, for high tech intimidation, for welfare reform without educational reform, for an ecclesiastical sexism that cripples both sexes -- and all in the name of God. The fact is that the world has never known so much poverty, so much violence, so much oppression, so much institutionalized injustice. But we go to church -- and we go to church -- and we go to church. Paul Kennedy, Yale University Professor of History, calls ecological ruin, the automation of industry, the biotechnology of agriculture, the monopolization of resources and the globalization of finances, the global time bombs and tombstones of the 21st century. There has got to be something drastically wrong with a spirituality that exists in that kind of world and substitutes ritual for righteousness."
Några kardinaler har just startat en kampanj för att försöka få igenom en ny mariadogm.
Eller nygammal kanske man ska säga. Det är bl.a. Co-redemptrix och Mediatrix som åter är på tapeten - att Maria skulle ses som en medåterlöserska/medfrälserska, och att frälsningens nåd förmedlas genom henne istället för direkt från Kristus, och att hon fungerar som en förebedjare till Kristus.
Vad ger detta för bild av Kristus? En hård och obeveklig domare som behöver sin moders vädjanden för att gå med på att låta oss få del av sin frälsning?
Denna dogm verkar psykologiskt sett vara ett svar på vakuumet efter den skriande bristen på kvinnligt katolskt ledarskap - på officiella utryck för det andligt moderliga... För att slippa förändra status quo på det mänskliga planet vill man lugna samvetet genom att upphöja Maria till skyarna. Det Kyrkan förtränger och vill förneka dyker upp i det undermedvetna och tar sig andra uttryck....
Man har i denna kampanj lagt betoningen på Maria som alla folks andliga mor (för att mildra det anstötliga i det övriga som ingår i dogmen).
Kardinalerna ser denna dogm som en ekumenisk tjänst för att förtydliga detta för andra religiösa traditioner (läs: protestanter och ortodoxer) - ja - man menar sig därigenom vilja förkunna hela sanningen om Maria!
Är en ny mariadogm verkligen vad Kyrkan behöver? Kommer detta inte att försvåra ekumeniken snarare än hjälpa den? Vill andra kristna än en gång få en dogm stipulerad från hela-sanningsinnehavar-pretendenterna i Rom - utan att ha något att säga till om? (Det har förvisso inte vanliga gräsrotskatoliker heller - detta sköter biskopar och kardinaler så bra själva - de får säkert igenom det.)
Detta förfarande är i högsta grad kontroversiellt även bland katoliker...!
Ännu fler nya dogmer bör inte instiftas utan ett ekumeniskt koncilium där alla kyrkodelar är överens om dem. Det är nog problematiskt med de dogmer som redan finns som Rom själva har kokat ihop...
Jag undrar alltså: på vilket sätt är det här ekumeniskt?
Och - ännu viktigare - är det sant?
Vad säger "sensus fidelium" (de kristnas fingertoppskänsla för vad som är rätt och sant) om detta?
"Five cardinals have invited every cardinal and bishop in the world to join them in petitioning Pope Benedict XVI to solemnly proclaim the Mother of Jesus as the “Spiritual Mother of humanity” as an ecumenical service of clarification to other religious traditions and to proclaim the full Christian truth about Mary.
/.../
This definition of Mary as spiritual mother would include her three maternal roles as the human “Co-redemptrix” (which literally means “a woman with the Redeemer” but never on a level of equality with her divine son), “Mediatrix” or distributor of the graces of the redemption, and “Advocate” or principal intercessor to her Jesus Christ."
Tre dogmer i en alltså.
Läs hela den långa artikeln och kardinalernas brev här.
Så ska det i Vatikanen i jämställdhetens namn även ordnas en konferens om mannen utifrån den första officiella skrivelse som gavs ut om mannen för 20 år sedan - verkligen ett stort steg framåt efter drygt 2080 års koncentration på kvinnan!
"Målet med konferensen är att se över utvecklingen under dessa 20 år - vilka som är de kulturella samhällsmönster och hinder som katolska män måste bemöta och besvara, för att kunna leva sin identitet och samarbeta med kvinnorna på ett fruktbart vis i samhället och i kyrkan. Målet är även att återkalla männens uppmärksamhet på skönheten i deras kallelse och den manliga genialitetens rikedom, och på uppgiften att med växande medvetenhet agera de protagonister de är, i kyrkans mission, i familjen, i utbildningen och i arbetslivet."
Något som inte låter helt rätt?
Ja, det stämmer... Byt ut ordet man mot kvinna så har ni originaltexten.
Det här handlar förstås om den kvinnokonferens som just hölls och som jag väntar på nyheter om. Det för tydlighetens skull omgjorda citatet är från ett meddelande från Vatikanradion - det kan läsas i sin helhet och i sin ursprungsform via länken.
Tänk att man ännu i vår tid ska skriva om katolska kvinnor på ett sätt så att det blir parodiskt om man byter ut ordet kvinna mot man. Fy så tröttsamt!
Konversionens eufori - och den krassa verkligheten
En ny blogg har startat för några dagar sedan - med det norskklingande namnet konvertittbloggen - där fyra bloggvänner och bekanta - Johan, Johanna, Rudie och Kristina - berättar om sin ännu pågående väg till katolska kyrkan.
Tänkte först skriva en kommentar där - men eftersom den blev ganska så kritisk, och ni har bett om enbart positiva kommentarer där (om jag förstått det rätt), så väljer jag att publicera det i min egen blogg istället, och att utveckla tankarna långt utöver det jag skrev i den ursprungliga korta kommentaren.
Samtidigt som det jag skriver är kritiskt är det ändå kärleksfullt. Jag bryr mig verkligen om hur det går för er... Därför kan jag inte låta bli att ta upp detta - även om en del kanske svider en aning att höra. Hoppas ingen blir sårad av kritiken. Den måste ju också få framföras.
Det som främst slår mig i det jag hittills har läst är den dåliga kvaliteten på trosundervisningen.
Jag "lyssnar" i bloggen genom det ni skriver till vad ni och era präster säger....
På ett sätt blir jag djupt nedslagen, bedrövad. Det ni får höra är så lite av vad Kyrkan är. Så lite av vad Kyrkan tror. Och en så oerhört begränsad tolkning av det. Katekes och förkortad katekes. Man ger stenar till dem som behöver bröd....
Just för att tolkningen är så anpassad och snäv - tillrättalagd - tycks den hänga ihop perfekt, vilket vid en viss tidpunkt under vandringen brukar få alla konvertiter att hoppa högt i eufori över att ha funnit "hela" - eller så gott som hela - sanningen...
Men man kanske inte kan begära mer av enkel trosundervisning (som ger en medvetet skev bild t.ex. av apostlarna och deras efterträdare - och om andra religioner - vilket får effekter för hur man tolkar verkligheten). En del av er är också bara alldeles i början av undervisningen....
Tids nog kommer ni själva att se mer, också de svarta baksidorna av det katolska - om ni vågar se Kyrkan i dess helhet utan katolska glasögon - då kommer ni att se att det ni lärt er behöver modifieras och omprövas rejält. Då blir det svårt att vara okritisk...
Då placeras allt i brännugn - och guldet rensas från slagg.
Nåja, den dagen, den sorgen.... :-)
Detta konvertitiska lyckorus brukar sammanlagt vara ett par år innan och efter konversionen, för somliga längre tid - för andra kortare.
Många lämnar tyvärr katolska kyrkan när verkligheten tränger sig på - istället för att ta sina upptäckter på allvar.
Jag har sett fler konvertiter än jag kan räkna komma och gå i församlingen under de fjorton (snart femton) år jag varit där. Få är kvar efter fem år, få är aktiva efter tio år, av dem som en gång var så entusiastiska och brinnande i sin tro.
Hoppas att ni alla kommer att tåla den tuffa verklighetsprövningen, och tillåta er att se vad ni faktiskt ser.... Gör ni det kommer ni ut ur det hela med en förnyad tro, mer sant och genuint katolsk.
Fast visst vore det bättre om redan kurserna förberedde för verkligheten....gav en vidare och teologiskt sannare syn?
Och visst vore det bra om även icke-konverterade katoliker samtalade om sånt som är viktigt - också de möter en dag samma frågor även om de inte har gjort ett aktivt val att bli katoliker. Även bland dem är det många som lämnar katolska kyrkan när fjällen trillar bort från ögonen och verkligheten rämnar. De får ingen hjälp att hantera det.
Många når förvisso aldrig dit. De lyckas förbli i en skyddad rosenmolnig illusorisk barnatro fast de är vuxna - och kanske har fått den presenterad för sig så just som vuxna. Sorgligt... Det är förresten de (som vet minst och som inte vill höra mer av sanningen) som är mest argsinta i debatterna. Inte så konstigt... Hela deras nallebjörnstrygghet hotas att tas ifrån dem... De håller den förtvivlat kvar med en treårings ilska.
Det låter för övrigt som att ni känner er "mer" kristna nu när ni är på konverteringsväg - eller kristna på ett annat sätt kanske? För det var ju inte genom katolska kyrkan ni upptäckte Jesus och tron. Flera av er har varit kristna länge redan.
Det finns något positivt i konversionsprocessen också - bl.a. den upptäckt ni beskriver så. Fast bäst hade kanske varit om ni hade funnit detsamma i de sammanhang ni fanns i - det är fullt möjligt...
Ni beskriver er också som mer engagerade nu. Vad tror ni det beror på? I de kyrkor ni tillhört finns ju gott om möjligheter för lekfolk att engagera sig - förmodligen mer än i den katolska, där det mesta görs av systrar och präster.
Jag har tidigare ställt frågan om konversionens nödvändighet idag när kyrkodelarna har närmat sig varann så till den grad - och är på väg ännu närmare. För några decennier sedan var skillnaderna ännu stora. Men om något decennium från nu är skillnaderna förmodligen så minimala och gemenskapen så stor (inkluderande nattvardsgemenskap mellan alla eller de flesta samfund) att man inte längre kan kalla det konversion.
Varför väljer man alltså att konvertera i vår ekumeniska tid?
Nåväl.... Ni, och andra konvertiter, har säkert kommentarer till allt detta och till konversionen som fenomen över huvudtaget - och de är välkomna.... Nyfiken...
Och jag önskar er fortfarande lycka till med allt förstås - och följer er på vandringen...!!
Det finns kristna som diskuterar om huruvida Jesus skrattade (allvarligt!).
Har mött det flera gånger på kristna maillistor. Och alltid är där någon gravallvarlig dysterkvist som högtidligt proklamerar att Jesus på sin höjd levererade ett litet småleende någon enstaka gång ibland. Eventuellt.
Men ett riktigt hjärtligt bullrande gapskratt som gav honom värk i magmusklerna? Nej - alldeles omöjligt för vissa att föreställa sig....
Själv tror jag att Jesus som sann människa även delade skrattets glädje och gåva helt och fullt med oss....
Gud har en alldeles fantastisk humor..... Det är bara att se sig omkring lite grann så kan man inte låta bli att dra brett på munnen.
Hittade en bloggare som skriver om Jesu eventuella skratt och sätt att le - samt om ett annorlunda sätt att fasta...
Han skriver också om ögonens roll i leendet - viktigt!
Kan känna igen det särskilda leende han skriver om - "smile out loud". Varit med om det själv med vissa personer. Ett djupt leende som går rakt genom själen - som växer i tysthet till en obeskrivlig glädje.
Det finns människor som man inte behöver säga ett ord till - ett spontant delat leende på djupet säger redan allt som finns att säga.
Inte kan jag skriva en bloggpost om humor utan att rekommendera en av våra få kristna svenska komiker - tillika med bloggarvän - Mackan!
Till sist undrar jag hur ni som läser detta ser på humor i kristen kontext, på Jesu skratt, och på vad som är roligt i filmsammanhang.
Gillar ni t.ex. Monty Pythongängets filmatisering "Life of Brian" - med den oförglömliga "Always look on the bright side of life"? Eller Mr. Beans Alleluia-sketch? (Som sedan dess för alltid förknippas med "Franciskuspsalmen".)
Kommentera också gärna den engelska bloggposten om leenden och fasta!
Det finns en spänning mellan att bevara väckelserörelser och att låta dem dö ut när budskapet väl har tagits emot, när den ursprungliga glöden har slocknat.
Är väckelserörelser menade att vara "tändstickor" eller "separata ljus"?
Är det motiverat att bevara alla frikyrkor som numera mer eller mindre har samma profil? Eller gör de klokt i att gå samman, för att öka de sjunkande medlemstalen - och trovärdigheten hos icke-kristna som förvånat ser på splittringen?
Det finns också två vägar att välja mellan i början av en förnyelse:
Stanna kvar och förnya eller bryta sig ut, bilda eget.
Om en väckelserörelse håller sig kvar inom sitt samfund kanske den inte utvecklar hela sin potential - den hämmas av ett gammalt tänkande och synsätt. Den kan känna ett behov av att bryta sig fri.
Håller den sig kvar kan "väckelsebudskapet" ofta lättare tas emot. Det nya som rörelsen vill lyfta fram - eller det man glömt under århundradenas gång - blir inte ett lika stort hot om rörelsen inte bildar eget samfund.
Eller...är det så? Är det kanske lika hotfullt att vara kvar - som en envist stickande tagg?
Bryter rörelsen sig ur så kan efter en tid dess egenart ibland införlivas i modersamfundet igen - komma den - och på sikt hela Kyrkan till del.
Men ofta finns där en "fiendskap" mellan "väckelsebarn" och "moderkyrka" - det kan vara svårt att ta till sig "barnets" kritik. Det kan vara lättare för andra "kyrkomödrar" att ta till sig ett och annat "adoptivbarn". Eller för "väckelsebarnen" att ta till sig andra "moderkyrkors" lära än den egna - som de i någon mån protesterat emot, gjort uppror emot.
Men så småningom kan de såriga relationerna läkas....
Tror det är lite det vi ser idag mellan frikyrkor och de samfund de en gång utgick från.
Så det är både på gott och ont detta med väckelserörelser och den väg de går.
Definitivt gott med öppenheten, lyhördheten inför vad Gud vill säga Kyrkan idag.
Idag startar den tidigare nämnda kvinnokonferensen i Vatikanen. En nyhet som känns som en födelsedagspresent (och det råkar faktiskt vara vad det är, om än på distans...).
"Figueroa said the authentic promotion of the woman will come through "understanding the feminine beginning with an anthropology that recovers the value of the person and highlights the relationality between feminine and masculine.
The congress will consider themes raging from the history of women in the Church, beginning with Christ's interactions with women, to gender ideology, to the importance of marriage, family and motherhood. Participants will have an audience with Benedict XVI on Feb. 9.
The congress will analyze "the contributions particular women have given the Church and the world,” as well as “the contribution of Christianity in the advancement of woman,” added Figueroa. The theological and anthropological contribution which John Paul II made in "Mulieris Dignitatem" will be developed in two conferences. The first is dedicated to the story of creation and the relationship between person, nature and culture. The second seeks to delve into the relationship between man and woman, titled “Woman and Man, Created Each for the Other."
Man lär nogsamt undvika känsliga frågor (nånstans hoppas jag ändå på en frisk helig Ande-fläkt som plötsligt manar någon deltagare att tala profetiskt, så vi får väl se - om det nu når media är förstås en annan femma...). Detta kan hur som helst vara en god början på att nå fram till ett samtal även om kvinnlig tjänst i den katolska delen av Kyrkan....!
Här kan den som vill delta i en mer informell online-kvinnokonferens ordnad av samma anledning som Vatikanen - men förmodligen med ett vidare perspektiv.
Som ni kanske minns så skrev jag för en tid sen om den unge modige polske präst som kan komma att bli av med sin tjänst p.g.a. att han öppet står för vad han tycker om kvinnoprästfrågan...
Hmmmm.... Intressant förresten att det ses som ett "straff" för en präst att åter bli lekman i katolska kyrkan... Det säger något om den långt gångna klerikaliseringen.... Och om det religiösa kastsystemet.
Frågan är inte avgjord än - och här är en pressrelease till stöd för honom från de vigda kvinnorna i USA.
***
PRESS RELEASE Roman Catholic Womenpriests, USA
Roman Catholic Womenpriests are proud to stand in solidarity with our brother priest, Marek Bozek, a modern-day prophet who fearlessly speaks truth to power and who courageously supported the ordinations that took place in St. Louis on 11 November 2007 of Rose Marie Dunn Hudson and Elsie Hainz McGrath. Because of his open support of women's ordination, Archbishop Raymond Burke, of St. Louis, is threatening Fr. Bozek with laicization.
Roman Catholic Womenpriests work in partnership with all those who foster Jesus' vision of Gospel equality, and offer a renewed model of priestly ministry in which women and men serve the needs of the people of God in a community of equals.
Archbishop Burke insists that women's ordination is infallibly impossible, even though the doctrine of infallibility states that only those articles of faith which are embraced by the community of believers and have been a part of the tradition of the church since its earliest times can be declared infallible. Surveys reveal that 63-70 percent of Catholics support women's ordination, so it is clearly not the sense of the faithful that this is impossible. And as there are scriptural, historical, and archaeological proofs that women were indeed ordained for the first 1,100 or so years of Christianity, it is clearly not a part of the church's tradition that only men have been priests.
Fr. Marek Bozek is the pastor of St. Stanislaus Kostka Roman Catholic Church in St. Louis. He said: "I could not tolerate the abuse of my sisters any longer. I could not remain indifferent to the injustice being done to all those women graced by God with the priestly vocation."
En ung muslimsk journalist behöver akut världens uppmärksamhet.... En otäck påminnelse om att yttrandefrihet om religiösa företeelser inte är självklart.
Kommer genast att skriva till presidenten - hoppas att fler gör likadant. (Jag skriver även till Amnesty i Sverige - ifall de inte skulle ha fått info redan.)
Det vore också bra om media kunde uppmärksamma detta!
***
23 Year Old Journalist Sentenced to Death for Criticizing Islam
Three weeks ago, Sayad Parwez Kambaksh, a journalist for the Jahan-I-Naw newspaper, was sentenced to death by a court in Mazar-I-Sharif , Afghanistan . His crime? Distributing documents that criticize Islam.
Sayad’s trial was not open to the public, the press, or to members of his family. In addition, the court would not allow Sayad to be represented by an attorney. Sayad obtained several documents from the internet which the Afghan religious establishment found offensive. These documents questioned the divine origins of the Koran and statements regarding the rights of women and were distributed to journalism students of Balkh University. Upon discovering Sayad’s activities, several students denounced him to Afghan authorities. Sayad was subsequently arrested.
Several members of a powerful group of Islamic clerics have vigorously lobbied against Sayad, demanding his death for distributing these allegedly heretical documents. In addition, they set up a demonstration in Mazar-I-Sharif demanding Sayad’s imprisonment and punishment.
In order to smash the efforts of the Afghan journalism community to help Sayad, prosecutor Hafiz Khaliqyar threatened journalists operating in Afghanistan with imprisonment if they attempted to aid the condemned 23 year-old journalist. While Afghan law does not directly call for execution for criticizing Islam, Article 130 of the Afghan constitution allows a court to base its decision on Hanafi jurisprudence (Orthodox Sunni legalism), if no statutory precedent exists.
The Institute for War and Peace Reporting has issued a statement stating that Sayad’s brother, journalist Sayed Yaqub Ibrahimi, is the real target of the Afghan authorities’ vicious treatment of Sayad.
Ibrahimi’s articles have been highly critical of the activities of Afghan warlords, many of whom receive substantial amounts of money from the United States government. These activities include drug smuggling, murder, kidnapping, rampant violence, and child-trafficking and sexual abuse.
There is still time to act on Sayad’s behalf. Afghan law requires that Sayad’s case be heard by two appellate courts. However, Afghan law handles death penalty cases with extraordinary speed. Sayad was detained back in October 2007 and condemned to death in January 2008. There is very little time left before the appellate process has been exhausted and Sayad faces certain execution.
Repressive regimes generally dislike world exposure of their nefarious activities. Public exposure of one malicious act by the allegedly benign replacement to the evil Taliban regime can bring some pressure upon it to make a very small change.
In this case, we are calling for the pardon and release of Sayad Parwez Kambaksh. A single email or letter will make no difference in the fight to save Sayad’s life. Several hundred messages of support with pressure from international organizations could make enough difference to set Sayad free.
You are faced with a very important personal decision to make – a commitment to spend 30 minutes saving a human life or a commitment to spend 30 minutes staring at a TV.
There are several methods that could bring success in securing Sayad’s release. Afghan President Hamid Karzai, a former resident of the US , has the legal authority to pardon Sayad. A large amount of correspondence sent to President Karzai could make a difference.
A plethora of two minute emails sent to President Karzai’s email address is bound to get his attention. Several hundred written letters to President Karzai would add more pressure towards securing Sayad’s release. Correspondence to President Karzai can be sent to:
President Hamid Karzai Gul Khana Palace Presidential Palace Kabul, Afghanistan
President@AfghanistanGov.Org
Of course, the President of any country must sift through mountains of communications on a daily basis. Mr. Karim Rahimi, the Spokesperson for President Karzai, could prove instrumental in freeing Sayad. Mr. Rahimi can be reached at the Presidential Palace in Kabul.
Amnesty International provides an extraordinary range of services in securing the release of political prisoners. Amnesty International can be contacted and urged to take Sayad’s case:
Amnesty International 5 Penn Plaza – 14th Floor New York, NY 10001 Admin-US@AIUSA. Org
Please join me in spending 30 minutes to save a young man’s life.
Jag skulle vilja puffa lite för ett intressant samtal som ännu pågår lite längre ner i bloggen - om ekumenik.
Är det t.ex. någon vits med att konvertera i vår tid när kyrkodelarna hastigt närmar sig varandra? Markerar det längre ett ställningstagande? Är all slags ekumenik av godo?
Det vore intressant med fler synpunkter från olika håll!
Skulle också vilja be er alla att fundera över er kyrkosyn - hur ni ser på er samfundstillhörighet - och vilka era sammanhangs främsta gåvor är till den kristna helheten.
Avsaknadens klarsyn - ett knäckebröds frukostteologi
Imorse skulle jag äta frukost som vanligt... Ur knäckebrödsförpackningen tog jag fram en bit. Det jag då höll i min hand såg ganska lustigt ut. En stor trekantig brödbit med ett hål i ena hörnet.
Slungades genast, och naturligtvis helt oplanerat, in i filosofiska funderingar över ett slags hålteologi....
Nu tänker jag inte på de djupa Schweizerosthålen i religiösa system som gör anspråk på att vara heltäckande, eller, med en parallellbild - på klädlösa kejsare som kan inbilla alla utom klarsynta barn att de visst har kläder på sig...
Nej, detta handlar om existensens brännande närvaro i det till synes frånvarande.
Det har dock en anknytning till liknelserna ovan - avsaknadens tysta språkande om motsatsen.
Hålet i knäckebrödet blev ett kikarsikte in i en skriande brist - men det stannade inte därvid, i tomheten - utan visade vidare mot en orkidéknopp på väg att slå ut - mot en vintrigt frusen bakgrund. Det talade om kontraster - om liv ur död...
Och det sade mig något om katolska kyrkan och kvinnoprästbristen.
Om människorna är tysta ska knäckebröden ropa....
Vid köksbordet kan man för övrigt ofta lära sig mycket om livets väsentligheter...
Är fortfarande ganska så omtumlad av alla festivalintryck, så jag tänkte istället för att ta upp mer om det nu, skriva om en sak som väntade i den välfyllda mailboxen när jag kom hem.
Eller - rättare sagt - jag låter först en annan bloggare komma till tals - och därefter öppnar jag upp för samtal kring inlägget.
Blogginlägget jag fick en länk till finns här. (Intet nytt under solen för dem som läst min blogg ett tag.)
Och så här skrev en som heter David efter att han hade läst det - han gav mig tillåtelse att klistra in det här (mina markeringar):
"If you keep alive the argument that this blogger does, the classical position on the episcopacy, then Fresen doesn't have a leg to stand on. That position is based on power, ownership and exclusivity. The Church claims the right to own the episcopacy and define it. . . it's branding just like aspirin or Viagra. A simple business deal. The God Business, I like to call it. It's ours and you can't have it.
But I'm more interested in opening another line of inquiry though. The old one is wearing out and needs to be retired to a plexiglass showcase in the Vatican Museum with a few encyclicals and some notes on birth control. Aged bachelors are always the ones to ask about S-E-X. (If the color fades on any of these objects, curators will surely rush in to make it all look new again. If severe deterioration sets in, the papal embalmers can be called.)
How can anyone own the Divine Mind? Makes no sense to me at all. Sure, there are claims of infallibility (more branding and ownership talk) but they arise from a late 19th century collapse of papal states and temporal power. Had to find some more somewhere. "Oh, I know. We'll be right all time." Typical male behavior, isn't it? Gotta have power over something. And, like all men, they're afraid to ask for direction when they get lost.
So the inquiry is open. If branding seems weak and out-of-date, then what's going on here? The Boys in Red, White and Purple don't like it, but neither did the Jews in the time of Jesus either.
David"
Många tankar dyker upp efter att jag läst inlägget och Davids svar....
Vill trots allt anknyta lite kort till något Gerard W. Hughes sa i morse - han ställde den brännande frågan som var och en rannsakande kan ställa sig - om vem/vad vi tjänar - Guds rike eller oss själva.... Är det vår Kyrka eller Guds? Vad har mänsklig (manlig?) makt och prestige och kontroll med Guds rike att göra?
Det har varit helt fantastiskt hittills - och i morgon avslutas det hela...redan...
Kanske kan jag lyckas få ihop något slags hopkok av tänkvärdheter som har sagts efter det - men just nu är det omöjligt.
Det har inte minst varit jättekul att vara funktionär - att få vara aktiv och hjälpa till här och var - inte bara nöta bänkar. Springa med mikrofoner, kolla festivalpass, dela ut lappar och block och pennor, visa vägen, svara på frågor, och mest av allt hälsa alla välkomna. Trevligt! (Trots de självlysande Tjernobyl-västarna...)
Smet dock ifrån en kort stund på slutet för att lyssna på ett föredrag av Peter Halldorf - trist att det skulle krocka med programmet, men inget att göra något åt... Snön föll i stora sjok under promenaden dit och tillbaka, i hemtama kvarter. Vackert.
Bättre än regnet som strilade ner igår... Lämpligt nog, förvisso - då "strömmar av levande vatten" är temat för festivalen. Såg en intressant modern helgonberättelse, kallad Vattendroppen, gestaltas igår kväll i domkyrkan - som festivalen till ära är fint belyst av blåskimrande ljus vars vågrörelser smeker mittpelarna.
En teologisk silverkerub bredde sina vingar omkring Martin Lönnebo - som blev dess förste pristagare ikväll - välförtjänt!
Har mött flera gamla vänner som jag inte sett på år och dag - särskilt ur psalmsammanhang - det ska bli kul att återse er här i bloggen inom kort! Har även gjort några nya bekantskaper - trevligt!
Det blev många djupa möten... Och det blev inspirationsrikt.
Gud har också verkat oerhört starkt - och helt oväntat - på annat sätt. Det är väl därför jag känner mig ganska mållös just nu.
