En sprillans ny receptblogg har kört igång... Med inspiration av ett kedjebrev för receptutbyte som går runt just nu - samt Johans vegetariska fredagsrecept.
Alla uppmanas härmed att skicka sina bästa recept till:
receptblogg@yahoo.com
Sen kommer jag, och förhoppningsvis snart några till (- frivilliga sökes!), att klistra in dem i bloggen allt eftersom...
Sprid info om detta till så många matlagningsglada som möjligt!
Då har vi inom kort en stor receptbank där vi kan söka på t.ex. "pasta" och få upp alla sådana recept på ett ögonblick.
Jag har hört det förr - och så kom det i ett mail idag som en liten påminnelse - här är det:
"Well behaved women never make history."
Så sant....
De kvinnor som bara inordnar sig i de färdiga mallarna (så som det förväntas av dem - inte minst från kyrkligt håll), kommer aldrig att bidra till någon förnyelse.
I helgen väntar Uppsalas första teologifestival. Det förväntas bli ett återkommande arrangemang vartannat år om allt går vägen...
Omkring 1.000 personer från hela landet är anmälda till denna första festival, dit bl.a. den spännande teologen Gerard W. Hughes är inbjuden. (Se hela programmet via länken ovan.)
Själv kommer jag att arbeta som volontär under hela festivalen, välkomna folk, kolla att alla har festivalpassen med sig, och visa dem rätt. Bl.a. blir lördagslunchen ett äventyr - då vi ska hitta matställen för alla vilsna och hungriga... Den lilla grupp jag och ett par till har hand om är på 222 personer... Funderar starkt på det där med brödunder och så - i värsta fall får vi försöka oss på något liknande ifall restaurangerna inte klarar den extra invasionen... :-)
Igår fick alla volontärer t-shirts och knallgula (självlysande?) reflexvästar märkta med "Uppsala stift" - så ingen kan missa oss...
Om några bloggläsare planerar att vara med så vore det kul om vi kunde hitta en tid att ses IRL allihop. T.ex. lördag kväll under minglet. Ni kan väl berätta här eller i mailform vilka som kommer så hittar vi en tid och plats?!
Välkomna, alla!
P.S. Jag har en fribiljett till lördagskvällens program - är det någon som är intresserad av den? Först till kvarn...
En kvinnlig eremit jag känner prästvigdes nyligen i Spanien (hon bor i USA). Hon var förmodligen den första kvinna som vigdes där - det trodde hon i alla fall...
Hon är själv inte katolik utan tillhör en fri församling....men folk är ovana vid att se en kvinna i prästkrage i det katolska Spanien - hon berättade att många äldre personer, övervägande män, spärrade upp ögonen ordentligt när hon passerade dem efter vigningen.
Här är ytterligare några ord om henne:
"This morning a loved one inquired, was the trip to Spain worth the expense, time and exhaustion?
Expensive, yes. Time consuming, yes. Exhausting, yes.
However, at age 56 I have spent much more for far less. wasted precious time and treaded water to the point of exhaustion only to remain in place."
On January 20, 2008, Sr. Christopher, a solitary was ordained a priest at the hands of Bishop Claudio of Spain. The ordination of the American woman from Brunswick County Virginia gave witness to the inclusive nature of God and the struggle of many women to become fully the people God intended.
"The winds of change will continue to blow. Like trees on a mountain ridge we can develop thick trunks and be strengthened as we bend and face the light. We have the ability, the intellect, the spirit of Christ within, no less than our brothers."
During the twelve years in the woods the solitary served as a volunteer in hospice care, prison chaplaincy, worship leader, inmate advocate and writer with one goal, "that all may be one..."
Svenska kyrkan jubilerar i år som väl de flesta känner till - det stora firandet sker först på hösten - men redan nu börjar man kunna skymta nyheter om det i media.
DN skriver idag om det:
"Diskussionen hade börjat redan på 20-talet. Det framhåller Boel Hössjer Sundman, forskare och projektledare för jubileumsfirandet. Att det sedan tog så lång tid för kyrkan att bestämma sig tror hon beror på att det varit både en bibeltolkningsfråga och en demokrati- och samhällsfråga. Man diskuterade till exempel om kvinnor som hade barn över huvud taget skulle kunna sköta ett arbete som präst.
Fortfarande är präster i ledande positioner, som biskopar och kyrkoherdar, huvudsakligen män.
Att få kvinnor är ledare inom kyrkan menar Boel Hössjer Sundman speglar samhället i stort."
"Christina Odenberg höll ett mycket intressant och uppskattat föredrag om kvinnoprästfrågan och kvinnliga präster i Örnäsgården på söndagskvällen. Hon gav lyssnarna historiken som ledde fram till att det i dag finns kvinnliga präster - motståndet har dock varit stort historiskt sett från matriarkatet.
Bland annat berättade hon en anekdot om en icke namngiven svensk biskop som sa till sin fru att "hur skulle det se ut med en präst vid altaret med en stor mage (gravid, NSDs förtydligande).
- Biskopsfrun sa att hon ser präster med stora magar varje dag..."
Dagens andra läsning i katolska kyrkan talar rakt in i den ekumeniska situationen. Vill man göra det än mer aktuellt för sig kan man byta ut Paulus och Apollos mot t.ex. Påven och Ulf Ekman.
Paulus önskan om tanke- och åsiktsenighet är nog omöjlig att uppfylla i vår tid.... Eller vad tror ni?
Hmmm.... Om nu inte åsiktsenighet här bara betyder att Jesus är den ende Herren och att ingen får ta hans plats som Kyrkans huvud. Det är väl de flesta kristna eniga om...?
***
"Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.
Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er.
Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus".
Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord."
Läste just att man på officiellt ekumeniskt håll (Kyrkornas Världsråd) tror på en lösning av nattvardsfrågan ungefär i mitten av detta sekel.
"Snart" är hindren undanröjda alltså...
Du milde...
Ska vi verkligen gå med på att låta dem sitta och klura på mikrodetaljer i 40 år till...? Eller börjar det snart bli dags för lekfolket att protestera?
P.S. Som synes har jag installerat lite nytt i högerspalten på sistone. Där finns en mer utförlig bloggstatistik (super-widget), som för tillfället bl.a. länkar till nyheter som jag inte har en aning om vad de har för samband med min blogg, men, men, det blir väl bättre hoppas jag.
Där finns nu också en katolsk nyhets-"ticker" för den som vill hålla sig uppdaterad om senaste nytt.
Ekumeniska böneveckan 100 år - och min syn på ekumeniken och kyrkans framtid
Läste i morse i Kyrkans tidning om att den ekumeniska böneveckan fyller 100 år i år... Med anledning av detta möter påven idag generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd, det blir också en del festliga evenemang i anslutning till det.
En hel del har hänt ekumeniskt under dessa 100 år.... Inte minst under de senaste decennierna, som jag skulle beskriva som en islossning...
Men fortfarande finns det en del stora isflak som flyter omkring och skaver mot varandra. Det gör att de 100 åren känns som 1000. Att vi inte har kommit längre än så här??!
I Z's blogg tog samtalet i veckan rejäl fart - om ekumeniken. (Kul, förresten, att bloggsamtalen börjat komma igång igen efter helgerna...!) Jag skrev en del där som jag nog hittills aldrig har skrivit på ett samlat sätt i min egen blogg - så jag lägger in en del av det här i omstuvat och utvidgat skick - som en upplysning till dem som undrar hur jag ställer mig till min del av Kyrkan och till ekumeniken - och hur jag tror att Kyrkan kan komma att förnyas framöver.
***
Fick frågan om ifall jag alltid har varit katolik. Har andra gånger fått frågan varför jag förblir katolik. Kort svar på detta:
Jag är nu inne på mitt 15:e katolska år. Men på något sätt har jag "alltid" varit katolik - för när jag fann den katolska delen av Kyrkan kände jag mig ögonblickligen hemma - detta var redan min tro, som jag inte hade funnit ett lika stort uttryck för i andra delar av Kyrkan.
Jag fann en inre återklang i bredden, höjden och djupet - här var vattnet äntligen tillräckligt djupt för djupdykning. Här var himmelssträckningen och horisonten vid. Och jag gladdes åt kopplingen tillbaka i kyrkohistorien längre än till 1500-talet... Jag hade fått fäste för trons rötter i en mycket bördig jord.
Men det innebär inte att jag har tagit avstånd från andra kyrkor - en mer ekumenisk konversion än min är nog svår att finna. Jag lämnade inget - utan tog med mig allt - och fick mer därtill. Jag visste redan då med stor säkerhet att ekumeniken är en del av min kallelse framöver. Och jag fortsätter att följa vad som händer i andra kyrkor, vilket ni som läser min blogg lär ha märkt...
Sen är förstås katolska kyrkan inte något paradis på jorden i alla stycken... Det finns ännu en del saker som behöver reformeras...
Men mycket av det som rör ekumeniken kan komma att förändras av sig självt när den kristna ödmjukheten infinner sig på bred front... Jag brukar uttrycka det som att kyrktornen behöver böja sig mot marken och välkomna varann.
Jesus och ingen annan är Kyrkans huvud...
Jag tror att den framtida ekumeniska kyrkoreformen även kan komma att beröra Petrusämbetets utformning - och därmed lokalbiskoparnas ställning - och ämbetsfrågan överhuvudtaget.
Jag tror på ett bemyndigande av lekfolket - vi är ju ett folk av kungar/drottningar, präster och profeter. Det bör komma än mer till uttryck i världen, i vardagen...
Tror även att förnyelsen kommer att beröra den teologiska reflektionen i stort. Mycket av det vi har kört fast vid i ekumeniken idag (liksom i inomkyrkliga samtal) kommer nog att falla undan när Gud får vara i fokus. Då kommer det som inte är i överensstämmelse med Guds vilja att tyna bort.
Jag tror att vi i framtiden kan nå fram till ett gemensamt nattvardsfirande - men utan konversion. Såhär: de olika kyrkorna erkänns officiellt som delar av en och samma Kyrka - vilket vi ju är.
Jag tror alltså inte att det vi en dag kommer att dela är en "katolskkyrklig" nattvard. Utan en sant KATOLSK - d.v.s. allmännelig nattvard. Guds egen festmåltid. Inte tillhörig någon kyrkas revir. Inte erbjuden endast vissa. För ALLA.
För att uppnå denna nattvardsgemenskap tror jag inte att det behövs fler regler - utan färre....
Ekumeniken definieras idag ofta utifrån ett katolskt perspektiv. Jag tror vi behöver se lite vidare... Det är inte vi som ska reglera enheten, bestämma hur allt ska vara. Utan vår huvuduppgift - som en av de största kyrkodelarna - är att vara lyhörda för vad minoritetskyrkorna säger. Att vi böjer oss riktigt långt ner. (Alla behöver böja sig på samma sätt - men det skadar ju inte om vi börjar och om vi böjer oss djupast ner....)
Jag tror sedan att vi alla - med den helige Andes hjälp - kommer att lyftas över de teologiska stötestenarna. Den dagen - när vi ser de stora perspektiven - enheten istället för det som skiljer på ytan - skogen istället för bara träd - så kommer den synliga enheten att infinna sig. Då kommer vi att se vad som är viktigt - och detaljerna som vi älskar att haka upp oss så på kommer då att sjunka undan.
Jungfru Maria har intressant nog gjort ett nytt intåg i många Lutherska kyrkobildningar under de senaste decennierna. Hon ses som Guds och Kyrkans moder. Det tycks vara ett närmande till det katolska. Men jag tycker som sagt att det är viktigt att inte se ekumeniken från ett renodlat katolskt perspektiv - alla har något viktigt att bidra med...
Ni som inte är katoliker ska inte behöva göra era kyrkor till karbonkopior av katolska kyrkan för att vi ska nå enhet... Bevara det hos er som är unikt och genuint och inspirerat av den helige Ande...!
Låt oss tillsammans leva allt mer av evangeliet istället för att bråka om den rätta tolkningen av detaljer i det... Då tror jag att allt blir bra till sist... Den andliga enheten är den viktigaste - och den finns redan där allt mer.
De olika uttryckssätten kan på sikt komma att förenas eller finnas kvar parallellt.
Var och en kan då vara i den "rit" där de känner sig mest hemma - eller röra sig över hela fältet - pingstkarismatik en söndag, ortodox liturgi nästa...
Det vackraste jag vet är en blandning av det kontemplativa och det karismatiska - så som det t.ex. kommer till uttryck hos Les Béatitudes - en kommunitet med rötter i Frankrike. I deras spiritualitet flyter många traditioner samman till ett - Karmel, karismatik, stor tyngdvikt vid eukaristisk tillbedjan, etc, etc.
Vördnad inför nattvarden och frågan om realpresens (Kristi närvaro i brödet och vinet) kom på tal...
Jag undrar stilla om Gud inte tusen gånger hellre vill att vi kommer som barn - än som vördnadsfyllda vuxna....?
Barnen känner ingen särskild religiös vördnad - de kastar sig i Guds famn - just så som de är. De ber fritt och spontant. Och deras böner träffar därför både Guds och våra hjärtan extra starkt. Medan vi vuxna kan krångla till det så oerhört, fastna i yttre ting, små detaljer - skriva långa estetiska och teologiskt späckade böner som riskerar att bli till tomma ord när de rabblas upp.
Jag tror att Gud uppenbaras tydligast i yttersta enkelhet, i litenheten, i det icke föreskrivna. Där Gud får vara Gud fullt ut - och får tillåtelse också att överraska oss...utanför de religiösa ramar vi har satt upp för att reglera "verksamheten".
Jag tror att var och en som vill ta emot Jesus välkomnas av honom...
Om det ÄR Kristi kropp och blod - vilket jag tror - spelar det då någon roll om alla andra tror exakt detsamma?
Ifall det är det så förblir det ju det oavsett vad folk tror...
Och jag tror att han kan visa den som inte vet vad han/hon ska tro - vad nattvarden verkligen är. Den som tar emot i öppenhet lär snart upptäcka och erfara att detta inte bara är bröd och vin...
Det borde ytterst vara upp till var och en att ta emot eller låta bli - utifrån sin övertygelse/sitt samvete. Upplysning/samtal är förstås bra i sammanhanget - men jag tror inte på kontroll och strikta krav.
Jag efterlyser ett enkelhetens evangelium... Och ser då på Jesus och frågar mig vilka han skulle vilja stänga ute. Jag har inte kommit på en enda. Den som i sitt hjärta längtar bör absolut få ta emot... Kan höra honom säga: "Låt dem få komma till mig"...
Sammanfattningsvis:
Gud är stor...större...störst...!
Och bara med Guds hjälp kan vi fullt ut nå vad vi nu - efter 100 böneveckor - har i brottstycken....
Som väl alla vet så är vi mitt inne i den ekumeniska böneveckan nu...
Igår var jag på gudstjänst i domkyrkan här. En ganska så tragisk tillställning. Pinsamt få personer kom. Förra året var det visst fullt - men nu kunde man välja plats var som helst - det var nästan tomt.
Präster och pastorer var dock väl representerade. De höll sin ekumeniska show där framme. Men det hela kändes ekande tomt. Var fanns allt lekfolk som brinner för ekumenik? Vad har hänt?
Jag gick därifrån bedrövad...
Funderade inte minst på vad vi har såna här så kallade "gudstjänster" till... För Guds skull, för lekfolkets skull, eller för prästernas?
På slutet läste vi en "ekumenisk förpliktelse" - om att hålla ut i förbön för enhet.
Min egen bön är mycket kortare - och inte lika tjusigt tillkrånglad:
Herre, bryt ner allt mänskligt högmod som ännu hindrar den synliga enheten i Kyrkan!
***
Har ni som läser detta några ekumeniska vårtecken att komma med från andra delar av landet? Vad gör ni denna vecka rent konkret för enheten?
Finns det något engagemang hos lekfolket någonstans - eller har alla tröttnat på ihåliga manifestationer?
Min misstanke: djupkristna personer vill hellre leva den enhet som redan finns - under andra tider på året - än be för det vi redan har, under en vecka i januari... Kan ni bekräfta den eller slå hål på den, please....?
Så har det snart blivit dags för byte av köksluckor här... (Se de gamla luckorna och ny provlucka på bilden intill.)
Det här är den tristaste av alla renoveringar sedan jag flyttade in. Förmodligen var det ett dumt beslut.
För jag gillar skarpt de luckor som redan finns. Kritvita, snirkligt vackra - lyser verkligen upp hela köket, reflekterar dagsljuset, så att det blir ljust fast solen inte tittar in i lägenheten förrän sent på eftermiddagen (om alls nu på vintern när den försvinner bakom trädtopparna innan den hinner kika in mer än på balkongen).
De nya luckorna är slätstrukna, ger en fyrkantig känsla eftersom hörnen inte har en "inåtrundning" som på de gamla, de är benvita - närmast gulvita, reflekterar därför inte ljuset på samma bländande sätt, och handtagen är små (de är ännu inte ditmonterade på provluckan på bilden).
Bilden visar inte luckorna i fullt dagsljus - då blir skillnaden mycket större än här.
Anledningen till att allt ska bytas är att flera av luckorna var skadade när jag flyttade in (små bitar är borta, så det tycks ha gått vilt till - har försökt laga dem provisoriskt, men det blev inte så bra, och en lucka har en annan färg än de andra - förmodligen är den bytt någon gång), de har varit skadade så länge att dessa luckor inte längre ingår i sortimentet. Och att slipa och lacka om de skadade luckorna skulle ha kostat lika mycket som att byta rubbet - så bostadsföretaget väljer alltid att byta i sådana fall - vilket höjer lägenhetsstandarden (= de kan ta in ännu högre hyra - vilket alltså blir ytterligare en konsekvens av detta...).
Kunde ha behållit de gamla luckorna förstås, trots skadorna, men detta blev till ett hastigt beslut under tidspress - så blev det som det blev....
Sensmoral: man kan fråga sig om något nytt automatiskt höjer livskvaliteten...? Är det nya alltid "bäst"?
Ser man till det lilla perspektivet, som här, så blir svaret för min del ett tveklöst: nej.
Men det går också att applicera på större perspektiv - t.ex. Kyrkan.
Även där resonerar jag som så att det är kvaliteten som räknas - det genuina och autentiskt kristna - det genomtänkta och lite "snirkliga" - men inte stelnade, utan levande, där det charmiga och individuella välkomnas - och det lysande vita Taborljuset som reflekteras i allt som inte förmörkats eller hamnat i skuggan.
WWJD i ett tredimensionellt djupperspektiv räcker också ganska långt...
Det bästa - vad gäller såväl köksluckor som kyrkoförnyelse - tycker jag alltså är att bevara det som är bra av det traditionella - men fräscha upp det där det behövs, slipa och måla om, och inte minst påminna om det goda, för att inte säga omistliga, som glömts bort under århundradenas lopp.
Ett synsätt som inte kastar ut såväl barn som badvatten - eller vägrar släppa in vare sig barn eller badvatten... (Två diken som många hamnar i.)
Och detta synsätt är visst vad jag hela tiden cirklar kring i denna blogg... Oavsett ämne.
Det radikala perspektivet alltså. Här berörs som synes åter det påbörjade "emerging"-samtalet...
***
Uppdatering efter luckbytet:
Allt är benvitt nu istället för kritvitt - det lär ta ett tag att vänja sig... Tjusigt på sitt sätt, men inte som förut... Hade först tänkt behålla ett par gamla luckor och måla något kul på dem - men det kanske mest bara hade varit plågsamt.
"Före" och "efter" kan nu beskådas här....
Bilderna blev lite suddiga eftersom de togs utan blixt.
Man skulle nästan kunna använda dem som två "finn fem fel"-bilder.... Jag hittar flera saker... :-)
Så har balkongen nu vinterriggats med tre talgbollar (till att börja med - fler finns på lager)...
Detta har jag tänkt göra ganska länge - först och främst för att jag gillar fåglar (favorit: gråsparvar).
Men också som en liten protest mot den svenska byråkratin (enligt regelboken är det nämligen inte tillåtet att mata fåglar från balkongen). P.g.a. att det då kan komma även råttor?
Ett sätt att mata fåglar utanför regelbokens gränser hade förstås varit att hänga ut en talgboll genom ett fönster (som inte vetter mot balkongen), på något vis. Tänkte ett tag montera en på termometern utanför köksfönstret - men den är ganska skör i konstruktionen och skulle nog inte klara vikten.
Den här protesten känns nu inte särskilt kontroversiell - den är i samma fredliga anda som pantburksuppropet (det är inte för sent ännu att skriva på det förresten)!
Då jag bor flera trappor upp så lär de små bollarna inte kunna dra till sig några råttor - åtminstone inga som inte kan flyga, eller som inte har uppfunnit sugproppar att montera under tassarna så de kan knata uppför väggen. Den första råtta som lyckas med konsten att ta sig upp hit och börjar knapra talg på min balkong ska få en guldmedalj!
En bloggpost hos Z häromdagen fick mig att äntligen ta itu med det här. Dagens kollekt gick alltså till de vilda småfåglarna.
Nu är det bara de små gästerna som fattas. De dyker väl upp på morgonkvisten kan jag tro....
Här kommer ett "måste" för såväl katoliker som katolska aspiranter! Eller varför inte för dig som bara är nyfiken...?
Det "katolska" innebär att detta handlar om en resa till Rom - och en mer katolsk stad är nog svårt att finna... Det går bara inte att åka till Rom men missa ett besök i Vatikanen. Eller de många vackra kyrkorna - minst en i varje gathörn, med mässor snart sagt varje timme (nånstans i stan alltså - utom under siestan)...
Och nu råkar det vara så att jag längtar dit igen - till den eviga staden. Sist jag såg den var för över tio år sedan... Då missade jag Vatikanmuseerna och det Sixtinska kapellet - det bör åtgärdas. Vill också besöka ytterligare några katakomber och fota gåtfulla målningar! För att inte tala om hur underbart det vore med italiensk mat, smarriga pizzor och pasta... Bara det att slippa laga (vidbränd) mat själv...! (Medan jag skriver detta blir kvällens pommes frites allt svartare i stekpannan.) Kanske man också kan råka möta påven nån dag (eller ordna med audiens). I så fall har jag ett par saker att säga honom...
Fick så idag syn på en tävling som ordnas av Lufthansa. Man kan vinna en resa för två personer till Rom (+ 10.000 kronor i fickpengar)!
Jag har ofta deltagit i såna här tävlingar men hittills aldrig vunnit. Så nu borde det *statistiskt sett* snart vara min tur. Och om du också deltar så blir det så att även du vinner en resa för två ifall jag skulle vinna.
Ta alltså vara på de osannolikt höga oddsen och delta du också!
En mycket intressant artikel (som fått över 400 kommentarer!) berättar om ett mystiskt meddelande som Rabbi Kaduri ska ha skrivit och sedan bett att det förseglas fram till ett år efter hans död. Den tiden har nu passerat, och meddelandet väcker minst sagt uppståndelse över världen.
"With the biblical name of Jesus, the Rabbi and kabbalist described the Messiah using six words and hinting that the initial letters form the name of the Messiah.
The secret note said:
"Concerning the letter abbreviation of the Messiah’s name, He will lift the people and prove that his word and law are valid.
This is I have signed in the month of mercy,Yitzhak Kaduri"
The Hebrew sentence (translated above in bold) with the hidden name of the Messiah reads:
Yarim Ha’Am Veyokhiakh Shedvaro Vetorato Omdim"
Rabbin lär innan han skrev detta ha haft drömmar om denne Messias.
Rabbin var också enligt artikeln närmast helgonlik:
"Kaduri was not only highly esteemed because of his age of 108. He was charismatic and wise, and chief rabbis looked up to him as a Tsadik, a righteous man or saint. He would give advice and blessings to everyone who asked.
Thousands visited him to ask for counsel or healing. His followers speak of many miracles and his students say that he predicted many disasters.
When he died, more than 200,000 people joined the funeral procession on the streets of Jerusalem to pay their respects as he was taken to his final resting place.
“When he comes, the Messiah will rescue Jerusalem from foreign religions that want to rule the city,” Kaduri once said. “They will not succeed for they will fight against one another.”
Intressant!
Meddelandet berättar alltså om Messias - och allt tycks tyda på att det är Jesus - Yeshoua - Rabbin menar. Vilket har fått många att ropa: blasfemi, eller att hävda att det inte är ett autentiskt meddelande. På lappen finns också små korsliknande tecken - vilket, enligt artikeln, judar aldrig skriver - de skriver inte ens plustecken - eftersom det skulle kunna tolkas som korstecken.
Det som skrivs om Messias tycks tyda på att återkomsten är en högst fysisk sådan - en person som kommer att framträda efter förre premiärministerns död (han ligger ännu i koma). Han kommer att finnas bland folket och använda sig av media - men han kommer inte att ha en officiell position:
"It is hard for many good people in society to understand the person of the Messiah. The leadership and order of a Messiah of flesh and blood is hard to accept for many in the nation. As leader, the Messiah will not hold any office, but will be among the people and use the media to communicate. His reign will be pure and without personal or political desire. During his dominion, only righteousness and truth will reign.
“Will all believe in the Messiah right away? No, in the beginning some of us will believe in him and some not. It will be easier for non-religious people to follow the Messiah than for Orthodox people.
“The revelation of the Messiah will be fulfilled in two stages: First, he will actively confirm his position as Messiah without knowing himself that he is the Messiah. Then he will reveal himself to some Jews, not necessarily to wise Torah scholars. It can be even simple people. Only then he will reveal himself to the whole nation.
The people will wonder and say: ‘What, that’s the Messiah?’ Many have known his name but have not believed that he is the Messiah.”
Kryptiskt, minst sagt.
Brukar inte kristna se Jesu återkomst som ett andligt skeende - inte som en mänsklig person som kommer tillbaka - utan mer eskatologiskt - tecken på himlen som gör att alla plötsligt vet...? Dags att repetera Uppenbarelseboken...
Ännu underligare blir det när man börjar fundera på hur denne mänsklige Messias ska komma till världen. Dimper han bara ner från himlen? Eller föds han som människa - vilket måste innebära reinkarnation ifall det är samme Jesus som levde på jorden för 2000 år sedan vi talar om - han bör redan vara född i så fall - om Rabbin har rätt, eftersom han snart kommer att träda fram...
Katolska kyrkan trycker mycket hårt på det faktum att man anser sig ha apostolisk succession - d.v.s. en obruten linje av giltigt vigda präster och biskopar sedan apostolisk tid.
Fick just en länk till något som tycks visa på att denna "apostoliska" succession inte går att bevisa (för någon kyrka) längre bak än till 1500-talet.
Om detta stämmer skulle det innebära att katolska kyrkan inte kan hävda att den är ensam om att ha "giltiga" vigningar. (Det finns dessutom pågående forskning - av en svensk katolsk präst - som antyder att svenskkyrkliga präster fortfarande har del av successionen.)
Tillförlitliga källor om successionsfrågan emottages tacksamt!
Ytterst vilar det hela förstås i Guds händer. Det Gud välsignar kan människor inte förklara ogiltigt...
***
Uppdatering:
Här och här går det att läsa mer om detta. Där står det bl.a. om Scipione Rebiba, den biskop som successionen bakåt, så långt vi har tillgång till den, slutar vid.
Läste just om ett intressant livsöde. Egentligen två. Båda var biskopar.
Man kan verkligen förvånas över vilken energi Vatikanen lägger på att förfölja kyrkliga ledare som rättframt följer evangeliet.
Så länge det finns sådana kristna kommer Kyrkan att bestå... Trots förföljelsen inifrån.
Den första - Carlos Duarte Costa - som stod på de fattigas och utsattas sida i Brasilien och uttalade sig mot bl.a. Vatikanens naziststöd, samt för de reformer som till viss del gick igenom i Andra Vatikankonciliet, och till viss del ännu inte har genomförts, och som till slut blev exkommunicerad för sina åsikter - kan ni läsa om här.
I slutet av den artikeln finns också följande intressanta notis om den andre ovan nämnde katolske biskopen - som var gift! Och fick förbli gift - medan han under flera påvar tjänade kyrkan!
Hans vigning sågs som synes som giltig fast han var vigd av den (exkomminucerade) i många stycken helgonlike biskopen...
"Bishop Salomao Ferraz who was a former Roman Catholic Priest, was consecrated a bishop by Bishop Carlos Duarte Costa for the Igreja Catolica Apostolica Brasileira (ICAB) in 1945. He eventually reconciled with the Roman Catholic Church in 1958, during the pontificate of Pope Pius XII. Bishop Ferraz was named by the Holy See to be Titular Bishop of Eleuterna on May 12, 1963. Although still married, Bishop Ferraz was later appointed Auxiliary Bishop of Rio de Janeiro by Pope John XXIII. Bishop Ferraz was later called by Pope Paul VI to serve on a working commission of the Second Vatican Council and addressed the Council Fathers in session.
It is notable that Bishop Ferraz was never re-consecrated by the Roman Catholic Church, even conditionally (sub conditione), and later was buried with the full honors accorded Bishops of the Roman Catholic Church. The Roman Church by accepting Bishop Ferraz in this manner, without any re-consecration, affirm “de jure” and “de facto” the sacramental validity of the lines of apostolic succession of the Brazilian Catholic Apostolic National Church, which is found also within the Catholic Apostolic National Church."
Det är visst ingen hejd på intressanta artiklar idag...
Här är ytterligare en - mycket kort sådan. Men den väcker verkligen frågor.
Hur illa är det egentligen i anglikanska kyrkan...? När kvinnliga präster där tar steget att konvertera till katolska kyrkan för att slippa bli trakasserade.... Då måste det ha gått mycket långt.... Ändå har frågan om anglikanska kvinnliga biskopar gått ut på remiss för ett tag sen - saker tycktes röra på sig i rätt riktning.
Kan lutherska kyrkor bidra med hjälp här utifrån deras erfarenheter av att vara föregångare inom området....?
"At least two Anglican women priests have become Roman Catholics because they are "fed up with being treated like dirt in their own Church," according to Fr Michael Seed, the Franciscan friar who is ecumenical adviser to Cardinal Murphy-O'Connor.
Fr Seed - a deeply inspiring priest who has received many Anglicans into communion with Rome - reveals this extraordinary detail in an interview with the Independent, which has buried it away in a feature. He received two women himself - and has now told the Catholic Herald that other female priests have come over to Rome as a result of "persecution".
In the forthcoming issue of the Herald, Fr Seed tells my colleague Simon Caldwell: "There are other Catholic priests who have dealt with cases like this. Anglican women priests are generally upset at the way they are being treated ... This is hardly the Third Secret of Fatima. The persecution of women priests is well known among Anglican clergy, bishops and laity.""
Den handlar om en polsk präst i USA som kan komma att bli av med sitt ämbete - vilket annars bara har inträffat då en katolsk präst ber om det för att kunna gifta sig - eller om han har begått övergrepp på barn.
Men han har inga planer på att gifta sig. Och han har inte begått något annat "brott" än att vara öppet positiv till kvinnliga präster - så positiv att han celebrerade vid en vigning.
Hela den polskpräglade församlingen omkring honom verkar vara på hans sida - och hela kyrkorådet (eller motsvarigheten till det) har av den lokale ärkebiskopen utnämnts till exkommunicering...
Prästen välkomnar samtal med ärkebiskopen - men det blir knappast ett samtal på lika villkor - vilket är symptomatiskt i osunda sammanhang - den som har makten kräver att den som reagerar på orättvisor backar hela vägen... Det är inte rimligt.
"Bozek was one of the clerical celebrants at a ceremony at Central Reform Congregation in the Central West End in November when two women were ordained as priests of an organization called Roman Catholic Womenpriests.
/.../
Bozek said his canon lawyer was "looking for options," but said he was "very open to conversation and dialogue with the archbishop. I'm willing to hear what he has to say.""My definition of compromise is that I move two steps and he move two steps and we meet in the middle," Bozek said. "But his definition is that I move four steps and he stands immovable like a rock.""
Läste just en mycket bra artikel om det helande som behövs inom (särskilt den katolska delen av) kyrkan.
Det som tas upp där kan även tillämpas på andra sammanhang. Att låtsas som ingenting, undvika att bemöta konflikter, tysta ner eller frysa ut personer - leder inte någon vart....
Tiden läker inte heller automatiskt alla sår - om några. Istället uppstår klyftor som inte kan överbryggas. Så splittras kyrkor och inomkyrkliga grupper.
Ur artikeln:
"If history teaches us anything, it is that avoidance of conflict rarely leads to reconciliation or healing. Failing to face those on the opposite side of the breach tends to breed more resentment, bitterness, and misunderstanding.
The resulting alienation poisons people's hearts, stunting generosity and feeding cynicism that leads to hopelessness.
Years after the revelation of clergy sexual abuse, the Catholic community struggles to understand how such crimes could have happened - and been tolerated by the church hierarchy. In the wake of the Boston Archdiocese' s church closings and hurtful statements made during the gay-marriage debate, the Roman Catholic Church finds itself at a crossroads. The leadership of the church and those aggrieved by it can continue down the current path - a slow but constant parting of ways. They can pretend that the hurt never happened, clinging desperately to the fallacious notion that "time heals all wounds."
There is another way. Church leaders and Catholics on all sides of the divide can choose to engage with each other openly, honestly, and courageously. They can examine the hurt and listen to the aggrieved, in order to begin the too-long-delayed process of healing and reparation. It is the only way to mend the breach."
Jag har äntligen fått en lösning på etikettproblematiken - tack Z!
D.v.s. jag har just lagt in en lista i högerspalten här intill (scrolla ner en bit), med ett urval av de ämnen jag har skrivit om i bloggen. Att ta med allt skulle bli en alltför lång lista - flera hundra etiketter... Skulle önska att det gick att lägga in ett tjusigt etikettmoln som bara visar de vanligaste ämnena - men det går än så länge inte om man inte använder Bloggers nya mallar.
Den nuvarande listan kommer att kompletteras ytterligare så småningom, eftersom inlägg om samma sak inte alltid har fått samma etiketter - söker man på ett ämne hittar man alltså inte allt. Det kan vara bra att kolla liknande etiketter om det är något särskilt man är intresserad av. Det går också att söka efter ämnen inom bloggen i sökfunktionen allra överst i bloggen.
Har fått lägga in varje länk manuellt - men har upptäckt att några av dem inte funkar, eftersom de är känsliga för stora/små bokstäver. Så hittar ni någon länk där som inte leder till några inlägg så kan ni väl tala om det här...?
Tog en promenad efter mässan idag, där en skånsk gästpredikant var på besök och höll en mycket bra predikan - om att vi är präster, profeter och kungar (drottningar).
Det blir alltför sällan av att gå ut och promenera tyvärr. Men det är det bästa med att bo där jag bor nu - närheten till naturen. Alldeles utanför husknuten.
Idag låg ett guldskimmer över allt. Alldeles fantastiskt. Som om någon strött guldpulver över världen. Eftermiddagssolen bländade... Den väckte skimret i frostgräset och i hästarnas päls. Särskilt vacker var en champagnefärgad häst, med halvlång stubbad punkfrisyr, vit mule och guldbruna mycket snälla ögon.
Naturligtvis var kameran hemma. Annars hade det nog blivit mitt livs bästa foto.
En man lekte med en radiostyrd helikopter i närheten, och en vit pudel dansade fram på två ben, medan ett barn förgäves försökte få hästarna att äta ett par grenar. (Gräset alldeles utanför hagen var mycket mer lockande...förstås.)
I en rabatt stack redan några spretiga gröna blad upp - snödroppar eller rentav krokus...?
Jag skyndade mig tillbaka för att hämta kameran - men när jag kom dit igen var det inte länge detsamma. Hästarna stod inte längre vid staketet, och solen hade hunnit långt ner så det var ganska dunkelt.
Det handlar, som alltid, om att fånga ögonblicket. Nuet. Livet.
I will continue to publish postings in English here every now and then, both written by myself and by guest writers, and thus hope that you'd like to participate in the discussions about the postings!
I've now tried to make it easier for you to find the way through the jungle of Swedish words, so you'll be able to post comments without problems.... :-)
If you click on the "svar / comments" link at the end of the postings, you'll find a link below on the page that shows up, saying "Skicka en kommentar", that link will take you to the posting page. Once there - you'll find a square on top where you may write a comment.
Please do! I enjoy reactions to the postings.... No matter whether you agree or disagree...
If you have a google account - you may then keep the already marked alternative below that message square and write your google name and password. If you don't have a google account, then mark the alternative below saying: "Namn/URL" - there you may write your name and eventual website.
Then press the orange button saying "Publicera din kommentar". You should now see your comment among the posted comments!
Here are some recent postings (more or less) in English that you are invited to add your comments to:
Through THIS LINK you'll find more postings in English - it'll be kept updated, so add it to your bookmarks and have a look every now and then!
There are more postings which are partly in English in the archives of each month (click on a month and browse through the postings until you see them) - when you find quotes from articles in English you may read the whole article through a link, often at the end of the posting, saying: "Läs hela artikeln här".
[T]here is a vast difference between a mystical, metaphysical union with an impersonal Being and the kind of union with the Divine taught us in Scripture. Here we have not to do with the union of absorption, but with a union that grows out of reciprocal intercourse, a union of heart and will and intellect; and such a union is possible only between personal beings. Only the personality of God makes possible the union of communion with him.
– Albert C. Knudson (1930)
Här kommer en uppföljare till inlägget om mystik i förra veckan.
Det är skrivet av två personer som känner till ämnet väl - så passa på att ställa frågor och delta i diskussionen!
Jag har oftast fått intrycket att denna fråga är ganska så perifer i frikyrkorna - det är inte särskilt kontroversiellt att kvinnor också kan bli pastorer.
Men i Dagen läste jag just en kort artikel om en ung kvinna som blev pastor förra året och som hade funderat en del över det och även mött motstånd. Läste också en annan artikel om hur det på de flesta håll numera är lika många kvinnor som män som utbildas till pastorer - bara med undantag av pingströrelsens utbildning i Uppsala.
Jag kan inte låta bli att fortsätta undra hur denna fråga alls kan uppstå i vår tids kyrka.... Särskilt som det inte var så i början av kyrkans historia....
Apropå urkyrkan och kvinnor -
Jag fick igår besök av ännu en hantverkare i raden (har för länge sedan tappat räkningen). Denna gång var det en målare som skulle fixa några detaljer efter att en ringklocka som inte fungerade hade skruvats loss av en elektriker (som även var här och grejade med telefonsladd efter tapetseringen och ett trasigt eluttag i taket).
Vi kom snart in på samtal om färg. Målaren sa att om man använder en liter alkydfärg istället för vattenbaserad färg så motsvarar miljöförstöringen lika mycket utsläpp som att resa med bil från Sverige till Rom! Otroligt! Det borde få var och en som fixar där hemma att tänka sig för inför färgköpsvalet...! Bojkotta alkydfärg alltså!
Målaren sa att han tyckte att det var särskilt kul att han hade kommit till en konstnär. Han fick snart syn på mina tavlor - bl.a. denna. Och genast såg han att där fanns två fiskar och fem bröd - och han kommenterade det med: "- Räckte inte de där till ganska så många"? "- Jo, det var visst flera tusen" svarade jag.
Tänk om det fanns sådant bröd att köpa.... Då skulle man aldrig behöva handla mer. Och ingen skulle behöva vara hungrig. Den som uppfann något sådant skulle bli rik - och affärerna skulle gå i konkurs. Inte alls bra för världsmarknaden. Men för människorna...
Visst motsvaras detta bröd av nattvardsbröd - men en oblat räcker bara till en - eller max två personer - och den förhindrar inte svält....
Jag nämnde att det var lite ovanligt idag att se en kvinna så som på tavlan... Annat var det i den tidiga kyrkan.
Tycker att det är ganska så intressant att språka teologi med hantverkare... :-)
Man kan inte låta bli att tänka på den störste konstnären av dem alla - som en gång tog mänsklig gestalt i en enkel och andligt vis snickare.
Och på hur vi idag väljer våra kyrkoledare.... Inte rekryteras de bland andra än högt skolade (fortfarande mestadels manliga) teologer?
Hur skulle Kyrkan se ut om en målare valdes till påve? Spännande tanke...
Under helgerna fick jag tid till att surfa runt i bloggosfären och läsa ikapp sånt jag inte hunnit med tidigare.
I Karins blogg fann jag flera intressanta artiklar om i grunden samma ämne: underordning och jämställdhet - på alla nivåer.
Skrämmande att det fortfarande ska vara så lång väg kvar att gå för att uppnå något självklart...
Den bästa artikel jag läst på länge är skriven av den förre Lutherske ärkebiskopen i Finland, John Vikström, och handlar om hur det ser ut i fråga om kvinnliga präster i vårt grannland. Mycket känns igen från svenska föhållanden - tyvärr. Man skulle vilja ställa samma brännande frågor som han gör om vad motståndet ytterst beror på.
Det tycks på botten "koka ihop" till att handla om stark grupptillhörighet förenad med usel (för att inte säga obefintlig) teologisk argumentation... På så lös sand som grund kan man inte bygga något annat än luftslott. Och det är just vad det rör sig om.
Bara ett kort men viktigt citat:
"Ämbetsbärarens uppgift är att vara tjänare åt Ordet och sakramenten, i vilka Kristus enligt sitt löfte är närvarande. Det kyrkliga ämbetet som sådant gör alltså inte Kristus närvarande. Det gör endast den helige Ande, som verkar i och genom Ordet och sakramenten oberoende av ämbetsbärarens kön och andra kvaliteter. Ämbetsbäraren representerar nog Kristus (”å Kristi vägnar och i hans ställe”, Apol. VII:28), men inte genom det han är utan genom det som han säger och gör - ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig”. (Lk 10:16) Eftersom det kyrkliga ämbetets innehavare och utövare förutsätts ha denna relation till Kristus, Ordet och sakramenten, har frågan om könet överhuvudtaget ingen plats och betydelse i den lutherska ämbetssynen."
DN debatt tar upp frågan om bibehållna könsroller och där ställs den något förvånande ekvationen upp:
"Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov. Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare."
Var finns motsättningen i den av mig fetmarkerade meningen? Detta borde aldrig framstå som ett val - utan det ena leder naturligt nog till det andra om allt bara är som det ska.... Handlar "valet" inte istället om ekonomi - detta att män fortfarande tjänar mer än kvinnor av någon märklig anledning? Kan det vara därför papporna inte har råd att ta ut föräldraledighet i samma utsträckning som mammor? Familjen tjänar på att mamman är hemma med barnen. Anno 2008. Det blir då också en större katastrof ifall mannen blir arbetslös än om kvinnan blir det.
Min slutsats i fråga om detta:
Enklaste sättet att uppnå jämställdhet på i praktiken vore att lagstifta om lika lön för lika arbete. Har verkligen ingen tänkt på det?
På Brännpunkt beklagas männens taskiga läge retoriskt - och så överdrivet att det slår tillbaka på det författaren vill få fram:
"Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.
Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol."
Han fortsätter:
"Verkligheten är att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Kvinnor lever fem år längre, vilket inte uppfattas som något problem för jämställdheten (men om motsatsen gällt hade det säkerligen utmålats som en gigantisk orättvisa som snarast måste korrigeras genom ”kvinnosatsningar” i sjukhusvård och medicinsk forskning)."
Men han tycks inte vara informerad om att nästan all medicinsk forskning utgår just från män - har också läst nånstans om att medicinerna anpassas till män - och funkar därför inte lika bra för kvinnor.
Sorgligt förstås, att män lever så pass mycket kortare än kvinnor (trodde t.o.m. att det var mer än fem år). Vad beror den kortare livslängden på? Och ska det ses som en förlust enbart för män? Det är nog inte så kul att sitta ensam som änka heller...
Visst finns det sånt som inte är bra för män i vårt samhälle - även män diskrimineras. Självklart bör vi ta itu med detta!
Så fram för en sant jämställd syn på kvinnor och män som utgår från det som är bra för båda!
Håller utifrån denna syn med om en av slutklämmarna:
"Sann jämställdhet kan bara uppnås genom könsneutralitet i genusdebatten, där båda könens specifika svårigheter ges samma erkännande!"
De ortodoxer som följer en annan kalender och som firade Jesu födelse igår tillönskas nu god jul...!
En intressant person, den irländske eremiten John O'Donohue, som fanns på min osynliga lista över dem jag gärna skulle vilja träffa, har gått ur tiden... Han var tidigare katolsk präst, men lämnade sin tjänst och blev eremit efter att han upptäckt djupet i den keltiska spiritualiteten.
Det keltiska arvet når oss i Sverige genom källor som den ekumeniska kommuniteten på Iona. Mycket talar för att det var denna slags andlighet som inspirerade svenska kristna innan Brittiska öarna (och vi) koloniserades av romersk religionstolkning, och som ännu lever kvar i de svenska bottenlagren, i känslan för det heliga omkring oss, i naturen, även bland så kallat "sekulariserade" men andligt öppna personer.
Det följande är citat och referat ur Anam Cara av John O'Donohue (jag har numera boken på engelska, men den finns också översatt till svenska):
"När man begränsar anden till enbart detta [det osynligas] område förminskas och försvagas det fysiska omedelbart. Det är ett stort misstag, för det finns inget i universum som är så sinnligt som Gud. /.../
Naturen är den gudomliga fantasins spegel och sinnlighetens moder och därför är det oortodoxt att tolka anden i termer av enbart det osynliga. Ironiskt nog hämtar gudomligheten och andligheten sin kraft och energi från just denna spänning mellan det synliga och det osynliga. Allt i den själsliga världen önskar djupt att få synlig form - det är i just denna önskan som fantasins kraft lever." (s. 62-63)
"Djuren är äldre än vi. De fanns här årtusenden innan människan dök upp på jorden. Djuren är våra gamla bröder och systrar. De lever i samklang med jorden. /.../
Landskapets zenliknande tystnad och närvaro speglas i djurens tystnad och ensamhet.
Djuren vet inget om Freud, Jesus, Buddha, börsmäklare, militärer eller påvar. De lever utanför människans avsikter och verksamhet. På något sätt bebor det redan det eviga. Kelterna förstod djurvärldens uråldriga förhållande till allt annat. Värdigheten, skönheten och visheten i djurvärlden stördes inte av några falska hierarkier eller av mänskligt högmod.
Någonstans i kelternas tankesätt fanns en insikt om att människan är arvtagare till denna djupare värld." (s. 65)
Har ni någon gång tänkt tanken att kroppen finns i själen - snarare än tvärtom? Och att den är ett sakrament! "Ett synligt tecken på en osynlig nåd." Han skriver en hel del om detta (för mycket för att återge här, men väl värt att läsa).
"Det syndas mycket mot kroppen, även i den religion som baserar sig på att Jesus var Gud förkroppsligad. Religionen har ofta utmålat kroppen som roten till ondska, tvetydighet, lustar och förförelse. Detta är ytterligt fel och vanvördigt. Kroppen är helig." (s. 58-59)
Det är inte grekisk filosofi utan en feltolkning av den som ledde till den märkliga "kristna" dualism mellan kropp och själ som vi fortfarande dras med...
Inlägget får avslutas med en irländsk välsignelse:
May the road rise to meet you. May the wind be always at your back. May the sun shine warm on your face, the rains fall soft upon your fields. And until we meet again, may God hold you in the palm of his hand.
En annan version slutar istället med: May you be in heaven before the Devil knows you're gone!
I hagarna här i närheten finns som sagt inga kor eller kalvar nu - men hästarna är kvar. Så nu får dessa posera framför kameran titt som tätt och förgylla bloggvintern...
Lägg märke till de leriga hästtäckena med beteckningen "Rhino" - d.v.s. noshörning! Spioner under cover?
Fick just en kort men intressant artikel. Man kan fråga sig hur många präster som ska behöva lämna katolska kyrkan av samma skäl innan man får upp ögonen för reformbehoven...
***
"The former Jesuit priest ended his 21-year tie with the order two years ago.
Mr. Gahan said that during his time off, he examined his life and tried to figure out what he wanted to do next.
The 49-year-old left the Jesuit order because his beliefs no longer matched up with those of the order, he says. The fact that Roman Catholic priests can’t marry and that women can’t be ordained were two of the divisive issues."
Dagens gästskribent, som också heter John, är en kontemplativ eremit sedan 35 år tillbaka. Han är filosof och teolog och har hand om två maillistor - en för: monastic subjects - och en för: universalist discussions.
Jag bad honom skriva något om mystik som vi skulle kunna samtala utifrån, apropå samtalen om mirakel och andligt liv nyligen. Så passa på att ställa alla frågor ni har om detta nu!
Welcome, John, as a guest writer in my blog - I've presented you shortly above for the Swedish readers! And welcome, everyone to comment on his posting about mysticism below!
***
The subject of mysticism is so vast that I will be very selective in the areas covered.
What is mysticism?
The word 'mystic' has its origin in the Greek mysteries. A mystic was one who had been initiated into these mysteries, through which he had gained an esoteric knowledge of divine things and been 'reborn into eternity'. His object was to break through the world of history and time into that of eternity and timelessness. The method was through initiation ceremonies as described in The Golden Ass by Apuleius. Through the mysteries the initiated entered into something holy and numinous, a secret wisdom about which it was unlawful for him to speak. The word 'mystery' (mysterion) comes from the Greek word muo, to shut the lips or eyes. This is how F.C.Happold writes about the meaning of the word mysticism in his excellent introduction to the subject in his "Mysticism: a study and an anthology". His anthology covers mysticism from all world religions, many Christian mystics as well as the nature-mysticism (represented by poets, writers and other artists such as William Blake).
The meaning of the word mysticism came to be altered when Greek and Oriental philosophy were blended in the centuries before the birth of Jesus, as Neoplatonism. It came to mean a very specific approach in which human intellectual, and especially intuitive, faculties played a major part. The fusion of Christian and Neoplatonist ideas in the early centuries of the Christian era led to a system of mysticism called mystical theology.
Mysticism in general has its source from which springs the raw material of religion, the inspiration of philosophy, poetry, art, music, and all creativity, namely a consciousness of a beyond, of something beyond, although interwoven with, the external world of material phenomena; of something beyond that what is seen. In the developed mystic this consciousness is present in an intense and highly specialized form. It occurs in religion when religious feeling surpasses rational content, when the hidden, non-rational, unconscious elements become dominant and determine the emotional life and intellectual attitude.
Mystics can be found in all ages, in all cultures and all religious systems. The word mysticism has many different meanings. To some it means simply confused, irrational thinking; to others it means something like spiritualism and clairvoyance, hypnotism, and even occultism and magic, strange psychological states and pathological conditions; to others it is associated with visions and revelations; or other-worldliness; or an attitude that does not care about the externals of religious observance and dogma.
The use of the word in Christianity was due to the influence of Dionysius the Aeropagite, Pseudo-Dionysius. The term used by medieval Christian theologians was theologia mystica, by which they meant a particular type of insight and knowledge about God. In those days the word contemplation was used to refer to a rare and advanced form of spiritual experience, not found among ordinary, religious folk. To attain to a state of contemplation men and women withdrew from the world and followed a way of life different from that led by those who remained in the world.
Mysticism could be studied from at least three angles: as a certain type of experience, as a way of knowledge, and as a state of consciousness. Mystical states have certain characteristics: they are ineffable, difficult to express in words, because its is difficult to express the infinite and eternal in human spatio-temporally restricted concepts; they are more like states of feeling than knowledge; they cannot be sustained for long; it is possible to prepare oneself for mystical experience; they give the feeling of a state of presence of an awareness of the Oneness of everything; they give the sense of timelessness; associated with them is the feeling that my familiar ego is limited and not my real I or real Self.
The Mystic Way is always divided into different steps or stages. Catholic theologians and western thinkers usually divide these three stages as: the way of purgation or purification; of illumination, or proficiency or contemplation; and the way of union or the unitive life.
The mystical way is more like a slope than a staircase and in her Seventh Revelation Dame Julian of Norwich tells how she passed from one stage to another time after time. Compare these three stages to that of the Sufi farid al-din 'Attar in his book The Conference of the Birds. It is a journey of the mystic through seven valleys.
The Valley of the Quest, stripping away all encumbrances so that the heavenly light may enter (like Purgation).
The Valley of Love (like the first stage of Illumination).
The Valley of Enlightenment and Knowledge, entering into the state of contemplation when the soul partakes of the divine with glimpses of the mystery of Being, God is now seen in all things.
The Valley of Detachment, the soul becomes absorbed in the Divine Love.
The Valley of Unity, contemplating the naked Godhead directly stripped of and without the intermediary of images or concepts is realized.
The vision is transient and seems to disappear in the Valley of Bewilderment.
The light is too bright, the weak soul is dazzled until it enters the Valley of Annihilation where the self is completely merged in God (the theosis or deification of the Eastern Orthodox Church).
Nyss hemkommen från årets första mässa funderar jag lite över de två första läsningarna...
Den första är den underbara Aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:22-27), numera med andra ord än de "klassiska", så man får koncentrera sig för att inte läsa "fel" och utantill av bara farten. Svårt det där med nyöversättningar av sånt som hunnit sätta sig i "ryggmärgen" (ändå är jag för ung för att börja skylla på åldern...).
Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Andra läsningen är ur Galaterbrevet (4:4-7) - om "söners" rätt.
Mässans texter anknyter till Jungfu Maria som firas på katolskt håll idag, liksom världsböndagen - men det jag fastnade mest för var bl.a. det som stod om "sönerna" i båda texterna.
Fick en liten aha-upplevelse...
Om Paulus ord ska tolkas som att även döttrar är inkluderade när sönerna nämns (och om detta är väl exegeterna alldeles överens - det var kutym att ofta nämna enbart män, men i detta inkluderades automatiskt även kvinnor), så varför inte också orden om Arons söner (prästsläkten) - som får i uppdrag att läsa denna Guds välsignelse över Israels folk (numera alla folk)....?
Är det bokstavliga söner det handlar om - eller är det textens ande - att det handlar om Guds barn - som är det viktiga?
Texterna fick plötsligt nytt strålande ljus över sig i fråga om detta...
Evangeliet upphäver dåtidens många tabuföreställningar om kvinnor, män, rent och orent.
I Kristus är vi alla ett. Ett nytt folk. Alla inkluderas och räknas. Inte bara Israels släkt, och inte bara män.
Man kunde önska att vi kommit längre i vår tids kyrka än vi har. Evangeliet har kommit så mycket längre, och är mer radikalt i sin (jämställda) omutlighet, än vi som är kallade att tillämpa det idag tycks vara....!
