"Tutu says men have messed up the world and women hold the key.
Speaking at the grassroots World Social Forum, gathered in Nairobi, the Kenyan capital, Archbishop Emeritus Desmond Tutu of South Africa has urged women to launch a nonviolent social revolution to rectify all the world problems created by men.
The Archbishop says that men must acknowledge that it is often they "who have made a mess of things". He cites the issues of global and domestic violence in particular, pointing out that while all have "fallen short of the glory of God", macho cultures and expectations have played a dangerous role in many societies.
Desmond Tutu says women may finally bring peace to the world. Feminist theologians have often highlighted the way problems inside and outside the church are "gendered", but it is relatively unusual for male ecclesiastics to recognise the challenge patriarchy so explicitly.
Nevertheless, the Archbishop's message is not one of division between the sexes. He believes that men and women can and must work together creatively for justice and peace, something that the Gospel of Jesus and the world's great humanitarian traditions mandate."
"In these families an addictive father sets up a pattern of control and abuse. In order to survive, everyone colludes and tries to placate and appease him by turning inward to protect the family's reputation. The dominant abuser determines everything that the family will do and think: loyalty to him becomes the test of membership. In this process everyone becomes co-dependent in the addiction, and thus the system continues."
I dagens nummer av Kyrkans tidning står det mer om ekumeniken - bl.a. om varför så få kvinnor finns som frontfigurer i de nya rörelserna. (Föranlett av en insändare av Kerstin Hesslefors Persson.)
Kvinnorna har i många fall varit de mest aktiva, som tagit steget före och levt utifrån sin inspiration - och männen har senare formulerat visionen (när den redan genomförts), och då hamnat i ledarpositioner.
Tänkvärt.....
Också en annan intressant sak fastnade jag för. Sven Bernhard Fast (SKR) säger:
"I en ny kultursituation blir också den ekumeniska rörelsen mer individualiserad och mindre bunden till samfunden. -Vi börjar upptäcka att folk gör det där som så småningom skulle göras. Man föregriper sådant som vi inte är färdiga med och det skapar viss förvirring hos kyrkoledare och samfundsledningar. -Vad vi behöver är stora öron. Att lyssna och vara medveten om vad som sker är den stora kallelsen"
Lekfolket har alltså tagit ekumeniken i egna händer - och vi går tydligen så "fort" fram nu att kyrkoledarna inte hinner med i alla svängar.... :-)
Kan det bero på att vi redan har väntat alltför länge på att de ska komma fram till vad den helige Ande redan för länge sen har visat oss?
Detta, som massor av studieresor och sammanträden mellan olika konstellationer av kyrkoledare ännu inte tycks ha lett till.....
Har de kanske i all sin stora kunskap inte riktigt upptäckt att man måste vara som ett barn för att med lätthet kunna följa Visheten? Och att också teologiska resonemang kan leda fel om man upphöjer dessas (eller sin egen) betydelse för mycket? Och att man ofta rentav kan köra fast alldeles i onödan, att orden och definitionerna kan bidra till att bygga murar istället för att rasera dem - så som tanken ju var?
Det mycket enkla har under färden genom teologernas tankevindlingar blivit alltför komplicerat tycks det.
Kanske är det så att ledningens roll därför har förvandlats en aning - eftersom de inte längre agerar som profetiska föregångare som modigt tar de första stegen och visar vägen (istället gör lekfolket nu detta). Ledarnas roll har mer blivit just att lyssna in, att se vad den helige Ande redan gör i sin kyrka - för att vi alla ska bli ett...
Kanske dessa omvända roller rentav kan leda kyrkoledarna till den stora ödmjukhet som krävs för att uppnå en officiell synlig enhet på samfundsstrukturnivån? Till ett läge där kyrktornen sänker sina spiror mot marken och man ömsesidigt ber varandra om förlåtelse för olyckliga saker som skett under högmodets rus - och där man ser varandra på ett nytt sätt - och välkomnar varandras gåvor?
Även i SvD har en debatt just avslutats som anknyter till den som varit i UNT. Ämnet är visst hett!
I senaste Kyrkans tidning finns ett par intressanta artiklar - en om Jesper Svartviks exegetiska forskning som har lett till en bok som verkar spännande - om bibeltolkning och vad den kan leda till. Ett strikt fasthållande vid "klassisk kristen tro" innebär t.ex. enligt honom att man skulle få lov att eftersträva återinförande av slaveriet.... Män skulle heller inte få ha långt hår - då Paulus ansåg det vara mot naturen. Samma sak gäller tillämpningen av bibeltexten på frågor som är aktuella idag - t.ex. kvinnliga präster och diskriminering av homosexuella. Vad är tidsbundet och vad är evigt?
I förra numret av Kyrkans tidning avslutades debatten om liberalt/konservativt - trots att stora missförstånd ännu verkar finnas mellan grupperingarna. Liberaler dras hastigt och lustigt över en kam - så också konservativa. Skiljelinjen dem emellan skulle vara trosbekännelsen - som alla liberaler antas förneka eller ifrågasätta. Men generaliseringar är mycket farliga!!! De överensstämmer väldigt sällan med verkligheten. Jag efterlyser minst sagt fler nyanser i den här debatten! Då skulle kanske förståelsen kunna öka också mellan dessa grupperingar.
Senaste Kyrkans tidning innehöll också ett uppslag om ekumeniska möten över gränserna - denna gång drogs gränslinjerna upp mellan fornkyrkligt inspirerade/mystiker och karismatisk/evangelikala. Men denna gång nämndes åtminstone att gränserna är flytande, och att folk obehindrat rör sig mellan dem. Även här skulle trosbekännelsen vara det gemensamma, eller Kristus, och den Helige Ande, som minsta gemensamma nämnare - och en ovilja att skapa dokument eller särskilda sammanslutningar. Hmmm...intressant!
Tänk om det är så att gränserna mellan olika kristna grupperingar i praktiken redan har upphört att ha någon egentlig betydelse, och att det vi ser är just den helige Andes verk, ett långsamt och tålmodigt - och oväntat - närmande mellan kristna från alla håll, kring det som är verkligt väsentligt i tron, själva kärnan? Man frestas att säga: Halleluja! Äntligen börjar många ana vad Gud så ivrigt tycks vilja.....! Enhet...
Eller som Sten-Gunnar Hedin citerar ett välbekant (men inte alltid praktiserat) uttryck: "enhet i det omistliga, frihet i det perifera, kärlek i allt".
Måtte detta synsätt kunna leda till allt större respekt mellan oliktänkande - inte minst de som delar på saligheten och utrymmet i samma kyrkobyggnader. Tänk om det finns plats för mycket mer variation inom samfunden?! Tänk om så gott som samtliga de frågor vi tycker är så svåra för kyrkan idag hör till det perifera - som bör förses med stor frihet...?
Apropå enhet så har bl.a. Kardinal Walter Kasper nyligen utsetts till hedersdoktor (i teologi) för sina insatser för ekumeniken och i viss mån religionsdialogen - läs mer:
Följande inlägg av Bo Gustavsson skickade jag in ett svar på - men det hade tyvärr redan dragits ett streck för debatten i UNT.... (Men det är viktigt att den fortsätter på olika sätt.)
"Till den intressanta diskussionen om Religion i dag skulle det finnas mycket att tillägga. Låt mig här bara komma med en kort replik på dagens artikel (31/12), och visa på några framkomliga vägar vidare.
Att sanningen skulle kunna vara relativ går emot ordets innebörd, det som är sant kan inte vara annat än absolut, sanningen kan inte vara bara lite sann, det vore en självmotsägelse. Däremot kan man närma sig sanningen olika mycket inom olika trosuppfattningar. Att hävda att man ensam innehar precis hela sanningen leder tyvärr i värsta fall till fundamentalism. Sanningen är alltid större, alltid mer än vi förmår definiera.
Religionerna skulle kunna ses som en mångfald av instrument som kunde klinga harmoniskt tillsammans - om bara ”tvärflöjten” och ”bastuban” höll igen lite och inte propsade på soloframträdanden… Där oförenliga motsägelser ännu finns får man stilla be om större klarhet; sanningen, liksom kärleken, är tålmodig och mild. En sådan ödmjuk hållning, där man tillsammans söker efter mer av sanningen, skulle kunna öppna upp perspektiven för - just det - mer av sanningens fullhet. Sanningen kan då ses som ett prisma, där de olika synvinklarna reflekterar olika aspekter av helheten.
Det Bo Gustavsson skrev om mystik som den ”tomma idén” skulle lätt kunna misstolkas. Mystikens språk rör sig medvetet med paradoxer för att uttrycka något av det outsägliga. Tomheten inför Gud är endast skenbart tom - den är snarare sprängfylld fullhet!
Om behovet av en större medvetenhet om det andliga i tillvaron kan jag bara instämma. Även i religiösa sammanhang behövs det mer känslighet inför det - människans möte med Gud får inte pratas sönder! Tystnad, musik, dans, konst och poesi (dessa är för övrigt mystikens budbärare), skulle kunna bidra till att förmedla en allt större insikt om sanningen, på sätt som inkluderar och bjuder in - alla."
Kanske det viktiga samtalet kan fortsätta bl.a. här i bloggen? Alla som vill är välkomna att kommentera och reflektera!
