Tidigare i bloggen skrevs om "olydiga helgon". För att föra tanken ett steg vidare vill jag nu fundera tillsammans med er på vad som egentligen är "heligt" - och varför.
Behöver vår tid nya slags helgon? Har den traditionella helgonbilden blivit så skev att den inte längre är ett ideal - utan kanske snarare katastrofal - i alla fall om någon skulle frestas att inspireras av den?
Egentligen är Kristus det enda idealet - helgonen återspeglar i bästa fall olika glimtar av honom. Men mycket av det övriga som de utstrålar kan vara nog så problematiskt.
Samhällets allt snävare krav på "perfektion" drabbar särskilt unga flickor. Bör dessa från Kyrkans håll matas med delvis motsatta men ändå mycket liknande bilder av anorektiska, bleksiktiga varelser? (Som i den kristna tappningen plågas av skrupler och hellre dör än faller i minsta synd, som redan under jordelivet i princip har lämnat kroppen och bara lever för sina uppenbarelser.)
Enda skillnaden här tycks vara den mellan en total världstillvändhet och total världsfrånvändhet. Ingetdera kan väl ses som ett ideal?
I båda fallen handlar det egentligen om en verklighetsfrånvändhet som förmedlar en skev syn på kroppen som något dåligt som till varje pris (genom ytterligheter som operationer eller överdriven askes), måste förändras för att duga - istället för att i tacksamhet bejakas, älskas som den är - och just därigenom helgas.
Detta påverkar även synen på människan som helhet - och i förlängningen synen på hela Guds skapelse.
Den kristna synen på kroppen har ändrats dramatiskt bara under de senaste decennierna - även om mycket ännu återstår att önska. Kroppen ses i bästa fall i Kyrkan inte längre som en fiende som ska bekämpas och förnekas - man har upptäckt att detta straffar sig själv - både fysiskt och psykiskt.
Likhetstecken sätts inte längre mellan kroppen och köttet - som står i strid med anden. "Köttet" kan lika gärna ta sig uttryck i en förvriden och förkrympt andlighet - men detta kan vara svårare att upptäcka - eftersom detta slags andlighet tyvärr ofta har framställts som ett "heligt" ideal att efterlikna.
Vi vet - eller borde veta - att det inte är ett dugg heligt att förneka Guds skapelse och försöka leva som om den inte fanns, som om detta vore en rent andlig tillvaro. (Det finns också en mycket bättre och naturligare askes än den som många av helgonen kan inspirera till - idealet i vår tid är knappast längre att man ska späka sig med allehanda botövningar för att försöka bli "helig" - det kan leda mycket fel - till en uppblåst självrättfärdighet och till fördömande av andra som inte ses som lika "heliga").
Sann andlighet innefattar hela människan - till kropp, själ och ande. Allt har i den meningen del i det andliga. Om detta förnekas och förträngs kan människan inte bli helig - hel - utan stannar någonstans på halva vägen och stampar i luften utan att kunna gå vidare.
Lika skev - men åt andra hållet - är förstås samhällets exploatering av kroppen - numera av både män och kvinnor. I Kyrkans helgonkult väljer man istället gärna den andra extremen, särskilt då det gäller kvinnor.
I den tidiga Kyrkan - men det är ju tyvärr aktuellt även i dagens samhälle - sågs kvinnan som den skyldiga om hon t.ex. blev utsatt för ett övergrepp - fadern hade då rätt att döda henne för att hon orsakat familjen sådan skam. Kvinnan utpekades, med Eva som "förebild", som den lömska fresterskan som fick Adam på fall, och som alltsedan dess utsätter de stackars oskyldiga männen för fara.
I Kyrkan idag tigs övergrepp mot kvinnor ihjäl. De som utsatts lider i tystnad, får ingen hjälp - och kränks i värsta fall igen av attityden när de i förtroende vänder sig till en präst. (Här tycks det behövas bättre utbildning på prästseminarierna.)
I samhället utsätts på liknande sätt kvinnor som anmält övergrepp, en andra gång i domstolarna, när de får höra att de varit för lättklädda eller för berusade. Som om det var kvinnans fel! När det är - ett fåtal - män som det är något allvarligt fel på - sådana som inte vet vad ömsesidighet och kärlek är: något verkligt heligt, en Guds gåva.
Men kanske bidrar Kyrkan faktiskt till att en viss sorts män uppmuntras till att se ned på kvinnor?
Man kunde önska att Kyrkan istället skulle våga se och tydligt lyfta fram en sann bild av kvinnor - att vi äntligen skulle ses sådana som vi verkligen är, sådana som Gud har skapat oss att vara - vi är inte hjälpta av vare sig nedvärderanden eller överdrivna ideal att "sätta på piedestal"....
En annan problematisk "helgonbild" är den av den "heroiska modern" som ger sitt eget liv till förmån för sitt tionde barn (under ungefär lika många år), eftersom hon dör vid förlossningen (av en sjukdom som skulle ha kunnat botas - men då med risk för fostrets liv). Resultatet blir att hon lämnar alla barnen moderlösa.
Detta slags "idealbild" visar vid närmare påseende upp en anmärkningsvärd oansvarighet. Det är inte "heligt" att överlåta endast åt Gud att ta ansvar för ens eget - och andras - liv. En handling som först kan tyckas vara en heroisk självuppoffring kan orsaka ett stort lidande för andra - i detta fall hela den stora familjen - som drabbas av det.
Är dessa exempel de slags (kvinnliga) helgon vi vill se fler av? Blida änglavarelser och mödrar som tappert offrar sina liv?Är de inte snarare sorgliga exempel att beklaga?
Finns det inte bättre föredömen att lyfta fram i vår tid och inspireras av?
Alla dessa "vanliga" kvinnor som kämpar på med familjer, arbete, studier och olika engagemang och aktiviteter - ibland allt på en gång - och som märkligt nog klarar de närmast omöjliga krav som ställs på dem från alla håll.... Dessa som inte syns och märks så mycket - borde de inte uppmärksammas?
Eller de som instinktivt bryter mot förlegade och förtryckande normer och profetiskt går före och inspirerar och visar på en ny väg. De som kanske syns och märks "för mycket" ibland, som vågar säga sånt som Kyrkan helst inte vill höra? Borde man inte se dem som en tillgång?
Vad gäller de manliga helgonen finns det i alla fall en betydligt större variation av vad som ses som heroiskt och idealiskt att efterlikna. Där är det aktiva och kraftfulla egenskaper - mod, styrka och rejäl handlingskraft - som premieras. Kvinnorna ska tydligen helst vara alldeles passiva och ganska intetsägande....?
Tror ni mig inte?
Ta då bara en hastig titt på tidebönerna för olika helgondagar. Prova t.ex. att byta ut texterna (communet) för jungfrur mot dem för kyrkolärare eller martyrer, eller dem för heliga män mot dem för heliga kvinnor. Det tycks alltid vara Gud som handlar när det gäller kvinnorna - medan männen ses som fullt kapabla att själva agera.
Det är därför underbart befriande att läsa de "manliga" bönerna även om kvinnor - de "lyfter" det hela till en ny nivå - men det blir närmast skrattretande när man gör tvärtom.
Hoppas verkligen att dessa stereotypa och ibland rentav fåniga böner har ändrats i nya utgåvan av tidegärden. Är den inte tryckt än så är det ju inte för sent....
Annars blir det nog fortsatt svårt att välja om man ska skratta eller gråta över idealen - kanske man får lov att göra bådadera....? I väntan på förändring.....
Hur ofta brukar folk krypa in allra längst in bakom möbler och prylar och försöka städa och skapa något slags ordning där? De flesta gör det knappast dagligen.
Särskilt de som bor trångt brukar därför kunna göra överraskande fynd ibland - eftersom allt tenderar att lägga sig lager på lager och det blir svårt att minnas exakt vad som finns i varje sediment. Saker kan hamna på de mest oväntade ställen också av misstag.
När vårsolen obarmhärtigt lyser in även genom avgassotiga stadsfönster och avslöjar dammkornen i de bortersta rumsvrårna brukar något hända inombords som får effekter även utåt.
Insikten slår ner som en blixt: det räcker inte längre med vardaglig städning - här är det rejäla krafttag som gäller - man måste flytta på allt för att komma åt att damma och skura.
Upp-och-nervändandet av just ett sådant mycket litet rum ledde en dag till ett ganska makabert fynd. Under ett bord, i en minimal glugg mellan skrivare, dataprylar, omslagspapper, fotoväska, tidningsurklipp m.m. låg något svart, långsmalt och skrumpet. Först var det svårt att se vad det var. Sen klarnade långsamt bilden.
Det hade en gång varit en vanlig frukt, en banan... Nu var det något av det märkligaste man kunde tänka sig. Den närmaste beskrivning som skulle kunna passa in är just "mumifierad". Den var inte alls möglig (inte det minsta mjuk eller luddig) - men stenhård, tunn - bara 1 cm i diameter, skrovlig, närmast blanksvart, nu helt utan "doft". Konserverad liksom, krympt, koncentrerad, uttorkad, förmodligen "balsamerad" av den jämna elementvärmen.
Det hade dock sipprat upp en fläkt av en odefinierbar lukt i det lilla rummet vid enstaka tillfällen - fast ingen hade lyckats hitta källan. (Död råtta i ventilationen?) Här fanns äntligen den egentliga förklaringen...
Det tragiska "fallet" måste ha skett omkring jul - när fruktkorgen som stod på bordet för ovanlighetens skull var överfylld (vintermörkret väcker längtan efter vitaminer). En dag hade det hörts en kraftig duns från det hållet. Under bordet låg en mandarin som trillat ner. Alla försök att se om det fanns något mer där var lönlösa. Det lät inte enbart som om en liten mandarin hade fallit - men där syntes ingenting annat.
Förrän under upp-och-nervändardagen.Fallfrukt.... Mumifierad.
Den påminde faktiskt sorgligt nog om en själ i ett mycket bedrövligt andligt tillstånd - negligerad, "fallen", skrumpen, torr, inkrökt i sig själv - och alldeles svart.En hemsk följdtanke: tillhörigheten till kyrkan är inte en garanti för att förhindra detta.
Tvärtom: själva tillhörigheten kan faktiskt i värsta fall leda till det - om den missbrukas - om man låter sig förslavas, dräneras på energi och liv, om man placerar kyrkan (institutionen) i Guds ställe så att den blir en dyrkad avgud, om man låter sitt hjärta förhärdas så att det blir fördömande, mörkt och okänsligt.
Den som inte med jämna mellanrum rensar undan också allt "religiöst bråte" för att kunna hålla sig vidöppen och mottaglig inför Gud, kan inte ta emot det levande flödet och torkar därför till sist ut - själen mumifieras långsamt.
Hur ofta brukar vi rannsaka och rensa vårt inre? Dagligen - eller ungefär en gång om året?Kyrkan är inte heller utan skuld om hon gör Guds fria barn till fångar. Hon skulle befria från ok (inte tynga dem ytterligare), hon skulle lösa orättfärdiga bojor (inte hänga på fler sådana). Hon skulle, genom att vara Kristi kropp och blod i världen och genom att utge sig utan att mäta, skänka "liv i överflöd" till alla sina "kroppsdelar" - och till hela skapelsen....
Hur ofta brukar kyrkan rikta strålkastarna inåt för att se klart vad som egentligen finns där på djupet? Hur ofta brukar hon städa och göra i ordning det egna glashuset? Stensplitter och dylikt måste sopas upp emellanåt om man har installerat okrossbart glas men ändå envisas med att försöka kasta ut grus och ibland hela klippblock mot den "fallna" världen....
Sker detta inåtblickande inte ganska sällan - och endast efter att medierna har uppmärksammat att något inte står rätt till?
Må kyrkan under denna fastetid våga vända blicken dit där det smärtar som mest, må hon rannsaka sitt inre och inte väja för synen av all den orätt som begås av och inuti henne själv - inte minst de bördor hon lägger på - som får själar att skrumpna och svartna och hårdna.
Må hon vända om, ja, vända upp och ner och flytta på allt, så att hon kommer åt att damma och varsamt tvätta rent, så att vårsolens ljus inte behöver få henne att skämmas....
Må hon öppna glasfönstren på vid gavel....öppet erkänna sina fel och våga vara sårbar...så att vinden sedan kan blåsa in på nytt, frisk och livgivande...
"Detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok..."
