A Catholic Renewal

~ En radikal blogg ~

"Se, jag gör allting nytt..." (Upp 21:5)

fredag, december 30, 2005
Gifta präster
På den senaste biskopssynoden togs bl.a. frågan om gifta präster upp. Kanske det inte borde förvåna att diskussionen inte ledde nånvart? Men mig förvånar det faktiskt.

Slitna argument, som att "kyrkan inte har råd att försörja prästfamiljer", har blivit väldigt otidsenliga. Har man aldrig tänkt tanken att även prästfruar faktiskt är kompetenta nog att arbeta och bidra med minst hälften av det som behövs för familjeförsörjningen? När väl kvinnors löner hamnar på samma nivåer som männens kan det fungera riktigt bra.

Dessutom - vad säger att prästerna måste vara avlönade av kyrkan? Ortodoxa präster har ofta ett "vanligt" arbete vid sidan av sin tjänst för kyrkan. (Och de katolska kvinnor som vigts har alla vanliga arbeten förutom sin prästtjänst - de ser sig som "arbetarpräster".) Om fler tilläts att dela på ansvaret för kyrkan skulle det dessutom inte bli så betungande för ett fåtal personer. Det skulle då kunna lösas på det här sättet.

En annan positiv vinst med det är att då också präster skulle få uppleva, och inifrån kunna förstå, de "vanliga" villkor som möter de flesta i den övriga församlingen - arbetsliv, arbetslöshet, familjeliv, glädje - och ibland oro för hur allt ska gå ihop. Vad är det för vits med att leva som i en skyddad värld där allt är serverat? Det ökar bara avståndet mellan präster och "lekfolk".

Ett annat argument som ofta kommer upp är att prästerna "inte skulle vara lika tillgängliga", d.v.s. inte skulle ha tid för församlingarna om de var gifta. Varför är detta inget större problem för gifta präster i andra kyrkor (och i våra unierade kyrkor)? Om de - oftast - klarar av att balansera dessa uppgifter väl så kan vi väl lära av dem?

Och visst skulle det vara alldeles naturligt i vår tid med en valfrihet i denna fråga - inte minst i svenska sammanhang - vi har ju t.ex. redan ett växande antal gifta konverterade präster (som varit kloka nog att ta det i "rätt ordning"). Varför då "diskriminera" de övriga katolska präster som är kallade både till äktenskap och till att vara präster?

Detta har ju funnits under hela kyrkans historia (i öst), och under mycket lång tid även i väst. Det borde utan svårighet kunna införas igen - givetvis utan att ta bort celibatet för dem som är kallade till det.

Det borde, liksom i nytestamentlig tid ses som en merit om en präst kan ta väl hand om sin familj - då blir denne sannolikt också en bra församlingspräst. I bl.a. 1 Tim 3 står det om biskopars och diakoners familjer (där står också om kvinnliga diakoner!). Dåtidens "episkopoi" hade dock inte samma ställning som vår tids biskopar, utan fungerade snarare som de lokala församlingarnas kyrkoherdar.

Gifta präster skulle också få stöd och inspiration av sin familj för sin tjänst. De hamnar då inte i en ödslig tillvaro utan mänsklig närhet. Är det egentligen konstigt att så pass få vill bli präster?Är det så märkligt att många präster, som egentligen är kallade även till äktenskap, till slut får alkoholproblem och liknande? Hur mycket ska en människa orka bära själv?

Det är sorgligt att vi ska förlora många bra präster genom en sådan här regel. Det är också sorgligt att se hur svårt många präster har det i sin ensamhet. Varför ska kyrkan orsaka så mycket onödigt lidande?

Det skulle faktiskt vara positivt för kyrkan om det fanns fler slags präster - ogifta och gifta, både män och kvinnor. Det skulle visa tydligare vad kyrkan är - istället för att man som nu försöker renodla en linje och därmed skilja mellan sådant som inte med nödvändighet behöver vara åtskilt - och som inte heller är menat att vara det.
postat av Charlotte Thérèse @ 16:25   0 svar / comments
Ekumenik
Jag ser detta som något av det allra viktigaste för Kyrkan - och den splittring som ännu upprätthålls - och t.o.m. uppmuntras - mellan kristna av olika slag, kristna som ömsesidigt fördömer varandra, är i själva verket en stor synd som bottnar i ett ofantligt högmod.

Kristus själv önskar och ber om denna enhet (Joh 17) - men en del katoliker tror - felaktigt - att det innebär att alla måste bli katoliker.... (Och en del vill dessutom att alla ska bli en viss sorts katoliker - fördomar och fördömanden finns tyvärr även inom kyrkan.)

När ska kyrkorna se klart? När ska de besinna sig? Ödmjuka sig? Det är inte bara en kyrka som behöver omvända sig - men någon måste börja. Vem vill vara först?!?

Borde inte den kyrka som mer än andra har upphöjt sig över alla de andra, som har härskat och krossat alltför mycket, alltför många, under historiens gång - och som än idag dominerar - ta första steget? Inte bara symboliskt, utan på djupaste allvar.

Den är främst som ödmjukar sig mest.

Den som har fått uppdraget att leda är kallad att vara de andras tjänare.

När ska den första tornspiran förkrossad böja sig mot marken och be om förlåtelse - istället för att riktas som en skarp spjutspets mot andra kyrkor - eller försöka sträcka sig några centimeter högre än de andra i sin stolthet?

Jag önskar att alla kristna en dag ville inse galenskapen i splittringen- som gör att världen inte kan tro - och ledda av den helige Ande närma sig varandra, finna vägar till en sann enhet - den enhet bara Gud kan ge.

Och den enheten ges inte innan det finns mer ödmjukhet.

Men när detta väl sker kommer alla att kunna se de oerhörda skatter och gåvor som finns i de olika delarna av den ENDA Kyrkan - och man kommer att glädjas och äntligen dela med sig av dem....

Må Gud välsigna och inspirera dem som redan ser, som har börjat gå denna väg till enhet - må även många andras ögon öppnas snart, så att vi fortare kan nå målet....
postat av Charlotte Thérèse @ 10:37   0 svar / comments
tisdag, december 27, 2005
Jesu födelse - och en jordnära Maria
Fick denna dikt (nedan) sänd till mig strax innan jul. Det var verkligen en annorlunda bild av Jesu födelse som kom till uttryck där.

Jordnära, stark - och därför naturligtvis på tok för "heretisk". D.v.s. långt ifrån den traditionella bild vi oftast brukar möta vid julen.

För hur det hela egentligen gick till när Jesusbarnet föddes har ju påvisats genom bl.a. S:ta Birgittas uppenbarelser: plötsligt ligger barnet bara där, skinande och rent - resultatet av en mirakulös "födsel"helt olik den vanliga. Josef står bredvid, beskyddande, och lammen nosar redan nyfiket på barnets tår, medan herdar och vise män närmar sig vördnadsfullt. Det är som en värld av bomullstussar och glitter.

Maria själv sitter i ljuv tillbedjan - utan att ha genomlidit någon som helst smärta - hennes syndfrihet är ju garant för det.... (I GT ses smärtan vid barnafödande som ett straff för synden - men då Maria påförhand befriats från synd slipper hon undan...)

Hon är dessutom (enligt både ortodox och katolsk teologi) jungfru "före, under och efter" att Jesusbarnet kommit till - de tre stjärnorna på ikonmotiven av henne visar detta symboliskt.

Hur skulle då en helt vanlig födsel kunnat vara möjlig?

Men närmare en vanlig kvinna än en ängel har Maria nog aldrig kommit än i denna dikt...Varför tycker jag att hon blir så mycket större, så oerhört stark mitt i svagheten - betydligt mer en förebild, ju mer vardaglig hon framställs - och allt mindre intressant ju mer hon upphöjs ovan allt mänskligt?

Hur det egentligen gick till kan vi naturligtvis inte veta. Kanske var det hela verkligen ett övernaturligt skeende? Det är trots allt inte det som är frågan här.

Det som däremot är allvarligt - och där det hela riktigt bränner till - är att den traditionella synen på Maria i högsta grad påverkar synen på vanliga kvinnor i Kyrkan idag....Vilken jordisk kvinna kan väl jämföras med denna bild? Bara de mest anemiska helgonen kommer ens i närheten. Men själfull, "varmblodig", fullt ut levande och vardaglig - får Maria inte framställas så? Är det inte mycket troligare att det faktiskt var sådan hon var?

Är det inte p.g.a. denna verklighetsfrämmande syn som Kyrkans struktur har utformats till en närmast renodlad mansvärld, där vanliga, verkliga kvinnor liksom inte får rum?

Midnattsmässan från Rom är ett tydligt exempel på denna manliga värld- där nästan bara män medverkar - från gosskör (förvillande likt kvinnoröster) till påve - inte mer än ett par kvinnor är i sikte nära koret mer än under några få minuter vid en textläsning och några förböner.

Är detta hur Kristi kyrka är tänkt att framställas? Ett slags manligt ideal - där ett värdigt komplement till änglamadonnan utgörs av en stor skara celibatära män och småpojkar klädda i vitt, allvarliga, spikrakt uppradade, och när de väl rör sig, gör de det graciöst, ceremoniellt, teatraliskt, det är som om de knappt är riktigt verkliga.

Man kan undra om de spricker ifall man nuddar vid dem? Riskerar fasaden då att rasa totalt? Hur vore det om alldeles vanliga män och kvinnor istället tillsammans fick representera Kristus och bära fram hela världen till Gud? Helt otänkbart?

I så fall varför?Kristus inkarnerades inte för att vi skulle bli änglar - utan både fullt ut människor - och alltmer lika Gud.

Charlotte

***

The Incarnation

No phantom labor was hers.
The stainless white veil lay
in the straw while she
sweat and groaned
through naked pain.

No angel midwives attended his birth.
Heeding her cries,
Bracing her shaking legs,
the women first held
the Body of Christ in their hands.

No spirit babe was he;
his head, molded by the inner
contours of her body;
the hot dampness of his body,
slippery with birth water and her blood.

No magic surrounded this delivery; but
joy and wonderment as at all births..
Born of his mother's assent,
through her flesh torn and bleeding,
the Eternal Word came to dwell with us.

Eileen DiFranco
postat av Charlotte Thérèse @ 15:23   0 svar / comments
torsdag, december 22, 2005
"Olydiga" helgon - kyrkohistoria ur annat perspektiv
Fick följande lista av en vän - tänkte att den kunde vara ett inslag i en diskussion om "lydnad".

Listan nämner bara kvinnor - men det vore intressant att se en motsvarande lista med manliga helgon - eller har alla dessa varit "lydiga"?

***

"Here's a list on "uppity women" (for those who aren't familiar with the idiom it means "women who don't obey well but instead do what they think is best").

First on my personal list has to be MARY MAGDALENE. Whoever heard of a woman in 1st Century Israel who traveled around with a group of men? Brock has written a wonderful book where she makes the point, which seems to be well supported by textual evidence, that Mary, along with Matthew, Thomas, Phillip and Bartholomew, seems to stand with authority in opposition to Peter, who is aligned with Andrew, James, and John. This seems, from Brock's analysis, to have been a controversy from the beginning with echoes even in the canonical gospels. And, the controversy continues even now. For example, although it is absolutely clear from all the gospels that Mary Magdalene is first at the tomb, on St. Peter's in Rome, emblazoned on the front are the words: "First witness to the resurrection."

Second, chronologically, would be JOANNA, the wife of Chusa who was Herod's steward. Can you imagine the controversy over the wife of such a prominant man who also traveled with Jesus and company. These women who traveled with Jesus and the male disciples "supported them out of their own means." Women financed Jesus' movement.

Third, MARTHA and MARY offered hospitality to Jesus and his disciples. I wonder whether 1st Century mores supported two single women having these men into their home? Mary was pretty "uppity" with Jesus, plainly calling him to task for not coming when they send word that Lazarus was sick. Later, as women (deacons, e.g.) were being forced out of liturgical roles,
CANONESSES continued to sing the office at various churches in and around Rome (see Joan Morris' "The Lady Was A Bishop").

It was a woman, SCHOLASTICA, who founded monasticism, not Benedict. He joined his sister's monastery before he founed his own.The BEGUINES seem to have been the first non-cloistered women to associate in communities, eventually hiring their own priests and erecting walls to protect themselves. Some of the foundresses of modern religious communities began as Beguines.

Perhaps no woman was ever as "uppity" as JOAN OF ARC.

CATHERINE OF SIENA was supposed to get married. She cut off her hair. Later she was "uppity" enough to write to the pope during the Avignon Papacy to tell him to go back to Rome. The Pope was not the only notable man which whom Catherine corresponded.

However, women we think of as "obedient" were not necessarily so: TERESA OF AVILA was going to be called to the Inquisition over her writings -- someone warned her and she left town before the summons could arrive. Doctor of the Church, she never stopped writing her truth.

CLARE OF ASSISI was not exactly obedient either -- she defied her father and bothers to join Francis of Assisi in his complete embrace of Gospel poverty. She received approval of her religious Rule only months before her death.

I think that it was MARY WARD who wanted to be a Jesuit, and attempted to found a "Jesuit" community of women -- not that they wanted her! Her community was disbanded.

THERESE OF LISIEUX wrote in her journal that she wanted to be a priest. She was determined to be in heaven (i.e., dead) by the age of 25 so that she would not have to be alive when she ought to have been ordained. She got her wish, having hidden the extent of her illness (tuberculosis) from her doctor. She too is a Doctor of the Church.

One modern woman who was uppity, and who would have relished the term, was TERESA BOWMAN -- an African American woman who became a Franciscan Sister of Perpectual Adoration -- she became famous as a singer (and preacher). I remember her on the television program 60 Minutes being interviewed: Interviewer: But women are not allowed to preach in the Catholic Church.Teresa: (with a twinkle in her eye) "I don't preach."A saint if there ever was one. I saw her a few montths before she died.

There are so many women who stand before us -- women who were true to the vocations that Gode planted in their hearts! Regrettably, some of them were killed for their convictions. However most of them were later recognized as the saints, and sometimes canonized Saints, that they are. "

Kommentarer till detta välkomnas (tryck på länken alldeles under texten)!
postat av Charlotte Thérèse @ 22:20   0 svar / comments
måndag, december 19, 2005
Kvinnor i kyrkan
Det följande kanske kan vara ett utkast till ett samtal om kvinnor i Kyrkan...? Välkomna att kommentera detta!
***
In Praise of Woman: Meditation by Father Cantalamessa Papal Household Preacher Comments on Sunday's Readings VATICAN CITY, NOV. 11, 2005 (Zenit.org).
- In his commentary on this Sunday's liturgical readings, Capuchin Father Raniero Cantalamessa, the preacher of the Pontifical Household, offers a reflection on the dignity of woman.
* * *
For once, instead of concentrating on the Gospel (the parable of the talents), we will meditate on the first reading, taken from Proverbs, which speaks of the grandeur and dignity of woman. The eulogy, though very beautiful, has a defect that is not grounded in the Bible, but rather in the age and culture it reflects. It reflects a masculine view: Blessed is the man who has a wife who makes his clothes, who honors his home, who enables him to walk with his head held high.
Today, women would not be enthusiastic with this praise. To know the authentic and definitive biblical thought on woman one must look at Jesus. He was not, as one would say today, a "feminist"; he never made an explicit analysis or criticism of the institutions and relations between classes and sexes. In his mission, the difference between man and woman has no weight. Both are images of God, both need redemption. But for this reason precisely he is able to unmask the deformations that have led to subjecting woman to man. Jesus is free before woman: He does not see her as a snare or a threat, and this allows him to break many prejudices.
Jesus does not refuse to speak with women, to teach them, to make them his disciples. Risen, he shows himself first of all to a group of women, who then become his first witnesses. From his lips there is never a word of contempt or irony for woman, something that was rather commonplace in the culture of the age, penetrated by misogyny. The salvation of woman is as important for Jesus as that of man. That is why many of his miracles affected women.
I am moved by one in particular: the healing of a woman who for 18 years "was bent over and could not fully straighten herself" (cf. Luke 13:10). Jesus called her and said: "Woman, you are free from your infirmity." Immediately she was made straight and praised God.
That woman, whom Jesus called and to whom he said, "you are free!" who now can raise her head, look at people in the face, see the sky, glorify God and feel like a person again, is a powerful symbol. She is not just one woman; she represents the feminine condition. She is every woman who does not walk bent over, not because of an illness, but because of the oppression to which she has been subjected to in almost all cultures. What freedom and what hope is contained in this cry of Jesus!
One of the positive events of our age is the emancipation of women, their equality of rights. In the apostolic letter on the dignity of woman ("Mulieris Dignitatem"), John Paul II underlined the contribution the Church wants to make to this sign of the times. Woman (like man) has a powerful ally in this journey of authentic liberation -- the Holy Spirit. He himself "bearing witness with our spirit that we are children of God" (Romans 8:16) gives us the real meaning of our dignity and freedom.
In Hebrew, the name of the Holy Spirit, "Ruah," is feminine. But, without stressing this fact too much, it is true that there is a certain affinity, a conniving, and a partnership between the Holy Spirit and woman. He is called the paraclete, which means consoler, and "spirit of life," which "warms what is cold, heals what is sick." And who better than woman shares, at the human level, these prerogatives?
It is said that the daughter of a king of France treated her young maid very harshly. One day, irritated, she said to her: "Don't you know I am the daughter of your king?" The young girl replied calmly: "And, don't you know that I am the daughter of your God?" [Italian original published in Famiglia Cristiana; translation by ZENIT] ZE05111103
***
Fr. Cantalamessa är som synes medveten om ett problem som ännu finns i Kyrkan - en "maskulin" definiering av - och syn på - kvinnor. Att bli medveten om problemet är förvisso ett stort steg i rätt riktning!
Vi tycks långsamt vara på väg mot en ny syn på kvinnor även i Kyrkan. Så långt är allt frid och fröjd.
Men de fina orden han mot slutet säger om kvinnor - kan de inte lika gärna sägas om män - när de vågar visa dessa mer ömsinta sidor? Låter vi män vara allt vad de är?
Ofta får katolska texter om "kvinnor" mig att undra när kvinnor kommer att beskrivas av andra än äldre celibatära män.... När ska vi få tala för oss själva, öppet uttrycka hur vi ser på saker och ting - även i Kyrkan?
När kommer vi att bli lyssnade till som de verkliga personer vi är - och inte satta på piedestal eller nedtrampade i lera?
Till de som lyriskt skriver om de fruar de aldrig fick, eller om de goda mödrar de minns med tårar i ögonen, eller de som vänder sig emot de arga feminister de ogillar, eller som fruktar för de ogifta kvinnorna i kyrkbänkarna mer än döden, vill jag ibland säga något i stil med det här:
"Se oss just precis som vi är.... Som jämlika i Kristus, perfekt kompletterande er män, som själsfränder, vänner, kärleksfulla personer, med kunskaper och gåvor på alla nivåer - intellektuellt, känslomässigt, andligt etc. Vi är inte så annorlunda... Så placera oss inte för högt upp - eller för lågt ner - och visa inte bort oss - var inte rädda! Se oss, och våga ta emot oss så som vi är...."
postat av Charlotte Thérèse @ 23:12   0 svar / comments
fredag, december 02, 2005
Kvinnliga katolska präster
Det skulle vara intressant att höra hur svenska katoliker "i allmänhet" ser på denna fråga.

I USA, Canada och många europeiska länder - Frankrike, Tyskland, Österrike - är detta redan en verklighet.

Det är bara en tidsfråga innan de första kvinnliga prästerna vigs även i Sverige. Hur kommer de att tas emot?
postat av Charlotte Thérèse @ 10:02   0 svar / comments
     
OBS!!! BLOGGEN HAR FLYTTAT! / THE BLOG HAS MOVED!
Senaste kommentarer
My English blog posts
Aktuellt
Min lilla hörna
Om bloggen
Tidigare inlägg
Arkiv
Webbsidelänkar
En salig bloggblandning
Etiketter - ett urval
Ekumenisk dialog
Citerat

    "Since we live by the Spirit, let us keep in step with the Spirit." (okänd källa)

    "Where there is no love, put love and gather love."  Johannes av Korset

    "The soul of one who loves God, always swims in joy, always keeps holiday, and is always in the mood for singing." Johannes av Korset

    "To write is to pray."  Thomas Merton

    "In vino veritas!" (Det kan tolkas bokstavligen så - på ett djupt sätt - i eukaristin.)

    "Injustice anywhere is a threat to justice everywhere. I will not stand idly by when I see an unjust war taking place." Martin Luther King, Jr.

Smått och gott

Copyright: Charlotte Thérèse, 2007

Bloggtoppen.se BlogRankers.com Christianity Blogs - Blog Catalog Blog Directory Blogglista.se Bloggar Religion bloggar Blog Flux Directory Blogarama - The Blog Directory Add to Technorati Favorites
eXTReMe Tracker